Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
»Strategin är fastställandet av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt från revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära krafterna (reserverna av första och andra rangen), kampen för genomförandet av denna plan under hela den givna revolutionsetappen.«
…
»Taktiken är fastställandet av linjen för proletariatets uppträdande under en jämförelsevis kort period av rörelsens ebb eller flod, av revolutionens uppsving eller nedgång, den innebär kamp för genomförandet av denna linje genom de gamla kampformernas och organisationernas ersättande med nya, de gamla parollernas ersättande med nya, genom dessa formers kombinering o.s.v.«
…
»Taktiken är en del av strategin, är underordnad den senare, betjänar densamma.«
generaldepoten/olg/olgnode7.html
Av detta tema tar jag sex frågor:
1. Strategin och taktiken som vetenskapen om ledningen av proletariatets klasskamp. Perioden av Andra internationalens herravälde var i främsta rummet en period, då de proletära politiska arméerna formerades och skolades under mer eller mindre fredliga utvecklingsförhållanden. Det var en period av mer eller mindre fredliga utvecklingsförhållanden. Det var en period av parlamentarism som klasskampens huvudsakliga form. Frågorna om klassernas väldiga sammandrabbningar, om proletariatets förberedelse till revolutionära strider, om vägarna till den proletära diktaturens erövring tycktes då inte stå på dagordningen. Uppgiften bestod i att utnyttja alla den legala utvecklingens vägar till att formera och skola de proletära arméerna, att utnyttja parlamentarismen i anslutning till de betingelser, under vilka proletariatet förblev och, som det föreföll, måste förbli i oppositionsställning. Det behöver väl knappast bevisas att det under en sådan period och med en sådan uppfattning om proletariatets uppgifter inte kunde finnas vare sig en enhetlig strategi eller en utbildad taktik. Det fanns brottstycken, enskilda tankar om taktiken och strategin, men någon taktik och strategi fanns det inte.
Den Andra internationalens dödssynd består inte däri, att den på sin tid fullföljde taktiken att utnyttja de parlamentariska kampformerna, den består däri, att den överskattade dessa formers betydelse och ansåg dem vara nära nog de enda som fanns, och då perioden av öppna revolutionära drabbningar kom, och frågan om de utomparlamentariska kampformerna ställdes i förgrunden, vände Andra internationalens partier ryggen åt de nya uppgifterna och accepterade dem inte.
Först under påföljande period, under perioden för proletariatets öppna aktioner, under den proletära revolutionens period, då frågan om bourgeoisins störtande blev en direkt praktisk fråga, då frågan om proletariatets reserver (strategin) blev en av de mest brännande frågorna, då alla kamp- och organisationsformer — de parlamentariska såväl som de utomparlamentariska (taktiken) — fullt bestämt framträdde — först under denna period kunde en helgjuten strategi och en utformad taktik för proletariatets kamp utarbetas. Marx' och Engels' geniala tankar om taktiken och strategin, vilka Andra internationalens opportunister gravlagt, drog Lenin fram i dagsljuset just under denna period. Men Lenin inskränkte sig inte till ett system av regler och ledande principer för ledningen av proletariatets klasskamp. Sådana broschyrer av Lenin som »Vad bör göras?«, »Två taktiska linjer«, »Imperialismen«, »Staten och revolutionen«, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, »Kommunismens barnsjukdom« kommer otvivelaktigt att ingå som en ytterst värdefull insats i marxismens allmänna skattkammare, i dess revolutionära arsenal. Leninismens strategi och taktik är vetenskapen om ledningen av proletariatets revolutionära kamp.
2. Revolutionens etapper och strategin. Strategin är fastställandet av riktningen för proletariatets huvudangrepp med utgångspunkt från revolutionens innevarande etapp, utarbetandet av en därmed överensstämmande plan för fördelningen av de revolutionära krafterna (reserverna av första och andra rangen), kampen för genomförandet av denna plan under hela den givna revolutionsetappen.
Vår revolution har redan genomgått två etapper och har efter oktoberomvälvningen inträtt i den tredje etappen. I överensstämmelse härmed har strategin förändrats.
