efter
Prof. H.G. Ollendorff's
nya Method
Utarbetad af
J.U. Grönlund.
Stockholm
Zacharias Hæggströms Förlag
1861
Åttatiosjette Lektionen. Quatre-vingt-sixième Leçon.
Sammandrag af reglerna för Syntaxen eller ordfogningen.
1. Adjektiverna beau, skön, vilain, ful, bon, god, mauvais, dålig,
saint, helig, méchant, ond, grand, stor, gros, tjock, petit, liten,
cher, kär, jeune, ung, vieux, gammal, meilleur, bättre, moindre,
mindre, stå före substantivet; andra, isynnerhet sådana, som äro
bildade af personers och folkslags namn, och de, som beteckna färg
och gestalt, stå efter sitt substantiv. Likaså, om två eller flera
adjektiver tilläggas samma substantiv, stå stå de efter
substantivet. T. ex. Un bon enfant, ett godt barn; un méchant
garçon, en elak gosse; la langue français, Fransyska språket; un
chapeau blanc, en hvit hatt; un bas noir, en svart strumpa; une
table ronde, ett rundt bord; mon cher ami, min käre vän; ma chère
soeur, min kära syster.
En god och ädel konung. Un roi bon et généreux.
En ung, rik och dygdig qvinna. Une femme jeune, riche et vertueuse.
(Se 26 Lekt. Anm. C.; 38 Lekt. Anm. B.; och 26 Lekt. Not., äfvensom
många andra exempel i föregående Lektioner och Skriföfningar.)
2. Adverbet står i enkla tempora vanligen efter verbet; i sammansatta
efter hjelpverbet. T. ex. Je sors plus tard que vous, jag går ut
sednare än Ni (30 Lekt.). Allez-vous quelquefois au bal? Går Ni
någon gång på bal? J'y vais quelquefois, jag går dit ibland (32
Lekt.). Votre soeur parle bien, eder syster talar väl. Votre frère
a-t-il bien écrit son thème? Har eder broder skrifvit sitt thema
väl? Il l'a bien écrit, han har skrifvit det väl. (35 Lekt.) Je
n'ai jamais fait de mal à personne, jag har aldrig gjort någon
något ondt (44 Lekt.) o. s. v.
Anm. A. I Fransyskan sättes adverbet aldrig, såsom understundom i
Svenskan, emellan subjektet och verbet.
3. Prepositionerna stå alltid före det ord, som de styra, och aldrig
efter detsamma, såsom det i Svenskan, isynnerhet i dagligt tal,
ofta är fallet. T. ex. De quoi avez-vous besoin? hvad behöfver Ni
(23 Lekt.) De qui parlez-vous? hvem talar Ni om? De quoi
parlent-ils? hvad tala de om? (41 Lekt.) De qui avons-nous été
blâmés? Af hvem hafva vi blifvit tadlade? (49 Lekt.)
4. En sats är antingen a) jakande (affirmatif), eller b) frågande
(interrogatif), eller c) nekande (négatif), eller d) på samma gång
frågande och nekande.
a) Uti en jakande sats står subjektet (nominativen) före
verbet. T. ex. L'homme a le crayon, mannen har blyertspennan. (7 Lekt)
Il a le coffre, han har kofferten. (7 Lekt.) Ces enfants sont aimés
parce qu'ils sont sages et studieux, dessa barn äro omtyckta, emedan
de äro snälla och flitiga. (42 Lekt.) Nos enfant ont été loués et
récompensés parce qu'ils ont été sages et assidus, våra barn hafva
blifvit berömda och belönade, emedan de varit beskedliga och flitiga
(49 Lekt.) o. s. v.
b) Uti en frågande sats äro två saker att iakttaga, nemligen:
1:o) Om subjektet (nominativen) är ett personligt pronomen eller det
obestämda pronomen on, så står det vid enkla tempora efter verbet, vid
sammansatta tempora efter hjelpverbet. T. ex.: Savez-vous écrire? kan
Ni skrifva? (27 Lekt) Sait-il écrire? kan han skrifva? (27 Lekt.)
Entendez-vous le bruit du vent? hör Ni vindens susande? (35 L.)
