|
Jag gjorde en vindsröjning härförleden och hittade en massa gammalt skit. Det mesta åkte raka vägen till närmaste återvinningsstation. För så skall det vara idag, att sånt man inte behöver skall återvinnas till nya produkter som kan sprida lite glädje i vår värld. En del gammal bråte bar jag ner till bostaden för en närmare besiktning. Det finaste jag hittade på vinden var en möglig gammal tavla med tre motiv. Det var ett sånt himla sjå att härleda dess ursprung att jag var tvungen att gå till en känd konstkännare som fick slå i gamla böcker för att finna några trådar att nysta i. Det visade sig att målningen var en tidig skiss efter ett samarbete mellan aktörerna Båtman, Crawford och Tjuvgods, troligtvis sent 1800-tal. Konstkännaren hade aldrig hört talas om något sådant samarbete men var nödsakad att acceptera rådande fakta. Jag tyckte att tavlan var så trevlig att jag tog fram digitalkameran och plåtade av den och lade ut den till allmän beskådan på min hemsida. Dörrjäveln på bilden nedan går inte att öppna. Däremot kan man bryta sig in med ett klick eller två. Friskt vågat, hälften vunnet. Basta!
En dag när jag blir riktigt stor, ska jag skriva en bok och berätta vad jag varit med om. Jag ska skriva den så bra jag bara kan. Jag ska berätta så att alla lyssnar jättenoga. Jag vill att inga människor ska behöva vara rädda mer och mina ord ska aldrig få bli tysta. Boken ska spridas bland alla som är snälla och förstår och sen till alla dumma så att dom också förstår. Sen när allt är klart ska jag köpa en fin liten terrierhund. En sån där som Milou som Tin Tin har och som ska heta Kapten Haddock eller kanske fröken Maia. Sen vill jag lära mig att flyga så där som fåglarna gör så där jättelätt.
För alla er som inte hunnit läst sjörövarromanen Skattkammarön kan jag berätta lite om kapten Flint som egentligen hette Edward Teach men som mest var känd som kapten Svartskägg eller Blackbeard. Alla, från den allra uslaste slavhandlare till den mest hänsynslösa sjökapten i den engelska flottan, var på den tiden rädda för kapten Flint. Kapten Flint själv var bara rädd för sin kvartermästare John Silver. Jag träffade John Silver på en liten hamnkrog någonstans på Madagaskar när han på sin ålders höst satt och begrundade sitt liv. Han var förbannad på en orättvis värld och ännu mer förbannad på en viss Jim Hawkins som satt honom i dålig dager med sin bok Skattkammarön där han beskylldes vara mänsklighetens fiende.
Terriern Maia Engelbrekt af Hobsala
Maia är en märklig liten röd irländsk terrier. Hon arbetade som valp med skinnskallar och blev som äldre hund beskjuten med varghagel. Och likväl är den lilla rackarhunden fortfarande vid god hälsa och på ett himla gott humör. Om du har Acrobat Reader installerat i din dator kan du läsa om hennes mest märkvärdiga äventyr. Klicka på skinnskallar eller på varghagel.
Skinnskallegängen i Stockholm
Stockholms kommun beslöt den 21 juni 1995 efter samråd med polisen om insatser för destruktiva ungdomsgäng i Stockholms stad. Avsikten var att få ordning på destruktiva ungdomsgäng och främst alla de skinnskallar som hade en samlingsplats / var lokaliserade till Fryshuset i Stockholm. Vill du läsa om min tid med Stockholms skinnskallar så kan du klicka här. Jag skrev under den tiden ett öppet brev till förintelsens alla överlevande, ställt till Emerich Roth. Jag stod hjälplös inför allt det hat jag mötte och undrande med fasa: "Var har idealen om folkhemmet (kärnfamiljen) tagit vägen när sådant som här berättas, kan ske utan att vi ser ... ens någonting?
Aldo Colliander, svensk proffsboxare
Den här unge mannen heter Aldo Colliander och är för närvarande Sveriges ende professionella tungviktsboxare. Jag lärde känna Aldo på den tiden, då jag arbetade som fritidsledare på Ungdomens Hus i Skarpnäck. Stadsdelen Skarpnäck var vid den tiden ett av Europas mest barn- och ungdomstätaste bostadsområden. Det var med andra ord ett jävla stök och bök. Det var inte en lugn stund för oss som jobbade med ungdomarna. Var det inte det ena så var det något annat. För några av ungarna gick det helt snett i livet. För det flesta gick det rätt bra och för några få gick det förbannat bra. Jag kan helt uppriktigt säga att Aldo Colliander med tiden blivit till en ikon för mig och min familj eftersom han visat att boxning fortfarande är den idrott som räddat allra flest unga män från att hamna snett i tillvaron! Här kommer som avslutning en länk som åter förenar Aldo Collianders historia med min, samt en svensk tant som föredrar tungviktsboxning före knyppling och politik!