Första etappen. 1903-februari 1917. Målet: att störta tsarismen, att fullständigt likvidera de medeltida kvarlevorna. Revolutionens huvudkraft: proletariatet. Den närmaste reserven: bönderna. Huvudangreppets riktlinje: att isolera den liberalt-monarkistiska bourgeoisin, som strävar att få bönderna i sina händer och genom en överenskommelse med tsarismen likvidera revolutionen. Planen för krafternas fördelning: arbetarklassens förbund med bönderna. »Proletariatet måste slutföra den demokratiska omvälvningen genom att det drager till sig bondemassorna för att med våld slå ner självhärskardömets motstånd och paralysera bourgeoisins vacklan.« (Lenin, »Två taktiska linjer«, Samlade skrifter i urval, b. V, s. 121.)
Andra etappen. Mars 1917-oktober 1917. Målet: att störta imperialismen i Ryssland och utträda ur det imperialistiska kriget. Revolutionens huvudkraft: proletariatet. Den närmaste reserven: de fattiga bönderna. Proletariatet i grannländerna som sannolik reserv. Det utdragna kriget och imperialismens kris som ett gynnsamt moment. Huvudangreppets riktlinje: att isolera den småborgerliga demokratin (mensjevikerna, socialistrevolutionärerna), som försöker få böndernas arbetande massor i sina händer och göra slut på revolutionen genom en överenskommelse med imperialismen. Planen för krafternas fördelning: proletariatets förbund med de fattiga bönderna. »Proletariatet måste fullborda den socialistiska omvälvningen genom att det drager till sig massan av befolkningens halvproletära element för att med våld krossa bourgeoisins motstånd och paralysera böndernas och småbourgeoisins vacklan.« (Samma arbete.)
Tredje etappen. Den vidtog efter oktoberomvälvningen. Målet: att konsolidera proletariatets diktatur i ett land och utnyttja den som stödjepunkt för imperialismens betvingande i alla länder. Revolutionen går ut över ramen för ett enda land, världsrevolutionens epok har börjat. Revolutionens huvudkrafter: proletariatets diktatur i ett land proletariatets revolutionära rörelse i alla länder. Huvudreserverna: de halvproletära och småbondemassorna i de utvecklade länderna, frihetsrörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna. Huvudangreppets riktlinje: att isolera den småborgerliga demokratin, isolera Andra internationalens partier, som utgör stödjepunkten för samförstånds-politiken med imperialismen. Planen för krafternas fördelning: den proletära revolutionens förbund med frihetsrörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna.
Strategin har att göra med revolutionens huvudkrafter och deras reserver. Den förändras i samband med revolutionens övergång från en etapp till en annan, men förblir i huvudsak oförändrad under hela den ifrågavarande etappen.
3. Rörelsens ebb och flod och taktiken. Taktiken är fastställandet av linjen för proletariatets uppträdande under en jämförelsevis kort period av rörelsens ebb eller flod, av revolutionens uppsving eller nedgång, den innebär kamp för genomförandet av denna linje genom de gamla kampformernas och organisationernas ersättande med nya, de gamla parollernas ersättande med nya, genom dessa formers kombinering o.s.v. Om strategin har till ändamål att vinna kriget exempelvis mot tsarismen eller bourgeoisin, så ställer sig taktiken mindre väsentliga mål, ty den strävar inte att vinna kriget i dess helhet, utan den ena eller andra drabbningen, den ena eller andra bataljen, den strävar att framgångsrikt genomföra den ena eller andra kampanjen, den ena eller andra aktionen i överensstämmelse med den konkreta situationen under en given period av revolutionens uppsving eller nedgång. Taktiken är en del av strategin, är underordnad den senare, betjänar densamma.
Taktiken ändras i överensstämmelse med ebb och flod. Medan den strategiska planen under revolutionens första etapp (1903-februari 1917) förblev oförändrad, ändrades taktiken under denna tid flera gånger. Under perioden 1903-1905 var partiets taktik offensiv, ty då befann sig revolutionen i stigande, rörelsen gick uppåt, och taktiken måste utgå från detta faktum. I överensstämmelse med detta var också kampformerna revolutionära, i motsvarighet till den revolutionära flodvågens krav. Lokala politiska strejker, politiska demonstrationer, politisk generalstrejk, bojkott mot duman, uppror, revolutionära kampparoller — det var de kampformer, som under denna period avlöste varandra. I samband med kampformerna förändrades vid denna tid också organisationsformerna. Fabriks- och verkstadskommittéer, revolutionära bondekommittéer, strejkkommittéer, arbetardeputerades sovjeter, ett mer eller mindre öppet framträdande arbetarparti — det var organisationsformerna under denna period.
