»Judens namn var Chaim Aaron Purwitz, men han kallades allmänt endast Kain. Det var enklare, folk voro mera förtrogna med det, och så låg det så mycket förolämpande i det. Fastän detta namn icke alls passade till den spensliga, kraftlösa och förskrämda gestalten, voro dock alla fast öfvertygade om, att de riktigt karakteriserat den sålunda benämnde till kropp och själ och på samma gång tillfogat honom en djup skymf.

Kain lefde bland människor, som själfva voro illa åtgångna af ödet, och sådana människor tycka alltid om att gå illa åt andra.«

M. Gorkij: »Kain och Artiom«

Maxim Gorkij:
Urspårade (Byvschije ljudi)
och andra berättelser.

Innehåll

Hela texten finnes äfven beredd för utskrift i filen [PDF ursp.pdf] [PDF ursp.pdf], hvilken lämpar sig bättre för utskrift än denna fil.

---8<-------------(Här börjar filen ursp.txt)---------------------------

MAXIM GORKI

URSPÅRADE

MED FLERA BERÄTTELSER

ÖFVERSÄTTNING AF WALBORG HEDBERG

------------------------------------------------------------------------

TREDJE UPPLAGAN

STOCKHOLM 1907

------------------------------------------------------------------------

Afskrift af Erik Jonsson år 2004-2005 (tvåtusenfyra till tvåtusenfem).

Fullkomlig öfverensstämmelse med förlagan utlofvas icke.  Läsarne
kunna själfva rätta uppenbara felskrifningar.

------------------------------------------------------------------------

FÖRORD.

Sedan Tolstoy har i Ryssland ingen skriftställare vunnit en så
öfverraskande och fullständig framgång som för närvarande Maxim
Gorki.  Framgången ur de lägsta samhällsklasser, utan någon högre
bildning, dök han plötsligt upp som ett författarsnille af första
rangen och kullstötte just genom sin brist på skolbildning allt
konventionellt i skildringen af lifvet, sådant han från alla sidor
uppfattade det.

Maxim Gorki (pseudonym för A. M. Pjeskof) föddes 1868 i
Nisjni-Novgorod.  Fem år gammal förlorade han sin far, som var
tapetserare, vid nio år sin mor.  Hans farfar satte honom då i
skomakarlära.  Men gossen rymde sin kos, och gick i lära först hos en
tecknare, sedan hos en målare af helgonbilder.  Men äfven denne
öfvergaf han och tog tjänst som kökspojke på en Volgaångare.  Där fick
han sin första bildning af öfverkocken, hos hvilken han fick läsa
helgonlegender, berättelser af Gogol och Uspjenskij, romaner af Dumas
den äldre.  Sin 15:de födelsedag firade han som trädgårdslärling.  Nu
fattades han plötsligt af ett häftigt begär efter studier.  Han for
till Kasan i den naiva tron, att man i denna lärda universitetsstad
meddelade vetenskapen gratis.  Ryckt ur denna villfarelse, nödgades
han taga tjänst som bagare mot en månadslön af 3 rubel.  Detta yrke
anser han ännu i dag för det svåraste.  Vidare arbetade han som
vedhuggare, bärare och daglönare.  Men missmodig öfver de ytterst små
förtjänsterna, sköt han sig 1888 en kula i kroppen.  Efter en längre
tids uppehåll på sjukhuset tillfrisknade han och började att handla
med frukt.  Efter åtskilliga försök kom han slutligen som skrifvare
till advokaten A. J. Lanin.  Denne man utöfvade, enligt Gorkis egen
utsago, ett stort inflytande på hans utveckling.

Men detta oaktadt förmådde Gorki, drifven af sin ständiga
vandringslust, ej hålla ut länge hos Lanin.  Som en hemlös man
vandrade han genom hela Ryssland från stad till stad.  Sedan han
återvändt till sin hemort, publicerade han små skisser i några
tidningar.  Af en lycklig slump blef han 1895 bekant med den berömde
ryske skriftställaren Vladimir Korolenko, som inom kort gjorde Gorki
känd i hela ryska riket.  Nu är Gorki, näst Tolstoy, den störste ryske
författaren.

Gorkis arbeten äro till stor del redan öfversatta i Tyskland och
Frankrike, där den ansedda tidskriften »Revue des Revues« först fäste
uppmärksamheten på honom.  I Norden har Georg Brandes skrifvit några
högst sympatiska artiklar om denne märkvärdige och ursprunglige
författare, och särskildt i Sverige har han funnit många beundrare,
hvarom den nu föreliggande 3:dje upplagan af Urspårade bär bästa
vittne.

------------------------------------------------------------------------

INNEHÅLL.

Urspårade.......................................................1

Jemeljan Piljaj................................................98

Kain och Artem................................................117

Tschelkasch...................................................166

Gamla Isergil.................................................211

------------------------------------------------------------------------

URSPÅRADE.

1.

Förstadsgränden består af två rader eländiga, tätt hopträngda
envåningskyffen, som göra ett ytterst jämmerligt intryck med sina
sneda väggar och kroknade fönster.  De förvittrade taken på dessa
människoboningar, som blifvit grundligt gnagda af tidens tand, äro
lagade med barkbitar och bevuxna med mossa, hvilket ger dem ett
brokigt utseende.  Här och där höja sig höga stänger med starstunkor
öfver dem, och förvildade vide- och fläderbuskar sprida en njugg
skugga med sitt dammiga löfverk, som utgör den enda grönskan i det af
armod bebodda förstadskvarteret.

Likt ängsliga kaniner bliga de små kyffena på hvarandra genom sina
dunkla, af ålder grönskiftande fönster.  Midt på gatan slingra sig i
mångfaldiga bukter gropiga hjulspår uppför berget.  Här och där ligga
gräsbevuxna högar af grus och allt möjligt bråte, --- lämningar efter
eller ofullbordade anläggningar till de dambyggnader, genom hvilka
grändens invånare en gång förgäfves sökt dämma för de floder af
regnvatten, som strömma ned från den öfre staden.  Där uppe på
bergåsen ligga vackra stenhus dolda i välskötta trädgårdars täta
grönska, kyrktorn resa sig högt mot den blå himlen, och deras
förgyllda kors glänsa klart i det bländande solskenet.

I regnväder uttömde staden hela sin smuts, under torka allt sitt damm
ned genom gränden.  Alla dessa små snuskiga kyffen sågo också ut, som
om de af en jättehand blifvit nedvräkta från bergstoppen likt onyttiga
sopor, som man icke hade bruk för däruppe.  Bergssluttningen var som
öfversållad med dessa mot marken tillplattade halfruttna baracker, som
genom sol, damm och regn fått den smutsgrå färgen, egendomlig för
gammalt trä.

Vid ändan af gränden stod, liksom uteslutet ur stadens gemenskap och
förvisadt hit till foten af berget, ett långt tvåvåningshus, som efter
sin siste, utan arfvingar aflidne ägares död kommit i stadens ägo och
af denna blifvit såld åt köpmannen Petunnikof.  Det var det sista i
huslängan, sedan utbredde sig ett öppet fält, som ungefär en half
verst från huset stupade brant ned mot floden.

Den stora, urgamla byggningen stack af mot hela omgifningen genom sin
påfallande dystra prägel.  Den lutade snedt och vindt, af fönstren
hade icke ett enda bibehållit sin ursprungliga regelbundna form, och
glasrutorna i de trasiga ramarna hade dyvattnets smutsigt grönaktiga
färg.  I mellanrummen mellan fönstren syntes djupa springor och mörka
fläckar efter den affallna rappningen.  Det var, som om tiden i dessa
hieroglyfer nedskrifvit husets historia på dess egna väggar.  Taket,
som sänkte sig djupt ned mot gatan, förhöjde ännu mera det bedröfliga
intrycket, ty det såg alldeles ut, som om det hukade sig ner mot
marken för att ödmjukt mottaga dödshugget, som skulle förvandla det
helt och hållet i grus, till en formlös hög af murkna spillror.

Gårdsporten stod öppen, --- den ena porthalfvan hade ryckts loss ur
gångjärnen och låg på marken, och i springorna mellan dess ribbor
stack gräset upp, hvilket betäckte hela den stora ödsliga gården.
Längst bort på gården stod en liten låg byggnad, svart af sot, med ett
endast åt gårdssidan sluttande plåttak.  Huset själft var obebodt, men
i gårdsbyggnaden, som förut tjänstgjort som smedja, hade
f. d. ryttmästaren Aristid Fomitsch Kuvalda inrättat ett natthärbärge.

Det inre af härberget utgjorde en mörk, långsträckt håla af fyra
famnars bredd och tio famnars längd, endast upplyst från ena sidan af
fyra små fyrkantiga fönster och en bred dörr.  De orappade
tegelväggarne voro svarta och nedrökta, och likadant var taket, som
var gjordt af botten på en gammal båt.  Midt i rummet, på samma plats
där smedjehärden förr varit, stod en väldig spis, och rundt omkring
den och utmed väggarne sträckte sig breda britsar, på hvilka lågo
högar af alla möjliga lumpor --- nattgästernas sängkläder.  Det
luktade rök af väggarne, fukt af det leriga golfvet, svett och snusk
af trasorna på britsarne.

Ägaren af natthärbärget hade sin plats ofvanpå spisen, och britsarne
omkring denna voro hedersplatserna för de gäster, som åtnjöto
ryttmästarens särskilda ynnest och vänskap.  Dagarne tillbragte herr
Kuvalda vid ingången till härberget i en slags stol, som han själf
förfärdigat af tegelstenar, eller också på Jegor Vavilofs krog, som
låg midt emot Petunnikofs hus.  Här plägade ryttmästaren inmundiga sin
middag och taga sig en sup.

------------------------------------------------------------------------

2.

Innan Aristid Kuvalda hyrde denna byggnad, hade han innehaft ett
kommissionskontor i staden.  Gick man ännu längre tillbaka i hans
förflutna, fick man veta, att han rått om ett tryckeri.  Innan han
rått om detta, hade han, som han uttryckte sig, »helt enkelt ---
lefvat!  Och lefvat lusteliga, fan besitta mig!  Jag förstod att
lefva, det kan jag lugnt säga!«

Ryttmästaren var en högväxt, bredaxlad man omkring femtio år, med ett
koppärrigt, af dryckjom rödbrusigt ansikte och stort smutsgult
helskägg.  Han hade stora grå ögon, som blickade käckt och förnöjdt
omkring sig, och en djup basröst, som liksom rullade i strupen.
Nästan alltid hade han en tysk porslinspipa med böjdt skaft i munnen.
Då han blef arg, spände han ut näsborrarne på sin stora eldröda
örnnäsa, och det ryckte i hans läppar, hvarvid två rader stora gula
tänder, riktiga vargtänder, blefvo synliga.  Han hade påfallande långa
armar och haltade; ständigt gick han klädd i en trasig och smutsig
officerskappa, en flottig militärmössa med röd rand, men utan skärm
och ett par gamla bristfälliga filtstöflar, som räckte honom till
knäna.  Om förmiddagarne hade han regelbundet förskräckliga
kopparslagare, medan åter aftonen merendels fann honom i den glada
stämningen af ett lätt rus.  Riktigt drucken kunde han aldrig bli, ---
hur mycket spirituosa han än inmundigade, förlorade han aldrig helt
och hållet sin glada jämvikt.

