Som grundsats måste man anta den genom marxismens teori vunna och genom den revolutionära praktiken bekräftade slutsatsen, att i de kapitalistiska staterna proletariatet är den enda konsekvent revolutionära klassen, som är intresserad av att mänskligheten helt befrias ifrån kapitalismen och därför är kallad att vara ledaren för alla förtryckta och utsugna massor i kampen för kapitalismens störtande, varför allt arbete bör inriktas på att säkerställa proletariatets diktatur.

generaldepoten/rkst/node3.html

Frågor.

1. Självhärskardömets roll före och efter rysk-japanska kriget. Rysk-japanska kriget blottade det ryska självhärskardömets hela ruttenhet och svaghet. Den framgångsrika politiska generalstrejken i oktober 1905 klarlade helt och fullt denna svaghet (en koloss på lerfötter). Vidare avslöjade året 1905 inte endast självhärskardömets svaghet, den liberala bourgeoisins vanmakt och det ryska proletariatets styrka, utan det vederlade också den tidigare rådande uppfattningen, att det ryska självhärskardömet skulle vara Europas gendarm, att det skulle ha kraft att vara Europas gendarm. Fakta har visat, att det ryska självhärskardömet inte ens var i stånd att komma tillrätta med sin egen arbetarklass utan att få hjälp av det europeiska kapitalet. Så länge Rysslands arbetarklass slumrade och de ryska bönderna inte rörde på sig, då de alltjämt trodde på lille far tsaren, hade det ryska självhärskardömet verkligen möjlighet att vara Europas gendarm, men året 1905 och framför allt skotten den 9 januari 1905 väckte det ryska proletariatet, och agrarrörelsen under samma år undergrävde bondens tro på tsaren. Nu har den europeiska kontrarevolutionens tyngdpunkt förflyttats från de ryska godsägarna till de engelsk-franska imperialistiska bankirerna. De tyska socialdemokraterna, som sökte rättfärdiga sitt svek emot proletariatet år 1914 med hänvisningen till att kriget emot det ryska självhärskardömet, Europas gendarm, skulle vara framstegsvänligt, spelad i själva verket ut en skugga från det förflutna som trumf, vilket givetvis var falskspel, ty Europas verkliga gendarmer, vilka förfogade över tillräckliga krafter och medel för att kunna vara gendarmer, satt inte i Petrograd utan i Berlin, i Paris och London.

Nu blev det klart för alla, att Europa till Ryssland utför inte bara socialism utan också kontrarevolution i form av lån till tsaren o.s.v., medan Ryssland förutom politiska emigranter utför revolution till Europa. (I varje fall utförde Ryssland 1905 till Europa generalstrejken som medel för proletariatets kamp.)

2. Om »fruktens mognad«. Hur skall man fastställa, att tidpunkten för revolutionära utbrott är inne?

När kan man säga, att »frukten är mogen«, att förberedelseperioden är avslutad och att man kan gå till aktion?

— a) När massornas revolutionära stämning stiger och strömmar över bräddarna, medan våra aktionsparoller och direktiv sackar efter massornas rörelse (se Lenins »För deltagande i duman«, perioden före oktober 1905), när vi med möda och inte alltid framgångsrikt håller massorna tillbaka, exempelvis under putilovarbetarnas och kulspruteskyttarnas aktion i juli 1917 (se också Lenins »'Radikalismen' — kommunismens barnsjukdom«[Not]).

— b) När osäkerheten och förvirringen, upplösningen och sönderfallet inom motståndarens läger nått höjdpunkten, när antalet överlöpare och avfällingar från motståndarens läger växer dagligen och stundligen, när de så kallade neutrala elementen, hela denna miljonhövdade småborgerliga massa i stad och på land avgjort börjar vända ryggen åt motståndaren (självhärskardömet eller bourgeoisin) och söker förbund med proletariatet, när tack vare allt detta de fientliga förvaltningsapparaterna jämte undertryckningsapparaterna upphör att fungera, paralyseras, blir odugliga etc. och därmed öppnar vägen för proletariatets erövringsrätt.

— c) När bägge dessa moment (punkt a och b) sammanfaller beträffande tiden, vilket också vanligen är fallet i verkligheten.