Under perioden 1907-1912 var partiet tvunget att övergå till reträttaktiken, ty vid denna tid hade vi nedgång i den revolutionära rörelsen, revolutionens ebb, och taktiken kunde inte undgå att taga hänsyn till detta faktum. I överensstämmelse härmed förändrades kampformerna såväl som också organisationsformerna. I stället för bojkott mot duman — deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman — aktioner i duman och arbete inom densamma, i stället för politiska generalstrejker — ekonomiska delstrejker eller helt enkelt stiltje. Det är klart att partiet under denna period måste gå i illegalitet och att de revolutionära massorganisationerna ersattes med kulturella upplysningsorganisationer, med kooperativa, försäkrings- och andra legala organisationer.
Detsamma bör sägas om revolutionens andra och tredje etapper, under vilka taktiken ändrades tiotals gånger, medan de strategiska planerna förblev oförändrade.
Taktiken har att göra med proletariatets kampformer och organisationsformer, deras avlösning av varandra och deras kombinering. På grundvalen av den givna revolutionsetappen kan taktiken flera gånger ändras beroende av revolutionens ebb eller flod, dess uppsving eller nedgång.
4. Den strategiska ledningen. Revolutionens reserver är:
direkta: a) bönderna och överhuvud taget mellanskikten i det egna landet, b) proletariatet i grannländerna, c) den revolutionära rörelsen i kolonierna och de avhängiga länderna, d) den proletära diktaturens vinningar och förvärv — av vilka proletariatet sedan det säkrat sig övervikt i styrka för en tid kan avstå en del, för att därmed köpa sig fri från den starke motståndaren och vinna andrum, samt
indirekta: a) motsättningar och konflikter mellan det egna landets icke-proletära klasser, vilka proletariatet kan utnyttja till att försvaga motståndaren och stärka sina egna reserver, b) motsättningar, konflikter och krig (t.ex. det imperialistiska kriget) mellan de borgerliga staterna, som är fientliga mot det proletära staten, vilka proletariatet kan utnyttja vid sin offensiv eller vid manövrering, ifall det tvingas till återtåg.
Reserverna av det första slaget behöver vi inte närmare gå in på då deras betydelse är klar för alla. Vad beträffar reserverna av det andra slaget, vilkas betydelse inte alltid är klar, så bör det sägas att de ibland har en förstarangs betydelse för revolutionens förlopp. Man kan väl knappast förneka den väldiga betydelsen av exempelvis konflikten mellan den småborgerliga demokratin (socialistrevolutionärerna) och den liberalt-monarkistiska bourgeoisin (kadetterna) under den första revolutionen och efter densamma, vilken konflikt utan tvivel spelade sin roll då det gällde att frigöra bönderna från bourgeoisins inflytande. Än mindre skäl finns det att förneka den kolossala betydelsen av det faktum, att imperialisternas viktigaste grupper befann sig i krig på liv och död under oktoberomvälvningens period, då imperialisterna, som var upptagna av kriget sinsemellan, inte hade möjlighet att koncentrera krafterna mot den unga sovjetmakten och proletariatet just därigenom fick möjlighet att grundligt taga itu med att organisera sina krafter, stärka sin makt och förbereda Koltjaks och Denikins tillintetgörande. Man får anta att nu då motsättningarna mellan de imperialistiska grupperna alltmera fördjupas och då ett nytt krig dem emellan blir oundvikligt, reserverna av detta slag kommer att få en allt mera allvarlig betydelse för proletariatet.
Den strategiska ledningens uppgift består i att på ett riktigt sätt utnyttja alla dessa reserver för att uppnå revolutionens huvudmål på den givna etappen av dess utveckling.
Vari består ett riktigt utnyttjande av reserverna?
Det består i uppfyllandet av vissa nödvändiga betingelser, av vilka följande måste betraktas som huvudbetingelser.
