Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
»Kort sagt: den imperialistiska frontens kedja måste i regel sprängas på det ställe, där kedjans länkar är svagast och i varje fall inte ovillkorligen där, kapitalismen är mest utvecklad, där proletärerna utgör så och så många procent och bönderna så och så många o.s.v.
Det är därför, de statistiska beräkningarna beträffande den proletära befolkningens procentuella styrka i ett enskilt land förlorar den utomordentliga betydelse vid avgörande av frågan om den proletära revolutionen, som Andra Internationalens skriftlärde så gärna velat tillmäta densamma, emedan de inte förstått imperialismen och fruktar revolutionen som pesten.«
generaldepoten/olg/olgnode3.html
Av detta tema tar jag tre frågor:
1. Om teorins betydelse. Några anser, att leninismen ger företräde åt praktiken framför teorin i den meningen, att det viktigaste i den är de marxistiska satsernas omsättande i handling, deras »realiserande«, men att leninismen, vad teorin beträffar, skulle vara tämligen sorglös. Som bekant gjorde sig Plechanov mer än en gång lustig över Lenins »sorglöshet« beträffande teorin och särskilt filosofin. Bekant är också, att många av våra dagars praktiskt verksamma leninister inte är teorin särskilt bevågna, speciellt till följd av det oerhörda praktiska arbete, som de på grund av förhållandena är tvungna att utföra. Jag måste säga, att denna mer än besynnerliga uppfattning om Lenin och leninismen är fullständigt oriktig och i intet avseende motsvarar verkligheten, att praktikernas strävan att med en axelryckning avfärda teorin strider mot leninismens hela anda och innebär stora faror för vår sak.
Teorin är erfarenheten från arbetarrörelsen i alla länder i dess allmänna form. Teorin blir naturligtvis meningslös, om den ej förknippas med den revolutionära praktiken, likaväl som också praktiken blir blind, om den ej låter den revolutionära teorin belysa sin väg. Men teorin kan ej förvandlas till den väldigaste kraft för arbetarrörelsen, om den utvecklas i oupplösligt samband med den revolutionära praktiken, ty den, och endast den kan skänka rörelsen tillförsikt, orienteringsförmåga och förståelse för de omgivande händelsernas inre sammanhang, den ensam kan hjälpa praktiken att förstå inte endast hur och vart klasserna för närvarande är på väg utan också hur och vart deras rörelse inom den närmaste framtiden måste rikta sig. Det är ingen annan än Lenin, som dussintals gånger uttalat och upprepat den bekanta satsen att
»Utan revolutionär teori kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse.«[Not] (Lenin, »Vad bör göras?«, Samlade skrifter i urval, b. III, s. 50.)
Mer än någon annan förstod Lenin teorins stora betydelse, särskilt för ett parti sådant som vårt, med hänsyn till att det fallit på dess lott att spela rollen av det internationella proletariatets förkämpe och med hänsyn till den inre och den omgivande internationella situationens komplicerade beskaffenhet. Han förutsåg redan 1902 denna vårt partis speciella roll och ansåg det redan vid denna tid nödvändigt att erinra om att
»Förkämpens roll kan endast utföras av ett parti, som ledes av en framskriden teori.« (Samma arbete.)
Det behöver väl knappast bevisas, att nu då Lenins förutsägelse om vårt partis roll redan gått i uppfyllelse, denna Lenins sats erhåller en särskild kraft och särskild betydelse.
Som det markantaste uttrycket för den stora betydelse, Lenin tillmätte teorin, borde man kanske anse det faktum, att ingen annan än Lenin tog itu med den synnerligen allvarliga uppgiften att på den materialistiska filosofins område draga de allmänna slutsatserna av det viktigaste, som vetenskapen presterat under perioden från Engels till Lenin, och leverera en allsidig kritik av de antimaterialistiska strömningarna bland marxisterna. Engels sade, att »materialismen efter varje ny, stor upptäckt får ett nytt ansikte«. Det är bekant, att Lenin och ingen annan löste denna uppgift för sin epok i sin utomordentliga bok »Materialism och empiriokriticism«. Det är bekant, att Plechanov, som tyckte om att göra sig lustig över Lenins »sorglöshet« beträffande filosofin, inte ens kunde förmå sig att på allvar försöka lösa en sådan uppgift.