Om kvällarne, då han satt med pipan i munnen i sin tegelstensstol,
plägade han mottaga härbergets gäster.

»Hvem är du?« frågade han då den afsigkomne och betryckte individ, som
närmade sig honom, och som af superi eller någon annan giltig orsak
blifvit förvisad från staden.

Nykomlingen gaf den begärda upplysningen.

»Har du något officiellt papper, som bekräftar ditt sladder?«

Papperet, ifall det nu fanns något sådant, framlämnades åt
ryttmästaren.  Han stoppade det vanligen i bröstfickan, utan att taga
vidare notis om innehållet, och sade:

»Det är bra.  För en natt kostar det hos mig två kopek, för en vecka
tio och för en månad trettio.  Ge dig af in och skaffa dig en plats,
--- men inte en, som redan är upptagen, för då blir det smörj af.
Mina hyresgäster låta inte huttla med sig --- --- ---«

»Kan jag inte hos er få te och bröd eller något annat att äta?«
frågade i regeln nykomlingen.

»Jag kommersar bara med väggar och tak, --- för hvilka jag själf måste
betala den där skurken till värd, köpmannen af andra gillet, Judas
Petunnikof, fem rubel i månaden«, förklarade Kuvalda i affärsmässig
ton.  »Och hit kommer endast sådant folk, som inte vet, hvad lyx vill
säga.  Men om du är van att kalasa alla dar, så finns det en
spisningslokal här midt emot.  Bäst vore dock, att du lade bort den
där dåliga vanan, min son.  Du är ju ingen förnäm herre, --- hvad
skall du då med mat att göra?  Sug på ditt eget späck, det är mycket
förståndigare!«

Dessa och liknande yttranden, som alltid framfördes i en öfverdrifvet
sträng ton, men med skrattande ögon, förskaffade i förening med hans
uppmärksamma behandling af sina hyresgäster ryttmästaren en stor
popularitet bland stadens fattiga befolkning.  Icke sällan hände det,
att någon af hans forna nattgäster, som lyckats arbeta sig upp igen
och fiffa upp sin yttre person en smula, kom in på gården för att göra
en liten påhälsning hos Aristid Kuvalda.

»God dag, ers välborenhet!  Hur står det till?«

»Tack, det knallar och går.  Nå, hvad är det frågan om?«

»Jag är visst inte igenkänd?«

»Nej, inte precis...«

»Men har ni då alldeles glömt...?  Jag bodde i vintras en hel månad
här hos er!  Då när den stora razzian var och tre stycken blefvo
knipna...«

»Bah, käre vän, sådant händer ofta under mitt gästvänliga tak!«

»Nå, du store!...  Ni gjorde då ett sådant skoj med
poliskommissarien.«

»Ah, seså, drag åt skogen med alla dina hågkomster, --- säg rent ut,
hvad du vill!«

»Får jag inte lof att bjuda på något?  Medan jag bodde här hos er,
trakterade ni mig ofta med ett och annat...«

»Tacksamhet bör alltid skattas högt, käre vän, isynnerhet som man så
sällan träffar på den hos människorna.  Du är en bra gosse, och om jag
också inte kommer ihåg dig, så vill jag likväl gärna dricka med dig
för din vidare framgång i lifvet.«

»Och ni är alltjämt den samme och håller på med edra lustigheter!...«

»Hvad skall man annars taga sig till bland sådana galgfåglar som ni?«

De följdes åt öfver till granne Vavilof, och det hände merendels, att
ryttmästarens f. d. skyddsling under det nu följande dryckeslaget, som
stundom varade ända till dagen därpå, åter blef af med allt det lilla,
han hade, och på nytt måste taga sin tillflykt till Kuvaldas
natthärberge.

»Herre min skapare!« utbrast han då, »nu står jag alltså igen under
ers välborenhets kommando!  Hvad skall jag nu taga mig till?«

»Du kan inte precis skryta med din ställning, men därför behöfver du
inte jämra dig«, resonerade ryttmästaren.  »Man skall bara bevara sitt
jämnmod i alla förhållanden och inte förbittra lifvet för sig med
öfverflödigt filosoferande.  Att filosofera är alltid ett tecken till
dumhet, och att filosofera, när man har kopparslagare, är den värsta
dumheten af alla.  Mot kopparslagare hjälper bara bränvin, --- inte
samvetsagg och tandagnisslan!  Se här har du tjugu kopek, gå efter ett
kvarter bränvin, för fem kopek lungmos, ett skålpund bröd och två
gurkor.  När vi väl fått något till lifs, skola vi grundligt
öfverlägga om ställningen...«

Denna öfverläggning ägde vanligtvis först rum, då också ryttmästaren
gjort af med hvarenda kopek af den tre- eller femrubelsedel, han nämnt
sin, då den tacksamme klienten uppenbarade sig.

»Så ha vi då alltså lyckligt hunnit fram till målet«, förklarade nu
ryttmästaren.  »Och sedan vi nu fästat oss totalt läns, ska' vi
försöka att åter slå in på nykterhetens och dygdens väg...  En vis man
har sagt: den som icke syndar, gör heller icke bot, och den som icke
gör bot, kan icke frälsa sin själ.  Det första ha vi redan undangjort,
botgöringen tjänar inte mycket till... låt oss alltså med ens gå öfver
till frälsningsverket!  Bege dig ner till floden, min unge vän och
skaffa dig arbete!  Och i fall du inte är riktigt säker på dig själf,
så bed arbetsgifvaren hålla inne aflöningen åt dig eller lämna den i
förvar åt mig.  När vi så ha samlat ett litet kapital, köper jag dig
ett par byxor och hvad du annars kan behöfva för att se ut som en
ordentlig människa och en anspråkslös af ödet förföljd jordepilgrim.
Med hela byxor på benen kan du göra karrier.  Framåt marsch!«

Med ett stilla leende öfver ryttmästarens visa tal begaf sig
skyddslingen ner till floden för att låta leja sig som bärare.  Han
begrep visserligen icke stort af den kvickhet, som låg i Kuvaldas
utläggningar, men han såg framför sig talarens muntra ögon, kände den
friska fläkten af hans ord och visste, att han i Aristid Kuvalda hade
en kraftig arm, som i nödfall skulle stödja honom.  Och i själfva
verket lyckades han tack vare ryttmästarens stränga uppsikt efter en
eller två månaders tungt arbete åter komma ett trappsteg upp öfver den
nivå, till hvilken han sjunkit genom samme ryttmästares välvilliga
bistånd.

»Nå, ser du käre vän«, sade Kuvalda efter att ha mönstrat sin utarmade
skyddsling med en kritisk blick, »nu ha vi alltså byxor och jacka.
Det är af stor betydelse, --- lita på min erfarenhet!  Så länge jag
hade ett par hela byxor, gällde jag för att vara en hygglig karl där
uppe i staden, men när byxorna började på att hasa af mig, kom också
jag på hasorna och måste ge mig af från staden hit ned på
sluttningen.  Människorna, ser du, min käre dumsnut, bedöma allt
endast efter den yttre formen, --- tingens inre kärna blir, tack vare
deras medfödda enfald, förborgad för dem.  Lägg det på minnet, betala
mig hälften af din skuld och gack i frid.  Gack och sök, --- så skall
du också finna!«

»Och hur mycket är jag då skyldig er, Aristid Fomitsch?« frågade
skyddslingen en smula oroligt.

»En rubel och sjuttio kopek.  Betala mig rubeln eller de sjuttio
kopeken, hvilket du vill, resten ger jag dig anstånd med, tills du
förtjänat litet mera... eller gärna för mig stulit litet mera än hvad
du nu har.«

»Tackar ödmjukast för er nådiga välvilja«, utbrast skyddslingen rörd.

»Hvad ni ändå är för en präktig människa!  Herre Gud, att ni skulle
bli så illa tilltygad af lifvet...  Fan anamma, hvad ni skulle blifvit
för en bjässe, om ni kommit på er riktiga plats!«

Ryttmästaren kan nu en gång icke låta bli att komma med vältaliga
sentenser:

»På min riktiga plats?  Hvad menar du med det?  Ingen känner min rätta
plats här i lifvet, alla tränga vi oss in i ett falskt ok.  Judas
Petunnikof till exempel, köpmannen, han hör hemma i tukthuset, och han
spatserar omkring på gatorna midt på ljusa dagen och sysslar till på
köpet med planer att grundlägga en fabrik.  Vår skolmästare skulle
lefva vid sidan af en söt hustru och ett halft dussin barn! --- och
han går här och drifver omkring krogen.  Eller du till exempel, --- du
söker en plats som betjänt eller kypare, och så ser jag att du passar
mycket bättre till soldat, ty du är icke du, är uthållig och har sinne
för disciplin.  Så står det till med saken, min son.  Lifvet blandar
oss om hvarandra som spelkort, och endast af en ren slump och för kort
tid råka vi ibland på vår rätta plats!...«

------------------------------------------------------------------------

3.

Stundom voro dylika afskedstal endast inledningen till ett nytt
krogbesök, hvarvid såväl ryttmästaren som hans skyddsling gjorde af
med sina sista slantar.  Men dessa återfall störde för öfrigt icke på
minsta vis det goda förhållandet mellan parterna.  Sålunda var det med
den af Aristid Fomitsch omnämnde skolmästaren, som endast kraflade sig
upp för att genast åter förfalla till sitt förra tillstånd.  I fråga
om intelligens stod han ryttmästaren närmast alla af hyresgästerna,
och måhända hade han den omständighet att tacka för, att han icke mer
förmådde resa sig, sedan han väl en gång blifvit gäst i natthärberget.

Han var den ende, med hvilken Aristid Kuvalda kunde filosofera, utan
att nödgas befara att icke bli förstådd.  Ryttmästaren visste också
att värdera detta, och då den åter en smula på fötter komne
skolmästaren gjorde min af att lämna sitt logis och hyra sig något
kyffe i staden för de par slantar han förtjänat, ledsagade Aristid
Kuvalda honom med så sorgmodig min och var så frikostig på
melankoliska tirader, att de bägge två ofelbart styrde kosan till
Vavilofs krog och lade ner sina rikedomar i bränvin.

Sannolikt ställde Kuvalda med flit så till, att skolläraren, trots den
redligaste vilja aldrig kom därhän att skiljas från härberget.  Hur
skulle också Aristid Kuvalda, en man af adligt stånd och bildning, ur
hvars yttranden ännu ofta spår af en bättre uppfostran lyste fram, och
som genom sitt mångskiftande lif lärt sig tänka en smula
själfständigt, --- hur skulle han kunna låta skilja sig från en
person, som i andligt afseende var tämligen jämbördig med honom?
Redan af medlidande med sig själf kunde han det icke.