För det första. Koncentrering av revolutionens huvudkrafter på motståndarens sårbaraste punkt i det avgörande ögonblicket, när revolutionen redan mognat, när offensiven går framåt för fulla segel, när upproret står för dörren och när reservernas framflyttande till avantgardet är det avgörande villkoret för framgång. Som ett exempel, vilket demonstrerar ett dylikt utnyttjande av reserverna, kan man anse partiets strategi under perioden april-oktober 1917. Utan tvivel var kriget fiendens sårbaraste punkt under denna period. Utan tvivel samlade partiet just med denna fråga såsom huvudfråga de bredaste befolkningsmassor omkring det proletära avantgardet. Under denna period gick partiets strategi ut på att, medan avantgardet genom manifestationer och demonstrationer skolades för gatuaktioner, samtidigt genom sovjeterna bakom fronten och soldatkommittéerna vid fronten draga reserverna fram till avantgardet. Revolutionens utgång har visat att reservernas utnyttjande var riktigt.
Om denna betingelse för att strategiskt utnyttja revolutionens krafter säger Lenin i en omskrivning av Marx' och Engels' bekanta satser om upproret:
»1. Man får aldrig leka med upproret, utan när man börjat det måste man vara fullt medveten om att det måste föras till slut.2. I det avgörande ögonblicket måste en stor kraftövervikt samlas på den avgörande punkten, ty annars kommer fienden, som innehar bättre skolning och organisation, att tillintetgöra de upproriska.
3. När upproret en gång börjat, måste man handla med största beslutsamhet och ovillkorligen, obetingat övergå till offensiv. 'Defensiven är döden för ett väpnat uppror'.
4. Man måste försöka överrumpla fienden, finna ut det ögonblick, då hans trupper är spridda.
5. Man måste dagligen tillkämpa sig nya, om än små framgångar (man kan säga: varje timmer, ifall det är fråga om en enda stad) och till varje pris behålla den 'moraliska övervikten'.« (Lenin, »Råd av en utomstående«, Samlade verk, b. XXI, s. 319-320, ryska.)
För det andra. Valet av ögonblicket för det avgörande slaget, ögonblicket för upprorets utbrott, måste beräknas utifrån att krisen nått sin toppunkt, att avantgardet är redo att slåss in i det sista, att reserven är beredd att understödja avantgardet och att största möjliga förvirring redan råder i fiendens led.
Den avgörande kampen, säger Lenin, kan anses fullt mogen, om (1) »alla de mot oss fientliga klasskrafterna tillräckligt råkat i förvirring, tillräckligt råkat i luven på varandra, tillräckligt försvagats genom en kamp som överstiger deras krafter«; om (2) »alla vacklande, vankelmodiga, opålitliga mellanelement — d.v.s. småbourgeoisin, den småborgerliga demokratin till skillnad från bourgeoisin — tillräckligt avslöjat sig inför folket, tillräckligt komprometterat sig genom sin praktiska bankrutt«; om (3) »det inom proletariatet börjat resa sig en allt mäktigare masstämning för att stödja de mest beslutsamma, hänsynslöst djärva revolutionära aktioner mot bourgeoisin. Om så är fallet, då är revolutionen mogen och då är vår seger tryggad, om vi riktigt beräknat alla de ovan nämnda … betingelserna och valt det rätta ögonblicket.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 158.)
Oktoberupprorets genomförande kan betraktas som ett mönster för en sådan strategi.
Ett negligerande av denna betingelse leder till ett farligt fel, som kallas »tempoförlust«, då partiet blir efter rörelsens utveckling eller går densamma långt i förväg, varigenom fara för ett misslyckande uppstår. Som exempel på en sådan »tempoförlust«, ett exempel på hur man ej bör välja ögonblicket för upproret, måste man anse en del kamraters försök att inleda upproret med arrestering av demokratiska konferensen i september 1917, då en vacklan gjorde sig kännbar inom sovjeterna, då soldaterna vid fronten ännu stod vid skiljevägen och reserverna ännu inte dragits fram till avantgardet.