A-t-on pu trouver mes livres? har man kunnat finna mina böcker? Peut
-on les trouver à présent? kan man finna dem nu? (37 L.) Est-il enfin
arrivé? är han ändtligen anländ? (42 L.) Vient-il enfin? kommer han
ändtligen? Veut-il se chauffer? vill han värma sig? (43 Lekt.)
2:o) Men om subjektet är ett substantiv eller något annat pronomen än
de nyss anförda, så står det före, och det motsvarande personliga
pronominet (il, ils, elle, elles) följer efter verbet eller
hjelpverbet. T. ex.: L'homme a-t-il mes beaux pistolets? har mannen
mina sköna pistoler? Le garçon les a-t-il? har gossen dem? Les hommes
les ont-ils? hafva männen dem? (22 L.) Votre père aime-t-il son fils?
älskar eder fader sin son? Votre père est-il parti? har eder fader
afrest? (34 L.) Le domestique revient-il de bonne heure du magasin?
kommer betjenten tidigt tillbaka från magasinet? Votre soeur est-elle
arrivée? är eder syster anländ? Les femmes sont-elles venues? hafva
fruarna kommit? Quelqu'un est-il venu en mon absence? har någon varit
här, medan jag varit borta? Mon chapeau est sur la table; le vôtre
est-il sur le banc, et celui de ma soeur est-il sur la chaise? min
hatt ligger på bordet; är eder på bänken och min systers på stolen?
(Se 11,24, 34, 36,57 Lekt.)
Anm. B. Hvarje personligt pronomen, som står i någon objekts-kasus,
sättes i frågande satser, likasom i jakande, före verbet. (Se 6 och 7
Regl. nedanföre.) T. ex. L'aimez-vous? älskar Ni honom? Le
vendez-vous? säljer Ni honom? Vous envoie-t-il le billet? skickar han
eder biljetten? M'écoutez-vous? hör Ni på mig? Me faites-vous voir
votre fusil? visar Ni mig eder bössa? M'avez-vous dit le mot? har Ni
sagt mig ordet? Vous a-t-il dit cela? har han sagt eder det? Lui
avez-vous dit cela? har Ni sagt honom det? M'appelez-vous? ropar Ni
mig? Lez avez-vous jetés? har Ni kastat bort dem? Me promettez-vous de
venir? lofvar Ni mig att komma? Vous rend-il votre livre? gifver han
eder tillbaka eder bok? Vous paie-t-il le couteau? betalar han eder
för knifven? Vous ai-je fait mal? har jag gjort eder illa?
(Se 24, 26, 27, 33, 35, 39, 40 Lekt.)
Anm. C. Likaledes står det frågande pronomen, uti hvilken kasus det
än må förekomma, alltid i början af frågsatsen. T. ex. Qui est là?
hvem är der? Qu'avez-vous fait? hvad har Ni gjort? Quel garçon a
acheté ces livres, et à qui en a-t-il fait présent? hvilken gosse har
köpt dessa böcker, och åt hvem har han skänkt dem? À qui voulez-vous
répondre? hvem vill Ni svara? À qui est ce chapeau? hvem eger denna
hatt? À qui écrivez-vous? till hvem skrifver Ni? De quoi votre oncle
se réjouit-il? hvaröfver gläder sig eder onkel? À quelle heure vous
êtes-vous couché? huru dags har Ni lagt eder? À quelle heure s'est-il
couché hier? huru dags gick han till sängs i går? (Se Lekt. 7)
c) Uti en nekande sats står ne straxt efter subjektet (nominativen),
och de andra nekande orden, såsom: pas, point, jamais, rien o. s. v.,
följa i de enkla tempora efter hufvudverbet, uti de sammansatta efter
hjelpverbet. T. ex. Je ne l'ai pas, jag har det icke. Vous n'avez rien
de bon, Ni har intet godt. Il ne veut pas y rester, han vill icke
stadna der. Il ne va pas, han går icke. Il n'en a pas besoin, han
behöfver det icke. Vous n'y avez jamais été, Ni har aldrig varit
der. Je n'ai jamais fait de mal à personne, jag har aldrig gjort någon
något ondt. Il ne peut pas vous donner de pain, car il n'en a pas, han
kan icke gifva eder bröd, ty han har intet sådant. Je ne les ai pas
connus, jag har icke varit bekant med dem. Je ne le crois pas, jag
tror det icke.Je n'ai rien jeté, jag har icke bortkastat något. Il n'a
rien laissé tomber, han har icke nedfällt något. Je ne me les suis pas
rappelés, jag har icke kommit ihåg dem. Je ne me suis pas sauvé, jag
har icke flytt undan.
