eller
En resa genom det bolivianska l�glandet
Det finns m�nga olika sk�l till att en bussresa kan f�rvandlas till en pina. P� resan fr�n Santa Cruz till Trinidad var sk�len st�ndigt illam�ende och beredskap med McDonalds-p�se utifall mer akuta tillst�nd skulle uppst� samt lika st�ndiga barnskrik fr�n en skara av sm�barn med tillh�rande mammor som hade omringat mig p� bussen. Resan skulle ta 12 timmar enligt biljetten och vi skulle d�rf�r komma fram vid 7-tiden p� morgonen. Otroligt nog kom vi fram strax efter femslaget, tv� timmar tidigare �n utlovat trots en inledande f�rsening p� en timme samt enligt mig och mitt illam�ende on�digt m�nga stopp f�r mat.
Trinidad var redan fr�n b�rjan t�nkt endast som ett kort stopp p� v�gen till byn Rurrenabaque eller �Rurre� som den kallas. Planen var att sova i n�gra timmar och sedan forts�tta p� kv�llen. Denna uppfattning st�rktes n�r jag kom fram. Dess �ppna kloaksystem g�r att en st�ndig stank �r n�rvarande. L�ngs gatorna l�per meterdjupa diken med en tr�gflytande s�rja av dagvatten och olja, med inslag av ruttnande frukter, hundskit, flaskor, burkar, toalettpapper och diverse annat som sveps med n�r regnskurarna kommer. Jag hade hunnit ta en taxi fram till hotellet innan jag tappade min sovs�ck som genast rullade ned i ett av dikena. Som tur var s� var det i det n�rmaste helt torrlagt men en katastrof var n�ra.
V�dret hade ocks� v�nt till det s�mre s� trots att jag befann mig i den tropiska djungeln s� fick jag kl� p� mig f�r att inte frysa. Som salt i s�ren s� var hotellet jag t�nkt bo p� fullbokat s� jag flyttade in i ett annat f�r tredubbla priset d�r jag fick ett rum n�ra taket med en takbel�ggning som slog i den h�rda vinden och f�rde ett enormt ov�sen. N�r jag somnade in med �ronproppar i �ronen s� tog jag beslutet att �ka d�rifr�n s� snart jag vaknade.
Det skulle dock visa sig att Fortunas Hjul inte var med mig denna g�ng. Jag tog en motorcykeltaxi och �kte till busstationen f�r tre kronor s� snart jag vaknade. D�r fick jag reda p� att p� grund av demonstrerande b�nder s� var v�gen till Rurre avst�ngd och n�got tecken till lindring av krisen fanns inte. Jag fick dock tipset att ta flyget som gick redan dagen efter s� jag fortsatte d�rf�r med
En Colibri thalassinus �ter nektar ur och pollenerar en orchid�.
Jag k�pte en flaska coca-cola och tittade p� TV p� hotellet med uppskruvad volym f�r att �verr�sta oljudet och s�rjde resten av dagen. Dagen d�refter tog jag min packning och flyttade till hotellet som jag planerat att bo p� fr�n b�rjan. D�r hittade jag ett par h�ngmattor som var v�ldigt trevliga i det nu lite b�ttre v�dret och fr�n h�ngmattan siktade jag en kolibri som �t nektar ur de tropiska blommorna l�ngs hotellv�ggen. Jag utforskade staden och b�rjade v�nja mig vid stanken och vid tanken p� att tillbringa n�gra dagar i staden. Jag b�rjade fundera p� vad jag skulle g�ra de kommande dagarna � bland annat organiserade ett f�retag turer l�ngs en n�rliggande flod men deras kontor var alltid st�ngt n�r jag kollade.
N�r jag vaknade p� s�ndagen s� fick jag infallet att g�ra ett till bes�k p� busstationen och jag var d�r kvart �ver elva. Fortunas Hjul hade nu tydligen v�nt och till min stora �verraskning s� meddelades jag att det skulle g� en buss redan klockan tolv � om trekvart. Priset var de makal�sa 130 Bolivianos vilket motsvarar drygt tv�hundra kronor eller ungef�r fem g�nger s� mycket som det normala priset i Bolivia f�r en tolvtimmarsresa som var fallet. De var dock inte beredda att f�rhandla och jag var glad �ver att kunna komma d�rifr�n s� jag k�pte biljetten som intressant nog hade avg�ngstiden 10.00 skrivet p� sig men man skulle vara d�r senast 9.00 det vill s�ga n�stan tre timmar tidigare. Jag stressade tillbaka till hotellet, packade, checkade ut och begav mig �ter till busstationen d�r jag var strax f�re avg�ngen.
