Lärobok i Fransyska språket
efter
Prof. H.G. Ollendorff's
nya Method



Utarbetad af
J.U. Grönlund.
Stockholm
Zacharias Hæggströms Förlag
1861



Företal till Första Upplagan.

Då jag nu i Allmänhetens händer öfverlemnar denna bearbetning för
Svenskar af Professor Ollendorff's "Nya Method att på sex månader lära
sig läsa, skrifva och tala Fransyska språket", sker det med en
innerlig önskan och glad förhoppning att vara skolor och vår
språkundervisning i allmänhet till nytta. Icke sällan förspörjes från
föräldrar och målsmän den klagan, att deras barn vid utgången från
läroverken, oaktadt flerårigt studium, icke kunna tala det främmande
tungomålet: och denna klagan är, tyvärr, alltför ofta grundad. Men
felet dertill är ingalunda alltid att söka hvarken i lättja och
håglöshet hos lärjungen eller i oskicklighet hos läraren; det ligger
fast mera i bristande tillfällen till tal-öfningar eller rättare i
bristande method för desamma. En omöjlighet är det för läraren, som
har så många att undervisa, att sysselsätta sig tillräckligt med hvar
och en lärjunge särskildt, för att bibringa honom denna färdighet
medelst muntliga samtal. Och de gemensamma talöfningarne i våra
skolor, som hållas en gång, kanhända, i veckan! huru vill man vänta
att på dessa korta stunder alla i allmänna lifvet förekommande
talesätt skola kunna genomgås, eller, hvad mer är, af alla lärjungarne
uppfattas och behållas i minnet? Man har sökt ett nödvändigt
supplement i läsningen af Parlörer; men hvad är och blir detta för
lärjungen annat, än ett innötande för ögonblicket i hans minne af
några lösryckta fraser, som glömmas i nästa ögonblick i saknad af
användning? Ty straxt derpå får han kanhända ett thema att öfversätta,
der icke en enda fras, som han öfverläst, kan riktigt inpassas, utan
hvartill han är tvungen att i Ordböcker uppsöka den ena glosan efter
den andra, för att få meningen så godt som möjligt återgifven. Det
enda nu återstående sättet har varit att låta lärjungen utantill
öfverläsa sammanhängande berättelser, - hvilket i sanning är af mycken
nytta; men hvar finnas berättelser, som fullkomligt passa för
lärjungens ståndpunkt vid hvarje tillfälle? hvar finnas sådana, deruti
alla begrepp äro för honom fullkomligt klara? hvar de, som småningom
inviga honom i språkets hemligheter? - Ingenstädes. För att samla
ordförråd, sättes lärjungen att explicera; men huru skall han kunna
explicera utan ordförråd? Kunna Ordböcker härvid vara tillfyllest? -
För att han skall förstå hvad han explicerar, sättas honom i händerna
af regler öfverfulla grammatikor, i hvilka han läser och läser öfver
den ena regeln efter den andra. Men är icke allt detta ett riktigt
hysteron proteron? Icke lär man väl ett barn att läsa sitt modersmål,
än mindre språkets grammatik, utan att det förut kan någorlunda tala
detsamma; och näppeligen torde något skäl kunna anföras, hvarföre man
i ett annat lefvande språks lärande skall tvingas att gå
baklänges. "If grammar ought to be taught" - säger ganska riktigt
Locke, "it must be to one who can speak the language already" - Med
ett ord, såsom de lefvande språken nu läras i skolorna, blir
kännedomen i dem densamma som, genom likartad undervisning i Latin och
Grekiskan, kännedomen uti dessa döda språk: en färdighet att
explicera, att analysera, hvad man läser, ett uppsökande af
grammatiska former och regler eller, med förbiseende esomoftast äfven
deraf, ett letande efter innehållet; men intet talande, ingen lefvande
språkkunskap, ingen sådan, att lärjungen tänker, lefver och röres i
det språk, han studerar.

Hvar och en, som något sysselsatt sig med språkundervisning, torde
kunna till stor del besanna, hvad jag sagt. Mången nitisk lärare, det
är sannt, som ifrat för sina lärjungars framsteg, har sökt, hvar och
en på sitt sätt, att förekomma denna ensidiga bildning. Men, huru
många svårigheter dervid mött, huru mycken tid på vexlande försök
förspilts, och huru liten frukt, genom bristande method, mångens
bemödande burit, derom torde lärjungarne sjelfva bäst vittna. Den
flitige, som sträfvar framåt utan andras anmaning, den med utmärkta
naturanlag begåfvade finner här, liksom i alla andra vetenskapsgrenar,
utvägar. Men den tröge, den af naturen mindre rikt utrustade, hvilken
behöfver något, som sporrar hans verksamhet, något, som underlättar
hans fattning, något, som lägger sakerna liksom handgripliga för hans
ögon, honom har läraren vanligen varit tvungen att lemna på vägen,
knappt halfvägs framkommen till målet. Ty målet för hvar och en, som
studerar ett språk, är väl att kunna språket.