2. Kritiken av spontanitets-»teorin«, eller om avantgardets roll i rörelsen. Spontanitets-»teorin« är opportunismens teori, en teori som innebär knäfall för arbetarrörelsens spontanitet, innebär ett faktiskt förnekande av, att den ledande rollen tillkommer arbetarklassens avantgarde, arbetarklassens parti.
Teorin om knäfall för spontaniteten strider avgjort mot arbetarrörelsens revolutionära karaktär, den är mot, att rörelsen inriktas på kamp mot kapitalismens grundvalar — den gör gällande, att rörelsen uteslutande skall inriktas på krav, som är »realiserbara«, som är »antagliga« för kapitalismen, den är helt för att följa »det minsta motståndets väg«. Spontanitetsteorin är trade-unionismens ideologi.
Teorin om knäfall för spontaniteten är avgjort emot att ge den spontana rörelsen en medveten, planmässig karaktär, den är emot, att partiet går i spetsen för arbetarklassen, att partiet höjer massorna till medvetenhetens nivå, att partiet drar med sig rörelsen — den menar, att rörelsens medvetna element inte skall hindra rörelsen att gå sin egen väg; den menar, att partiet endast skall lyssna till den spontana rörelsen och följa i dess släptåg. Spontanitetsteorin är en teori, som underskattar det medvetna elementets roll i rörelsen, en »svanspolitikens« ideologi, den logiska grundvalen för varje slags opportunism.
I praktiken ledde denna teori, som framträdde redan före den första revolutionen i Ryssland, till att dess efterföljare, de så kallade »ekonomisterna«, förnekade nödvändigheten av ett självständigt arbetarparti i Ryssland, uppträdde mot arbetarklassens revolutionära kamp för tsarismens störtande, förkunnade en trade-unionistisk politik i rörelsen och överhuvud ställde arbetarrörelsen under den liberala bourgeoisins hegemoni.
Den gamla »Iskras« kamp och den glänsande kritiken av »svanspolitikens« teori i Lenins broschyr »Vad bör göras?« krossade inte bara den så kallade »ekonomismen« utan lade även den teoretiska grunden till en verkligt revolutionär rörelse inom den ryska arbetarklassen.
Utan denna kamp skulle man inte ens ha kunnat tänka på att bilda ett självständigt arbetarparti i Ryssland och på dess ledande roll i revolutionen.
Teorin om knäfall för spontaniteten är likväl inte endast en rysk företeelse. Den är, om också i en något varierad form, synnerligen vitt spridd inom alla Andra internationalens partier utan undantag. Jag syftar på den s.k. teorin om »produktivkrafterna«, som förflackats av Andra internationalens ledare och som rättfärdigar allt och försonar alla, konstaterar fakta och förklarar dem först sedan de tråkat ut alla samt slår sig till ro med blotta konstaterandet. Marx yttrade, att den materialistiska teorin inte kan inskränka sig till att förklara världen utan att den dessutom måste förändra densamma. Men Kautsky & Co. bekymrar sig inte om detta, de föredrar att stanna vid första delen av Marx' formel.
Här ett av de många exemplen på denna »teoris« tillämpning. Man säger, att Andra internationalens partier före det imperialistiska kriget hotat att förklara »krig emot kriget«, därest imperialisterna komme att börja krig. Man säger, att dessa partier omedelbart före krigsutbrottet lade parollen »krig emot kriget« på hyllan och i handling omsatte den rakt motsatta parollen »krig för det imperialistiska fosterlandet«. Man säger, att resultatet av detta utbyte av paroller blev, att miljoner arbetare offrades. Men det vore oriktigt att tro, att här finnes några skyldiga, att någon varit trolös emot arbetarklassen eller svikit den. Långt därifrån! Allt har gått till på tillbörligt sätt. För det första därför, att Internationalen är ett »fredsinstrument« och inte ett instrument för kriget. För det andra därför, att man vid »produktivkrafternas« dåvarande »nivå« inte kunde göra någonting annat. »Produktivkrafterna« var de »skyldiga«. Detta klargör ingående för »oss« herr Kautskys »teori om produktivkrafterna«. Och den, som inte tror på denna »teori«, är ingen marxist. Partiernas roll? Men vad kan då ett parti göra med en så avgörande faktor som »produktivkrafternas nivå«? …
Dylika exempel på förfalskning av marxismen skulle man kunna anföra i mängd.
