Under filmen kunde inte Dan l�ta bli att titta emellan�t p� sin pappa och Jesper. De kom allt n�rmare varandra hela tiden. Sara och Sylvie f�rs�kte �ven de komma n�rmare sina m�n, men tillslut var armst�den i v�gen och de kom inte n�rmare �n var de redan var. Jonathan och Jesper satt som klistrade mot armst�det som de delade. Armarna och benen var s� parallella som de bara kunde bli. L�ngre �n s� v�gade de inte g�. Ingen av dem kunde koncentrera sig speciellt mycket p� filmen. Allt de kunde t�nka p� var hur n�ra den andre de var. Efter filmen kunde de inte ber�tta sanningsenligt vad de tyckte om den. S� b�da tv� svarade sv�vande att �den var v�l s�d�r�. Som tur var beh�vde de inte precisera sitt svar mer, de andra n�jde sig med deras svar.
Sakta b�rjade de g� tillbaka mot hotellet. B�de Jesper och Jonathan f�rs�kte desperat komma p� n�got s�tt att bli ensam med den andre, s� att de skulle f� prata igenom allt ost�rt. N�r de n�stan var framme b�rjade b�da tv� sacka efter och Jonathan fick tillf�lle att s�ga till Jesper: �Vi m�ste prata!�
�Jag vet!�
Dan, som gick framf�r dem stannade upp och sa snabbt till dem: �Det h�r en perfekt kv�ll f�r en l�ngpromenad.�
�Men...�, b�rjade Jonathan s�ga, men Dan avbr�t honom.
�Oroa er inte. Jag tar hand om dem. Smit iv�g nu!�
Snabbt v�nde Jonathan och Jesper om och gick �t helt annat h�ll. N�r Sylvie och Sara uppt�ckte att de var borta, var det redan f�r sent f�r dem att hinna upp dem.
�Var �r din pappa och Jesper?� fr�gade Sylvie.
�De best�mde sig f�r att ta en promenad�, svarade Dan.
�Men jag hade ju velat f�lja med.�
�Jag med.�
�De t�nkte prata jobb, s� jag tror inte att det hade varit s� kul att f�lja med dem.�
De hann en bra bit innan de ens v�gade b�rja prata med varandra. De gick b�da tv� l�nge och t�nkte p� samma sak. De misst�nkte �ven att den andre t�nkte p� samma sak. Jesper br�t tystnaden tillslut: �Vad tyst det blev utan tjejerna.�
�Mm�, svarade Jonathan bara.
Sedan blev det tyst igen. De gick mot badstranden, d�r de hade varit tidigare p� dagen. De gick bredvid varandra, de kom bara n�rmare och n�rmare varandra. Som av en h�ndelse snuddade deras h�nder vid varandra lite d� och d�, men ingen av dem v�gade ta tag i den andres hand. Det var Jesper som slutligen tog mod till sig och stack in sin hand i Jonathans. Men efter n�gra meter stannade Jonathan och sl�ppte Jespers hand och sa: �Du, vi m�ste prata om det h�r.�
�Jag vet. Jag har inte kunnat sluta t�nka p� det.�
�Inte jag heller och det k�nns som att det �r mitt fel.�
�Det �r det inte.�
�Det k�nns som att jag har f�rs�kt tvinga p� dig n�got som du inte ville, och inte jag heller. F�r jag menade egentligen inte n�got speciellt. Jag greps bara av tillf�llet ... Eller... Jag vet inte hur jag ska s�ga det. Du kanske f�rst�r vad jag menar?�
�Jag tror det.�
�F�rst trodde jag att det berodde p� n�got speciellt, att det kanske var n�got...�
�Jag f�rst�r.�
�Bra, f�r jag kan inte riktigt f� fram orden som jag s�ker efter och vill f� fram.�
�Jag vet hur det �r.�
�Du f�r s�ga till om det �r n�got som �r oklart.�
�Okej.�
�Bra... Var var jag nu? Ja just ja. Jag trodde vissa saker. Jag inbillade mig att jag k�nde n�got, men nu vet jag inte. Jag inbillade mig bara, s� drog jag med dig i mina fantasier, eller inbillningar. Det k�nns som att jag har lurat dig. F�rl�t, det var inte meningen. Jag...tappar huvudet n�r inte Sylvie �r h�r. Jag gl�mmer bort min familj. Ja, inte bara det, jag gl�mmer allt och alla, f�rutom mig sj�lv. Jag slutade till och med att t�nka p� dig. Eller, jag kan inte sluta t�nka p� dig, men jag t�nkte aldrig p� vad du tyckte om det. F�rl�t att jag drog med dig, att jag lurade dig att tro vissa saker. Jag brukar inte bete mig s� h�r. Kan du f�rl�ta mig? Kan du gl�mma att allt det h�r har h�nt?� sa Jonathan i n�stan ett enda andetag.
�Okej.�
�Okej. Bra. D� l�gger vi allt det h�r bakom oss!�
�Visst!� Jesper visste inte vad han annars skulle s�ga.