Några anser, att det är tillräckligt med att konstatera den objektiva processen av den vid makten stående klassens bortdöende för att man skall kunna gå till attack. Men det är fel. Det kräves dessutom att också de subjektiva förutsättningar, som erfordras för en framgångsrik attack, skall vara förberedda. Strategins och taktikens uppgift består egentligen just i att skickligt och utan dröjsmål sörja för, att arbetet på att förbereda de subjektiva förutsättningarna för attacken håller jämna steg med de objektiva processerna, bestående av att den härskande klassens makt dör bort.

3. Valet av tidpunkt. Försåvitt tidpunkten för stöten verkligen väljes av partiet och inte påtvingas det genom händelsernas gång, förutsätter valet av tidpunkt två villkor, som tryggar en gynnsam utgång: a) »fruktens mognad« och b) att det inträffar någon uppseendeväckande händelse, någon regeringsakt eller någon spontan aktion av lokal natur, som erbjuder en lämplig, för de breda massorna begriplig anledning till att inled en stöt, att börja stöten. Om dessa två villkor åsidosättes, kan det leda till att stöten inte kommer att tjäna som utgångspunkt för växande och tilltagande allmänna attacker mot fienden, att den inte utmynnar i ett mäktigt, förkrossande slag (vilket egentligen är meningen och ändamålet med ett lyckat val av tidpunkt), utan att den tvärtom kan urarta till en löjeväckande kupp, som är tjänlig och förmånlig för regeringen och motståndaren i allmänhet för att höja dess prestige, och som kan tas till intäkt och utgångspunkt för att slå sönder partiet eller i varje fall demoralisera det. Så var exempelvis det förslag om att låta arrestera Demokratiska konferensen,[Not] vilket framfördes av en del av Centralkommittén men förkastades av CK såsom icke motsvarande (absolut icke motsvarande) det andra kravet (se ovan), olämpligt med hänsyn till valet av tidpunkt.

Överhuvud taget bör man ta sig i akt för att inte den första stöten (valet av tidpunkt) förvandlas till en kupp, och därför är det nödvändigt att strikt efterleva de båda ovannämnda villkoren.

4. »Kraftprovet«. Ibland finner partiet det ändamålsenligt — sedan det fullgjort det förberedande arbetet för avgörande aktioner och anser sig ha samlat tillräckligt starka reserver — att företa en provaktion, att sondera motståndarens krafter och kontrollera stridsberedskapen hos sina egna krafter, varvid ett sådant kraftprov antingen företas av partiet målmedvetet, efter eget val (den demonstration, som var utsatt till den 10 juni 1917 men sedan inställdes och ersattes med demonstrationen den 18 juni samma år), eller också påtvingas partiet genom läget, genom en förtidigt aktion från motparten och överhuvud taget genom någon oförutsedd händelse (Kornilovs aktion i augusti 1917 och kommunistiska partiets motaktion, vilken tjänade som ett förträffligt kraftprov). »Kraftprovet« får inte anses som en vanlig demonstration, i stil med en förstamajdemonstration, och därför kan kraftprovet inte betecknas som en vanlig mönstring av krafterna, det är med hänsyn till sin vikt och sina eventuella resultat utan tvivel av större betydelse än en vanlig demonstration, ehuru mindre betydelsefull än ett uppror — det är någonting mitt emellan en demonstration och ett uppror eller en generalstrejk. Under gynnsamma förhållanden kan det utveckla sig till den första stöten (valet av tidpunkt), till ett uppror (vårt partis aktion i slutet av oktober), under ogynnsamma förhållanden däremot kan det försätta partiet i fara för ett direkt nederlag (demonstrationen den 3-4 juli 1917). Därför är det mest ändamålsenligt att företa kraftprovet då »frukten mognat«, då motståndarens läger är tillräckligt demoraliserat, då partiet samlat vissa reserver — kort sagt, då partiet är berett till offensiv, då partiet utan fruktan kan motse att kraftprovet till följd av situationen måhända kommer att utveckla sig till den första stöten och sedan även till allmän offensiv emot fienden. När partiet företar ett kraftprov, måste det vara redo till allt.