Det behöver väl knappast bevisas, att denna förfalskade »marxism«, som är kallad att skyla över opportunismens nakenhet, endast är en västeuropeisk variant av samma »svans-politik«-teori, vilken Lenin bekämpade redan före den ryska revolutionen.
Det behöver väl knappast bevisas, att tillintetgörandet av denna teoretiska förfalskning är första betingelsen för skapandet av verkligt revolutionära partier i västern.
3. Den proletära revolutionens teori. Lenins teori om den proletära revolutionen utgår ifrån tre grundsatser.
Första satsen. Finanskapitalets herravälde i kapitalismens mest utvecklade länder; emission av värdepapper såsom en av finanskapitalets viktigaste operationer; kapitalexport till råämnekällorna såsom en av imperialismens grundvalar; finansoligarkins allmakt såsom resultat av finanskapitalets herravälde — allt detta blottar monopolkapitalismens uppenbara parasitkaraktär, gör de kapitalistiska trusternas och syndikatens förtryck hundra gånger kännbarare, stegrar arbetarklassens växande förbittring mot kapitalismens grundvalar, leder massorna fram till den proletära revolutionen såsom den enda räddningen (se Lenin, »Imperialismen«).
Härav den första slutsatsen: skärpning av den revolutionära krisen inom de kapitalistiska länderna, ökning av de explosiva elementen på den inre, den proletära fronten i »moderländerna«.
Andra satsen. Forcerad kapitalexport till de koloniala och avhängiga länderna; utvidgande av »inflytelsesfärerna« och kolonibesittningarna tills de omfattar hela jordklotet; kapitalismens förvandling till ett världsomfattande system av finansslaveri och kolonialt förtryck, vilket en handfull »avancerade« länder utövar emot den gigantiska majoriteten av jordens befolkning — allt detta har å ena sidan förvandlat de enskilda nationalhushållen och nationella områdena till länkar i den enhetliga kedja, som kallas världshushållningen, och å andra sidan delat upp jordens befolkning i två läger: en handfull »avancerade« kapitalistiska länder, vilka utsuger och förtrycker vidsträckta koloniala och avhängiga länder, samt den väldiga majoriteten av koloniala och avhängiga länder, vilka är nödsakade att kämpa för sin befrielse från det imperialistiska förtrycket (se »Imperialismen«).
Härav den andra slutsatsen: skärpning av den revolutionära krisen i de koloniala länderna, ökning av upprorselementen mot imperialismen på den yttre, koloniala fronten.
Tredje satsen. Monopolherravälde över »inflytelsesfärerna« och kolonierna; olikmässig utveckling av de olika kapitalistiska länderna, vilket leder till en rasande kamp om nyuppdelning av världen mellan de länder, som redan bemäktigat sig territorier, och de länder, som vill erhålla sin »andel«; imperialistiska krig såsom det enda medlet att återställa den rubbade »jämvikten« — allt detta leder till förstärkning av den tredje fronten, den interkapitalistiska fronten, vilket försvagar imperialismen och underlättar en sammanslutning av de två förstnämnda fronterna mot imperialismen: den proletära revolutionsfronten och den koloniala frihetsfronten (se »Imperialismen«).
Härav den tredje slutsatsen: krigens oundviklighet under imperialismen och det oundvikliga i en koalition mellan den proletära revolutionen i Europa och den koloniala revolutionen i östern till en enhetlig revolutionär världsfront mot imperialismens världsfront.
Alla dessa slutsatser förenas hos Lenin till en allmän slutsats, som går ut på, att »imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen.«[Not] (Lenin, »Imperialismen«, Samlade skrifter i urval, b. VIII, s. 12.)
I enlighet med detta ändras också själva inställningen till frågan om den proletära revolutionen, om revolutionens karaktär, dess omfattning, dess djup, ändras revolutionsschemat överhuvud taget.