(Se 6, 23, 31, 33, 44, 49, 51 Lekt.)
Anm. D. Om verbet står i Infinitiven, stå båda negationerna före
verbet. T. ex. Il m'aime trop pour ne pas le faire, han älskar mig för
mycket för att icke göra det. Il faut être peu sensé pour ne pas voir
cela, man måste hafva föga förstånd, för att icke se detta.
(Se Lekt. 72.)
d) Om satsen är på samma gång frågande och nekande, så är ordföljden
densamma som i en frågsats, blott med den skilnad, att ne står i
början af satsen, de andta negativa orden följa efter verbet i ett
enkelt tempus och efter hjelpverbet i ett sammansatt. T. ex.: Ne
savez-vous pas écrire? kan Ni icke skrifva? Ne sait-l pas lire? kan
han icke läsa? N'entendez-vous pas le bruit de vent? hör Ni icke
vindens susande? Ne pourrez-vous pas me dire, quel est le chemin le
plus court pour arriver à la porte de la ville? kan Ni icke säga mig,
hvilken den kortaste vägen är till stadsporten?
(Se Lekt. 72.)
5. De personliga pronominerna såsom objekt stå omedelbart efter det
styrande verbet, om detta står i Impératif, och satsen icke är
nekande T. ex.: Donnez-le-moi! gif det åt mig! Envoyez-le-lui,
skicka det till honom! Empruntez-le-lui, låna det åt honom! (Lekt
70,80.)
6. Men är verbet i Impératif i en nekande sats, eller står verbet i
någon annan modus än Imperativen, så stå de personliga pronominer,
som styras deraf, före verbet i de enkla tempora, och före
hjelpverbet i de sammansatta. T. ex.: Je vous l'ai dit, jag har
sagt eder det. Il me l'a dit, han har sagt mig det. Je le lui ai
dit, jag har sagt honom det. Vous le lui avez dit, Ni har sagt
honom det. Il le lui a dit, han har sagt honom det.
(Se 32 och 33 Lekt.)
Je vous le promets, jag lofvar eder det. Je les lui paie, jag betalar
honom för dem. Je vous le demande, jag beder eder derom. Ne le lui
dites pas, säg det icke för honom! Ne le leur rendez pas, återlemna
det icke åt dem! Il se le rappelle, han påminner sig det. Je me les
rappelle, jag ihågkommer dem. Il se les est rappelés, han har kommit
ihåg dem. Nous nous les sommes rappelés, vi hafva kommit ihåg dem. Ils
se les son rappelés, de hafva kommit ihåg dem. Il vous l'enverra, s'il
l'a fini, han skall skicka den till eder, om han har slutat den. Je le
lui porte, jag bär det till honom.
(Se 35, 25, 40, 70, 51, 58 Lekt.)
7. Om enligt föregående regel flera pronominer styras af verbet, så
följa de på hvarandra i den ordning, som i 20 Lekt. angifvits.
Hvad y och en beträffar, så stå de (utom i Impératif) alltid före
verbet, men efter personliga pronominerna. Förekomma både y och en i
samma sats, så står y före en, såsom i 19 Lektionen är visadt. T. ex.:
Je le leur ai dit, jag har sagt dem det. Je veux le lui envoyer, jag
vill skicka honom det. Je veux vous en donner, jag vill gifva eder
deraf. Je veux lui en prêter, jag vill låna honom sådant. Je veux l'y
envoyer, jag vill skicka honom dit. Je les y ai conduits, jag har
beledsagat dem dit. Je vous le remettrai demain, jag skall i morgon
återställa det åt eder. Ne lui en épargnez pas la peine, spara honom
icke den mödan. Il vous les enverra, han skall skicka dem till
eder. Il y en enverra, han skall skicka dit sådant.
(Se 20, 33, 19, 34, 46 Lekt.)
Skriföfning 250. Artighet.