5. »Mönstring av krafterna«. Mönstringen av krafterna är en vanlig demonstration, som kan företas i nästan vilken situation som helst (exempelvis en förstamajdemonstration med eller utan strejk). Om mönstringen av krafterna företas i en situation, som inte omedelbart föregår det direkta utbrottet utan i en mer eller mindre »fredlig« tid, så kan den allra högst utmynna i en sammanstötning med statsmaktens polisiära representanter eller med några truppavdelningar utan särskilt förfång för vare sig partiet eller motståndaren. Men om den genomföres i den upphetsade atmosfär, som råder inför annalkande utbrott, kan den dra in partiet i en förtidig avgörande sammandrabbning med motståndaren, och om partiet ännu är svagt och inte berett för sådana sammandrabbningar, så kan motståndaren med framgång utnyttja en sådan »mönstring av krafterna« och krossa proletariatets krafter (härav partiets upprepade maningar i september 1917 att »inte låta sig provoceras«). Därför bör man vara ytterst försiktig med att använda metoden med kraftmönstring i en atmosfär, då den revolutionära krisen redan mognat, och hålla i minnet att om partiet är svagt så kan motståndaren begagna sig av denna mönstring för att slå ner proletariatet eller i varje fall allvarligt försvaga det. Och omvänt, om partiet är kampberett och om motståndarens led uppenbart är demoraliserade, så bör man inte försumma tillfället att börja med en »mönstring av krafterna«, sedan övergå till »kraftprov« (förutsatt att betingelserna härför — »fruktens mognad« etc. — är gynnsamma) och därefter inleda det allmänna stormangreppet.

6. Offensivens taktik (frihetskrigens taktik, då proletariatet redan övertagit makten).

7. Den ordnade reträttens taktik. Hur man inför de fientliga krafternas uppenbara överlägsenhet skickligt skall retirera på djupet för att rädda om inte största delen av armén så åtminstone dess kader (se Lenin, »'Radikalismen' — kommunismens barnsjukdom«). Hur vi är de sista, som retirerar, exempelvis vid bojkotten av Witte-Dubasovduman. Skillnaden mellan reträttens taktik och flyktens »taktik« (jfr. mensjevikerna).

8. Försvarets taktik som ett nödvändigt medel för att bevara kadrerna och samla krafter i avvaktan på kommande strider. Den förpliktar partiet att besätta positionerna på alla kampområden utan undantag och att i vederbörligt skick försätta alla vapenslag, d.v.s. organisationens alla former, utan att i ringaste mån förbise någon, ens den till synes allra obetydligaste av dem, ty ingen vet på förhand precis vilket område, som kommer att bli den första kamparenan, och precis vilken rörelseform eller organisationsform, som kommer att tjäna som utgångspunkt och vara ett vapen, med vilket proletariatet kan utdela kännbara slag, då de avgörande striderna börjar. Med andra ord: i avvaktan på de avgörande striderna bör partiet under försvars- och kraftsamlingsperioden rusta sig i alla avseenden. I avvaktan på striderna …  Detta betyder dock inte, att partiet skall sitta med händerna i kors och vänta, bli en overksam åskådare och urarta från ett revolutionsparti (om det befinner sig i opposition) till ett avbidandets parti — nej, under en sådan period måste det undvika strider, inte engagera sig i sådana, om det ännu inte hunnit samla erforderliga krafter eller om läget är ogynnsamt för det, men partiet får inte försumma ett enda tillfälle — givetvis om förhållandena är gynnsamma — att tvinga motståndaren till strid då detta är ofördelaktigt för honom, hålla motståndaren i ständig spänning, steg för steg träna proletariatets krafter i strider, som berör dess dagliga intressen, och därmed mångdubbla de egna krafterna.

Endast i detta fall kan försvaret vara ett verkligt aktivt försvar, och partiet kommer att kunna bevara alla kännetecken på ett verkligt aktionsparti och inte bli ett i passiv vänta försjunket parti, endast i detta fall kommer partiet inte att försumma, inte att förbise tidpunkten för de avgörande aktionerna och inte överrumplas av händelserna. Fallet med Kautsky & Co., som till följd av sin taktik, som gick ut på att iaktta en »klok«, passiv väntan och en ännu »klokare« overksamhet, förbisåg tidpunkten för den proletära revolutionens inträde i väster, utgör en direkt varning. Och vidare: fallet med mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som till följd av sin taktik att i det oändliga avvakta i frågorna om freden och jorden gick miste om makten, bör också tjäna som en varning. Å andra sidan är det också klart, att det aktiva försvarets taktik, handlingens (aktionens) taktik, inte får missbrukas, ty i sådant fall föreligger faran, att man förvandlar kommunistiska partiets revolutionära aktionstaktik till taktik för »revolutionär« gymnastik, d.v.s. en taktik, som inte leder till samling av proletariatets krafter och stärkande av dess stridsberedskap, således inte till att påskynda revolutionen utan till att proletariatets krafter skingras och dess stridsberedskap försvagas — följaktligen till att revolutionens sak fördröjes.