Skolläraren hade en gång varit anställd vid ett seminarium i en stad
vid Volga, men af ett eller annat skäl blifvit aflägsnad från skolan.
Sedan hade han haft plats som bokhållare i en läderfabrik, men höll
icke heller länge ut med det.  Han blef privatbibliotekarie, pröfvade
också ett par andra sysselsättningar, tog en juridisk examen, förföll
slutligen till superi och kom till ryttmästaren.  Han var stor till
växten, gick starkt framåtlutad, hade lång spetsig näsa och var
alldeles flintskallig.  Ur det magra gula ansiktet med den kilformiga
hakan blickade ett par stora, djupt liggande, oroligt svårmodiga ögon,
och mungiporna voro resigneradt neddragna.  Hvad han behöfde för
tillfredsställandet af sina lefnadsbehof eller snarare sitt
dryckenskapsbegär förtjänade han som notisjägare för
lokaltidningarna.  Det var icke sällan han fick ända till sina femton
rubel i veckan.  Då lämnade han pengarna åt ryttmästaren och sade:

»Nu är det nog --- jag återvänder i kulturens sköte.  Ännu en vecka
vill jag arbeta, sedan skaffar jag mig ett nytt kvarter och så heter
det: Addio, mio caro!«

»En högst lofvärd föresats, min käre Philip!  Jag kan endast af
uppriktigt hjärta prisa ditt beslut, och jag skall inte heller på hela
veckan bevilja dig en enda sup«, förkunnade ryttmästaren i sträng ton.

»Det skall jag vara dig mycket tacksam för.  Tänker du verkligen inte
... inte ge mig en droppe?«

Ryttmästaren hörde i hans ord en skygg bön om mildring af den stränga
domen och sade ännu strängare:

»Inte en droppe --- om du också bölar som en tjur!«

»Nå, som du vill«, suckade skolläraren och begaf sig ut på jakt efter
notiser.  En eller högst två dagar senare satt han så alldeles maktlös
och förbi, pinad af ett våldsamt begär, i någon vrå, kastade sorgsna
bedjande blickar på ryttmästaren och väntade i ångest och bäfvan på,
att vännens hjärta skulle vekna.  Ryttmästaren tog på sig en sträng
min och höll ironiska tal om karaktärslöshet, det djuriska
dryckenskapsbegäret och andra ämnen som passade in på föreliggande
fall.  Man måste göra honom den rättvisan, att han ärligt lät hänföra
sig af sin roll som mentor och sededomare, --- men härbergets
stamkunder förhöllo sig tämligen skeptiskt gentemot hans
straffpredikningar och menade med en uttrycksfull sidoblick:

»Hör på den räfven bara!  Så knepigt han drar sig ur klämman!  Jag
sade dig det ju, men du ville inte höra på mig, --- skyll nu dig
själf!«

»En äkta soldat, hans välborenhet, --- tänker redan på reträtt, när
han marscherar framåt!«

Skolmästaren sökte nu stänga in den hjärtlöse vännen i någon mörk vrå,
hakade sig skälfvande fast i hans smutsiga kappa och såg honom in i
ansiktet med en outsägligt tragisk blick, under det han förde tungan
öfver sina torra läppar.

»Står inte ut längre?« frågade ryttmästaren vresigt.

Skolläraren bekräftade hans förmodan med en stum nick, hvarpå han lät
hufvudet maktlöst sjunka ner på bröstet.

»Håll ut en dag till --- kanske går det öfver«, menade Kuvalda.

Skolmästaren skakade sorgset på hufvudet med hopplös min.  Aristid
Fomitsch såg, att vännens hela långa utmärglade gestalt formligt
skälfde af åtrå efter det älskade giftet, och han stack handen i
fickan efter pengar.

»I de flesta fall«, sade han, som om han försvarade sig mot en okänd
anklagare, »är det fåfängt att kämpa mot sitt öde.«

Men om skolläraren verkligen härdat ut en hel vecka uppstod mellan
honom och Aristid Fomitsch en rörande afskedsscen, hvars final
vanligen utspelades på Vavilofs krog.

------------------------------------------------------------------------

4.

Skolmästaren lade för öfrigt icke ner alla sina pengar i spirituosa,
--- minst hälften förslösade han på barnungarne i gränden.  De fattiga
stackare, som bodde där voro rikt välsignade med barn, --- från tidigt
på morgonen till sent på kvällen vältrade sig hela svärmar af
smutsiga, halft utsvultna och halfnakna ungdomar i gatudammet.  Man
plägar kalla barnen jordens »lefvande blommor«, men här i denna
eländets gränd voro blommorna vissnade i förtid, då de spirade upp på
en mark som saknade friska safter.

Allt detta småfolk samlade nu skolmästaren ofta omkring sig, och efter
att ha köpt semlor, ägg, äpplen och nötter, gick han med dem ut på
fältet ner åt floden.  Där slogo de sig ner på marken, mumsade först
begärligt i sig allt, hvad skolläraren haft med sig åt dem och roade
sig sedan med alla möjliga lekar, hvarvid de fyllde luften på en
versts omkrets med sitt sorglösa stoj och skratt.  Drinkarens långa,
magra gestalt tycktes krympa ihop bland alla dessa småttingar, som
behandlade honom högst förtroligt, alldeles som en jämnårig.  De
kallade honom helt enkelt  »Philip«, utan att ens tillfoga epitetet
»farbror«.  Som grodyngel snodde och myllrade de omkring honom,
knuffade honom, hoppade upp på hans rygg, klappade honom på det kala
hufvudet, drogo honom i näsan.  Men allt detta tyckte han visst om, ty
han protesterade aldrig mot de friheter, som de togo sig.  Han talade
endast mycket litet med dem och när han gjorde det, skedde det på ett
försiktigt, nästan skyggt vis, som om han fruktade, att hans ord
skulle kunna besmitta eller på något vis skada dem.  Så tillbragte han
ett par timmar med dem som deras leksak och lekkamrat, betraktade med
sina melankoliska dystra ögon deras muntra, upplifvande ansikten, och
lämnade dem sedan för att långsamt och betänksamt styra kosan till
Vavilofs krog, där han stillatigande och skyndsamt söp sig redlöst
drucken.

Nästan dagligen, då skolmästaren kom hem från sina reporterpromenader,
hade han med sig en tidning, och genast samlade sig omkring honom ett
helt sällskap af förolyckade subjekt.  Så snart de fingo syn på honom,
kommo de fram ur alla vinklar och vrår på gården, somliga druckna,
andra plågade af kopparslagare, hvar och en illa tilltygad på sitt
särskilda sätt, men alla lika eländiga och smutsiga.

Där kom Alexej Maximovitsch Simtsof, f. d. jägmästare på ett
kronohemman och numera gatkrämare, som handlade med tändstickor,
bläck, blanksmörja och skämda citroner.  Han var en gammal sextioårs
man, klädd i en rock af segelduk och en stor hatt, hvars tillknycklade
brätte beskuggade hans pussiga, röda, af ett tjockt hvitt helskägg
inramade ansikte.  Ur detta ansikte framtittade en liten eldröd näsa,
tjocka läppar af samma färg och ett par cyniska, alltid tårfyllda
ögon.  Man hade gett honom öknamnet `snurran´, en benämning, som
träffande karaktäriserade hans klotrunda gestalt och snurrande,
klanglösa stämma.

Vidare dök där fram ur någon vrå f. d. fängelsedirektören Luka
Antonovitsch Martjanof, kallad `spetsen´, --- en dyster, tystlåten
svartmuskig supare, som lefde af att spela `klöfveress´, `knack´,
`polsk bank´ och andra, lika snillrika som hos polisen illa anskrifna
talanger.  Han lät sin väldiga, så många otaliga gånger genompryglade
gestalt tungt falla ner i gräset vid sidan af skolmästaren, blinkade
med sina svarta ögon och sträckte ut handen efter någon kamrats
flaska, i det han med hes basröst frågade:

»Får jag?«

Också mekanikern, Pavel Solntsef, en lungsiktig, trettio års man,
uppträdde på skådeplatsen.  Han hade fått vänstra sidan lamslagen i
ett slagsmål.  Det gula, spetsiga räfansiktet var ständigt förvridet
af ett elakt leende, mellan de tunna läpparne syntes två rader svarta,
af sjukdom förstörda tänder, och de sönderrifna trasorna hängde på
hans smala knotiga axlar som på en klädhängare.  Han kallades af sina
kamrater `afskrädet´.  Sitt uppehälle förtjänade han genom att sälja
klädesborstar af lindbast, som han själf förfärdigade, och viskor af
ett särskildt slags gräs.

Vidare kom en högväxt, knotig karl af obekant härkomst, en tystlåten
och skygg människa med ett skrämdt uttryck i de stora runda ögonen.
Han hade redan suttit inne tre gånger för stöld.  Hans familjenamn var
Kisselnikof, men i härberget kallade man honom aldrig annat än
`Halfannan-Tarass´, då han var precis en half gång till så lång som
hans oskiljaktige vän, f. d. diakonen Tarass, som för superi och
utsväfvande lefnadssätt blifvit utstött ur det andliga ståndet.
Diakonen var en liten undersätsig man med bredt kämpabröst och ett
rundt, lurfvigt hufvud.  Han dansade utmärkt och svor ännu bättre.  I
sällskap med `Halfannan-Tarass´ högg han ved nere vid flodstranden.
Under sina fristunder berättade Tarass för vänner och hvem som ville
höra på »historier ur egen fatabur«, som han uttryckte sig.  Vid
åhörandet af dessa historier, hvars hjältar alltid voro helgon,
kungar, präster och generaler, spottade till och med stamkunderna i
Kuvaldas natthärberge af vämjelse, alldeles förbluffade öfver den
forne prästens smutsiga fantasi, under det han med sammanknipna ögon
och likgiltig min berättade sina otroligt oanständiga anekdoter och
historier.  Denna människas inbillningskraft var outtömlig, han kunde
dikta och berätta hela dagen, från morgon till kväll, utan att upprepa
sig själf en enda gång.  kanske hade en stor skald gått förlorad i
honom eller åtminstone en mindre vanlig berättare, som förstod att ge
lif åt allt omkring sig och med sitt visserligen grofva och fula, men
dock bildrika och kraftfulla språk inblåste en själ till och med hos
stenarne.

Där fanns ytterligare en klumpig ung pojke, som Kuvalda döpt med
namnet `Meteorn´.  Han hade infunnit sig en dag för att tillbringa
natten i ryttmästarens asyl och hade sedan till de andras icke ringa
förvåning blifvit en af härbergets stamgäster.  I början lade man icke
märke till honom, han gick på dagen som de andra till sitt arbete.
Men på kvällarne höll han sig alltid i närheten af den trängre krets
af vänner, som ryttmästaren samlade omkring sig, ända tills han
slutligen blef bemärkt af denne.

»Hör på, pys, --- hvad är du egentligen för en?« frågade honom
Aristid Kuvalda.

»Jag är en barfotalasse«, svarade pojken kort och rakt på sak.