Då Grefven af Stair var vid Ludvig XIV:s hof, förvärfvade honom hans
sätt att vara, hans skicklighet och hans konversation i hög grad denne
monarks aktning och vänskap (le mirent fort avant dans -). En dag
talade konungen, i en krets af sina hofmän, om fördelarne af en god
uppfostran och ett intagande sätt att vara, och sade sig vilja slå
vad, att han skulle kunna nämna en Engelsk adelsman, som i detta
hänseende öfverträffade alla Fransmän vid hans hof. Vadet (la gageure)
antogs på skämt, och hans Majestät skulle välja tid och ställe,
tjenliga för försöket.
För att afböja alla misstankar, lät konungen saken några månader hvila
(laisser tomber le propos), så att hofmännen trodde, att han hade
förgätit densamma; då tog han sin tillflykt till följande list
(stratagème). Han utsåg Lord Stair och två de finaste hofmän vid sitt
hof, för att åtfölja honom, efter (à l'issue) den stora
morgonuppvaktningen (le lever), på en promenad. följaktligen gick
konungen, åtföljd af dessa tre herrar, ned för den stora trappan i
Versailles. Ankommen till vagnen, gaf han, i stället för att, såsom
vanligt, stiga in först, ett tecken åt de Fransyska herrarne att
instiga; dessa, ovana vid en dylik ceremoni, trädde tillbaka (reculer)
och undanbådo sig med ödmjukhet en sådan ära. Derpå gaf konungen Lord
Stair ett tecken att instiga, och denne bugade sig och steg genast
in. Konungen och de Fransyska herrarne följde honom efter.
Så snart de hade tagit plats, utropade konungen: "Nå väl, mina herrar,
jag tror Ni måste tillstå, att jag vunnit mitt vad." "Huru, Eders
Majestät?" "Huru," fortfor konungen, "då jag ville, att I skullen
stiga in i vagnen, vägraden I det; men denne artige främling (visande
på Lord Stair) hade icke förr mottagit befallningen af en konung, som
ändock icke är hans envåldsherre, än han på ögonblicket lydde."
Hofmännen nedslogo af förvirring hufvudet och tillstodo, att Hans
Majestät hade rätt.
Skriföfning 251. Mildhet.
Mildheten uti Sir Isaac Newton's karakter under hela hans lif väckte
beundran hos alla, som kände honom, men kanhända vid intet tillfälle
mera än vid följande. Sir Isaac hade en älsklingshund, som han kallade
Diamant. En dag tvungen att gå ifrån sitt arbetsrum ut i nästa rum,
lemnade han Diamant allena. Då Sir Isaac efter blott några minuters
frånvaro återkom, fann han till sin stora ledsnad, att Diamant slagit
omkull ett antändt ljus midt ibland hans papper; och så många års
nästan afslutade arbete var i brand och nästan förvandlat till
aska. Som Sir Isaac då redan var ganska gammal, var denna förlust
oersättlig; emellertid, utan att ens slå hunden, åtnöjde han sig med
att banna (reprendre) honom med dessa ord: "Ack! Diamant! Diamant! du
känner föga den skada, du har gjort.
Zeuxis trädde uti en täflan med Parrhasius i afseende på sin konst. Han
målade vindrufvor med sådan natursanning, att fåglarne kommo och
hackade på dem. Den sednare tecknade ett förhänge så likt, att Zeuxis,
då han inträdde, sade: "Upplyft förhänget, att vi må se detta stycke."
Och erfarande sin villfarelse, sade han: "Parrhasius, du har
vunnit. Jag har narrat endast fåglar, men du en konstnär."
Zeuxis målade en liten gosse bärande drufvor; fåglarne kommo äfven då
och hackade. Några yttrade högt sitt bifall, men Zeuxis sprang i
raseri till taflan, sägande: "Min gosse måste vara mycket illa målad!"
En stor stads invånare erbjödo Marskalk de Turenne hundratusen
riksdaler under vilkor, att han skulle taga en annan väg och icke låta
sina trupper marschera genom deras stad. Han svarade dem: "Som eder
stad icke ligger på den väg, jag ämnar taga, kan jag icke mottaga de
penningar, I bjuden mig."