9. Den kommunistiska strategins och taktikens allmänna grundsatser. Dessa grundsatser är tre:

a) Som grundsats måste man anta den genom marxismens teori vunna och genom den revolutionära praktiken bekräftade slutsatsen, att i de kapitalistiska staterna proletariatet är den enda konsekvent revolutionära klassen, som är intresserad av att mänskligheten helt befrias ifrån kapitalismen och därför är kallad att vara ledaren för alla förtryckta och utsugna massor i kampen för kapitalismens störtande, varför allt arbete bör inriktas på att säkerställa proletariatets diktatur.

b) Som grundsats måste man anta den genom marxismens teori vunna och genom den revolutionära praktiken bekräftade slutsatsen, att kommunistiska partiet i varje land kan ha en riktig strategi och taktik endast om dessa inte inskränkes till »det egna« landets, »det egna« fosterlandets, »det egna« proletariatets intressekrets utan tvärtom, med hänsynstagande till det egna landets förhållanden och läge, ställer det internationella proletariatets intressen och främjandet av revolutionen i andra länder i förgrunden, d.v.s. om de verkligen till sin anda är internationalistiska, om de genomför »maximum av det, som kan förverkligas i ett land (det egna) för att utveckla, stödja och väcka till liv revolutionen i alla länder« (se Lenins »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«).

c) Som utgångspunkt måste man anta förkastandet av all slags doktrinarism (den höger- och den vänsterinriktade) vid ändringen av strategin och taktiken, vid utarbetandet av nya strategiska planer och taktiska linjer (Kautsky, Axelrod, Bogdanov, Bucharin), förkastandet av den passiva väntans metod och metoden att åberopa citat och historiska paralleller, uppkonstruerade planer och döda formler (Axelrod, Plechanov), samt erkännandet av att det gäller att inte »ligga« utan stå på marxismens ståndpunkt, inte »endast förklara världen« utan »förändra« den, inte »betrakta proletariatet bakifrån« och inte släpa efter i händelsernas kölvatten utan leda proletariatet och vara ett medvetet uttryck för den omedvetna processen (se Lenins »Spontanitet och medvetenhet«[Not] samt det bekanta stället i Marx' »Kommunistiska manifestet«, där det heter att kommunisterna är den mest vidsynta och ständigt framåtskridande delen av proletariatet).

Var och en av dessa grundsatser, särskilt den andra och den tredje, bör illustreras med fakta från den revolutionära rörelsens rön i Ryssland och i väster.

10. Uppgifterna:

a) Att vinna proletariatets avantgarde för kommunismen (d.v.s. formera kadrer, bilda ett kommunistiskt parti, utarbeta program, taktiska grundsatser). Propagandan såsom den huvudsakliga arbetsformen.

b) Att vinna arbetarnas och överhuvud taget de arbetandes breda massor för avantgardet (massornas framförande till stridspositionerna). Huvudformen för arbetet är massornas praktiska aktioner som förspel till de avgörande striderna.

11. Reglerna:

a) Att bemästra alla former utan undantag för proletariatets organisation samt rörelsens och kampens alla former (områden). (Rörelseformer: parlamentariska och utomparlamentariska, legala och illegala).

b) Att lära att anpassa sig efter den snabba växlingen från de ena rörelseformerna till andra eller vissa formers komplettering med andra, lära sig samordna de legala formerna med de illegala, de parlamentariska med de utomparlamentariska (exempel: bolsjevikernas snabba övergång i juli 1917 från legala former till illegala, den utomparlamentariska rörelsens samordning med verksamheten i duman vid tiden för Lena-händelserna[Not]).

