Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
»Imperialismen ledde med andra ord inte endast till att revolutionen blev praktiskt oundviklig, utan också till att det skapades gynnsamma betingelser för ett direkt stormanlopp mot kapitalismens fästen.«
generaldepoten/olg/olgnode1.html
Leninismen växte upp och utformades under imperialismens betingelser, då kapitalismens motsättningar nått kulminationspunkten, då den proletära revolutionen blivit en fråga om direkt praktisk handling, då den gamla perioden, under vilken arbetarklassen förberedde sig till revolutionen, löpt ut och växt över i en ny period, då det gällde att direkt gå till storms emot kapitalismen.
Lenin har kallat imperialismen »den döende kapitalismen«. Varför? Emedan imperialismen driver kapitalismens motsättningar till deras spets, till den yttersta gräns, bortom vilken revolutionen börjar. Av dessa motsättningar måste följande tre betraktas som de viktigaste.
Första motsättningen är motsättningen mellan arbete och kapital. Imperialismen innebär de monopolistiska trusternas och syndikatens, bankernas och finansoligarkins allmakt i industriländerna. I kampen emot denna allmakt har arbetarklassens vanliga metoder — fackföreningar och kooperativer, parlamentariska partier och parlamentarisk kamp — visat sig vara alldeles otillräckliga. Antingen ge sig på nåd och onåd åt kapitalet, vegetera som hittills och sjunka allt djupare, eller tillgripa ett nytt vapen — så ställer imperialismen frågan för proletariatets miljonmassor. Imperialismen leder arbetarklassen fram till revolutionen.
Andra motsättningen är motsättningen mellan de olika finansgrupperna och imperialistiska makterna i deras kamp om råvarukällor, om främmande områden. Imperialismen innebär kapitalexport till råvarukällorna, en rasande kamp om monopolbesittningen av dessa källor, kamp om den redan uppdelade världens nyuppdelning, en kamp som nya finansgrupper och makter på jakt efter en »plats i solen« med särskilt raseri för mot de gamla grupperna och makterna, vilka envist klamrar sig fast vid rovet. Denna rasande kamp mellan de olika kapitalistgrupperna är anmärkningsvärd i så måtto, att ett av dess ofrånkomliga element är imperialistiska krig, krig för erövring av främmande områden. Denna omständighet är i sin tur anmärkningsvärd därigenom, att den leder till imperialisternas ömsesidiga försvagande, till ett försvagande av kapitalismens ställning i allmänhet, till ett påskyndande av den proletära revolutionen, till denna revolutions praktiska nödvändighet.
Tredje motsättningen är motsättningen mellan en handfull härskande, »civiliserade« nationer och de hundratals miljoner, som tillhör världens koloniala och avhängiga folk. Imperialismen innebär den skamlösaste utsugning och det omänskligaste förtryck av hundratals miljoner människor tillhörande de väldiga koloniernas och de avhängiga ländernas befolkning. Utpressning av extraprofit — det är ändamålet med denna utsugning och detta förtryck. Men vid utsugningen av dessa länder är imperialismen nödgad att där bygga järnvägar, fabriker och verkstäder, upprätta industri- och handelscentra. Uppkomsten av en proletärklass, av inhemska intellektuella, det nationella medvetandets stärkande i alla kolonier och alla avhängiga länder utan undantag vittnar påtagligt om detta. Denna omständighet är viktig för proletariatet i så måtto, att den i grunden underminerar kapitalismens positioner, då den förvandlar kolonierna och de avhängiga länderna från imperialismens reserver till den proletära revolutionens reserver.
Sådana är i stort sett imperialismens huvudsakligaste motsättningar, vilka förvandlat den gamla, »blomstrande« kapitalismen till en döende kapitalism.
Betydelsen av det imperialistiska krig, som utbröt för tio år sedan, består bland annat däri, att det samlade alla dessa motsägelser i en härva och kastade dem i vågskålen, varigenom proletariatets revolutionära drabbningar påskyndades och underlättades.
Imperialismen ledde med andra ord inte endast till att revolutionen blev praktiskt oundviklig, utan också till att det skapades gynnsamma betingelser för ett direkt stormanlopp mot kapitalismens fästen.
Sådan var den internationella situation, som gav upphov till leninismen.