En korporal vid Fredrik den Stores lifgarde, som hade mycken fåfänga,
men var på samma gång tapper, bar en urkedja, vid hvilken han fäste en
muskötkula i stället för ett ur, som han icke hade råd att
köpa. Konungen, som en dag var vid lynne att skämta med honom, sade:
"Apropos, korporal, du måste hafva varit ganska sparsam, för att kunna
köpa dig ett ur: min klocka är sex; säg mig, huru mycket är din?"
Soldaten, som genomskådade konungens afsigt, drog genast kulan fram ur
sin urficka och sade: "Min klocka visar hvarken sex eller fem, men hon
säger mig i hvarje ögonblick att det är min pligt att dö för Eders
Majestät." "Se här, min vän, sade konungen, helt rörd, "tag denna
klocka, för att äfven kunna säga timmen." Och han gaf honom sin
klocka, som var prydd med briljanter.
Skriföfning 252. Historia om Johan och Maria.
Det var en köpman, som hade farit med sin hustru till Indien. Han
förvärfvade der mycket penningar och inskeppade sig efter några år
åter till Frankrike, hvarifrån han var. Han hade en son och en
dotter. Gossen, fyra år gammal, hette Johan, och flickan, som var
blott tre år, hette Maria. När de voro på halfva vägen, inträffade det
en häftig storm, och styrmannen förklarade, att de voro i stor fara,
emedan vinden dref (pousser) dem emot öar, emot hvilka deras skepp
ofelbart skulle krossas. Då den olycklige köpmannen hade hört detta,
tog han en stor planka och band deruppå sin hustru och sina två barn
säkert (fortement) fast. Han ämnade äfven fästa sig sjelf dervid, men
hade icke tid dertill; ty skeppet stötte emot en klippa (toucher
contre un rocher), remnade (s'ouvrir), och alla, som voro deruti,
störtade i hafvet. Plankan, på hvilken hans hustru och båda barn voro,
bars uppå vågorna (se soutint sur la mer) som en liten båt, och vinden
förde densamma till en ö. Då lossade (détacher) qvinnan repen och gick
i land (prendre terre) med sina barn.
Knappt fann hon sig på en säker plats, förrän hennes första handling
(la première chose qu'elle fit) var att kasta sig på sina knän och
tacka Gud för sin räddning (de l'avoir sauvée). Hon var mycket
bedröfvad öfver att hafva förlorat sin man, under det hon också
tänkte, att hon och hennes barn skulle dö af hunger på denna ö, eller
blifva af vilddjur uppätna. Hon hade gått någon tid full af dessa
dystra tankar, då hon varseblef flera träd belastade med frukter; hon
tog en käpp, slog ner (faire tomber) några af dem, hvilka hon gaf sina
små barn, och åt äfven några sjelf. Sedan vågade hon sig längre fram,
för att se, om hon icke skulle upptäcka någon hydda, och fann hon till
sin stora förtviflan, att hon befann sig på en obebodd ö. Hon hade
emellertid under vägen funnit ett stort träd, som var ihåligt (creux),
och beslöt att deruti tillbringa natten, Hon låg (coucher) alltså der
med sina barn och gick följande dagen ännu längre inåt ön, så långt
som barnen förmådde gå. Hon upptäckte också under sin väg fågelbon
(des nids d'oiseaux), ur hvilka hon tog äggen. Seende slutligen, att
hon icke träffade hvarken mennioskor eller vilddjur, beslöt hon att
underkasta sig Guds vilja och göra allt i sin magt (faire son
possible) för att väl uppfostra sina barn. Hon hade i sin ficka ett
exemplar af Nya Testamentet (un évangile) och en bönebok (un livre de
prière); dem begagnade hon för att lära dem läsa och lära dem känna
Gud. En dag sade den lille gossen till henne: "Min mor; hvar är då min
pappa?" "Mitt kära barn," svarade honom den arma qvinnan gråtande:
"eder pappa har farit till himmelen; men I hafven en annan fader, som
är Gud (le bon dieu). Han är här, ehuru I icke sen honom: det är Han
som sänder oss frukter och ägg; och han skall draga försorg om oss, så
länge som (tant que) vi älska honom af allt vårt hjerta och tjena
honom." När dessa små barn kunde läsa, läØste de med stort nöje allt
som stod i deras böcker, och talade derom hela dagen. De voro för
öfrigt mycket beskedliga och lydiga mot sin moder.