12. Kommunistiska partiets strategi och taktik före och efter maktövertagandet. Fyra särdrag.

a) Det viktigaste i det läge, som efter Oktoberomvälvningen uppstod i Europa i allmänhet och särskilt i Ryssland, var det genombrott av den internationella sociala fronten (som resultat av segern över den ryska bourgeoisin) i regionen Ryssland, vilket genomfördes av Rysslands proletariat (brytning med imperialismen, offentliggörande av de hemliga fördragen, inbördeskrig i stället för det imperialistiska kriget, förbrödringsappell till soldaterna, uppmaning till arbetarna att göra uppror mot sina egna regeringar). Detta genombrott inledde en vändning i världshistorien, då det ställde hela den internationella imperialistiska byggnadens totalitet inför ett omedelbart hot och på ett genomgripande sätt ändrade det ömsesidiga förhållandet mellan de kämpande krafterna i väster till förmån för Europas arbetarklass. Och detta betyder, att det ryska proletariatet och dess parti förvandlades från en nationell kraft till en internationell kraft, varvid den gamla uppgiften att störta den egna nationella bourgeoisin avlöstes av den nya uppgiften att störta den internationella bourgeoisin; och då den internationella bourgeoisin i förkänslan av den dödliga faran ställde sig som närmaste uppgift att likvidera det ryska genombrottet och koncentrera sina tillgängliga krafter (reserver) mot Sovjetryssland, så måste detta land i sin tur koncentrera alla sina krafter till försvar och nödgades ta på sig huvudstöten från den internationella bourgeoisin. För proletärerna i väster underlättade allt detta i hög grad kampen mot deras bourgeoisi och tiodubblade deras sympati för det ryska proletariatet såsom världsproletariatets förkämpe.

Fullgörandet av uppgiften att störta bourgeoisin i ett land ledde sålunda till den nya uppgiften att föra kamp i internationell skala, kamp på ett annat plan, den proletära statens kamp mot de gentemot den fientliga kapitalistiska staterna, varvid det ryska proletariatet, som dittills varit en av det internationella proletariatets truppavdelningar, därefter blev världsproletariatets förtrupp, dess avantgarde.

Uppgiften att utlösa revolutionen i väster i syfte att göra det lättare för oss, d.v.s. för Ryssland, att slutföra den egna revolutionen, har sålunda förvandlats från ett önskemål till en rent praktisk dagsuppgift. Denna omvälvning i förhållandena (särskilt de internationella), som Oktober framkallade, kommer helt och hållet på Oktobers konto. Februarirevolutionen berörde inte ens de internationella förhållandena.

b) Det andra viktiga draget i det efter Oktoberrevolutionen uppkomna läget i Ryssland är den förändring, som inträtt i såväl proletariatets som dess partis ställning inom Ryssland. Tidigare, före Oktober, var proletariatets huvudsakliga omsorg inriktad på att organisera samtliga kampkrafter för att störta bourgeoisin, således en uppgift av företrädesvis kritisk och nedbrytande karaktär. Numera, efter Oktoberrevolutionen, då bourgeoisin inte längre står vid makten och staten har blivit en proletär stat, har den gamla uppgiften bortfallit och lämnat plats för den nya uppgiften att organisera alla arbetande människor i Ryssland (bönder, hantverkare, hemslöjdsidkare, intellektuella, de efterblivna folkslag, som tillhör RSFSR) för att bygga upp det nya Sovjetryssland, dess ekonomiska och militära apparater å ena sidan och för att undertrycka motståndet från den störtade men ännu inte slutgiltigt besegrade bourgeoisin å den andra.[Not]

c) I överensstämmelse med proletariatets ändrade ställning inom Ryssland och den nya uppgiften har också proletariatets politik gentemot de borgerliga och småborgerliga grupperna och befolkningsskikten i Ryssland ändrats. Tidigare (före bourgeoisins störtande) avvisade proletariatet enskilda överenskommelser med borgerliga grupper, ty en sådan politik medförde att den vid makten stående bourgeoisin stärktes; nu däremot är proletariatet för enskilda överenskommelser, emedan de stärker dess makt, disintegrerar bourgeoisin, gör det lättare för proletariatet att tygla dess enskilda grupper och underlättar deras assimilering. Skillnaden mellan »reformismen« och politiken att ingå enskilda överenskommelser (den förstnämnda avvisar ovillkorligen metoden med revolutionära aktioner, den senare icke, och ifall den tillämpas av revolutionärerna, så utgår den från den revolutionära metoden, den förstnämnda är till omfattningen trängre, den senare vidare). (Se om »reformismen« och »överenskommelsernas politik«.)