�Ska vi g� tillbaka?�
�Jag tycker att vi forts�tter en bit. Jag vill inte vara inne en s� vacker och varm kv�ll som den h�r.�
De fortsatte g�, under tystnad. S� sm�ningom kom de fram till badstranden. F�r en g�ngs skull var den helt tom p� folk, det brukade alltid var n�gon d�r. Jesper satte sig ner och Jonathan satte sig bredvid honom. De s�g ut mot vattnet. En motorb�t �kte f�rbi. N�r den varken syntes eller h�rdes l�ngre sa Jesper, utan att ta blicken ifr�n vattnet: �Jag tycker inte att det �r okej.�
�Va?�
�Jag tycker inte att det �r okej.�
�Vad �r det som inte �r okej?�
�Jag kan inte gl�mma det som h�nde. Jag tror inte att du heller kan det. Du var inte ensam, jag var ocks� d�r. Du var inte ensam om att k�nna saker, jag gjorde ocks� det. Jag tror inte att du �ngrar vad du gjorde. Jag �ngrar det inte. Jag tror inte att du gav mig en puss, p� halsen, och sedan n�stan kysste mig, utan orsak. Om du tror att jag inte var med p� det, varf�r stannade jag d� kvar och dessutom t�nkte kyssa dig? Tror du att jag ofta g�r och h�ller andra m�n i handen? Varf�r tror du att jag smet ifr�n de andra? Inte var det f�r att lyssna p� ditt skitprat om att du tappar huvudet n�r din fru inte kan h�lla reda p� det �t dig. Du �r bara oerh�rt feg! Fast jag �r kanske inte den att anklaga andra f�r att vara fega. Jag har varit feg hela dagen. Men jag erk�nner det i alla fall nu. Nej, jag kan inte l�tsas om att ingenting har h�nt. Jag...k�nner.. Jag har f�r starka k�nslor f�r det. Jag... Jag� Jag�g�r nu!� sa Jesper och reste sig upp och t�nkte g�, men Jonathan hejdade honom.
�Kan du inte f�rklara dig lite mer?�
�Lite mer? Fattar du ingenting? Jag �r k�r i dig!!!�
�Men Sara d�?�
�Lyssnade du inte p� mig f�rut? Jag �lskar inte henne l�ngre.�
��r du s�ker p� det?�
�JA!�
�Det �r inte jag som har f�tt dig att �ndra dig?�
�Det �r v�l f�r fan sj�lvklart att det �r du som f�tt mig att �ndra mig! Var tror du att resten av k�nslorna som jag en g�ng hade f�r Sara har tagit v�gen?�
��r du helt s�ker?�
�(Suck!) P� vad?�
�Att du �r k�r i mig, och att det inte �r n�got annat?�
�JA!� skrek han och drog Jonathan intill sig och kysste honom p� munnen sedan sa han: �F�r tusende g�ngen, JA! Du �r den ende f�r mig!�
Sedan kysste han honom igen. N�r Jonathan inte svarade fortsatte Jesper: �Jag tror att du �r minst lika k�r som jag, annars skulle du inte ha stannat. Eller s� �r du en j�vligt duktig sk�despelare. Okej, du �r en j�vligt duktig sk�despelare, men inte duktigare �n...�
�Jag f�rst�r. Jag �r kanske en j�vligt duktig sk�despelare, men inte s� j�vla bra att jag kan d�lja mina k�nslor f�r dig. Du har r�tt. Jag �r k�r i dig, och det �r inte lite heller, jag �r otroligt kolossalt k�r i dig! Jag �r ledsen f�r att jag f�rs�kte f�rneka det. Det var inte r�tt mot n�gon av oss. Jag �r... Du vill att jag ska vara tyst?�
�Tja...�
�Jag ska vara tyst.�
�Bra!�
Ingen av dem sa n�got mer. Jesper lutade sig fram mot Jonathan och tog hans huvud i sina h�nder och kysste honom igen, och �ntligen v�gade Jonathan besvara den. Resultatet blev en l�ng och h�rlig gemensam kyss, som b�da tv� hade l�ngtat efter hela dagen. Sedan var det k�rt, de kunde inte slita sig ifr�n varandra. Tillslut l�g de p� marken, som ett nyf�r�lskat ton�rspar.
Pl�tsligt h�rde de att n�gon kom.
�Jag vet inte mamma, men jag tror att jag s�g dem h�r nere. Jag springer ner och ser efter.�
S� kom Dan ner till dem. Jonathan och Jesper var snabbt uppe p� f�tterna. �Hej. Jag trodde att ni var p� hotellet�, sa Jonathan.
�Nej. Mamma ville ocks� ta en promenad. Jag r�der er till att f�rsvinna snabbt, om ni vill vara ifred, som jag anar att ni vill.�
�Hur mycket s�g du?�
�Tillr�ckligt pappa, men strunta i hur mycket jag eventuellt s�g. Om ni vill slippa dem m�ste ni skynda er nu!�
�Okej, vi sticker. Kom Jonathan!�
�Vi m�ste prata Dan...�
�Jaja, skynda er nu!�
�Vi g�r tillbaka till hotellet�, sa Jesper och b�rjade dra iv�g med Jonathan.
Dan sa till Sara och Sylvie, n�r de kom, att det inte hade varit Jonathan och Jesper, att hon hade sett fel, att det hade varit tv� andra, som var p� v�g d�rifr�n.