Efter två års förlopp blef denna arma qvinna sjuk. Då hon kände att
döden nalkades, blef hon genast mycket orolig för sina stackars barn,
men tänkte till slut, att Gud, som var så god, nog skulle draga
försorg om dem. Hon låg uti det ihåliga trädet, och sedan hon kallat
till sig sina barn, sade hon till dem: "Jag skall snart dö, mina kära
barn, och I skolen icke längre hafva någon moder. Kommen likväl ihåg,
att I icke ären alldeles ensamma, och att Gud ser allt, hvad I
gören. Underlåten aldrig att bedja Honom morgon och afton. Du, min
kära Johan, vårda väl din syster, banna henne icke, slå henne aldrig!
Du är större och starkare än hon; du skall gå och söka åt henne ägg
och frukter." Hon ville äfven säga några ord (quelque chose) åt Maria;
men hon fivk icke tid dertill, hon dog.
De arma barnen förstodo icke hvad deras moder ville säga dem, ty de
visste icke hvad död var (ce que c'était que de mourir). Då hon var
död, trodde de henne sofva och vågade icke göra något buller, af
fruktan att väcka henne. Johan gick efter frukter, och sedan de ätit
sin qväll, lade de sig bredvid trädet och insomnade båda. Morgonen
derpå blefvo de ganska förvånade deröfver, att deras moder sof ännu,
och drogo henne vid armen, för att uppväcka henne. Då de funno, att
hon icke svarade dem, trodde de, att hon var ledsen på dem och började
gråta (se mettre à pleurer), bådo henne om förlåtelse och lofvade
henne att vara mycket beskedliga. Det var allt fåfängt (ils eurent
beau faire): den arma qvinnan kunde icke mer svara dem. De stadnade
der flera dagar, ända till dess kroppen började förruttna (se
décomposer). En morgon började Maria uppgifva höga rop (jeter de
grands cris) och sade till Johan: "Ack! min broder,m se! maskar äta
vår stackars mamma: vi måste taga bort dem; kom och hjelp mig!" Johan
närmade sig; men kroppen gaf ifrån sig (exhaler) en så stark lukt, att
de icke kunde stadna der och blefvo tvugna (être contraint) att gå och
söka sig ett annat träd att ligga uti.
De två barnen försummade aldrig att bedja Gud; de läste så ofta sina
böcker, att de kunde dem utantill. Då de hade läst flitigt (bien),
promenerade de, eller ock satte de sig på gräset och språkade med
hvarandra (et causaient entre eux). En dag sade Johan till sin syster:
"Jag erinrar mig, att jag, när jag var helt liten, var på ett ställe,
der det fanns stora hus och mycket folk; min far hade många betjenter;
vi hade äfven vackra kläder. Med ens satte oss pappa uti ett hus, som
gick på vattnet, och sedan fäste han oss hastigt vid en planka (une
planche) och for ned till hafsbottnen, hvarifrån han icke återkommit,
och vår kära moder sade, att han nu var i himmelen." "Det är bra
besynnerligt (singulier)," svarade Maria; "men i alla fall (mais
enfin), då detta skett, så (c'est que) har Gud velat det; ty du vet
väl, min broder, att Han är allsmägtig (tout-puissant)." Johan och
Maria qvarblefvo elfva dagar på denna ö. En dag, då de sutto på
hafsstranden, sågo de flera svarta män uti en båt komma emot sig. I
början fruktade Maria och ville fly undan; men Johan sade till henne:
"Låtom oss stadna, min syster; vet du icke, att Gud vår fader (notre
père le bon Dieu) är här och skall hindra dessa män att göra oss något
ondt!" Då de svarta menniskorna hade landstigit (descendre à terre),
förvånades de att se dessa barn, som voro af en annan färg än de. De
omringade dem och talade till dem; men det tjenade till intet, ty
barnen förstodo icke deras språk. Johan förde vildarne till stället,
der hans moders ben voro, och berättade dem huru hon hade dött; men de
förstodo det lika litet (ne-pas non plus). Slutligen visade de svarte
dem sin lilla båt och gaf dem tecken att instiga deruti. "Jag vågar
icke", sade Maria; "de der menniskorna förskräcka mig"; men hennes
broder ingaf henne mod (rassurer).