Ryttmästaren mönstrade honom med en kritisk blick.  Han hade ett
enfaldigt ansikte med starkt framspringande kindknotor och trubbnäsa;
håret bar han tämligen långt.  Han hade på sig en blå blus utan skärp,
och på hufvudet satt lämningen efter en halmhatt.  Fötterna voro
bara.

»Ett nöt är du«, förklarade Aristid Kuvalda.  »Hvarför snor du alltid
häromkring oss?  Vi ha inte något bruk för dig, min gosse...  Super
du?  Nej?...  Kan du stjäla?  Lika litet.  Gack därför och lär dig
det och kom igen, när du har blifvit en människa...«

Pojken skrattade.

»Nej, jag vill stanna hos er...«

»Hvarför det?«

»Jo, därför...«

»Ack, en sådan meteor!« ropade ryttmästaren.

»Jag skall ge honom en orre, så han känner det«, erbjöd sig Martjanof.

»Hvarför det?« frågade pojken.

»Jo, därför...«

»Och jag tar en sten och slår in hjärnan på er«, svarade pojken med
all skyldig aktning.

Martjanof skulle helst tagit honom i kalufven med det samma, men
Kuvalda lade sig emellan.

»Låt honom vara«, sade han, »det är, när allt kommer omkring, en viss
frändskap mellan honom och dig eller kanske med oss alla.  Du vill
örfila upp honom, utan att ge något skäl därför --- och han vill lefva
här med oss, utan att ge något skäl för det, alldeles som du.  Fan må
taga honom... ingen af oss kan ju ge något skäl för att vi lefva så
här och icke annorlunda...  Vi lefva förstås --- men hvarför?  Jo,
därför är vårt enda svar...  Och det säger han också... låt honom
alltså vara i fred.«

»Ni borde hellre hålla er borta från oss, unge man«, rådde honom
skolmästaren, i det han såg på honom med sin svårmodiga blick.

Pojken svarade icke, utan stannade kvar.  Småningom vänjde sig de
andra vid honom och lade slutligen icke vidare märke till honom.  Men
han lefde ibland dem och gaf akt på allt.

------------------------------------------------------------------------

5.

Alla här uppräknade subjekt utgjorde så att säga ryttmästarens stab,
och han kallade dem med godmodigt gyckel `fördettingarna´.  Utom dem
hörde till härbergets ständiga gäster fem eller sex `barfotalassar´,
landtfolk, som icke hade ett så skiftesrikt förflutet som
`fördettingarna´ att uppvisa.  Fastän de i öfrigt fått pröfva ödets
nyckfullhet lika bittert som dessa, voro det innerst inne vida mindre
förändrade och brutna än de.  Den förfallne stadsbon förefaller alltid
mera fördärfvad och smutsig, än hans urspårade broder från landet ---
det framgick tydligt af jämförelsen mellan de f. d. `intelligenser´
och de f. d. bönder, som samtidigt bebodde Kuvaldas asyl.

Till den sistnämnda kategorien hörde närmast en gammal lumpsamlare,
som kallades Tjapa.  Han var ovanligt lång och mager och höll hufvudet
så, att hakan stötte mot bröstet, hvilket gaf hans skugga formen af en
ugnsraka.  Framifrån kunde man icke se en skymt af hans ansikte, och i
profil såg man endast den väldiga kroknäsan, den hängande underläppen
och de tjocka, hvita ögonbrynen.  Han var i fråga om tiden
ryttmästarens äldste stamkund, och det hette om honom, att han hade
mycket pengar gömda någonstädes.  Just för dessa pengars skull hade
man för två år sedan farit med en knif öfver hans strupe, och sedan
dess hade hans hufvud fått sin besynnerliga ställning.  Han förnekade,
att han alls hade några pengar, sade, att man bara skurit honom i
halsen, »så där ändå vid ett vanligt slagsmål«, och påstod, att han
sedan dess hade så lätt att samla lump och ben, eftersom hufvudet
alltid var böjdt mot marken.  När han kom skridande med sina
vacklande, osäkra steg, utan sina vanliga yrkesattribut --- käppen i
handen och säcken på ryggen --- såg han nästan ut som en sömngångare,
och Kuvalda plägade då peka på honom och säga:

»Se, där söker köpmannen Judas Petunnikofs förrymda samvete sig en
tillflyktsort.  Titta, så fult och smutsigt och trasigt det ser ut,
det där förrymda samvetet!«

Tjapa talade med rosslande stämma, så att man knappt kunde förstå hans
ord, och därför talade han också i allmänhet föga och var gärna
ensam.  Men för hvar gång det till härberget kom en ny gäst, som
drifvits bort från sin by af nöden, råkade Tjapa i liflig oro och
vrede.  Han förföljde den stackaren med giftiga speglosor, som i ett
ursinnigt kraxande trängde fram ur hans strupe, hetsade någon af de
elakaste `barfotalassarne´ på honom, hotade, att på natten med egen
hand prygla honom fördärfvad och plundra honom och uppnådde till slut
nästan alltid, att den skrämde bondtölpen försvann från Kuvaldas asyl
och aldrig mer tordes visa sig där.  Då först lugnade sig Tjapa och
smög sig undan i någon vrå, där han lagade sina lumpor eller läste i
en bibel, som såg lika gammal, smutsig och trasig ut som han själf.
Han kröp åter fram, först då skolmästaren kom med tidningen och läste
högt ur den.  Vanligtvis hörde Tjapa stillatigande på hvad so lästes,
stönade på sin höjd ett par gånger, men gjorde inga frågor.  Men då
skolmästaren slutat läsa och vek ihop tidningen, sträckte Tjapa ut sin
knotiga hand och sade:

»Tag hit...«

»Hvad skall du med den?«

»Jo tag hit, --- kanske står det något om oss i den...«

»Om hvem?  Om er?...«

»Ja, om oss bönder...«

Man skrattade åt honom och kastade åt honom tidningen.  Han tog den
och läste notiserna från de olika guvernementen, hur i den och den
församlingen en hagelskur slagit ner all säden, hur i en annan trettio
gårdar brunnit upp, och hur i en tredje en bondhustru förgiftat hela
sin familj, med ett ord, alla de små meddelanden, som vanligtvis
offentliggöras om böndernas lif och äro ägnade att framställa dem som
olyckliga, elaka och dumma.  Tjapa läste det brummande för sig själf,
men om han vid sin läsning tyckte synd om dem det gällde eller kände
skadeglädje, var svårt att afgöra.

Om söndagarne sysslade Tjapa aldrig med sitt yrke, utan tillbragte dem
för det mesta med att läsa i bibeln, under det han oupphörligt suckade
och brummade.  Boken höll han stödd mot bröstet, och han kunde bli
riktigt förargad, om någon händelsevis knuffade till den eller störde
honom på något annat sätt.

»Hallå, du skriftlärde«, ropade Kuvalda åt honom »låt den gamla luntan
vara!  Du begriper ju ändå icke, hvad du läser!«

»Och hvad begriper du då?«

»Jag säger ju inte, att jag begriper något, --- men jag läser inte
heller några böcker!«

»Ja, men jag läser några, jag..!«

»Och förblir i alla fall ett nöt«, förklarade ryttmästaren.  »Har du
inte nog oro i hufvudet af lössen, utan skall också släppa in tankar
dit!  Hur skall du kunna stå ut med det, gamla groda?«

»Nå, jag har ju inte långt kvar att lefva«, svarade Tjapa lugnt.

En dag frågade honom skolmästaren, hvar han egentligen lärt sig läsa.

»I fängelset«, svarade Tjapa kort.

»Har du setat inne då?«

»Jag har väl det...«

»Hvarför det?«

»Jo... jag förgick mig... När jag kom ut, fick jag bibeln med... den
var skänkt af ett fruntimmer...  Å i fängelset är det godt att lefva,
bror lille...«

»Hvad säger du!  Hur så?«

»Det bringar en till förnuft...  Där lärde jag mig att läsa... och
fick en bok... alltsammans gratis!«

Då skolmästaren dök upp i härberget, hade Tjapa redan länge hört till
dess gäster.  Han stirrade länge på nykomlingen --- då han ville se
någon i ansiktet, måste han böja öfverkroppen alldeles åt sidan ---
och hörde uppmärksamt på, hvad han sade.  En dag satte han sig som af
en händelse bredvid honom.

»Du har således varit en sådan där lärd en...  Har du också läst den
Heliga skrift?«

»Ja, det har jag...«

»Jaså... kommer du ännu ihåg något af det?«

»Ja visst...«

Gubben böjde öfverkroppen åt sidan och stirrade skolläraren misstroget
in i ansiktet med sina hårda gråa ögon.

»Du vet, att där talas om amalekiterna...«

»Ja --- än sedan?«

»Hvar äro de nu?«

»De äro försvunna från jorden... utdöda...«

Gubben teg en stund och frågade därpå:

»Och filistéerna?«

»De finnas inte heller längre, Tjapa...«

»Utdöda allesammans?«

»Ja... alla...«

»Hm... och skola vi också dö ut?«

»Ja, när den tiden kommer, skola vi också dö ut«, spådde skolmästaren
lugnt.

»Och från hvilken af Israels tolf stammar härstamma vi?«

Skolläraren såg på honom, funderade ett ögonblick och började därefter
tala om kimmerier, skyter, hunner och slaver.  --- Gubben lutade sig
allt mer åt sidan och stirrade på honom med en rent af skrämd blick.

»Det ljuger du alltihop!« kraxade han, då skolmästaren slutat.

»Hvarför tror du, att jag ljuger?« frågade denne förvånad.

»Hvad är det för folkslag du pratar om!  De stå inte i bibeln!«

Tjapa steg upp och gick, djupt sårade och förargad.

»Det går utför med ditt förstånd, Tjapa«, ropade läraren efter honom.

Då vände sig Tjapa om emot honom, sträckte ut armen och hotade honom
med det klolika, smutsiga fingret.

»Af Gud har Adam kommit, af Adam judarna och af judarna alla andra
folk, således också vi.«

»Nå --- än sedan?«

»Tatarerna ha kommit från Ismael, men Ismael härstammar från en
jude...«

»Ja, hvad vill du då egentligen!«

»Ingenting!  Men hvarför ljuger du?«

Och han gick ifrån honom och kröp åter in i sin vrå.  Men två dagar
senare satte han sig åter hos honom.

»Du har ju en gång varit en lärd man...  Nå, då vet du väl också, hvad
vi äro för ene?«

»Vi äro slaver, Tjapa«, svarade skolmästaren, som bra gärna skulle
velat veta, hvart Tjapa egentligen ville komma, och spändt väntade på
hans svar.

»Tala efter bibeln«, sade Tjapa, »där finns det inga sådana.
Hvilketdera äro vi...  babylonier eller edomiter?«

Skolmästaren började kritisera bibeln.  Gubben hörde uppmärksamt på en
stund och afbröt honom sedan.