Tidigare utgick man vanligen vid analysen av den proletära revolutionens förutsättningar ifrån det ena eller andra enskilda landets ekonomiska läge. Numera är denna inställning redan otillräcklig. Nu måste man utgå från det ekonomiska läget i alla eller i de flesta länder, ifrån världshushållningens läge, ty de enskilda länderna och de enskilda nationella hushållen har upphört att vara självtillräckliga enheter och förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som kallas världshushållningen, ty den gamla, »kulturella« kapitalismen har växt över i imperialism, och imperialismen är ett världsomfattande system av finansiellt slaveri och kolonialt förtryck, vilket en handfull »avancerade« länder utövar mot den gigantiska majoriteten av jordens befolkning.
Tidigare brukade man tala om förekomsten av eller bristen på objektiva betingelser för den proletära revolutionen i enskilda länder — eller rättare sagt, i ett eller annat utvecklat land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om förekomsten av objektiva betingelser för revolutionen inom hela den imperialistiska världshushållningens system som helhet betraktat, och den omständigheten att inom detta system finnes några i industriellt avseende otillräckligt utvecklade länder kan inte utgöra ett oöverstigligt hinder för revolutionen, om systemet i dess helhet, eller rättare sagt, emedan systemet i dess helhet redan mognat för revolutionen.
Tidigare brukade man tala om den proletära revolutionen i ett eller annat utvecklat land som en enskild, självtillräcklig storhet, ställd i motsättning till kapitalets enskilda nationella front som dess antipod. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man tala om den proletära världsrevolutionen, ty kapitalets enskilda, nationella fronter har förvandlats till länkar i den enhetliga kedja, som heter imperialismens världsfront, mot vilken måste ställas en gemensam front av den revolutionära rörelsen i alla länder.
Tidigare betraktade man den proletära revolutionen som ett resultat av enbart den inre utvecklingen i respektive land. Numera är denna synpunkt inte längre tillräcklig. Nu måste man framför allt betrakta den proletära revolutionen som ett resultat av utvecklingen av motsättningarna inom imperialismens världssystem, som ett resultat av, att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts i det ena eller andra landet.
Var kommer revolutionen att börja, var, i vilket land kan kapitalets front i främsta rummet genombrytas?
Där industrin är mest utvecklad, där proletariatet utgör majoriteten, där kulturnivån står högst, där det finnes mest demokrati, svarade man vanligen tidigare.
Nej, invänder den leninska revolutionsteorin, inte ovillkorligen där industrin är mest utvecklad o.s.v. Kapitalets front kommer att genombrytas där, imperialismens kedja är svagast, ty den proletära revolutionen är ett resultat av, att den imperialistiska världsfrontens kedja sprängts på dess svagaste ställe, varvid det kan visa sig att det land, som börjat revolutionen, det land, som sprängt kapitalets front, i kapitalistiskt avseende är mindre utvecklat än andra, mera utvecklade länder, som dock stannat kvar inom kapitalismens ram.
År 1917 visade sig den imperialistiska världsfrontens kedja vara svagare i Ryssland än i andra länder. Där sprängdes den också och gav utlopp åt den proletära revolutionen. Varför? Emedan i Ryssland utbröt en gigantisk folkrevolution, ledd av det revolutionära proletariatet, vilket hade en så betydande bundsförvant som böndernas av godsägarna förtryckta och utsugna miljoner. Emedan revolutionen där hade emot sig en så avskyvärd representant för imperialismen som tsarismen, vilken saknade varje moralisk auktoritet och gjort sig förtjänt av hela befolkningens hat. I Ryssland visade sig kedjan vara svagast, ehuru Ryssland i kapitalistiskt avseende var mindre utvecklat än låt oss säga Frankrike eller Tyskland, England eller Amerika.
Var kommer kedjan i den närmaste framtiden att brista? Återigen där, den är svagast. Det är inte uteslutet, att kedjan kan brista exempelvis i Indien. Varför? Emedan där finns ett ungt, kampdugligt, revolutionärt proletariat, som har en sådan bundsförvant som den nationella frihetsrörelsen — otvivelaktigt en stor, och otvivelaktigt en betydande bundsförvant. Emedan revolutionen där står inför en så allmänt känd motståndare som den utländska imperialismen, vilken saknar moralisk renommé och gjort sig förtjänt av allmänt hat av Indiens förtryckta och utsugna massor.