För det tredje. Ett orubbligt fullföljande av den en gång inslagna kursen trots alla svårigheter och komplikationer på vägen mot målet, vilket är nödvändigt för att avantgardet inte skall förlora kampens huvudmål ur sikte och för att massorna inte skall förirra sig från vägen när de marscherar mot detta mål och strävar att samla sig kring avantgardet. Ett negligerande av denna betingelse leder till ett mycket stort fel, som är välbekant för sjömännen under beteckningen att »förlora kursen«. Som ett exempel på ett sådant »förlorande av kursen« måste man anse vårt partis felaktiga uppträdande omedelbart efter demokratiska konferensen, då det fattade beslut om att deltaga i förparlamentet. Partiet tycktes i detta ögonblicka ha glömt att förparlamentet var ett försök av bourgeoisin att föra landet över från sovjeternas väg till den borgerliga parlamentarismens väg, att partiets deltagande i en sådan institution kunde blanda bort korten och bringa förvirring i arbetarnas och böndernas led, vilka förde en revolutionär kamp under parollen: »All makt åt sovjeterna«. Detta fel rättades genom att bolsjevikerna lämnade förparlamentet.
För det fjärde. Ett manövrerande med reserverna, som kalkylerar med ett riktigt genomfört återtåg när fienden är stark, när ett återtåg är oundvikligt, när det är uppenbart ofördelaktigt att möta den kamp, som påtvingas av fienden, när återtåget under det givna styrkeförhållandet blir det enda medlet att draga avantgardet undan fiendens slag och bevara reserverna åt detsamma.
»De revolutionära partierna«, säger Lenin, »måste gå skolan ut. De har lärt sig att gå till angrepp. Nu måste de lära sig förstå att denna vetenskap måste kompletteras med vetenskapen om att retirera på ett riktigt sätt. De måste förstå — och den revolutionära klassen lär sig förstå genom den egna bittra erfarenheten — att man inte kan segra utan att ha lärt sig att både anfalla och retirera riktigt.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 79.)
Syftet med en sådan strategi är att vinna tid, att demoralisera fienden och samla krafter för att sedan övergå till offensiv.
Som ett mönster för en sådan strategi kan man anse avslutandet av Brestfreden, vilket gav partiet möjlighet att vinna tid, att utnyttja konflikterna inom imperialismens läger, demoralisera fiendens krafter, hålla bönderna kvar på sin sida samt samla krafter för att förbereda offensiven mot Koltjak och Denikin.
»Genom att ingå en separatfred«, sade Lenin vid denna tid, »frigör vi oss så mycket det i innevarande ögonblick är möjligt från bägge de mot varandra fientliga imperialistiska grupperna, och genom att utnyttja deras fiendskap och krig — vilka för dem försvårar att sluta en överenskommelse mot oss — erhåller vi för en viss period fria händer till att fortsätta och befästa den socialistiska revolutionen.« (Lenin, »Teser till frågan om avslutande av separatfred«, Samlade verk, b. XXII, s. 198, ryska.)»Nu inser till och med det största dumhuvud«, sade Lenin tre år efter Brestfreden, »att 'Brestfreden' var en eftergift som stärkte oss och splittrade den internationella imperialismens krafter.« (Lenin, »Nya tider, gamla fel i ny form«, Samlade verk, b. XXVII, s. 7, ryska.)
Det är de huvudbetingelser, som säkrar en riktig strategis ledning.
5. Den taktiska ledningen. Den taktiska ledningen är en del av den strategiska ledningen och är underordnad den senares uppgifter och krav. Det är den taktiska ledningens uppgift att behärska proletariatets samtliga kamp- och organisationsformer och att trygga deras riktiga utnyttjande för att under det givna styrkeförhållandet uppnå största möjliga resultat, vilket är nödvändigt för förberedandet av den strategiska framgången.
Vari består det riktiga utnyttjandet av proletariatets kamp- och organisationsformer?
Det består i uppfyllandet av några nödvändiga betingelser, av vilka följande måste anses som huvudbetingelserena:
För det första. Att ställa i förgrunden just de kamp- och organisationsformer, som mest motsvarar betingelserna för rörelsens innevarande ebb eller flod, och som är i stånd att underlätta och säkra massornas framförande till de revolutionära positionerna, miljonmassornas framförande till revolutionens front, deras fördelning utefter revolutionens front.
Här är det inte fråga om att avantgardet inser det omöjliga i att upprätthålla den gamla ordningen och nödvändigheten av att störta den. Det är fråga om att massorna, miljonmassorna kommer till insikt om denna nödvändighet och visar sin beredvillighet att stödja avantgardet. Men till denna insikt kan massorna komma endast på grund av sin egen erfarenhet. Att ge miljonmassorna möjlighet att på grund av egen erfarenhet komma till insikt om nödvändigheten av att störta den gamla makten, att före fram sådana kampmetoder och sådana organisationsformer, som gör det lättare för massorna att på grund av erfarenheten inse de revolutionära parollernas riktighet — det är uppgiften.
