och nu n�stan var f�rdig med sin tillvaro som sj�l ochs�.
Ja snart skulle den sm�lta samman och bli en del med den stora andligheten som uppfyller evigheten.
F�r tillf�llet k�nde sig den gamla sj�len lite ensam d�r han satt i tomrummet mellan det senaste m�nniskolivet och den kommande sammansm�ltningen.
De b�sta v�nnerna hade redan gett sig av, han kunde se dem d�r nere p� jorden, hur de uppfyllde varsin m�nniska med iver,f�rundran och tankar av alla de slag.
- Jag vill dit sa den gamla sj�len. Jag har fortfarande en god potion gl�dje kvar. Jag vill dit och ge dem den.
- Men din tid till sammanslagningen �r s� kort, Varnade vakten. Visst kan du ge dem gl�dje men om du �r hos dem s� kort tid, ger du dem �ven en stor sorg n�r du l�mnar dem.
- Jag vet sa den gamla sj�len, men jag vill end�. Jag vill ge dem s� mycket gl�dje att de hj�lper dem �ver sorgen sedan.
- S� l�t det bli som du vill sa vakten, och sl�ppte iv�g den gamla gamla sj�len.
D� fick ett m�nniskopar ett barn som de s� l�nge �nskat, det var det raraste unge och som str�dde gl�dje �ver dem fr�n den dag hon f�ddes, den ogrumlade gl�dje som m�nniskor k�nner n�r deras sj�lar tr�ffas och med f�rtjusning k�nner igen varandra fr�n evigheten.
- Men har du inte v�ldigt kort tid kvar viskade mammans sj�l till den gamla sj�len i den lilla flickan?
- Tiden kort, men gl�djen stor svarade den gamla gamla sj�len.
Och fast mamman inte h�rde deras samtal, v�ckte viskningarna en anande oro hos henne,
en fl�kt av kunskap att vi inte �ger n�got p� jorden, inte varandra, inte oss sj�lva ens.
Allt kommer tillslut att tas ifr�n oss, alt vi b�r p�, alla k�ra omkring oss slutligen �ven v�rt liv och v�r kropp.
Men flickebarnet v�xte och fick med sin gl�dje mamman att gl�mma s�dana tankar.
Och pappan var hos dem och gladdes, han ochs�. Ja den gammla sj�len fick leva sin sista tid precis som den �nskat.
Men tiden var kort �ven med m�nniskom�tt var den kort, och stunden kom d� sammansm�lltningen skulle ske. Den gammla sj�len fick kallelse att utan dr�jesm�l infinna sig till cermonin, och m�ste lyda.
F�r m�nniskorna s�g det ut som flickan fick en pl�tslig d�d.
Deras sorg var oerh�rd, just som vakten hade f�rutsagt, men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var gl�dje och endast gl�dje. Kunde de uth�rda sin sorg precis som den gamla gamla sj�len hade f�rutsagt.
och d�rf�r ist�llet f�r att l�ta de gamla gamla sj�larna sitta av sin sista skv�tt tid i tomrummet, blev det i forts�ttningen sed i evigheten att skicka dem att sk�nka sin sista stora gl�dje till m�nniskor som beh�ver den.
Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har m�nniskorna genom gl�dje f�tt kraft attt uth�rda och s� sm�ningom v�nda till n�got gott.
Ur boken jag saknar dig, jag saknar dig av Peter pohl och Kinna Gieth.