De stego således i båten, som förde dem till en icke långt aflägsen
och af vildar bebodd ö. Alla dessa vildar mottogo dem väl; deras
konung kunde aldrig tröttna att (se lasser de) betrakta Maria och lade
handen ofta på sitt hjerta, för att utmärka, att han älskade henne.Det
dröjde icke länge, innan Maria och Johan talade dessa vildars språk
och blefvo noga bekanta med allt, som dem angick. Johan erfor snart,
att de förde krig mot folk, som bebodde närgränsande öar; att de
uppåto sina fångar, och att de tillbådo (adorer) en stor, ful apa (le
singe), som hade flera vildar till sin betjening (pour le servir), så
att de två barnen voro mycket ledsna öfver att hafva kommit att bo hos
dessa elaka menniskor. Emellertid ville konungen nödvändigt gifta sig
med Maria, som sade till sin broder: "Jag skulle hellre vilja dö, än
vara den der mannens hustru." "Är det derföre att han är mycket ful,
som du icke vill gifta dig med honom?" sade Johan. "Nej, min broder,"
sade hon åt honom, "det är derföre, att han är elak: ser du icke, att
han icke känner Gud vår Fader, och att, i stället för att bedja till
Honom, han faller på knä för denna fula apa? Dessutom säger vår bok,
att man skall förlåta sina ovänner och göra dem godt; och du ser att,
i dess ställe, denna elaka menniska dödar sina fångar och uppäter
dem." "Det faller mig något in," sade Johan; "om vi dödade denna fula
apa, skulle de väl se, att det är ingen Gud. Vi måste förgifta henne."
Maria samtyckte dertill, och apan dog. De vildar, som vårdade apan och
voro liksom hennes prester, sade åt konungen, att Maria och hennes
broder voro orsaken till den olycka, som hade händt, och att han icke
kunde vara lycklig, förrän dessa två hvita blefvo dödade. Man beslöt
genast, att ett offer skulle göras åt den nya apan, som man nyss hade
satt i den förras ställe; att de två hvita skulle vara närvarande
dervid, och att man derpå skulle bränna dem lefvande (brūler quelqu'un
tout vif). Då Johan hörde detta beslut, sade han dem: "Om eder apa
hade varit en Gud, skulle jag icke kunnat döda densamma; är det icke
sannt, att jag varit mägtigare än hon? Man måste tillbedja den store
Guden, som är himmelens och jordens skapare, och icke ett så fult
djur." Detta tal uppretade vildarne: de bundo Johan och Maria vid ett
träd och beredde sig att bränna dem, då underrättelse kom (on leur
apprit), att ett stort antal af deras fiender hade nyss landat
(aborder) vid ön. De ilade bort för att slåss med (combattre) dem, och
blefvo öfvervunne. De vildar, som blifvit segervinnare, aftogo de två
hvita deras kedjor och förde dem med sig till sin ö, hvarest de blefvo
konungens slafvar.