»Vänta litet, du!  Således äro inte ryssarne bland de folk, som äro
kända af Herren Gud?  Menar du verkligen det?  Ty de som äro
upptecknade i bibeln, --- dem kände Herren Gud ju!  Han tuktade dem
med eld och svärd, förstörde deras städer och byar, --- men han
skickade dem också profeter, som undervisade dem... hade alltså
förbarmande med dem.  Judarna och tatarerna har han skingrat rundt i
alla länder... men han har ändå bevarat dem...  Och vi... hur är det
med oss?  Hvarför finns det inga profeter hos oss?«

»Det vet jag verkligen inte«, svarade skolmästaren, som önskade, att
han kunde tränga in i gubbens föreställningskrets.  Tjapa lade sin
hand på hans skuldra, började sakta ruska honom af och an och sade
därpå med rosslande stämma, som om han sväljde något:

»Säg då rent ifrån, bror lille!...  Du pratar ju annars så mycket, som
om du visste allt!  Det pinar mig riktigt att höra på dig, du gör mig
så orolig i själen...  Det vore bättre du teg...  Hvilka äro vi?  Det
är frågan!  Och hvarför ges det inga profeter hos oss, då?...  Och
hvar voro vi, då Kristus vandrade på jorden?  Säg mig det, du!...  Och
så pratar han allt möjligt strunt!  Kan då ett helt folk dö?  Det
ryska folket kan inte dö, --- det ljuger du...  Det är också nämndt i
bibeln, fastän man vet inte under vilket namn...  Känner du alls
folket på det hela taget?  Vet du, hurudant det är?  Mäktigt är
det...  Hur många byar ges det inte på jorden!...  Och öfver allt
lefver folket... det verkliga, stora folket.  Och du säger, att det
skall dö ut!...  En människa kan dö, men icke ett folk...  Ty Gud, som
är jordens skapare och upprätthållare, behöfver folken.  Amalekiterna
äro icke döda, de äro nu tyskar eller fransmän...  Ack, du...  Ack,
du!...  kan du säga, hvarför Gud förbigått oss?  Hvarför skickar han
oss inga straffdomar, inga profeter?  Hvem skall undervisa oss?«

Det låg en sällsam kraft i Tjapas ord, --- hån, förebråelse och en
djup misstro därur.  Han hade talat länge, och skolmästaren, som efter
vanligheten var drucken och icke hade lust att tvista, fann det
slutligen pinsamt att höra på honom.  Han betraktade gubbens skröpliga
gestalt, förnam på samma gång den förkrossande kraften i hans
okonstlade ord och kände med ens ett smärtsamt medlidande med sig
själf och ett djupt svårmod.  Han skulle velat svara Tjapa lika
kraftigt och öfvertygande, som denne själf talat, så att han icke
längre tilltalade honom i denna strängt förebrående ton, utan mildt
och faderligt.  Och han kände nog, hur något arbetade och svällde i
hans bröst och steg upp mot strupen på honom, --- men han fann icke
inom sig de kraftiga ord, han sökte.

»Du är en förlorad människa«, fortfor Tjapa, »din själ är alldeles
söndersliten... och så pratar du, som om du visste allt...  Det vore
bättre du teg...«

»Du har rätt, Tjapa«, svarade skolmästaren vemodigt.  »Folket är
stort, och jag... jag är främmande för det... och det är mitt lifs
olycka...  Men låt det nu vara nog med det...  Och profeter ges det
heller inte...  nej! och att jag pratar en massa strunt, --- det är
också sant...  Det är bäst, jag tiger hädanefter...  Men tala inte så
där till mig mera...  Ack, du vet ju inte, gubbe... du kan inte
vet...  inte förstå...«

Och han började gråta.  Ymnigt och hejdlöst strömmade hans tårar, och
han kände sig så lätt om hjärtat af att få gråta ut.

»Du borde ge dig ut på landet bland bönderna«, kraxade Tjapa barskt.
»Skaffa dig en plats som lärare eller skrifvare... så hade du din
brödbit och kunde riktigt få frisk luft i lungorna...  Hvad har du väl
här?  Ingenting annat än kval...« 

Skolmästaren svarade icke, --- han grät alltjämnt, fråssade rent af i
sina tårar.

Från denna stund voro de båda vänner, och då de andra sågo dem
tillsammans, sade de:

»Titta, så skolmästaren hänger efter Tjapa... det är hans pengar, han
vill åt, den räfven!«

»Han har väl fått instruktioner af Kuvalda, --- den vill nog gärna ha
reda på, hvar gubben gömt sina kapital...«

Sannolikt tänkte de annorlunda, än de talade.  Det fanns ett
egendomligt drag hos dessa människor, --- de tyckte om att synas sämre
för hvarandra, än de i själfva verket voro.  Då en människa icke har
något godt att uppvisa, skryter hon med sin dålighet.

------------------------------------------------------------------------

6.

Så snart alla dessa personer samlats omkring skolmästaren, började
uppläsningen.

»Nå hvad svamlar makulaturbladet om i dag?« frågade ryttmästaren.  »Är
det någon följetong?«

»Nej«, svarade skolläraren.

»Han är en gammal snålvarg, er redaktör...  Och hur är det med
ledande artikeln?«

»Det är en i dag.  Af Guljajef, tror jag.«

»Aha, --- sätt i väg!...  Han skrifver bra, den kanaljen, slår spiken
på hufvudet.«

»Den värdering af fastigheter«, läser skolmästaren, »som gjordes för
mer än femton år sedan, fortfar ännu i dag att tjäna som grundval för
den kommunala taxeringen...«

»Hvad är det för smörja«, afbryter honom ryttmästaren.  »`Fortfar att
tjäna´ --- det är ju löjligt.  För de där herrarne i köpmansgillet,
som styra och ställa i staden, är det just i lag, att den `fortfar att
tjäna´ --- nå, och så tjänar den också därtill...«

»Det är just, hvad artikeln handlar om!« förklarar skolmästaren.

»Verkligen?  Men det är då mera ett ämne för en följetong...  Det
skall skrifvas med peppar och salt...«

Det uppstår en liten dispyt.  Eftersom man ännu endast tömt en flaska
brännvin, hör auditoriet uppmärksamt på.  Efter ledande artikeln
kommer turen till lokalnotiserna, sedan till »Rättegångs- och
polissaker«.  Då i något brottmål en köpman spelar rollen af anklagad
eller på något vis tyckes förfördelad, triumferar Aristid Kuvalda.
man har bestulit en köpman --- bravo!  Synd bara, att man stal så
litet.  För en annan hade hästarne blifvit ihjälslagna, --- rätt så,
man skulle bara gjort likadant med honom själf också.  En köpman har
förlorat en process, --- förträffligt, men man skulle ha dömt honom
att betala dubbla rättegångsomkostnader.

»Det vore olagligt«, infaller skolläraren.

»Olagligt?« brusar Kuvalda upp.  »Men är då köpmannen själf laglig?
Hvad är på det hela taget en köpman?  Låt oss titta litet närmare på
denna brutala, klumpiga företeelse!  Först och främst är hvarje köpman
en bonde.  Han kommer från byn till staden, och efter en viss tids
förlopp kallar han sig köpman.  För att bli köpman, måste han
naturligtvis ha pengar.  Men hvar skall en bonde taga pengar ifrån?
Med ärligt arbete förvärfvas som bekant inga rikedomar, han måste
alltså slå sig på kanaljerier af något slag.  En köpman är
följaktligen en kanalje till bonde!«

»Bra sagdt!« instämde gillande någon af åhörararne.

Endast Tjapa gnider sig på bröstet och brummar --- alldeles som då han
efter en längre tids kopparslagare åter tar sin första sup.
Ryttmästaren strålar.  Man läser de olika korrespondenserna, --- här
simmar han, som han uttrycker sig, i öfverflödets haf.  Öfverallt
vädrar han köpmannens fördärfliga inflytande, som förfuskar och
förgiftar folkets lif.  Högljudt och förkrossande skalla hans
strafftal mot köpmannen, och åhörarne lyssna med välbehag på hans
kraftiga skällsord.

»Om jag skrefve i tidningarna«, utropar han, »å, då skulle jag visa
världen köpmannen i hans rätta gestalt!  Jag skulle bevisa, att han i
själfva verket är ett djur, som endast tillfälligtvis förrättar
mänskliga funktioner.  Jag har förstått hans sanna väsen.  Hurudan är
han?  Jo, han är rå, dum, utan lefnadsvett, utan fosterlandsbegrepp
och känner intet högre än kopeken --- ---«

`Afskrädet´, som kände ryttmästarens svaga sida och fann nöje i att
förarga folk, inföll elakt:

»Ja, det finns inte längre några människor på jorden, sedan
adelsmännen börjat på att svälta ihjäl i massa...«

»Du har rätt, du bastard af groda och spindel«, ropade ryttmästaren,
»sedan adeln råkat i utförsbacken, finns det inga människor mer!  Det
finns bara köpmän --- --- och det släktet är mig i själ och hjärta
förhatligt.«

»Kan godt förstå det, bror lille, --- --- de ha ju trampat dig i
stoftet...«

»Trampat mig i stoftet?  Jag har gått under af kärlek till lifvet, ditt
nöt!  Jag har älskat lifvet... men köpmannen förhärjar och ödelägger
det.  Därför afskyr jag honom... icke därför att jag som adelsman
anser mig bättre.  För resten är jag alls ingen adelsman, utan en
`fördetting´, lägg det på minnet!  Jag spottar numera på allt och
alla...  För mig är lifvet en älskarinna, som svikit mig, och som jag
därför straffar med det djupaste förakt och likgiltighet!«

»Det ljuger du!« sade `afskrädet´.

»Hvad ljuger jag?« röt Aristid Kuvalda, blossande af vrede.

»Skrik då inte så«, sade Martjanof med sin kalla, klara basröst.
»Hvad tjänar det till att gräla?  Köpman eller adelsman, --- hvad
angår det oss?«

»De äro lika goda kålsupare bägge två och kunna lugnt taga hvarandra i
hand«, insköt diakonen Tarass.

»Sluta nu, afskräde«, sade skolmästaren lugnande.  »Hvem bryr sig om
att ytterligare salta en salt sill?«

Han är en afgjord fiende till allt gräl och bråk.  Då lidelserna börja
svalla omkring honom, får han ett smärtsamt drag kring läpparna och
bemödar sig på lugnt och förståndigt vis att försona de stridande.
Lyckas det honom icke, lämnar han sällskapet.  Det vet ryttmästaren
mycket väl, och om han icke druckit alltför mycket mer, än törsten
fordrar, lägger han band på sig för att icke i skolmästaren förlora
sin bästa åhörare.

»Jag säger än en gång«, fortfar han en smula lugnare, »att jag ser
lifvet i händerna på fiender; --- icke blott fiender till adeln, utan
till allt ädelt öfver hufvud... i händerna på omättliga människor, som
icke äro i stånd att förläna det någon glans --- ---«

»Och likväl, bror lille«, invände skolmästaren, »var det köpmän, som
grundade Genua, Venedig och Holland, och Englands köpmän eröfrade
Indien, och våra Stroganof'ar...«

»Talar jag då om sådana köpmän?  Jag menar folk af samma sort som
Judas Petunnikof...«

»Hvad ha då dessa gjort dig?« frågade läraren lugnt.