Avantgardet skulle ha lösryckt sig från arbetarklassen och arbetarklassen förlorat kontakten med massorna, därest ej partiet på sin tid beslutat deltaga i duman, därest det ej beslutat koncentrera krafterna på arbetet i duman och föra kamp på grundvalen av detta arbete för att göra det lättare för massorna att på grund av egen erfarenhet komma till insikt om dumans gagnlöshet, om det lögnaktiga i kadetternas löften, omöjligheten av en överenskommelse med tsarismen och nödvändigheten av ett förbund mellan bönderna och arbetarklassen. Utan den erfarenhet massorna vunnit under dumaperioden skulle det ha varit omöjligt att avslöja kadetterna och att förverkliga proletariatets hegemoni.
Faran i otsovismens[Not] taktik låg däri, att den hotade att lösrycka avantgardet från dess miljonreserver.
Partiet skulle ha lösryckt sig från arbetarklassen och arbetarklassen berövats inflytandet över böndernas och soldaternas breda massor, om proletariatet hade följt »vänster«-kommunisterna, när dessa manade till uppror i april 1917, då mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ännu inte hunnit avslöja sig som krigets och imperialismens anhängare, då massorna ännu inte genom egen erfarenhet hunnit komma till insikt om det lögnaktiga i mensjevikernas och socialistrevolutionärernas tal om fred, jord och frihet. Utan den erfarenhet massorna vann under Kerenskij-perioden skulle mensjevikerna och socialistrevolutionärerna inte kunnat isoleras och proletariatets diktatur skulle varit omöjlig. Därför var taktiken att tålmodigt klargöra« de småborgerliga partiernas fel och att föra öppen kamp inom sovjeterna den enda riktiga taktiken.
Faran i »vänster«-kommunisternas taktik låg däri, att den hotade att förvandla partiet från en ledare för den proletära revolutionen till en handfull betydelselösa sammansvurna utan mark under fötterna.
»Med avantgardet ensamt kan man inte segra«, säger Lenin. »Att kasta avantgardet ensamt i den avgörande striden, innan hela klassen, innan de breda massorna tagit ställning för att antingen direkt understödja avantgardet eller åtminstone iakttaga en välvillig neutralitet gentemot detsamma … det vore inte bara en dumhet utan rentav ett brott. Men för att verkligen hela klasen, för att verkligen de breda arbetande och av kapitalet förtryckta massorna skall nå fram till en sådan ståndpunkt är det inte nog med endast propaganda, endast agitation. För detta måste dessa massor ha egen politisk erfarenhet. Det är alla stora revolutioners grundlag, vilken nu med överraskande kraft och evidens bekräftats inte bara i Ryssland utan också i Tyskland. Det var inte endast Rysslands kulturellt efterblivna, till stor del analfabetiska massor, utan också Tysklands kulturellt högstående, allmänt läs- och skrivkunniga massor, som på sin egen rygg måste pröva hela vanmakten, hela karaktärslösheten, hela hjälplösheten och kryperiet för bourgeoisin, hela nedrigheten hos en regering av Andra internationalens riddare, hela det oundvikliga i en diktatur av de extremaste reaktionärer (Kornilov i Ryssland, Kapp & Co. i Tyskland) som det enda alternativet till proletariatets diktatur, för att avgjort kunna taga ställning för kommunismen.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 156.)
För det andra. Att i varje givet ögonblick finna den speciella länk i utvecklingskedjan, vilken man måste gripa tag i för att kunna hålla fast hela kedjan och skapa betingelser för uppnåendet av strategisk framgång.
Det gäller att ur den rad uppgifter, inför vilka partiet står, välja ut just den aktuella uppgift, vars lösning utgör den centrala punkten och vars genomförande tryggar en framgångsrik lösning av de övriga aktuella uppgifterna.
Betydelsen av denna sats skulle man kunna demonstrera med hjälp av två exempel, av vilka det ena skulle kunna tagas från en länge sedan förgången tid (den period då partiet bildades), det andra däremot från vår närmaste nutid (nep-perioden).