Det är också fullkomligt möjligt, att kedjan kan brista i Tyskland. Varför? Emedan de faktorer, som är verksamma exempelvis i Indien, börjar göra sig gällande också i Tyskland. Härvid är det klart, att den väldiga skillnad beträffande utvecklingsgraden, som förefinnes mellan Indien och Tyskland, inte kan undgå att sätta sin prägel på förloppet och utgången av revolutionen i Tyskland.
Därför säger Lenin att:
»De västeuropeiska länderna kommer att fullborda sin utveckling till socialismen … inte genom att socialismen 'mognar' likformigt hos dem, utan att en del stater utsuges av andra, genom att utsugningen av den första av de under det imperialistiska kriget besegrade staterna förenas med utsugningen av hela östern. Å andra sidan har östern just till följd av detta första imperialistiska krig slutgiltigt råkat i revolutionär rörelse och definitivt indragits i den revolutionära världsrörelsens allmänna virvel.« (Lenin, »Hellre mindre, men bättre«, Samlade verk, b. XXVII, s. 415-416, ryska upplagan.)
Kort sagt: den imperialistiska frontens kedja måste i regel sprängas på det ställe, där kedjans länkar är svagast och i varje fall inte ovillkorligen där, kapitalismen är mest utvecklad, där proletärerna utgör så och så många procent och bönderna så och så många o.s.v.
Det är därför, de statistiska beräkningarna beträffande den proletära befolkningens procentuella styrka i ett enskilt land förlorar den utomordentliga betydelse vid avgörande av frågan om den proletära revolutionen, som Andra Internationalens skriftlärde så gärna velat tillmäta densamma, emedan de inte förstått imperialismen och fruktar revolutionen som pesten.
Vidare. Andra internationalens koryféer har påstått (och påstår fortfarande), att mellan den borgerliga demokratiska revolutionen å ena sidan och den proletära å den andra befinner sig en avgrund, eller i varje fall en kinesisk mur, som skiljer den ena från den andra genom en mer eller mindre långvarig mellantid, under vilken den till makten komna bourgeoisin utvecklar kapitalismen, medan proletariatet samlar krafter och förbereder sig till »den avgörande kampen« mot kapitalismen. Denna mellantid beräknas vanligen till flera decennier, om inte mera. Det behöver väl knappas bevisas att denna »teori« om den kinesiska muren under imperialismens förhållanden saknar varje vetenskaplig mening, att den endast är och inte kan vara annat än en täckmantel, ett skönmålande av bourgeoisins kontrarevolutionära önskningar. Det behöver väl knappas bevisas, att under imperialismen, som i sitt skötet bär konflikter och krig, på »tröskeln till den socialistiska revolutionen«, då den »blomstrande« kapitalismen förvandlas till en »döende« kapitalism (Lenin), medan den revolutionära rörelsen växer i alla världens länder, då imperialismen förenar sig med alla reaktionära krafter utan undantag, t.o.m. tsarismen och livegenskapen, och därmed nödvändiggör en koalition av alla revolutionära krafter från den den proletära rörelsen i väster till den nationella frihetsrörelsen i öster, då det blir omöjligt att utan revolutionär kamp mot imperialismen tillintetgöra resterna av feodalismens och livegenskapens ordning — det behövs väl knappast bevisas, att den borgerligt demokratiska revolutionen i varje mer eller mindre utvecklat land under sådana förhållanden måste närma sig den proletära revolutionen, att den förra måste växa över i den senare. Revolutionens historia i Ryssland har påtagligt bevisat det riktiga och obestridliga i denna sats. Det var inte utan skäl, Lenin redan 1905, omedelbart inför den första ryska revolutionen, i sin broschyr »Två taktiska linjer« skildrade den borgerligt demokratiska revolutionen och den socialistiska omvälvningen som två länkar i samma kedja, som en enhetlig och total bild av den ryska revolutionens omfattning:
»Proletariatet måste slutföra den demokratiska omvälvningen genom att det drager till sig bondemassan för att med våld slå ned självhärskardömets motstånd och paralysera bourgeoisins vankelmod. Proletariatet måste fullborda den socialistiska omvälvningen genom att det drager till sig massan av befolkningens halvproletära element för att med våld krossa bourgeoisins motstånd och paralysera böndernas och småbourgeoisins vacklan. Detta är proletariatets uppgifter, vilka nyiskraiterna framställer så trångsynt i alla sina resonemang och resolutioner om revolutionens omfattning.« (Lenin, »Två taktiska linjer«, Samlade skrifter i urval, b. V, s. 121.)