Efter dessa anmärkningar, och då det deraf synes, att både läraren och
lärjungen äro i behof af något, som underlättar deras verksamhet, hvad
språkets talande särskildt beträffar, anser jag mig kunna vänta, att
förevarande arbete mottages med nöje och med något öfverseende, om
deri förekomma brister. Ty är någon möjlighet för handen, så måste
lärjungen genom en method, inrättad som denna, hvaruti han ifrån
första lektionen till den sista är tvungen att tala och höra talas,
lära sig att tala. Han finner här nästan alla i allmänna lifvet
förekommande talesätt efter grammatikaliska grunder ordnade. Han
börjar med den enkla satsen och utbildar den mer och mer, tilldess han
slutligen är i besittning af språket. Hvarje efterföljande skrif- och
talöfning är på samma gång repetition af det föregående och inlärande
af något nytt; sålunda sporras hans vetgirighet och underlättas hans
minne. Han lär sig böja och vända fraserna på alla möjliga sätt;
sålunda blifva de för honom inga abstrakta formler, utan mer och mer
ett medium för hans egna skiftande tankar. Han utletar sjelf, med
lärarens biträde, ur lektionerna grammatikens regler; och hans kunskap
blir på detta sätt lefvande: grammatiken kommer icke att bestå af döda
regler på papperet, hvilka han utantill öfverläst, utan hon blifver,
genom ständigt åtföljande praktik, så småningom nästan omedvetet
tillämpad.

I afseende på sättet för denna Methods begagnande, må det tillåtas mig
hänvisa till följande företal af Methodens uppfinnare, Professorn i
Paris H. G. Ollendorf, samt till en Not under Lekt. 1. Jag vill blott
tillägga några ord, för att ytterligare visa dess användbarhet i våra
skolor. Vi veta att, efter deras nuvarande inrättning, och så länge
icke lärarnes antal mångdubblas, Monitörer äro och blifva till en viss
grad nödvändiga. Efter ingen annan lärobok, vågar jag med visshet
påstå, kan medlärjungars undervisning i någon mån öfverlämnas åt
monitörer, till större nytta för båda och med större trygghet å
lärarens sida. Här blir det en verklig vinst för monitören att få
genomgå en skriföfning med en annan; blott en ytterligare öfning att
tala Fransyska.

Hvad tiden för bokens begagnande angår, så borde, enligt mitt
förmenande, undervisningen i Fransyskan, efter en liten förutgången
kurs i innanläsningen, med densamma börja och, först sedan densamma
blifvit genomgången, någon vidlyftigare explikation vidtaga. Säkert
är, att lärjungen då skulle draga af denna sednare mångdubbel nytta,
mot hvad annars är förhållandet.

Det torde icke behöfvas att påpeka methodens synnerliga lämplighet för
den privata språkundervisningen. Knappast torde efter någon annan
språket kunna på kortare tid läras. Den oerhörda spridning som
Ollendorff's språkläror, oaktadt tillgången på så många andra
förtjenstfulla, i ett beständigt stigande rönt, torde bäst tala för
deras användbarhet; den omständigheten, att Universitetet i Paris samt
en mängd läroanstalter så i Frankrike som i Tyskland och England
antagit dem; att lärde af den gamla, klassiska skolan uppskatta,
omfatta och begagna den samt vilja t. o. m. tillämpa methoden på de
gamla språken: - allt detta torde bevisa Methodens förtjenster.

Stockholm i Juni 1855.
						    J.  U. Grönlund.

Företal till den Andra Upplagan.

Mitt bemödande att göra Prof. Ollendorff's method för språkens lärande
bland mina landsmän bekant och använd har rönt så mycken välvilja och
uppmuntran från allmänhetens sida, att jag skulle anse mig hafva
åsidosatt min pligt, om jag nu, då en ny upplaga af den Fransyska
Läroboken redan erfordrats, i denna icke infört de förändringar och
tillägg, som jag trott kunna i någon mån förhöja bokens värde för både
lärjunge och lärare. Utom vissa regler, som tydligare uttryckts, hafva
nya blifvit tillagda; en del nya glosor och talesätt hafva äfven
tillkommit; hvarjemte ett alfabetiskt register i slutet af boken skall
utan tvifvel för mången underlätta hennes begagnande, i synnerhet för
dem, som saknat tid att utan afbrott studera densamma.

Stockholm, i Maj 1858.
						    J. U. Grönlund.

Prof. Ollendorff's Företal till sin "New Method &c. adapted to the
French", hvarefter denna lärobok är utarbetad.

Mitt system för lärandet af ett lefvande tungomål grundar sig på den
principen, att i hvarje fråga innehålles i det närmaste det svar, man
derpå bör eller önskar lemna. Den ringa skilnaden mellan frågan och
svaret förklaras alltid före frågan, så att lärjungen icke finner det
på minsta sätt svårt hvarken att svara på denna fråga, ej heller att
sedermera göra likartade frågor för sig sjelf. Vidare måste, till
följd af denna likhet mellan frågan och svaret, lärjungen lätt kunna
uttala det sednare, sedan han hört läraren uttala den förra. Denna
princip är så klar, att man omöjligt kan öppna boken, utan att den
genast faller i ögonen.

Hvarken läraren eller hans lärjungar förlora ett ögonblick af sin
tid. När läraren föreläser lektionen, svarar lärjungen; när han
granskar lektionen, som lärjungen skrifvit, talar han ånyo, och
lärjungen svarar; när han granskar den skriföfning, som lärjungen från
sitt modersmål öfversatt, talar han likaledes, och lärjungen svarar:
på detta sätt hållas båda liksom i en beständig öfning. 

Fraserna äro så ordnade, att från början till slutet lärjungens
vetgirighet sporras genom saknaden af ett ord, eller uttryck: detta
ord eller uttryck lemnas honom i följande lektion, men på ett sätt,
som alltid väcker hos honom en önskan efter andra, som göra frasen
ännu fullständigare. Härigenom hålles ifrån början till slutet af
boken lärjungens uppmärksamhet ständigt vid magt, tilldess han
slutligen har förvärfvat en fullkomlig kännedom af det främmande
tungomålet.

Paris, i Februari 1843.

Innehållsförteckning


Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).

Innehåll: