Bussen till Florian�polis m�ste vara den b�sta jag har �kt sedan jag kom till Sydamerika, �tminstone den Executive-del av bussen d�r jag satt f�r en liten extrasumma. Stolarna var av b�sta f�t�ljkonfort och var f�llbara till ett n�stan liggande l�ge, jag hade gratis vatten och kaffe en arml�ngd iv�g och det delades ut p�sar med mumsigt inneh�ll. Ganska mumsigt i alla fall �ven om man blev lite tr�tt p� kex i olika smaker efter ett tag.
Hur som helst s� rullade bussen in p� bussterminalen och jag stapplade ut med r�da �gon och r�d n�sa och sj�nk hostande och nysande ihop vid en v�gg i morgonsolen. Jag hade inte orkat l�sa n�got om staden jag just kommit till, Florian�polis, s� jag fick bl�ddra fram de rekommenderade hotellen i min guidebok och efter n�gon tids kraftsamlande tog jag mig dit till fots till Hotel Felippe, f�rhandlade med t�ppt n�sa till mig ett fortfarande f�r h�gt pris f�r ett rum utan toalett och d�ckade sedan p� hotellrummet d�r jag blev liggande fram till den f�ljande morgonen.
Florian�polis �r egentligen namnet p� staden som str�cker sig mellan fastlandet och via en bro ut p� �n Ilha da Catarina som ligger i den brasilianska staten Santa Catarina. Dagligdags kallas dock �ven �n Florian�polis och staden kallas centrum. Runt �n finns en rad str�nder d�r de b�sta finns vid den �stra atlantkusten och p� den norra sidan finns det mesta nattlivet. S�dra Brasilien och inte minst Florian�polis har en v�ldigt stor andel av tyska och italienska immigranter som kom dit fr�mst p� 1800-talet och den svarta befolkningen �r n�stan obefintlig.
Normalt sett kryllar �n av rika argentinska turister, n�got som g�llde �ven n�r jag kom dit men dessa sades nu vara en br�kdel av det normala p� grund av den p�g�ende argentinska krisen med kravaller och upplopp i flera av de argentinska st�derna. Debatten p�gick som b�st om den argentinska peson skulle sl�ppa sin l�sta kurs mot den amerikanska dollarn, vilket slutligen ocks� gjordes, varf�r inga v�xlingskontor v�xlade argentinsk valuta.
Vad som var l�tt irriterande med detta var att alla trodde att jag var fr�n Argentina vilket fick ett par dystra f�ljder:
Alla, brasilianare, argentinare eller annat pratade spanska med mig vilket gjorde det �n sv�rare att f�rst�. Argentinsk spanska �r normalt sv�rt att f�rst� men uttalat av en brasilianare och till mig med n�rmst helt bortgl�md spanska �r det katastrofalt.
N�ja, jag skall inte gn�lla, Florian�polis var ett av de st�llen jag verkligen sett fram emot att komma till och det var en v�ldigt vacker � med vita palmstr�nder. V�dret var tidvis str�lande som ett avbr�ck mot den vanliga, regniga brasilianska sommaren.
Dagen efter var jag �ter p� benen och promenerade runt i staden. Den var relativt �de d� alla turister tog sig ut p� �n, t ex var de enda �ppna restaurangerna McDonalds och den i Brasilien stora hamburgerkedjan Bob�s. Dagen efter tog d�rf�r �ven jag mig via en kortare busstur ut p� �n och upp till stranden och byn med b�st nattliv - Praia de Canasvieiras.
N�stan genast jag klivit av bussen kom det fram en man och undrade om jag s�kte efter n�gonstans att bo, vilket jag ju gjorde (eller f�r att citera min gamle v�n Alessandro n�r han fick samma fr�ga flera m�nader tidigiare - �Det �r klart jag s�ker n�gonstans att bo! Tror du jag skall sova p� gatan eller?�). Han bad mig att v�nta och kom tillbaka med tre tjejer. Situationen blev n�got f�rvirrad och n�r jag s�g deras tvivlande ansikten s� f�rklarade jag att jag g�rna ville ha n�got eget st�lle att bo p�, vilket �ven mannen hade t�nkt sig. Efter en kort �verl�ggning s� propsade de dock p� att jag skulle bo hos dem och vem var v�l jag att neka till det.