Under den tid då partiet bildades, då de otaliga cirklarna och organisationerna ännu inte var förbundna med varandra, då hantverksmässigheten och cirkelväsendet frätte partiet från ovan till nedan, då ideologisk söndring var det utmärkande draget i partiets inre liv — under denna period var grundandet av en allrysk illegal tidning (Iskra) den viktigaste länken i kedjan och den viktigaste bland de uppgifter, inför vilka partiet då stod. Varför? Emedan man under de dåvarande förhållandena endast med hjälp av en allrysk illegal tidning kunde skapa en fast sammansvetsad kärna i partiet, vilken var i stånd att förena de otaliga cirklarna och organisationerna till ett helt, skapa betingelser för en ideologisk och taktisk enhet och sålunda lägga grunden för bildandet av ett verkligt parti.
Vid övergången från kriget till det ekonomiska uppbyggnadsarbetet, då industrin förde en vegeterande tillvaro i förfallets klor, medan jordbruket led brist på produkter från städerna, då det blev en huvudbetingelse för ett framgångsrikt socialistiskt uppbyggnadsarbete att den statliga industrin kom i samverkan med bondehushållningen — under denna period visade sig handelns utveckling vara huvudlänken i kedjan av processer, huvuduppgiften i raden av andra uppgifter. Varför? Emedan industrins samverkan med bondehushållningen under neps betingelser inte är möjlig på annat sätt än genom handelns förmedling, emedan en produktion utan avsättning under neps betingelser är döden för industrin, emedan industrin kan utvidgas endast genom att avsättningen utvidgas med hjälp av handelns utveckling, emedan man först när man befäst sin position på handelns område, när man bemäktigat sig handeln, fått just denna länk i sina händer, kan hoppas på att knyta samman industrin med bondemarknaden och framgångsrikt lösa de andra aktuella uppgifterna för att därigenom skapa betingelser frö uppbyggandet av den socialistiska hushållningens fundament.
»Det är inte nog med att vara revolutionär och anhängare av socialismen eller kommunismen i största allmänhet … «, säger Lenin. »Man måste också förstå att i varje ögonblick finna den speciella länk i kedjan, som man med all kraft måste gripa tag i för att kunna hålla fast hela kedjan och förbereda en säker övergång till nästa länk« …»I nuvarande ögonblick … utgör upplivandet av inrikeshandeln och dess riktiga reglering (inriktning) genom staten denna länk. Handeln är just den 'länk' i händelsernas historiska kedja, i övergångsformerna av vårt socialistiska uppbyggnadsarbete 1921-1922, 'som man med all kraft måste gripa tag i' … (Lenin, »Om guldets betydelse«, Samlade verk, b. XXVII, s. 82, ryska.)
Det är de huvudbetingelser, som tryggar en riktig taktisk ledning
6. Reformismen och revolutionismen. Vari skiljer sig den revolutionära taktiken från den reformistiska?
En del tror att leninismen är emot reformer, mot kompromisser och överenskommelser överhuvudtaget. Det är alldeles oriktigt. Bolsjevikerna vet lika bra som någon annan att i viss mening »varje gåva är en välgärning«, att reformer i allmänhet och även kompromisser och överenskommelser under vissa betingelser är nödvändiga och nyttiga.
»Att föra krig«, säger Lenin, »för att störta den internationella bourgeoisin, ett krig som är hundrafalt svårare, långvarigare och mera komplicerat än det mest hårdnackade vanliga krig mellan staterna, och härvid på förhand avstå från att manövrera, att utnyttja en intressemotsättning (om också bara en tillfällig) mellan fienderna samt att avstå från överenskommelser och kompromisser med eventuella (låt vara tillfälliga, osäkra, vacklande och villkorliga) bundsförvanter, är det inte ett gränslöst löjligt beteende? Är det inte ungefär som om vi vid en svår bestigning av ett ännu outforskat, hittills otillgängligt berg på förhand avstode från att ibland gå i sicksack, ibland vända tillbaka, avstå från den en gång fastställda riktningen och pröva olika riktningar?« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 129.)
Det väsentliga ligger synbarligen inte i reformerna eller kompromisserna och överenskommelserna, utan i den användning man gör av reformerna och överenskommelserna.
För reformisten är reformen allt, det revolutionära arbetet däremot en bisak, en fras, för syns skull. Därför blir reformen i samband med den reformistiska taktiken under förhållanden då den borgerliga makten existerar oundvikligt ett verktyg för stärkandet av denna makt, ett verktyg för revolutionens försvagande.
