Arrangör: RIA i Stockholm, IOGT-NTO i Stockholm, Klara Kyrka, Ny Gemenskap, LP-Kontakten i Stockholm, LP-Riks och Hela Människan! Publiken: Branschfolk, hemlösa samt övrig allmänhet! Debattledare: Alice Bah! Inbjudna: Politiker från samtliga partier (v) (s) (c) (fp) (kd) (m) i Stockholm!


INLEDNING (3 MINUTER / MAX HOBSTIG / KD)
Jag tror att varje parti här idag och varje övrig deltagare, vill se en bättre värld. Jag tror att varje parti har en vision långt borta vid horisonten, om hur den världen skall se ut. Detta är min bergfasta övertygelse.

Vi som har samlats här idag skall ha en debatt angående hemlöshet. Personligen är jag inte alls övertygad om att de hemlösa har något behov av att debatteras. Har man förrättat sin nattvila i ett kallt dragit soprum eller i ett trapphus är nog en debatt av det här slaget ingenting som värmer ens genomfrusna lekamen. En halvflaska brännvin kanske, eller ett hopp om att det någonstans i framtiden skall bli bättre.

Jag har en förhoppning om att den här debatten skall utmynna i en större förståelse för de hemlösas verkliga situation. Jag är ju visserligen här som representant för kristdemokraterna och bör naturligtvis förespråka mitt parti och dess politik i hemlöshetsfrågan. Men det kan jag inte. Det finns så många brister i samhället som drabbbar de hemlösa, att inget parti kan svära sig fria från ansvar.

Det måste finnas områden där det politiska käbblet måste hållas i stramt koppel, där samarbete är viktigare än annars. De hemlösas situation är en av dessa frågor som i sin natur gränsar till de stora existentiella. Jag tror att frågan om de hemlösas förtvivlade situation är som ett senapskorn. Ett litet marginellt, bredvid de stora praktiska frågorna som rör vår vardag. Men i etiskt hänseende innehåller den oerhört mycket kraft. Senapskornet är ju det minsta av alla frön, men tillåter vi det bara att växa, blir det större än alla andra örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.

Jag har för länge sedan vuxit ifrån tron att jag ensam erhållit sanningen. Jag har med tiden insett att sanningen är som en elefant och åtta blinda män: "En står vid svansen, och påstår att sanningen är som ett rep med tofs. En annan står vid elefantens ben och hävdar att sanningen är som ett träd. Den tredje håller om elefantens ena bete och påstår till de andras förtret, att sanningen minsann vare sig är ett rep eller ett träd, utan som en böjd pelare av glas". Så håller de på och träter i evinnerlig tid och kommer ändå inte närmare sanningen.

De hemlösas situation är inte så enkel att man bara kan säga att de ingenstans har att bo. Vi exercerar med siffror och diagram och kollrar bort både oss själva och andra. Vi måste sluta träta om vem som är bäst. Vi måste sätta oss ner och lägga politiken åt sidan, om vi överhuvudtaget skall ha chans att lösa denna mänskliga tragedi. Tak över huvudet garantin skall gå i borgen för att den hemlöse erbjuds nattlogi. Det enda kravet är att den hemlöse inte bråkar eller är påverkad och hör av sig före klockan 24:00. Man tar sig för pannan.

Det finns en naivitet bland politiker. De vill ofta så väl, men det blir ständigt så fel, så osannolikt fel. Gruppen utslagna hemlösa, är ju mestadels så trasiga att de inte ens kan stava till tak över huvudet garantin, än mindre tillgodogöra sig denna. Det har aldrig räckt och kommer aldrig att räcka med att tillhandahålla en varm säng. Jag är nämligen övertygad om att de allra flesta behöver stöd och hjälp på ett sätt som de flesta inblandade inte riktigt har insett ännu. Inte ens politikerna!