Det visade sig att de kom fr�n Chile, hette Jose-Maria, Constantine och Claudia och var i 20-22-�rs �ldern och tillsammans kom vi att flytta in i en liten l�genhet n�ra stranden. Stranden - Praia dos Canasvieiras - visade sig dock vara klart halvdann och packad med folk. Det var trevligt att flytta in med flickorna men hela uppl�gget k�ndes en smula krystat. Dessutom talade de bara begr�nsad engelska och min spanska var allts� till stora delar bortgl�md eller snarare uppblandad med portugisiska men lite tr�ning i spanska skadar ju inte. Vi tillbringade dagen runt i Canasvieiras d�r jag till stor del h�ngde utanf�r aff�rer n�r de ville titta p� skor, kl�der och annat krims-krams tills jag tr�ttnade p� det och strosade iv�g p� egen hand.
I Sverige har jag alltid g�tt under namnet Janne f�rutom av aff�rskollegor och min mamma som ibland kallar mig Jan.
Janne �r dock inget praktiskt namn p� engelska eftersom det fr�mst �r ett kvinnligt namn i engelsktalande l�nder. Jag har d�rf�r ibland kallat mig Johnny d� det �r relativt likt Janne men det �r ocks� min pappas namn vilket k�nns lite fel.
N�r jag kom till Sydamerika var dock heller inte Johnny bra, s�vida jag inte talade med n�gon som var duktig p� engelska s� till spansktalande kallade jag mig d�rf�r ibland Ju�n, vilket �r namnet som var mest likt. N�r jag sedan kom till Brasilien s� f�rstod ingen heller Ju�n utan Jo�o var namnet som var mest likt. Detta �r dock sv�rt att uttala f�r mig och med b�de namnen Ju�n och Jo�o m�ttes jag ofta av reaktionen �Vad lustigt, det �r ju ett namn h�rifr�n!�. Jag anv�nde dock fortfarande Jan eller Janne till nordbor och dem jag l�rde k�nna b�ttre.
Detta hade nu blivit komplicerat och jag anv�nde ibland olika namn till olika personer jag k�nde i samma grupp. Jag blev tvungen att t�nka efter vilket namn jag skulle anv�nda n�r jag presenterade mig till olika m�nniskor vilket �ven det ledde till undran och lustiga situationer. D�rf�r har jag nu skrotat alla smeknamn och har sedan n�gra m�nader g�tt under namnet Jan p� heltid, vilket �tminstone �r l�tt att uttala och skriva om �n knepigt att komma ih�g f�r somliga.
Dagen efter k�ndes tillvaron med chilenskorna �nnu mer krystad. Varf�r bodde jag egentligen i �deras� l�genhet n�r vi inte hade n�got gemensamt mer �n att vi tr�ffades p� v�gen. De hade f�r �vrigt alla pojkv�nner och tv� var djupt kristna. S� sagt och gjort, jag best�mde mig f�r att flytta och prova en annan strand s� jag tog farv�l av dem och tog mig vidare till Praia dos Ingleses via en till kort busstur. H�r
D�r blev jag sedan kvar under de fem kommande dagarna. Jag sov gott i den utm�rkta s�ngen och tillbringade dagarna p� stranden, d�r jag promenerade �t det ena eller andra h�llet eller satt och d�sade n�gonstans. Det fanns �ven h�r gott om surfare att titta p� i de h�ga v�gorna, somliga otroligt duktiga.
Nattlivet var dock i den n�rmaste obefintligt. Det bestod av ett torg med ett par restauranger med en massa bord. Ofta slog ocks� regnet till p� kv�llen och gjorde eventuellt nattliv om�jligt. P� fredagskv�llen �kte jag d�rf�r tillbaka till Praia de Canasvieiras och tittade efter chilenskorna men de hade hunnit l�mna staden. Jag tr�ffade ist�llet tv� brasilianare och festade med dem p� stadens st�rsta disco.
D�refter k�nde jag att jag utt�mt m�jligheterna p� �n och st�llde in siktet p� Curitiba, en stad l�ngre norrut med en annan paradis� - Ilha do Mel - inom r�ckh�ll och Kristi, Texas-tjejen som jag tr�ffat i Ouro Pr�to, hade beskrivit Curitiba som en vacker stad.