Fem asfaltsbarn söker efter vargar
De senaste åren har rädsla och osäkerhet resulterat i att många skaffat sig hund för att få skydd. Oerfarna hundägare har skapat labila hundar som inte sällan blivit till förfäran för omgivningen. Skarpnäcks ungdomsenhet anordnade därför en hundkurs för fem ungdomar. Samtliga fem elever blev slutligen godkända och ansvarsfulla hundägare. Finansiering av projektet gjordes med en budget in blanco, med löpande räkning! På bilden ser vi längst till vänster Max Hobstig som har allt ansvar. Därefter Kenta, Jaime, projektledaren Helene och söta fröken Lina. Uppe i bilen sitter Pablo och Camilla fotograferar. En grabb har temporärt försvunnit. Nämligen Ville. Om du som avlslutning vill läsa projektbeskrivning så klickar du på bilden ovan. I annat fall kan du klicka på länken nedan och läsa om mötet med vargarna.
möte med vargar
Vård på psykiatrins slutenvård
Den psykiatriska verksamheten får helt underkänt: Det har varit mycket prat i media om psykiatrin den senaste tiden. Ett antal allvarliga händelser har fått politiker att kräva stor räfst och rättarting vad gäller vård och behandling av de psykiskt sjuka. Min erfarenhet är att det som egentligen brister är politikernas brist på kunskap om vilka resurser psykiatrin behöver för att göra ett bra jobb. Att politikerna nu (vintern 2004) fått kalla fötter är ingenting som förvånar mig. Jag vet att ansvariga politiker och andra beslutsfattare känt till att villkoren för psykiatrin under lång tid varit undermålig, men att de av ren bekvämlighet avstått från att agera eftersom de bara sett till alltings kostnad och ingentings värde. Jag har nämligen själv varit politiker och vet vad som prioriteras! Jag kommer därför att redovisa några fall som utspelats på psykiatrins verkstadsgolv. Dessa fall har socialstyrelsens ansvarsnämnd tagit del av. De berörda politikerna och psykiatrins högsta chef och dennes stab känner till vad hände eftersom detta är del av en rapport som skrevs hösten 2001.
Emerich Roth - ett hjärta av guld
Emerich kom till Sverige i december 1950. Det är nu 60 år sedan han på ett mirakulöst sätt överlevde nazismens barbari i fem olika koncentrationsläger. Han var med att starta Föreningen Förintelsens Överlevande i syfte att sprida kunskaper, främst i skolor, om händelserna under andra världskriget och motverka att rasismen får fotfäste i vårt samhälle. Emerichfonden bildades 1994 av Emerich Roth och har till syfte att stödja skolungdomar som hindrar våld och ökar förståelsen mellan människor med olika bakgrund. Emerich Roth och jag lärde känna varandra under den tid jag jobbade med Stockholms skinnskallar. Han skrev några vänliga ord om mig som du kan läsa om du har Acrobat Reader installerat i din dator!
Att arbeta med dubbeldiagnoser
Att jobba med målgruppen psykiskt funktionshindrade missbrukare, det som vi i dagligt tal kallar för dubbeldiagnoser, innebär automatiskt en hel del bekymmer. Vårt uppdrag var att höja deras livskvalité samt minska vård- och drogkonsumtion. Det är sant att målgruppen är svår och framför allt tids- krävande. Men de flesta åsikter bottnar som så ofta i okunskap. Vill du läsa om dubbeldiagnoser och hemlösa så får du klicka på de utanförstående
Sista kvällen med ungdomsgänget
Den här bilden togs den allra sista kvällen med gänget. Mitt sista skift på Ungdomens Hus i Skarpnäck var tillända. Jag hade helt huvudstupa blivit politisk gruppenfürer och skulle om några få dagar bli en av de tre barska politrukerna som bestämde i stadsdelsnämndens majoritet. Sanning att säga, var det ett jävla skitjobb. Senare insåg jag att man kunde frambringa en viss Ordning och Reda med ett helt annat tillvägagångssätt. Det handlade egentligen bara om att vara närvarande och att tro på sin egen förmåga!