»Hvad för slag?  Är jag då inte ännu i lifvet?  Och om jag lefver, ---
måste jag inte då förarga mig öfver de där skurkarna, som förfuska
lifvet och slå det i fjättrar?...«

»Och som endast göra sig lustiga öfver herr f. d. ryttmästarens och
människans ädla vrede«, hånade `afskrädet´.

»Godt, --- jag medger, att det är dumt.  Som `fördetting´ måste jag
helt enkelt sudda ut alla känslor och åsikter, som jag hade förut.
Det stämmer, gärna för mig... eller hvad är det, säg mig det, som
skall bringa mig och er alla ersättning för hvad vi kasta ifrån oss?«

»Ser du, nu talar du redan förnuftigare«, sade skolmästaren
uppmuntrande.

»Vi behöfva då andra åsikter om lifvet, andra känslor.  Vi behöfva
något... något nytt, liksom vi ju själfva äro något nytt i lifvet...«

»Helt visst behöfva vi det«, höll skolmästaren med honom.

»Hvarför då?« frågade `spetsen´, --- »är det inte detsamma, hvad man
säger och tänker?  Vi ha icke mera långt kvar att lefva... jag är
fyrtio, du femtio år gammal... yngre än trettio är ingen af oss.  Och
till och med om man börjar vid tjugu, håller man inte länge ut med det
livet.«

»Jag skulle vilja veta, på hvad sätt vi äro något nytt«, hånade
`afskrädet´.  »Slödder har det alltid funnits.«

»Det var det, som grundade Rom«, sade skolmästaren.

»Riktigt«, utbrast ryttmästaren entusiastiskt.  »Voro Romulus och
Remus kanske icke likadant slödder som vi?  Också vi skola när vår tid
är inne...«

»Störa det allmänna lugnet och ordningen!« afbröt honom afskrädet och
lät höra ett själfbelåtet, obehagligt gäckande skratt.  Simtsof,
diakonen och hans kamrat `Halfannan-Tarass´ skrattade med.  I Meteors
oskyldiga ögon uppflammade en klar eld, och hans ungdomliga kinder
blossade.

»Det är ju alltsammans galenskaper... dumheter... tomma drömmar!«
skrek `spetsen´, och hans ord föllo som hammarslag på de andras
hufvuden.

Det var verkligen märkvärdigt att höra, hur dessa trasiga, af smuts,
brännvin, elakhet och hån genompyrda människor, som voro uteslutna
från lifvets taffel, afgåfvo sitt omdöme om detta samma lif.

För ryttmästaren voro dispyter af detta slag riktiga högtidsstunder.
Han talade mer än alla de andra, och det gjorde det möjligt för honom
att anse sig för bättre än de.  Hur djupt en människa än må ha
sjunkit, vill hon aldrig försaka njutningen af att anse sig starkare,
klokare eller åtminstone mättare än sin nästa.  Aristid Kuvalda dref
till och och med ett visst missbruk med denna njutning, utan att
likväl någonsin känna öfvermättnad, och förargade därmed afskrädet,
spetsen och de andra stallbröderna, som mindre intresserade sig för
dylika frågor.

------------------------------------------------------------------------

7.

Politiken var däremot ett allmänt omtyckt samtalsämne.  Indiens
eröfring och Englands förödmjukelse genom ryssarna kunde ge anledning
till en ändlös diskussion.  Icke mindre lidelsefullt afhandlade man de
olika sätten att radikalt utrota judarna från jorden.  På detta område
var afskrädet, som hittade på de mest blodtörstiga förslag till dessa
ändamåls vinnande, obestridt den förnämsta auktoriteten, hvarför
Kuvalda, som öfverallt gjorde anspråk på företrädet, helst undvek
detta ämne.  Om kvinnorna talade man gärna, mycket och öfverlägset,
endast skolmästaren trädde alltid i skrankorna för det anfallna svaga
könet.  Han kunde bli verkligt ond, om de gingo allt för långt i sina
utfall, och de gåfvo efter för honom, emedan de alla ansågo honom för
någonting bättre, och om lördagarne, då han fått sitt veckohonorar,
plägade de be honom om små ficklån.

Skolmästaren åtnjöt i det hela taget åtskilliga privilegier, --- så
fick han till exempel aldrig smörj, då ibland, hvilket icke sällan
inträffade, dispyten slutade med allmänt slagsmål.  Han var också den
ende, som fick taga med sig kvinnor i härberget --- alla de andra hade
ryttmästaren uttryckligen förbjudit det.

»Bara inga kvinnfolk i huset!« plägade han säga.  »Kvinnorna,
köpmännen och filosofien äro de tre orsakerna till mitt förolyckande.
Jag slår dem sönder och samman, som kommer stickande hit med ett
fruntimmer... och damen skall också få sig en ordentlig minnesbeta...
Och den som ger sig till att filosofera med mig, den vrider jag om
nacken på...«

Han var ännu man för att vrida om nacken på hvem som helst --- trots
sina år ägde han en förvånande kroppsstyrka.  Dessutom kämpade
Martjanof alltid på hans sida, om det kom till handgemäng.  Tyst och
dyster som en grafvård ställde han sig, så snart det artade sig till
slagsmål, rygg mot rygg med Kuvalda, så att de tillsammans bildade
liksom en oöfvervinnelig, allt rundt omkring nedmejande maskin.  Hade
Kuvalda endast med en motståndare att göra, så fattade `spetsen´ denne
bakifrån om lifvet och kastade honom till marken.

En dag hade Simtsof i fyllan utan ringaste orsak gripit skolmästaren i
det tunna håret och ryckt bort en hel tofs däraf.  Kuvalda sträckte
omkull honom med ett knytnäfsslag i bröstet, så att han låg medvetslös
en halftimme, och då han återkom till sans, tvang han honom att äta
upp det bortryckta håret.  Och Simtsof gjorde det, fastän han var
färdig att storkna, rädd att Kuvalda annars skulle slå ihjäl honom.

Jämte tidningsläsningen, dispyterna och slagsmålen var också kortspel
ett omtyckt tidsfördrif.  Martjanof fick aldrig spela med, då det var
honom alldeles omöjligt att spela ärligt, hvilket han, efter att ha
blifvit ertappad på bar gärning, också helt öppet medgaf.

»Jag kan nu en gång icke låta bli att fuska«, förklarade han, »det är
en gammal vana hos mig.«

»Det tror jag gärna«, instämde Tarass, diakonen.  »Det finns sådana
vanor.  Så hade jag till exempel vänjt mig vid att hvarje söndag efter
mässan prygla upp min fru, och när hon sedan dog, öfverfölls jag
hvarje söndag af en sådan längtan, så att det kan ni inte tro.  Den
första och andra söndagen härdade jag ut så godt jag kunde.  Den
tredje gaf jag min köksa en sittopp, hvilket hon naturligtvis blef
mycket förgrymmad öfver.  `Jag skall stämma er inför fredsdomaren´,
sade hon.  Föreställ er min belägenhet!  Den fjärde söndagen smorde
jag upp henne ordentligt, som om hon varit min lagliga äkta maka, och
betalade henne tio rubel för det.  Och vid denna sakernas ordning
förblefvo vi sedan --- till dess jag gifte om mig...«

»Du ljuger, diakon«, föll honom `afskrädet´ i talet.  »Hur kunde du få
tillåtelse att gifta om dig för andra gången?«

»Hur?  Jaså, ja... hon var egentligen bara min hushållerska...«

»Hade ni barn?« frågade skolmästaren.

»Fem stycken.  En son drunknade...  Det var den äldste, en munter och
lustig fyr...  Två dogo i difteri...  En dotter gifte sig med en
student och följde honom i landsflykt till Sibirien.  Den femte ville
studera och dog i Petersburg... af lungsot, sades det.  Ja... fem
stycken!  Vi herrar af det andliga ståndet äro ett fruktsamt
släkte...«

Han började utförligt utveckla anledningarna till prästernas rikedom
på barn och framkallade ett homeriskt skratt med sina påståenden.  När
det tystnat, påminde sig Alexej Maximovitsch Simtsof, att han också
hade en dotter.

»Lidka hette hon... en sådan vacker, knubbig liten tös...«

Han såg på sina åhörare, smålog skuldmedvetet och sade ingenting
vidare.

Om sitt förflutna talade dessa människor på det hela taget endast
föga.  Föll någon gång talet derpå, så uttryckte de sig i ytterst
allmänna ordalag eller anslogo en mer eller mindre skämtande ton.
Kanske var det också klokt af dem att göra så.  Ty hos de flesta
människor försvagar minnet af det förflutna energien i kampen för det
närvarande och den hoppfulla förtröstan till framtiden.

På regniga dagar och då det var kallt och fuktigt på senhösten
samlades alla `fördettingarna´ på Vavilofs krog.  Där kände man dem,
fruktade dem en smula som tjufvar och slagskämpar, föraktade dem en
smula so oförbätterliga drinkare, men värderade dem på det hela taget
som »fiffiga pojkar«, och hörde gärna på dem.  Vavilofs krog var
förstadsgrändens stamlokal, och Kuvaldas stab utgjorde dess
intelligens.

På lördagskvällarne och hela söndagen från tidigt på morgonen till
långt in på natten var krogen ständigt full.  »Fördettingarne« voro
där gärna sedda gäster.  De bragte en smula af sitt oförfärade lifsmod
bland grändens af elände och bekymmer nedtryckta invånare, hvilket kom
dessa af jakten efter det dagliga brödet förpinade och uttröttade
människor att andas lättare.  Åt bränvinsflaskan offrade de ena som
de andra, och uteslutna från staden voro de allesammans.  Men Kuvaldas
hyresgäster hade sitt eget sätt att tala om allt och håna allt, och
deras öppenhjärtiga åsikter, deras dristiga talesätt, deras
oförskräckthet gentemot alla de makter, gränden fruktade, hela deras
käcka, trotsiga uppträdande måste slå an på gränden.  Dessutom hade de
alla en viss lagkunskap, kunde ge ett godt råd, skrifva en inlaga
eller ge en fingervisning till något strafflöst litet bedrägeri.  För
allt detta läto de endast betala sig med bränvin eller med smickrande
lofsånger öfver deras talanger.

I fråga om sina sympatier delade sig gränden i två nästan lika stora
partier.  Det ena höll sig mest till ryttmästaren, som de ansågo för
»en äkta krigare af stor tapperhet och stort förstånd« och
skolmästaren vida öfverlägsen.  Det andra partiet åter var
öfvertygadt, att den senare i alla afseenden stod framför Kuvalda.
Ryttmästarens anhängare utgjordes för det mesta af ökända drinkare,
spetsbofvar och galgfåglar, för hvilka vägen från »den husliga härden«
till fängelset icke hade något skrämmande.  Till skolmästaren höllo
sig de mera stadiga elementen, hvilka städse hoppades på något,
väntade på något, sysslade med stora planer och på samma gång sällan
voro mätta.