P� busstationen tr�ffade jag Alexandros fr�n Venedig i Italien. Han talade inte ett ord engelska s� jag passade p� att �va min spanska genom att prata med honom. �Qu� mierda! sa han d� han ber�ttade att han ocks� varit fast i Trinidad i tv� dagar. Vi klev sedan p� bussen d�r jag fick ett dubbels�te f�r mig sj�lv och �kte iv�g genom djungeln. F�rsta g�ngen jag s�g en krokodil vid v�gkanten trodde jag knappt mina �gon, i samma omr�de sprang barn omkring och b�nder arbetade. Sedan s�g jag en till. Och en till. Och� de fanns i otroliga m�ngder vid �n som rann l�ngs v�gen. Jag fick ocks� syn p� en familj av de j�tter�ttor i hundstorlek som jag inte vet namnet p�.
Vid n�gra stopp i b�rjan s� flottades bussen �ver p� plana tr�pr�mar som drevs av motorb�tar som k�rde bredvid. H�r tr�ffade jag Carell fr�n tjeckien, en man i 35-�rs�ldern som hade en f�rm�ga att f�rol�mpa alla han m�tte inom trettio sekunder. Till mig vr�kte han genast ur sig att han inte talade spanska men att han ans�g det vara ett v�ldigt l�tt spr�k att l�ra men han hade inte lust att g�ra det. Vi bildade en brokig skara av europ�er fr�n l�nder som alla �r relativt ovanliga bes�kare i Sydamerika. Jag f�rvandlades till tolk mellan Carell och Alexandros som dock ofta talade med varandra utan att f�rst� n�got av vad den andra sade.
Tanken var att vi skulle anl�nda till Rurre klockan tolv p� natten. Strax f�re skymning, vid sextiden, stannade chauff�ren inf�r ett s�rskilt lerigt parti av v�gen. Han tog sedan sats och k�rde ut d�r bussen genast tippade kraftigt �t h�ger och stannade i leran. Han gjorde on�digt m�nga f�rs�k att gasa sig ur v�r position med resultatet att vi gr�vde oss l�ngre ned. N�gra av oss kl�ttrade ut genom ett f�nster och satte ig�ng att f�rs�ka f� loss bussen. F�rst gr�vdes lera bort s� att d�rren gick att �ppna s� att de som ville kunde komma ut. D�refter gjorde vi ett par f�rs�k att dra loss bussen med rep vilket var l�nl�st. Carell gick runt och skrek No, no, no. Det fanns ingen koordination i dragandet s� folk drog i otakt och pl�tsligt tog en grupp tag i �ndan av repet och drog i en annan vinkel viljet gjorde att jag och ett par andra sveptes ned med f�tterna i en vattenp�l. �Qu� mierda! sa Alexandros. N�sta f�rs�k var att l�gga grenar under hjulen. �ven detta tyckte Carell var on�digt, han ber�ttade ist�llet hur vi skulle bli tvungna att tillbringa natten p� platsen och troligtvis �ven n�sta dag. Chauff�ren gjorde dock ett nytt ryck och pl�tsligt var han uppe ur gropen och snart var vi iv�g igen.
Klockan nio var vi tillbaka och inledde v�r v�ntan. Klockan tolv vandrade en 22-�rig kille fr�n London f�rbi oss. Han hette Dominique och ansl�t sig till v�r backpacker-grupp. Han talade ocks� flytande spanska och kunde ta �ver min roll som tolk. Dominique ber�ttade att han v�ntat i byn i fyra dagar, tidvis med magsjukdom, p� grund av en v�gsp�rr en bit fram�t. Denna skulle nu ha sl�ppt och bussarna gick igen.
N�gon timma senare var det storm�te utanf�r bussen, organiserat av en passagerare. H�r meddelades att det fortfarande fanns v�gsp�rrar och att ett rykte ber�ttade att armen s�nts dit och att det kunde g� vilt till. Vi blev informerade att bussen d�rf�r skulle g� en annan v�g men aldrig anl�nda till Rurre s� vi skulle var tvungna att ta en anslutande buss fr�n en annan by. Vi fr�gade p� busstationen om vi skulle f� v�ra pengar tillbaka om s� blev fallet men d�r sa de att den andra v�gen inte var m�jlig d� man inte kunde skeppa bussen �ver floden och om bussen skulle g� s� skulle den visst passera Rurre. Vi gick sedan iv�g f�r att �ta lunch men kom enligt Carell inte iv�g nog fort. Han mumlade n�got om ruttnande mat i solen och bra matr�tter som tar slut och vandrade d�rf�r iv�g ensam.
P� grund av strejken s� hade n�gon tagit beslutet att avvakta till TV-nyheterna klockan fem p� eftermiddagen. �Qu� mierda! V�r v�ntan fortsatte och halvsju b�rjade vi f�rbereda oss p� �nnu en natt i byn. Carell f�rs�kte f� oss att kr�va mer information men d� startade motorn igen och snart var vi �ter p� v�g.