Allt detta är förträffligt, säger man oss, men vad har det att göra med Ryssland, som ju inte var och inte kunde vara ett imperialismens klassiska land? Vad har det att göra med Lenin, som främst arbetade i Ryssland och för Ryssland? Varför blev just Ryssland leninismens härd, hemlandet för den proletära revolutionens teori och taktik?
Därför att Ryssland var en knutpunkt för alla dessa imperialismens motsättningar.
Därför att Ryssland mer än något annat land gick havande med revolutionen och till följd härav var blott Ryssland i stånd att lösa dessa motsättningar på revolutionär väg.
Tsarismens Ryssland var för det första en härd för allt slags förtryck — såväl kapitalistiskt som kolonialt och militärt — i dess omänskligaste och mest barbariska form. Vem känner inte till att kapitalets allmakt i Ryssland förknippades med tsarväldets despotism, den ryska nationalismens aggressivitet med tsarväldets bödelsroll mot icke-ryska folk, utsugningen av hela områden — i Turkiet, Persien, Kina — med tsarismens erövrande av dessa områden, med erövringskrig? Lenin hade rätt, då han sade att tsarismen var en »militär-feodal imperialism«. Tsarismen var ett koncentrat av imperialismens mest negativa sidor, upphöjda i kvadrat.
Vidare. Tsar-Ryssland var en ofantlig reserv för västerns imperialism inte bara i den meningen, att det gav fritt tillträde åt det utländska kapitalet, vilket behärskade så utslagsgivande grenar av Rysslands folkhushållning som bränsleindustrin och metallurgin, utan även i den meningen, att det var i stånd att ställa miljoner soldater till de västeuropeiska imperialisternas förfogande. Tänk bara på den ryska 14-miljonersarmén, som göt sitt blod vid de imperialistiska fronterna för att trygga de engelsk-franska kapitalisternas vanvettiga profiter.
Vidare. Tsarismen var inte endast imperialismens gårdvar i Östeuropa, den var dessutom en agentur för västerns imperialism, när det gällde att av befolkningen utpressa hundratals miljoner i räntor på lån, som tsarismen erhållit i Paris och London, i Berlin och Bryssel.
Tsarismen var slutligen den pålitligaste bundsförvant för västerns imperialism vid delningen av Turkiet, Persien, Kina o.s.v. Vem känner inte till, att tsarismen förde det imperialistiska kriget i förbund med ententens imperialister, att Ryssland utgjorde ett väsentligt element i detta krig?
Det var just därför, tsarismens och den västerländska imperialismens intressen sammanflätades och slutligen nystade ihop sig till en enda imperialistisk intressehärva.
Kunde då västerns imperialism förlika sig med förlusten av en så mäktig stödjepelare i öster och en så rik reservoar av krafter och resurser, som det gamla, tsaristiska, borgerliga Ryssland var, utan att pröva alla sina krafter i en kamp på liv och död mot revolutionen i Ryssland för att försvara och upprätthålla tsarismen? Naturligtvis kunde den inte det!
Men härav följer att den, som ville slå tsarismen, ovillkorligen måste rikta ett slag emot imperialismen, att den, som reste sig emot tsarismen, också måste resa sig emot imperialismen, ty den, som sökte störta tsarismen, måste också störta imperialismen, om han verkligen hade för avsikt att inte bara slå tsarismen utan också fullständigt tillintetgöra den. Revolutionen mot tsarismen kom sålunda allt närmare till och måste växa över i en revolution mot imperialismen, i en proletär revolution.
Emellertid reste sig i Ryssland en gigantisk folkrevolution, som leddes av världens mest revolutionära proletariat, vilket ägde en så betydande bundsförvant som Rysslands revolutionära bönder. Behöver det bevisas, att en sådan revolution inte kunde stanna på halva vägen, utan att den i händelse av framgång måste gå vidare och höja upprorsfanan mot imperialismen?
Det var just därför, Ryssland måste bli en knutpunkt för imperialismens motsättningar, inte endast i den meningen, att dessa motsättningar lättast blottades just i Ryssland till följd av deras särskilt upprörande och särskilt olidliga karaktär, och inte blott därför, att Ryssland var den västliga imperialismens viktigaste stödjepelare, som förenade västerns finanskapital med österns kolonier, utan också därför, att endast i Ryssland existerade en reell kraft, som var i stånd att på revolutionär väg lösa imperialismens motsättningar.