För revolutionären däremot är det revolutionära arbetet men inte reformen det viktigaste — för honom är reformen en biprodukt av revolutionen. Därför blir reformen i samband med den revolutionära taktiken under den borgerliga maktens existens självfallet ett verktyg för att försvaga denna makt, ett verktyg för att stärka revolutionen, en stödjepunkt för den revolutionära rörelsens vidareutveckling.
Revolutionären godtager reformen för att använda den som en förbindelselänk vid det legala arbetets kombinering med det illegala, för att använda den som betäckning för ett ökat illegalt arbete på massornas revolutionära förberedelse för att störta bourgeoisin.
I detta ligger kärnan i det revolutionära utnyttjandet av reformer och överenskommeler under imperialismens betingelser.
Reformisten däremot godtager reformerna för att avvisa varje illegalt arbete, för att hindra massornas förberedelse för revolutionen och slå sig till ro i skuggan av den »skänkta« reformen.
I detta ligger kärnan i den reformistiska taktiken.
Så förhåller det sig med reformerna och överenskommelserna under imperialismens betingelser.
Det hela förändrar sig dock något efter att imperialismen störtats, under proletariatets diktatur. Under vissa betingelser, i en viss situation kan det visa sig att den proletära makten blir tvungen att för en tid vika av från vägen av den existerande ordningens revolutionära omgestaltning till en väg för dess successiva omdaning, att beträda den »reformistiska vägen«, som Lenin skriver i den bekanta artikeln »Om guldets betydelse«, att företaga kringgående rörelser, att slå in på en väg av reformer och eftergifter åt de icke-proletära klasserna för att bringa dessa klasser i upplösning, ge revolutionen andrum, samla krafter och skapa betingelser för en ny offensiv. Det kan icke förnekas att denna väg i viss mening är en »reformistisk« väg. Man måste bara hålla i minnet att vi här har att göra med en grundläggande säregenhet, som består i att reformen i detta fall utgår från den proletära makten, att den stärker den proletära makten, att den ger densamma en nödvändig andhämtningspaus, att den är avsedd inte att bringa revolutionen utan de icke-proletära klasserna i upplösning.
Under sådana förhållanden förvandlas reformen sålunda till sin motsats.
Genomförandet av en sådan politik från den proletära maktens sida möjliggöres därigenom och endast därigenom, att revolutionens omfattning under den föregående perioden varit tillräckligt bred och sålunda givit tillräckligt stort utrymme för ett återtåg, för att ersätta den offensiva taktiken med en taktik av ett temporärt återtåg, en taktik av kringgående rörelser.
Om reformerna sålunda tidigare, under den borgerliga makten, var en biprodukt till revolutionen, så utgår reformerna nu, under proletariatets diktatur, från proletariatets revolutionära vinningar, från den i proletariatets händer samlade reserv, som dessa vinningar utgör.
»Förhållandet mellan reformer och revolution«, säger Lenin, »har exakt och riktigt fastställts först genom marxismen, varvid Marx kunde se detta förhållande endast från en sida, nämligen: i en situation som föregick proletariatets första, någorlunda säkra, någorlunda varaktiga seger i åtminstone ett land. I en sådan situation var grunden för ett riktigt förhållande detta: reformerna är en biprodukt i proletariatets revolutionära klasskamp … Efter proletariatets seger i åtminstone ett land uppträder ett nytt moment i förhållandet mellan reformer och revolution. Principiellt förändras ingenting, men vad formen beträffar inträder en förändring, som Marx själv inte kunde förutse, men som man kan bli medveten om endast på grundvalen av marxismens filosofi och politik … Efter segern är de (d.v.s. reformerna. J. St.) (ehuru de i internationell måttstock fortfarande är samma 'biprodukt') dessutom för landet där segern vunnits en nödvändig och berättigad andhämtningspaus i de fall, då det är uppenbart att krafterna efter den ytterliga anspänningen inte räcker till för den ena eller andra revolutionära framstöten. Segern ger en sådan 'kraftreserv', att man kan hålla ut till och med under ett nödtvunget återtåg — hålla ut i materiell såväl som i moralisk mening.« (Lenin, »Om guldets betydelse«, Samlade skrifter i urval, b. XIV, s. 228-229.)