Slip och släp mot undergången
Någon har sagt, att ingen kan ta med sig något till himlen när man dör. Det är nog sant med ett enda undantag: "Det enda man kan ta med sig när man dör, är sitt eftermäle". Med andra ord: Vad kommer man att säga om mig när jag inte längre finns bland de levande? Givetvis är min förhoppning att vågskålen skall peka på "han gjorde sitt bästa". Och för att någon enda skall vittna till min fördel den dag jag står inför sankte Per har jag valt ut ett ärenden som jag vill skall föreläggas vår Herre. Jag vill hänvisa till allt mitt slit och släp mot undergången; före, inför och under valrörelsen 2002, vilket får utgöra mitt sista ord till mitt försvar för mina handlingar. För nog är det bättre att "lyss till den sträng som brast än aldrig ha spänt en båge"
Vem har inte lik i garderoben
Vill du nu till sist veta vad jag ställt till under min levnad och vad jag har för hemliga lik i mina garderober så får du klicka på skafferiet. Om du känner tveksamhet över att rota i mitt förgångna liv så föreslår jag att du avstår. Om du hellre vill titta på mina gamla länkar så kan du dutta på links eller varför inte besöka min första hemsida som med glasklar tydlighet visar att övning ger färdighet. Naturligtvis vill jag inte förneka sånt som gömts längst in i garderoben. Som det här med att vara bespottad och besviken. Å andra sidan kan du besöka RFSL för att få en möjlighet att utvärdera dina fördomar eller läsa lite om Undine och lära dig något om händelser i vatten. Eller varför inte läsa om varför "de utslagnas hopp" slutade med politiken?
Consensus & Resumé
Ibland kan det vara svårt att åstadkomma en resumé av sitt yrkesverksamma liv. I mitt fall har det inte varit svårt, eftersom det mesta kunnat läsas i olika tidningar. Av alla de artiklar som skrivits om mig har jag valt ut endast två stycken. Den första artikeln skrevs någon månad efter valet 1998. Jag fick där möjlighet att kortfattat sammanfatta vilka frågor jag tänkte driva i den nya politiska majoriteten (jpg-bild). Den andra artikeln skrevs år 2004 och beskrev den dramatiska händelsen som ägt rum året innan (pdf-fil)
Allting har sin tid, och varje företag under himmelen har sin stund. Jag har nog haft mer än de flesta men aldrig gnölat för det. Nu är jag klar. Jag har gjort mitt. En del blev bra och annat blev dåligt. Jag har gjort mitt bästa och gjort vad jag förmått av det jag trott vara bäst. Ofta har jag varit till omak ibland till glädje. Jag har aldrig sökt den lätta vägen och därför har jag många gånger snubblat. Ibland har det gjort ont, ohyggligt ont. Även om jag i eftertankens kranka blekhet nog tänker att jag borde ha lyssnat mer på de röster som uppmanade mig att inte vara för engagerad, så kunde det inte ha blivit annorlunda. Jag har gjort mitt. Den eld som förr brann är nu bara en pyrande askhög som med försiktighet måste rakas samman till en liten hög och puttas längst in i spisen för att inte helt slockna. Kanske kan ny ved så småningom insamlas och en ny eld fås att brinna. Carpe diem!
Kriminellas Revansch I Samhället
Att föreningen KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) utan tvekan tillhör en av världens allra bästa brottsförebyggande organisationer råder det nog ingen tvekan om. Mina minnen om KRIS födelse gläder mig och gör mig trygg i en övertygelse om att det trots allt finns ett hopp för alla de som gått helt fel väg, på sin vandring genom livet. Men oavsett den berömmelse KRIS idag har, så minns jag en del glimtar från den tid då allt började med några grabbar som hade en vision om en bättre värld. Jag minns när jag första gången träffade Christer Karlsson och Ronny Mårtensson på ett hak vid Mariatorget i Stockholm, på den tiden jag var övervakare för Micke Antilla.
HÄR FORTSÄTTER TEXTEN
quod scripsi scripsi
För länge länge sedan bodde det på Södertörn ute vid Skarpa by och på en utgård vid namn Svinmyra en man som hette Gunnar. Hans hustru hette Dagmar och var vän med Sten Hvide som var storman i bygden. Herr Sten var en rik man och den bäste bonde fast vid denna tid mycket gammal.