Jag talar här inte alls om andra, senare verk av Lenin, där idén om den borgerliga revolutionens överväxande i den proletära ännu markantare än i »Två taktiska linjer« framträder som en av hörnstenarna i Lenins revolutionsteori.
Det framgår, att en del kamrater är av den meningen, att Lenin kom till denna idé först år 1916, att han före denna tidpunkt ansåg att revolutionen i Ryssland skulle komma att stanna inom borgerlig ram, att makten således från organet för proletariatets och böndernas diktatur skulle komma att övergå till bourgeoisin och inte till proletariatet. Man säger, att detta påstående t.o.m. trängt in i vår kommunistiska press. Jag måste säga, att detta påstående är fullständigt oriktigt, att det absolut inte motsvarar verkligheten.
Jag skulle kunna hänvisa till Lenins bekanta tal på tredje partikongressen (1905), där han betecknade proletariatets och böndernas diktatur, d.v.s. den demokratiska revolutionens seger, inte som ett »organiserande av 'ordningen'« utan som ett »organiserande av kriget«. (Lenin, »Referat om deltagande i provisoriska revolutionära regeringen«, Samlade verk, b. VII, s. 264, ryska.)
Jag skulle vidare kunna hänvisa till Lenins bekanta artiklar »Om provisoriska regeringen« (1905), där han vid klarläggandet av den ryska revolutionens utvecklingsperspektiv ställer partiet inför uppgiften att »nå därhän, att den ryska revolutionen inte blir en rörelse för några månader, utan en rörelse för många år, att den inte endast kommer att leda till små eftergifter från de makthavandes sida utan till dessa makthavares fullständiga störtande«, där han vidareutvecklar detta perspektiv och förknippar det med revolutionen i Europa samt fortsätter:
»Och om detta lyckas — då … då skall den revolutionära branden tända Europa i flammor; den europeiske arbetaren, som försmäktar under den borgerliga reaktionen, kommer i sin tur att resa sig och visa oss 'hur det skall göras'; då kommer Europas revolutionära uppsving att återverka på Ryssland och av en epok av några få revolutionsår göra en epok av flera revolutionsdecennier.« (Lenin, »Två taktiska linjer«, Samlade skrifter i urval b. V, s. 36.)
Jag skulle kunna hänvisa till en bekant artikel av Lenin, publicerad i november 1915, i vilken han skriver:
»Proletariatet kämpar och kommer att kämpa offervilligt för maktens erövring, för republiken, för jordens konfiskering … för de 'icke-proletära folkmassornas' deltagande i det borgerliga Rysslands befriande från den militärfeodala 'imperialismen' (d.v.s. tsarismen). Och denna det borgerliga Rysslands befrielse från tsarismen, från godsägarnas jordvälde kommer proletariatet att omedelbart[Not] utnyttja, inte för att bistå de förmögna bönderna i deras kamp mot lantarbetarna, utan för att i förbund med Europas proletärer slutföra den socialistiska revolutionen.« (Lenin, »Om de två linjerna i revolutionen«, Samlade verk, b. XVIII, s. 318, ryska.)
Jag skulle slutligen kunna hänvisa till ett bekant ställe i Lenins broschyr »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, där han hänvisar till ovan anförda citat ur »Två taktiska linjer« om den ryska revolutionens omfattning samt kommer till följande slutsats:
»Det har gått precis så, som vi sade. Revolutionens förlopp har bekräftat riktigheten av vårt omdöme. Först tillsammans med 'alla' bönder mot monarkin, mot godsägarna, mot det medeltida systemet (och såtillvida förblir revolutionen borgerlig, borgerligt-demokratisk). Sedan tillsammans med de fattiga bönderna, tillsammans med halvproletariatet, tillsammans med alla utsugna mot kapitalismen, därmed också mot landsbygdens rika, mot kulaker och spekulanter — och såtillvida blir revolutionen socialistisk. Att försöka resa en konstlad kinesisk mur mellan den förra och den senare, att skilja dem åt genom någonting annat än graden av proletariatets förberedelse och graden av dess sammanslutning med landsbygdens fattiga, det är den största förvrängning av marxismen, det är en banalisering av densamma och dess ersättande med liberalism.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, samlade skrifter i urval, b. XII, s. 218-219.)