Ett exempel skall bäst illustrera grändens förhållande till Kuvalda
och skolmästaren.  En dag diskuterades hos Vavilof ett beslut af
stadsfullmäktige, enligt hvilket förstadens invånare tillhöllos att
fylla igen groparne och vattenrännorna på sin gata, men de fingo
hvarken begagna sig härför af dynga eller döda hundar och kattor, utan
skulle använda gammalt murbruk och annat byggnadsbråte.

»Hvar skall jag taga byggnadsbråte ifrån, då jag bara en gång i mitt
lif haft för afsikt att bygga något, och det var en starstunka, som
jag för resten ännu i dag inte byggt«, klagade Makej Anissimof, som
lefde af att sälja de semlor, hans hustru bakade.

Ryttmästaren fann det lämpligt att också yttra sin mening i frågan och
slog knytnäfven i bordet för att draga uppmärksamheten till sig.

»Hvarifrån ni skall taga grus och byggnadsbråte?  Marschera bara i
sluten trupp upp i staden, mina barn, och rif ner rådhuset för dem!
Det gamla rankiga kyffet är inte bättre värdt.  På det viset bidrar ni
i dubbel mån till stadens förskönande, --- först och främst får er
gränd ett skapligt utseende, och för det andra tvingar ni dem att
bygga ett nytt rådhus.  Hästarne till forslandet af gruset tar ni från
borgmästaren, och hans tre döttrar kan ni också taga och spänna för
lasset, --- det blefve ett präktigt trespann, det!  Eller också kan ni
rifva ner köpmannen Judas Petunnikofs hus och använda virket till att
lägga om gatan med...«

Så snart man skrattat och gycklat tillräckligt med ryttmästarens
förslag, frågade trädgårdsmästare Pavljugin, som var en man med solida
och moderata grundsatser:

»Skämt å sido, ers välborenhet, --- hur skola vi nu egentligen
förhålla oss?  Hvad tycker du?«

»Hvad jag tycker?  Ni skola hvarken röra hand eller fot!  Låt regnet
fritt spola bort hela gränden!«

»Men flere hus äro redan nära att störta in...«

»Låt dem störta in bara, hindra dem inte!  Störta de in, så bombardera
ni staden med ansökningar om understöd!  Betalar den inte, så börja ni
processa!  Hvar kommer regnvattnet ifrån?  Från staden.  Hvem är
således skuld till att husen störta in?  Endast och allenast
staden...«

»Men de göra då inte regnet, skola de säga...«

»Såå!  Hur kommer det sig då, att i staden husen inte störta in af
regnet, --- hva' falls?  Skatter kunna de preja af er, men när det
gäller att tillvarataga edra rättigheter, törs ni inte öppna munnen!
De fördärfva er egendom och vilja så tvinga er att själfva reparera
skadan.  På det viset ansätta de er både framifrån och bakifrån!«

Halfva gränden beslöt nu i fullt förtroende till Kuvaldas radikalmedel
att afvakta, tills det från staden nedströmmande regnvattnet spolat
bort deras kojor.

Men de moderatare elementen däremot föredrogo att hålla sig till
skolmästaren, som satte upp åt dem en förträffligt skrifven inlaga
till stadens myndigheter, i hvilken de orsaker, hvarför grändens
invånare måste afböja verkställandet af de anbefallda reparationerna,
framställdes på ett så öfvertygande sätt, att stadsfullmäktige läto
tala med sig.  De anvisade icke blott de från kasernbygget öfverblifna
materialierna att användas af gränden, utan lånade dem också fem af
brandkårens hästar att forsla ned det med.  Ja, och icke nog med det,
utan det förklarades också vara oundgängligt nödvändigt att med tiden
leda afloppsrör genom gränden.

------------------------------------------------------------------------

8.

Denna framgång liksom ännu mången annan gjorde skolmästaren ytterst
populär i förstaden.  Han skref ansökningar, utdelade råd, förde in
notiser i tidningen.  Sålunda gjorde Vavilofs kunder en gång den
iakttagelsen, att sillen och den andra maten på deras stamkrog voro af
långtifrån klanderfri beskaffenhet.  Redan två dagar senare stod
Vavilof med en tidning i handen bakom disken och gjorde offentlig
afbön:

»Saken är riktig, något vidare kan jag icke säga.  Sillen var redan
litet härsken, när jag köpte den, och kålen, --- nå, jag medger, att
den är en smula unken.  Man vill ju inte precis kasta bort
varorna... ni vet ju, att hvar och en vill skrapa ihop så mycket
slantar som möjligt.  Men nu är jag lurad, och det har gått alldeles
tvärtemot, --- jag har burit mig illa åt, och någon klyftig karl har
gjort mig offentligt utskämd för min vinningslystnad.«

Denna syndabekännelse gjorde ett mycket godt intryck på åhörarne och
satte Vavilof i stånd att bli af med sin sill och sin kål till sista
bit.  Kunderna förtärde de skämda varorna, utan att vidare fästa sig
vid det, --- det var, som om det goda intrycket i viss mån kryddat
dem.

Denna märkliga tilldragelse ökade icke blott skolmästarens prestige i
hög grad, utan gaf också grändens invånare en föreställning om det
tryckta ordets makt.  Det hände också, att skolmästaren höll en
föreläsning om praktisk moral.

»Hör på, Jaschka«, sade han en dag till målaren Jakof Tjurin, »jag såg
i går, hur du slog din hustru.«

Jaschka hade redan piggat upp sitt humör med två stora supar och var i
lättretligt lynne.  Alla ögon äro riktade på honom, --- man väntar
hvart ögonblick, att han skall låta bomben springa.  Det är dödstyst
på krogen.

»Såg du det?  Nå, tyckte du om det?« frågar Jaschka.

Åhörarne skratta med en viss förbehållsamhet.

»Nej, det gjorde jag inte«, svarar skolmästaren.  Han talar i en så
allvarlig, eftertrycklig ton, att alla bli tysta.

»Nå, jag gjorde mig åtminstone all möda«, bröstar sig Jaschka, anande,
att skolmästaren ämnar läxa upp honom.  »Hustru min var alldeles
belåten... hon har ännu inte kraflat sig upp ur sängen...«

Skolmästaren tecknar med krita en massa figurer på bordet, betraktar
dem och säger därpå:

»Jag skall säga dig, Jaschka, hvarför jag icke tyckte om saken...  Vi
vilja grundligt undersöka, hvad du egentligen har gjort.  Hustru din
är hafvande --- och du slog henne på underlifvet och höfterna!  Alltså
slog du icke blott henne, utan också barnet!  Du kunde ha dödat det,
--- och då skulle hustru din kanske dött i barnsäng eller blifvit
farligt sjuk.  Nå, tänk då bara, hur det skulle bli, --- spring till
doktorn, medikament --- det kostar, det!  Och om du inte dödat barnet,
hur lätt kan du inte ha skadat det!  Det kan komma som krympling till
världen, snedvuxet eller puckelryggigt.  Du vill ju ändå, att det
skall kunna arbeta, förtjäna pengar...  Hur skall det kunna det, om
det kommer som krympling till världen eller också bara sjukt, så att
det hindrar modern från att arbeta?  Ser du, hvad du möjligen skaffat
dig för ledsamheter?  Människor, som skola lefva af sina händers
arbete, måste vara friska och föda friska barn...  Har jag rätt?«

»Du har rätt!« bekräftade åhörarne, till hvilka frågan var riktad.

»Nå, allt det där kommer inte att hända«, menade Jaschka, som dock
blifvit en smula försagd af de utsikter, skolmästaren öppnat för
honom.  »Gumman min är frisk... och ända till barnet nådde det i alla
fall inte.  Hon är ju en riktig satan, bror lille, en riktig häxa!«
utropade han förbittrad.  »Hon fräter på mig som rost på järn...«

»Att du inte kan komma öfverens med henne utan litet smörj ibland, det
vill jag gärna tro, Jaschka!« hördes åter skolmästarens lugna,
betänksamma stämma.  »Det kan du nog ha skäl till...  Men det är inte
hustru dins humör, som är skuld till, att du slår henne så
oförsiktigt, utan hela ditt dystra bedröfliga lif...«

»Det har du rätt i«, inföll Jakof lifligt, »vi lefva verkligen i
mörkret som i en skorsten...«

»Ser du, du vredgas öfver ditt lif och låter din hustru umgälla det,
--- den mänskliga varelse, som står dig närmast, och som måste tåla
allt af dig, därför att du är den starkaste.  Du har henne alltid till
hands, hon kan inte gå ifrån dig, hvart skulle hon taga vägen?  Du
måste ju själf inse, hur galet det är!«

»Det är det, förstås...  Fan anamma!  Men hvad skall jag göra då?«

»Jag skall säga dig min mening, --- om det inte går för sig på annat
sätt, så smörj upp henne försiktigt, --- tänk alltid på att du kan
skada hennes hälsa eller hennes barn.  Hafvande kvinnor bör man
förstås aldrig slå... åtminstone inte på underlifvet eller
höfterna...  Ge henne en örfil, gärna för mig, eller snärta till henne
med repet öfver de mjukare delarna...«

Han var färdig med sina utläggningar, och hans mörka, djupt liggande
ögon sväfvade öfver åhörarne, som om han ville urskulda sig för dem.
En liflig rörelse går igenom auditoriet, --- denna eländets krogmoral
finner tydligen deras bifall.

»Nå, Jaschka --- har du förstått, bror lille!«

»Det förhåller sig verkligen så, som han säger!«

Jakof har begripit så mycket, att det icke är fördelaktigt för honom
att oförsiktigt slå sin hustru.  Han tiger och har endast ett förläget
leende som svar på vännernas speglosor.

»Och å andra sidan, --- hvad är egentligen en hustru?« filosoferar
semleförsäljaren Mokej Anissimof.  »En hustru är vår väninna, om vi gå
riktigt till botten med saken.  Hon är fjättrad vid dig som med en
kedja för hela lifvet, --- som två straffångar vandra de båda, man och
hustru, bredvid hvarandra.  Laga att du går i takt med henne... annars
får du känna bojan...«

»Hör nu, bror lille«, afbröt honom Jakof, »du slår ju din också?..«

»Har jag kanske nekat till det?  Visst slår jag henne... på annat sätt
går det ju inte.  Skall jag kanske dunka med knytnäfvarne i väggen, när
jag förlorar tålamodet?«

»Nå, där ser du --- det är precis som jag...« svarade Jakof.

»Att man också skall vara så inklämd på alla håll!  Ingenstans har man
armbågsrum!«

»Till och med om man dunkar på hustru sin, heter det: `var
försiktig!´« hånade någon bittert.

Och så prata de till långt fram på natten eller tills
diskussionenunder rusets inverkan utmynnar i ett slagsmål.