Men härav följer, att revolutionen i Ryssland inte kunde undgå att bli proletär, att den inte kunde undgå att redan under första dagarna av sin utveckling anta en internationell karaktär, att den sålunda inte kunde undgå att skaka världsimperialismen i själva dess grundvalar.
Kunde de ryska kommunisterna under sådana förhållanden i sitt arbete inskränka sig till den ryska revolutionens trångt nationella ram? Naturligtvis inte! Tvärtom, de drevs av hela situationen, den inre (den djupgående revolutionära krisen) såväl som den yttre (kriget), till att i sitt arbete överskrida denna ram, att föra kampen över på den internationella arenan, blotta imperialismens varbölder, bevisa oundvikligheten av kapitalismens sammanbrott, krossa socialchauvinismen och socialpacifismen samt slutligen i sitt eget land störta kapitalismen och åt proletariatet smida ett nytt kampvapen, den proletära revolutionens teori och taktik, för att göra det lättare för proletärerna i alla länder att störta kapitalismen. De ryska kommunisterna kunde inte heller handla annorlunda, ty blott på denna väg fanns det möjlighet att räkna med vissa förändringar i den internationella situationen, vilka kunde utgöra en garanti mot den borgerliga ordningens återupprättande i Ryssland.
Det var därför, som Ryssland blev en härd för leninismen, och de ryska kommunisternas ledare, Lenin, dess skapare.
Med Ryssland och Lenin »skedde« här ungefär detsamma som med Tyskland och Marx och Engels på 1840-talet. Liksom Ryssland i början av 1900-talet gick Tyskland vid denna tid havande med den borgerliga revolutionen. Marx skrev då i »Kommunistiska manifestet«:
»Kommunisterna riktar sin huvuduppmärksamhet på Tyskland, emedan Tyskland står inför en borgerlig revolution, och emedan det fullbordar denna omvälvning under mer framskridna betingelser för den europeiska civilisationen överhuvud taget och med ett långt mer utvecklat proletariat än England på 1600-talet och Frankrike på 1700-talet. Den tyska borgerliga revolutionen kan sålunda blott vara det omedelbara förspelet till en proletär revolution.« (Kommunistiska partiets manifest, Sthlm, Arbetarkultur 1948, s. 46.)
Med andra ord, den revolutionära rörelsens centrum förflyttades till Tyskland.
Det kan väl knappast betvivlas, att just den omständighet, som Marx i ovan anförda citat påpekade, sannolikt var orsaken till, att just Tyskland blev den vetenskapliga socialismens hemland, och det tyska proletariatets ledare — Marx och Engels — dess skapare.
Detsamma måste, blott i ännu högre grad, sägas om Ryssland i början av 1900-talet. Ryssland stod då inför en borgerlig revolution, det måste fullborda denna revolution under det att mera framskridna förhållanden rådde i Europa och med ett mer utvecklat proletariat än Tyskland på 1840-talet (för att nu inte tala om England och Frankrike), varjämte alla fakta vittnade om att denna revolution måste komma att tjäna som jäsämne och förspel till den proletära revolutionen.
Det får inte anses som någon tillfällighet, att Lenin redan 1902, då den ryska revolutionen ännu bara befann sig i vardande, i sin broschyr »Vad bör göras?« skrev de profetiska orden:
»Historien har nu ställt oss (d.v.s. de ryska marxisterna, J. St.) inför en aktuell uppgift, som är den mest revolutionära av alla de närmaste uppgifterna för proletariatet i något land«,att »förverkligandet av denna uppgift, förstörandet av inte bara den europeiska utan också (såsom vi nu kan säga) den asiatiska reaktionens mäktigaste bålverk, skulle göra det ryska proletariatet till det internationella proletariatets avantgarde.« (Lenin, »Vad bör göras?« Samlade skrifter i urval, b. III, s. 53, Sthlm. Arbetarkultur.)
Med andra ord, den revolutionära rörelsens centrum måste förflyttas till Ryssland.
Som bekant har förloppet av revolutionen i Ryssland mer än väl bekräftat denna Lenins förutsägelse.
Är det efter allt detta underligt, att ett land, som genomfört en sådan revolution och har ett sådant proletariat, blivit hemlandet för den proletära revolutionen teori och taktik?
Är det underligt, att ledaren för Rysslands proletariat, Lenin, samtidigt blev skaparen av denna teori och taktik samt det internationella proletariatets ledare?