Emellertid förde dessa nya vildar ofta krig, och, likasom deras
grannar, åto de sina fångar. En dag togo de många sådana; ty de voro
ganska käcka (vaillant). Ibland fångarne var en hvit man; och som han
var mycket mager (fort maigre), beslöto vildarne att göda (engraisser)
honom, innan de åto honom. De fastkedjade honom uti en koja, och
uppdrogo åt Maria att bära till honom mat (de lui porter à
manger). Som hon visste, att han skulle snart uppätas, kände hon för
honom stor medömkan och sade, i det hon sorgset betraktade honom:
"Gud, haf förbarmande med honom!" Den hvite mannen, som hade varit
mycket förvånad öfver att se en flicka af samma färg som han, blef det
ännu mer, då han hörde henne tala sitt språk. "Hvem har lärt dig tala
Fransyska?" frågade han henne. "Jag vet icke namnet, på det språk jag
talar," svarade hon; "det är min moders språk, och hon har lärt mig
det. Vi hafva också två böcker, hvaruti vi läsa alla dagar." "Min
Gud!" utropade denne man, lyftande sina ögon mot himmelen, "skulle det
vara möjligt? Men, min flicka, skulle du kunna visa mig de böcker, om
hvilka du talar? " "Jag har dem icke," sade hon; "men jag skall
genast gå efter min broder, som bevarar dem och han skall visa dem åt
eder." Hon gick i detsamma (en même temps) och återkom snart derefter
med Johan, som hade med sig de två böckerna. Den hvite mannen öppnade
dem med rörelse och, sedan han läst på första bladet: "Denna bok
tillhör Johan Moritz (Jean Maurice)," utropade han: "Ack! mina kära
barn! ser jag eder alltså åter (est-ce vous que je revois)? Kommen och
omfamnen eder fader; Gud gifve att I också kunnen gifva mig några
underrättelser om eder moder!" Johan och Maria kastade sig vid dessa
ord i den hvite mannens armar och greto af glädje. Slutligen tog Johan
till ordet och sade: "Mitt hjerta säger mig, att Ni är min fader: jag
vet likväl icke, huru detta är möjligt; ty min moder sade mig, att Ni
hade fallit i hafvet." "Jag föll verkligen (effectivement) i hafvet,
då vårt skepp stötte emot (s'entrouvrir)," svarade denne man; "men jag
ansåg eder förlorade." Johan sade honom då allting, som han kunde
ihågkomma. Den hvite mannen gret mycket, då han erfor sin stackars
hustrus död. Maria gret också mycket, men det var af en annan
anledning. "Ack!" utropade hon, "hvartill tjenar det att hafva
återfunnit vår fader, då han skall dödas och uppätas inom få dagar."
"Vi måste afhugga hans kedjor," sade Johan, "och fly alla tre undan
till skogen." "Och hvad skola vi göra der, mina kära barn?" sade Johan
Moritz; "vildarne skola taga oss tillbaka, eller ock måste vi dö af
hunger." "Öfverlemna saken åt mig (laissez-moi faire)," sade Maria;
jag vet ett ofelbart medel att rädda eder!"
Hon gick ut, i det hon sade dessa ord (en finissant ces paroles) och
gick att uppsöka konungen. Då hon inträdde uti hans hydda kastade hon
sig för hans fötter och sade: "Herre, jag har en stor nåd att utbedja
mig af eder; vill Ni lofva mig att bevilja mig den?" "Jag svär det,"
sade konungen, "ty jag är ganska nöjd med eder." "Nå väl!" sade Maria,
"Ni skall veta att den hvite man, hvilken Ni gifvit mig att vårda, är
min och Johans fader: Ni har beslutit att uppäta honom, och jag kommer
att framställa för eder, att han är gammal och mager, få jag deremot
(au lieu que je) är ung och fet; derföre hoppas jag, att Ni vill äta
mig i hans ställe. Jag beder eder blott om åtta dagar, för att hafva
nöjet att se honom, förrän jag dör." "Du är," sade konungen,
"sannerligen en så god flicka, att jag icke ville på något vilkor
(pour toutes choses) döda dig; du skall lefva, och din far också. Jag
skall äfven underrätta dig, att ett skepp hitkommer hvart år fullt af
hvita menniskor, åt hvilka vi sälja de fångar, som vi icke äta; det
skall snart vara här, och jag skall gifva eder lof att fara eder väg."
Maria tackade konungen och tackade i sitt hjerta Gud, hvilken ingifvit
honom att hafva medlidande med henne. Hon sprang med dessa goda
nyheter till sin far, och, då några dagar derefter skeppet, hvarom den
svarte konungen talat, anlände, inskeppade hon sig med sin fader och
broder. De landstego på en stor ö, bebodd af Spaniorer. Guvernören
öfver denna ö sade, då han hörde Marias historia, för sig sjelf:
"Denna flicka har icke en styfver (n'a pas le sou) och är mycket
solbränd (brūlée du soleil); men hon är så god och dygdig, att hon
skall kunna göra sin man lyckligare, än om hon vore rik och skön." Han
bad alltså Marias fader, att han skulle gifva åt honom sin dotter till
maka (en mariage); och då Johan Moritz samtyckte dertill, gifte sig
guvernören med henne och gaf en af sina slägtingar åt Johan. De lefde
ganska lyckliga på denna ö, beundrande Försynens vishet, som hade
låtit Maria blifva slafvinna, för att gifva henne tillfälle att rädda
sin faders lif.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).