d) I överensstämmelse med den väldig tillväxten av proletariatets och kommunistiska partiets krafter och medel har räckvidden hos kommunistiska partiets strategiska arbete utökats. Tidigare inskränkte sig kommunistiska partiets strategi till att uppgöra den strategiska planen, att manövrera mellan de olika formerna för proletariatets rörelse och organisationer samt mellan rörelsens olika krav (paroller), av vilka en del fördes fram och andra utbyttes, att använda de knappa reserver, som motsättningarna mellan de olika klasserna erbjöd, varvid ramen och möjligheterna för att utnyttja dessa reserver till följd av partiets svaghet i regel alltid var mycket begränsade; nu, efter Oktoberrevolutionen, har för det första reserverna ökats (motsättningarna mellan de sociala grupperna i Ryssland, motsättningarna mellan klasserna och nationaliteterna i de omgivande staterna, motsättningarna mellan de omgivande staterna, den tilltagande socialistiska revolutionen i väster, den växande revolutionära rörelsen i öster och i kolonierna överhuvud taget m.m.), för det andra har medlen och möjligheterna för att manövrera mångdubblats (de gamla medlen har utökats med nya, exempelvis den diplomatiska verksamheten, upprättandet av mera reella förbindelser med såväl den socialistiska rörelsen i väster som den revolutionära rörelsen i öster), för det tredje har det uppstått nya, vidsträcktare möjligheter för att utnyttja reserverna tack vare att styrkan och medlen mångdubblats hos proletariatet, som i Ryssland blivit den härskande politiska kraften med egna stridskrafter till sitt förfogande och på den internationella arenan blivit den revolutionära världsrörelsens avantgarde.

13. Speciellt: a) frågan om rörelsens tempo och dess roll vid fastställandet av strategin och taktiken, b) frågan om reformismen, om överenskommelsernas politik och deras förhållande till varandra.

14. »Reformism« (»kompromisspolitik«), »överenskommelsernas politik« och »enskilda överenskommelser« är tre olika ting (vart och ett av dem bör behandlas särskilt). Mensjevikernas överenskommelser är oantagbara, emedan de utgår ifrån reformismen, d.v.s. från negeringen av revolutionära aktioner, medan bolsjevikernas överenskommelser utgår ifrån de revolutionära aktionernas behov. Just därför förvandlas överenskommelserna hos mensjevikerna till ett system, till en överenskommelsernas politik, medan bolsjevikerna endast är för enskilda, konkreta överenskommelser utan att göra dem till en särskild överenskommelsernas politik.

15. De tre perioderna i Rysslands kommunistiska partis utveckling:

a) den period, då proletariatets avantgarde (d.v.s. partiet) formeras, då partikadrerna utbildas (under denna period är partiet svagt, det har ett program och allmänna grundsatser för taktiken, men som ett massaktionernas parti är det svagt);

b) perioden av revolutionär masskamp under kommunistiska partiets ledning. Under denna period förvandlas partiet från en organisation för massagitation till en organisation för massaktioner, förberedelseperioden avlöses av de revolutionära aktionernas period;

c) perioden efter maktövertagandet, sedan kommunistiska partiet blivit ett regeringsparti.

16. Den ryska proletära revolutionens politiska styrka består i, att böndernas agrarrevolution (feodalismens störtande) här ägde rum under proletariatets (och inte bourgeoisins) ledning, att till följd härav den borgerligt-demokratiska revolutionen utgjorde prologen till den proletära revolutionen, att de arbetande bondeelementens förbindelse med proletariatet och dettas stöd åt de förstnämnda var inte endast politiskt tryggat utan också organisatoriskt förankrat i sovjeterna, vilket förskaffade proletariatet sympati från den väldiga befolkningsmajoritetens sida (just därför är det ingen fara om proletariatet självt inte utgör majoriteten i landet).

Svagheten hos de proletära revolutionerna i Europa (på kontinenten) består i, att proletariatet där inte har var sig denna förbindelse med landsbygden eller får detta stöd ifrån en. Där försiggick böndernas befrielse från feodalismen under ledning av bourgeoisin (och inte av proletariatet, som då ännu var svagt), vilket med hänsyn till socialdemokratins likgiltiga inställning till landsbygdens intressen för en lång tid tillförsäkrade bourgeoisin sympati från de flesta böndernas sida.[Not]

Juli 1921.

[Nästa] [Opp] [Bakåt]
Nästa: Om detta dokument … Opp: Om de ryska kommunisternas Bakåt: Historiska vändningar i Rysslands

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).