Det torde vara tillräckligt.
Gott och väl, säger man oss, men varför bekämpade Lenin i så fall idén om den »permanenta (oavbrutna) revolutionen«?
Därför att Lenin ansåg, att man borde »uttömma« böndernas revolutionära förmåga och till det yttersta utnyttja deras revolutionära energi för tsarismens fullständiga likvidering, för övergången till den proletära revolutionen, medan anhängarna av den »permanenta revolutionen« inte förstod böndernas betydelsefulla roll i den ryska revolutionen, underskattade krafterna i böndernas revolutionära energi, undervärderade det ryska proletariatets kraft och förmåga att dra med sig bönderna, och på så sätt försvårade uppgiften att frigöra bönderna från bourgeoisins inflytande, uppgiften att fylka bönderna kring proletariatet.
Därför att Lenin ansåg, att revolutionens verk borde krönas med maktens övergång till proletariatet, medan anhängarna av den »permanenta« revolutionen ville börja verket direkt med proletariatets makt utan att förstå, att de därmed blundade för en sådan »småsak« som livegenskapens rester och lämnade ur räkningen en så betydande kraft som de ryska bönderna, utan att förstå att en sådan politik endast kunde verka hämmande på arbetet för att vinna bönderna på proletariatets sida.
Lenin bekämpade således anhängarna av den »permanenta« revolutionen inte på grund av frågan om revolutionens permanens, ty Lenin var själv för en oavbruten revolution, utan på grund av, att de underskattade böndernas roll som proletariatets mäktiga reserv, på grund av, att de inte förstod idén om proletariatets hegemoni.
Idén om den »permanenta« revolutionen får inte betraktas som en ny idé. Den framfördes första gången av Marx i slutet av 1840-talet i hans bekanta »Centralledningens cirkulär till Kommunisternas förbund« (1850). Från detta dokument är det just våra »permanentiker« tagit idén om den oavbrutna revolutionen. Det bör anmärkas, att då våra »permanentiker« tog idén från Marx, så förändrade de den i viss mån, och i med förändringen »fördärvade« de den och gjorde den oduglig för praktiskt bruk. Det krävdes Lenins erfarna hand för att rätta detta fel, taga Marx' idé om den oavbrutna revolutionen i dess oförvanskade form och göra den till en av hörnstenarna i den leninska revolutionsteorin.
Sedan Marx i »cirkuläret« räknat upp en rad revolutionärt demokratiska krav, vilka han manar kommunisterna att genomdriva, säger han om den oavbrutna (permanenta) revolutionen:
»Medan de demokratiska småborgarna önskar avsluta revolutionen så snabbt som möjligt, efter att ha genomdrivit på sin höjd de ovan uppräknade kraven, så ligger det i vårt intresse och är det vår uppgift att göra revolutionen oavbruten, till dess alla mer eller mindre besittande klasser avlägsnats från makten, till dess proletariatet erövrat statsmakten och proletärernas sammanslutning inte bara i ett land utan i alla härskande länder i världen fortskridit så långt, att konkurrensen mellan dessa länders proletärer upphört och att åtminstone de avgörande produktivkrafterna koncentrerats i proletärernas händer.«
Med andra ord:
a) Marx föreslog alls inte att börja revolutionsverket i Tyskland på 1850-talet direkt med den proletära makten, vilket står i motsats till våra ryska »permanentikers« planer;
b) Marx föreslog endast att kröna revolutionens verk med den proletära statsmakten, att steg för steg störta den ena borgerliga fraktionen efter den andra från maktens tinnar för att sedan, då proletariatet tillkämpat sig makten, tända revolutionens brand i alla länder. Och detta står i full överensstämmelse med allt vad Lenin lärde och vad han i praktiken genomförde under vår revolutions förlopp i enlighet med sin teori om den proletära revolutionen under imperialismens förhållanden.
Våra ryska »permanentiker« har således inte bara underskattat böndernas roll i den ryska revolutionen och betydelsen av idén om proletariatets hegemoni, utan dessutom förändrat (till det sämre) Marx' idé om den »permanenta« revolutionen, vilken de gjort oduglig för praktiken.