Denna g�ng k�rde bussen i ett f�tal timmar. Vi passerade d� f�llda tr�n som dragits �t sidan och sedan lastbilar som var uppradade vid v�gen. Bussen stannade �ter och h�r informerades vi att det visst fanns en v�gsp�rr och en grupp ur bussen, inklusive jag sj�lv, gick och tittade. En bit fram fanns ett dike, en meter djupt och brett gr�vt genom v�gen. H�r tr�ffade vi en man fr�n Alaska som flytt fr�n en dom i USA d�r han skulle vara tvungen att betala underh�ll f�r sina barn. Han hade v�ntat i fem dagar p� platsen men ber�ttade att man kunde korsa v�gsp�rren till fots.
Efter en kort �verl�ggning beslutade vi oss att g�ra just detta s� vi tog v�r packning fr�n bussen och l�mnade bussen i vetskapen om att v�ra 130 Bolivianos endast tagit oss ca 20 av de 25 utlovade milen, och detta p� 36 timmar. En lokal bonde ansl�t sig ocks� men resten skulle vidare upp till norra Bolivia. Efter diket vandrade vi ett par kilometer och passerade p� v�gen flera f�llda tr�d. D�refter tr�ffade vi de ansvariga bakom blockaden i form av en folksamling som eldade bild�ck mitt p� v�gen. De flinade �t oss och sa No Pasa, No Pasa vilket vi dock visst ville g�ra och gjorde i f�rhoppning om att det var ett sk�mt. Carell f�reslog att vi skulle fr�ga efter busstiderna vilket vi andra tyckte var en d�lig id� i den tryckta st�mningen. Vi skulle precis b�rja vandra vidare n�r en enorm explosion sm�lldes av p� v�gen framf�r oss. Alla b�nderna skrattade och tittade p� oss, troligtvis i f�rhoppningen om att vi nu skulle v�nda tillbaka. V�r egen bonde i gruppen vandrade dock vidare l�ngs v�gen till synes ober�rd av att det var ett potentiellt minf�lt eller �nnu v�rre. Vi f�ljde efter honom nerv�st skrattande. �Qu� mierda! sa Alexandros, �Una grande mierda! Han h�ll f�r �ronen men beslutade sedan ist�llet att f�lla ut sitt paraply framf�r sig som skydd.
Strax kom vi dock fram till byn Yucumo d�r vi genast gick till Hotell Tropical och hittade ett rum. Carell tyckte att 25 Bolivianos, motsvarande 40 kronor var alldeles f�r mycket och ville ge sig ut i natten f�r att leta efter ett billigare. Han lyckades dock pruta ned priset 25 kronor och var d� n�jd. Alexandros ville ge sig ut i natten f�r att hitta n�gonstans att �ta. Sj�lv ville jag bara ta en dusch och sedan g� till s�ngs vilket slutligen blev vad alla gjorde.
V�r bonde hade ber�ttat att en buss skulle g� vid fyra-femtiden p� morgonen och mannen fr�n Alaska hade ocks� tipsat oss om att bege oss iv�g snarast m�jligt d� nya blockader troligtvis skulle komma upp f�ljande dag. Jag och Dominique klev d�rf�r upp 3.45 i den svarta natten f�r att leta efter bussen. �garen hade l�st grinden ut med en kedja s� efter att ha �verv�gt att kl�ttra �ver taggtr�den hittade vi en d�rr som ledde ut. D�r kryssade vi med ficklampor mellan de galna, sk�llande hundarna mot en lastbil som stod och brummade. De ber�ttade f�r oss att det inte gick n�gon buss nu men v�l klockan sex p� morgonen, om drygt tv� timmar. Vi gick tillbaka till hotellet, vilade en timme och gick sedan och v�ckte de andra. Dominique b�rjade m� d�ligt och spydde n�r vi v�ntade.
�Qu� mierda! sa den hundr�dde Alexandros n�r vi �ter passerade de galna hundarna. Vid sextiden var vi �ter p� plats vid busstationen. Carell argumenterade f�r det dumma med att vara p� plats nu och att kliva upp fr�n de varma s�ngarna. Han ans�g det ologiskt att det skulle komma n�gon buss nu, varf�r skulle n�gon vilja �ka buss s� h�r tidigt? Dominique satt p� en b�nk, gr� i ansiktet och sj�lv vandrade jag runt och bollade argument till Carell.
N�gra andra v�ntande vid busstationen gav oss nya tider, 7-8 var de vanligaste, men �ven 8-9 f�rekom. Vid sjutiden vandrade fyra backpackers f�rbi oss, de v�ntade ocks� p� bussen till Rurre och hade h�rt att den skulle g� vid ett-tv� tiden p� eftermiddagen. Vid niotiden kom dock slutligen bussen. Vi hade nu mycket sv�rt att tro att den skulle ta oss det �terst�ende paret timmar till Rurre. Biljettf�rs�ljaren meddelade att bussen skulle ta inte mindre �n fem timmar. Detta visade sig dock otroligt nog st�mma. Det var otroligt sk�nt n�r vi slutligen rullade in p� terminalen vid Rurrenabaque efter en resa p� mer �n femtio timmar efter tv� dagars v�ntan i Trinidad.