Dagmar hade en son som hette Folkunge. Han var inte stor till växten men ofta svår att komma till rätta med för sitt arga humörs skull. Folkunge var stugsittare och askepott och hade inget annat för sig än att vältra sig framför fötterna på fint folk. Stor skada ansåg makarna ha i detta att deras son Folkunge så litet ville lära sig folkskick. De flesta menade att han inte var rätt hopsnickrad i skallen sin. Nu gick det en tid och så fick Sten sot. Han lät förstå att han inte skulle komma att få fler sjukdomar än denna. Därför lät han då kalla på sin fränkas son Folkunge och tillsade honom att fara varligt fram med bättre folk, annars skulle det ta en ände med stor förskräckelse. Därpå lämnade han en kista med skrivdon till Folkunge och bad honom använda sitt huvud bättre än tidigare. Så dog Sten Hvide och blev lagd i rösad hög. Elis hette kärring som bodde i skogen ute vid Svinmyra. Hon hade en vildbase till son som hette Krut och han var starkare än de flesta. Ofta gav sig Krut på Folkunge med en råsmäll på käften. Folkunge tålde detta ofog illa och rände en dag en stor granstör i ryggen på Krut så att han föll i backen och inte kunde resa sig upp under en tid. Sedan Krut tillfrisknat från sin skada lade han sig i försåt med alla sina huskarlar och fångade Folkunge i garn och slog honom till marken och satte sig ovanpå och sket honom mitt i ansiktet. "Lite skit tar inte död på mig" ropade Folkunge efter Krut och hans ogärningsmän och haltade iväg till skogs och vässade två nya störar med sin yxa. Sedan red han till byn och utmanade Krut på holmgång. Om den kampen kan inte mycket mer sägas än att Folkunge Gunnarson under holmgången lät alla tro att han slarvade med sina störar. I övermod sprang Krut fram för att rycka dem till sig då Folkunge rände skallen sin mitt i hans ansikte så att Kruts näsa sprack helt mitt itu. Skrikande sprang Krut därifrån och menade att Folkunge förstört honom för lång tid. En tid därefter drog Krut till tinget med många fränder i släptåg och krävde dom och rannsakan över Folkunge för hans vildhets skull. "Det är bättre att möta en björnhona vars ungar man tagit än strida mot en dåre sa Folkunge och slungade en stor sten på foten på Krut så att denne föll till marken. Därpå red Folkunge ut till havet och seglade sydvart, till varjagernas land, och blev där vän med Immutator Mundi, världens omdanare. Hos honom bodde han en lång tid och lärde sig många bra och användbara kunskaper.
Det är skönt för skalder att få sova
Sent kom jag att tänka på ett par märkliga gamla tokstollar som båda trots sin galenskap blivit geniförklarade. I alla tider har det funnits människor som avvikit från den allmänna normen. Några av dessa original har trots sitt tokeri blivit högt älskade och världsberömda! Privat var det värre. Bara en sån liten sak som att någon gång i livet få uppleva en öm och intim närhet till en egen älskad kvinna ratades dem. Och ändå gav de oss andra, så mycket skönhet i dikt och färg! De fagra fruntimren tillägnar jag därför målaren Antonio Ligabue och diktaren Gustaf Fröding som båda ur Eden förbannats.
Undine kan man hitta i hav och insjöar. Hon är väldigt vacker där hon sitter på ett skär eller på stranden eller till och med på vattenytan och kammar sitt hår. Hennes jungfruhamn ändras beroende på var hon finns. Vid havet kallas hon havsfrun eller sjöfrun och vid insjöar kallas hon för sjörået. Hon är vanligast i södra och mellersta Sverige. Oftast vid den stora Vättersjön.
I alla tider har vackra flickor mer än något annat motiv inspirerat poeter, målare och skulptörer till odödliga mästerverk. Alla vi andra som inte kan skapa, får nöja oss med att besöka ett museum för att bara titta och njuta. Å andra sidan brukar det kosta en slant att besöka ett museum. Om man inte har råd till inträde får man söka på webben eller annorstädes eller låta bli.
Quod Scripsi Scripsi
Jag skrev när jag inte visste ett endaste dugg om livet. Nu är jag känner till det mesta om meningen med livet har jag inget mer att skriva. Ni får därför se min hemsida som en gammal mans försök att lämna kvar ett spår efter sig. För någon att ta lärdom av eller för en annan att ta avstånd från. Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting. Till sist vill jag tacka min älskade hustru Kerstin som alltid stått vid min sida och den unga söta publicisten, fröken Muriel, som skrev om mina sista äventyr i sitt examensarbete på journalisthögskolan år 2003. Muriels råvaror har sedan dess omarbetats!
|