Det var därför, Lenin förlöjligade våra »permanentikers« teori, kallade den »originell« och »förträfflig« samt anklagade dem för bristande vilja att »tänka över, vilka orsaker som föranlett livet att under hela tio år gå förbi denna förträffliga teori«. (Lenins artikel är skriven 1915, tio år efter det »permanentikernas« teori framträdde i Ryssland — se »Om de två linjerna i revolutionen«, Lenin, Samlade verk, b. XVIII, s. 317, ryska.)
Det var därför, Lenin ansåg denna teori för halvmensjevikisk och yttrade, att den »från bolsjevikerna tar maningen till beslutsam revolutionär kamp från proletariatets sida och dess erövring av den politiska makten, medan den från mensjevikerna tar 'förnekandet' av böndernas roll« (se samma artikel av Lenin).
Så förhåller det sig med Lenins idé om den borgerligt demokratiska revolutionens överväxande i en proletär, om den borgerliga revolutionens utnyttjande för en »omedelbar« övergång till den proletära revolutionen.
Vidare. Tidigare ansåg man revolutionens seger i ett enskilt land för omöjlig, i det man antog att segern över bourgeoisin kräver en gemensam aktion i de flesta av dessa länder. Nu motsvarar denna uppfattning inte längre verkligheten. Nu måste man utgå ifrån, att en sådan seger är omöjlig, ty den olikmässiga och språngartade karaktären i de olika kapitalistiska ländernas utveckling under imperialismen, utvecklingen av katastrofala motsättningar inom imperialismen, vilka oundvikligt leder till krig, den revolutionära rörelsens tillväxt i alla världens länder — allt detta leder till, att proletariatets seger i enskilda länder inte endast är möjlig utan också oumbärlig. Revolutionens historia i Ryssland är ett direkt bevis för detta. Härvid måste man blott hålla i minnet, att bourgeoisins störtande kan genomföras med framgång endast därest vissa, absolut nödvändiga betingelser är förhanden, utan vilka det inte ens kan bli tal om att proletariatet tar makten.
Om dessa betingelser säger Lenin i sin broschyr »Kommunismens barnsjukdom«:
»Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det inte tillräckligt, att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för revolutionen är det nödvändigt, att exploatörerna inte skall kunna leva och styra som förr. Först när 'underskikten' inte vill leva som förr och när 'överskikten' inte kan leva och styra som förr, först då kan revolutionen segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de exploaterade och exploatörerna).[Not] För revolutionen är det således nödvändigt att för det första uppnå att arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de klassmedvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av omvälvningen och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna är utsatta för en regeringskris, som drager t.o.m. de mest efterblivna massorna med i politiken … , försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.« (Lenin, »Kommunismens barnsjukdom«, Samlade skrifter i urval, b. XVII, s. 146-147.)
Men att störta bourgeoisins makt och upprätta proletariatets makt i ett land — det innebär likväl inte att helt trygga socialismens seger. När det segerrika proletariatet i ett land konsoliderat sin makt och dragit bönderna med sig, kan och måste det bygga upp det socialistiska samhället. Men betyder då det, att proletariatet härmed kommer att uppnå socialismens fullständiga, definitiva seger, d.v.s. innebär det att proletariatet enbart med ett enda lands krafter är i stånd att slutgiltigt befästa socialismen och helt garantera landet mot intervention och följaktligen också mot restaurering? Nej, ingalunda. För detta kräves att revolutionen segrar åtminstone i några länder. Därför är det en väsentlig uppgift för den segerrika revolutionen att utveckla och understödja revolutionen i andra länder. Därför får revolutionen i ett land där den segrat inte betrakta sig som en självtillräcklig storhet utan som ett hjälpmedel, ett medel för att påskynda proletariatets seger i andra länder.
Lenin uttryckte denna tanke i få ord, då han yttrade att den segerrika revolutionens uppgift består i att genomföra det »mesta möjliga av det, som kan förverkligas i ett land, för att utveckla, understödja och framkalla revolutionen i alla länder.« (Lenin, »Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky«, Samlade skrifter i urval, b. XII, s. 209.)
Detta är i stort sett de karaktäristiska dragen för den leninska teorin om den proletära revolutionen.