Mot krogfönstren smattrar regnet, och en kall blåst tjuter i gränden.
Inne på krogen är det kvaft och rökigt, men där är det åtminstone
varmt; utanför är det fuktigt, dystert och kallt.  Blåsten rycker
våldsamt i fönstren, som om han ville jaga ut alla där inne ur det
skyddande rummet och skingra dem som stoft öfver marken.  Ibland tonar
dess tjut som ett undertryckt, förtvifladt stönande, och strax därpå
låter det som ett kallt hårdt skratt.  Denna musik bringar en på
sorgsna tankar --- på vinterns annalkande, på de fördömda korta
dagarna utan sol och de långa nätterna, på nödvändigheten att skaffa
sig varma kläder och tillräckligt matförråd.  Man sofver så illa i
dessa ändlösa vinternätter, då magen är tom.  Vinter, vinter... ett
styggt ord!  Och den rycker allt närmare... hur skall man kunna
lefva?...

Dessa dystra tankar framkallade hos grändens invånare endast en ännu
starkare törst, och i `fördettingarnas´ samspråk ljödo suckarne allt
tätare, rynkorna i deras ansikten blefvo allt talrikare, stämmorna
ihåligare, det inbördes förhållandet likgiltigare och slöare.  Och
plötsligt grepos de af en djurisk ondska, och hela förbittringen hos
dessa förolyckade af sitt hårda öde hetsade människor kom till
utbrott.  Det var, som om de känt närheten af denne obeveklige fiende,
som förvandlat hela deras öde till en enda grym fars.  Men han stod
icke till att gripa, denna fiende, --- han var osynlig, ofattbar...

Och de började slåss, dunkade på hvarandra, hvar det föll sig, rått,
känslolöst till blods, och då de åter blifvit förlikta, började de
supa på nytt och söpo upp allt, hvad den föga nogräknade Vavilof tog
emot i pant.  Och i detta slöa raseri, detta beklämmande elände, denna
oförmåga att finna en utväg ur sin bedröfliga tillvaro, tillbragte de
höstdagarne, darrande för de ännu svårare vinterdagarne.

Vid dylika tider sökte Kuvalda komma dem till hjälp med sin filosofi:

»Var inte så försagda, bröder!  Allt har ett slut, --- det är den
trösterika grundregeln här i lifvet!  Vintern förgår --- och så kommer
åter våren!...  En härlig tid, då till och med sparfven dricker mjöd,
som ordspråket säger.«

Men hans ord gjorde ingen effekt, --- en klunk bränvin, om det är
aldrig så renadt, förmår icke mätta den hungrige.

Också diakonen Tarass gjorde sitt bästa att höja kamraternas
sinnesstämning, i det han undfägnade dem med sina oanständiga visor
och historier, och hade därmed större framgång än ryttmästaren.  Hans
bemödanden åstadkommo till och med stundom, att plötsligt en vild
uppsluppen munterhet bemäktigade sig de förtviflade sinnena, --- man
sjöng, dansade och skrattade, och för ett par timmar liknade Vavilofs
krog ett riktigt dårhus.

Och sedan sjönko de åter tillbaka i sin slöa förtviflan och sutto där
vid borden i krogens lampos och tobaksrök, dystra, utmattade, i trögt
samtal, lyssnande till stormens triumferande tjut och endast
grubblande på, hur de skulle kunna dricka riktigt mycket bränvin, supa
sig riktigt redlösa.

Och hvar och en var uppfylld af hat och vedervilja för alla de andra,
och alla bemödade sig att dölja detta meningslösa hat i sitt hjärta.

------------------------------------------------------------------------

9.

Allt här i världen är relativt, och det finns ingen så svår belägenhet
för en människa, som icke kan öfverträffas af en ändå värre.

En vacker dag mot slutet af augusti satt ryttmästaren Aristid Kuvalda
efter sin vara i sin tegelstensstol vid ingången till härberget och
blickade, fördjupad i tankar, öfver på den väldiga byggnaden, som
köpmannen Petunnikof uppfört bredvid Vavilofs krog.

Byggnaden, som ännu var alldeles omgifven af ställningar, skulle bli
en talgljusfabrik och hade redan länge med sina långa rader af tomma,
mörka fönsterhålor och det jättelika spindelnät af bjälkar, som
omhvärfde den från grundvalen upp till taket, varit en nagel i ögat på
ryttmästaren.  Röd, liksom färgad med blod, liknade den en väldig,
grym, maskin, som visserligen ännu icke var i verksamhet, men dock
spärrade upp en hel räcka vidöppna glupska gap, som tycktes färdiga
att sluka, krossa sönder, förtära något.  Den Vavilofska krogens af
ålder gråa träbarack lutade sig med sitt mossbelupna, sneda tak mot
den ena af fabriksbyggnadens tegelstensmurar och såg ut som en stor
parasit, som sugit sig fast vid denna.

Ryttmästaren tänkte på att nu skulle man snart också börja ett nybygge
på platsen, där det gamla Petunnikofska huset stod.  Äfven härberget
skulle rifvas.  Det blefve nödvändigt att söka ett nytt kvarter, och
ett lika billigt och bekvämt stod icke lätt att finna.  Det är alltid
smärtsamt att lämna en plats, där man en gång blifvit hemmastadd.  Och
hvarför skall man nödgas lämna den?  Därför att det faller första
bästa köpman in att fabricera ljus och såpa!  Ryttmästaren kände, att
om det skulle förunnas honom att, om också blott för en liten tid,
förbittra lifvet för denne vedersakare, så skulle det bereda honom den
största njutning.

Dagen förut hade köpmannen Ivan Andrejevitsch Petunnikof, --- eller
Judas Petunnikof, som Kuvalda kallade honom --- med sin son och en
arkitekt varit inne på härbergets gård.  De hade mätt upp den och
öfverallt stuckit ner små pinnar i marken, hvilka ryttmästaren, så
snart de gått, låtit Meteor rycka upp och kasta bort.

Ryttmästaren såg köpmannen för sig, --- en liten torr figur i en rock
med långa skört, skinande höga stöflar och sammetsmössa.  Ett magert
ansikte med framspringande kindknotor, grått, spetsigt skägg, en hög
fårad panna och ett par små blinkande ögon, som alltid voro
sammanknipta, som om de spejade efter något...  En spetsig näsa och en
påfallande liten mun med smala läppar...  Uttrycket hos hela
företeelsen gudsnådligt, sniket och sedesamt ondskefullt...

»En förbannad bastard af räf och svin«, mumlade ryttmästaren för sig
själf och påminde sig sitt första sammanträffande med Petunnikof.
Köpmannen hade kommit med en medlem af stadsfullmäktige för att köpa
huset, och då han varseblef ryttmästaren, frågade han på sin
Kostromadialekt:

»Det är väl er hyresgäst den där galgfågeln?«

Från den stunden, det vill säga sedan nära halftannat år täflade de om
att okväda hvarandra.  Också dagen förut hade en liten skärmytsling
ägt rum.  Då Petunnikof följt arkitekten ut, kom han fram till
Kuvalda.

»Nå, är det trefligt att sitta här?« frågade han i det han rörde vid
skärmen på sin mössa, men så att man icke riktigt visste, om han
ville skjuta den rätt eller hälsa.

»Nå, är det trefligt att slå dank här?« sade ryttmästaren i samma ton
och rörde på den undre käken med det väldiga skägget, --- något som en
anspråkslös människa möjligen kunde taga för en hälsning, medan
ryttmästaren kanske bara ville maka sin pipa ur den ena mungipan i den
andra.

»Har pengar som gräs, --- därför kan jag också gå och slå dank.
Pengar vill alltid vara i rullar --- därför låter jag dem rulla...«
gäckades köpmannen, i det han hånfullt knep ihop sina små ögon.

»Rubeln är icke din tjänare, utan du rubelns, tyckes det«, förklarar
Kuvalda, som af alla krafter strider mot begäret att ge köpmannen en
spark i magen.

»Kommer det inte på ett ut?  I alla fall lefver man ganska godt med
pengar... utan pengar däremot...«

Han ser på ryttmästaren med hyckladt medlidande.  Hos denna börjar det
rycka i öfverläppen, så att de stora vargtänderna bli synliga.

»Den som har ett samvete och förstånd dessutom kan också lefva utan
pengar...  Sådana infinna sig vanligen, först då samvetet börjar torka
in.  Ju mer pengar desto mindre samvete...«

»Det stämmer... men det finns människor, som hvarken ha pengar eller
samvete...«

»Sådan var väl du i din ungdom?«

»frågar Kuvalda hånfullt.  Nu börjar Petunnikofs näsa darra.  Han
suckar, kniper i hop ögonen och säger:

»Jag har måst kämpa svårt alltifrån min ungdom...«

»Det tror jag nog...«

»Arbetat har jag, --- å hvad jag har arbetat!«

»Och bestulit bra många väl?«

»Sådana som du?  Adelsmän?  Det kan väl hända... har nog lärt mången
bedja till vår Herre Kristus...«

»Du har inte precis mördat dem, men plundrat dem inpå bara kroppen?«
pikar ryttmästaren.  Petunnikof är grön af förargelse och finner det
lämpligt att byta om samtalsämne.

»Hör på, du är ändå en grobian, --- du sitter själf och låter ditt
främmande stå!...«

»Han kan ju sätta sig«, svarade Kuvalda.

»Men hvar då?... det finns ju ingenting här...«

»Sätt dig på marken, den upptar ju all orenlighet...«

»Det syns på dig...  Men jag tror jag går ifrån dig, din smädare«,
säger Petunnikof med skenbart lugn, medan hans ögon spruta sitt kalla
gift mot ryttmästaren.

Petunnikof gick sin väg och lämnade Kuvalda i det glada medvetandet,
att köpmannen var rädd för honom.  Om det icke vore fallet, skulle han
längesedan kört bort honom ur sitt hus.  Icke är det för de fem
rublerna i månadshyra, som han låter honom stanna!  Det är med en
angenäm känsla ryttmästaren stirrar på Petunnikofs rygg, i det denne
långsamt aflägsnar sig från gården.  Han följer honom med blicken
öfver till nybygget och ser, hur han klättrar upp och ned på
ställningen.  Och han skulle önska, att köpmannen störtade ner och
slog sig fördärfvad.  Hur många skarpsinniga kombinationer har han
icke redan utfunderat för detta fall, huru många olika slag af
lemlästning har han icke föreställt sig, under det han ser den andre
krypa omkring bland bjälkarne som en spindel i sitt nät!  I går hade
han till och med tyckt, att en bräda krökte sig under köpmannens
fötter, och häftigt rusat upp från sin plats.  Men ingenting hade
händt...  Och i dag som alltid stirrar den röda byggnaden emot
Kuvalda, så fyrkantig och kompakt, så fastklamrad vid marken, som om
den ville suga i sig alla dess safter.  Och ur de gapande hålen i sin
mur tycks den kallt och lömskt hånskratta åt ryttmästaren.  Och solen
låter sina höstliga strålar flöda däröfver lika frikostigt som öfver
de eländiga kyffena i gränden.

»Håll... hvad vill det säga?« far ryttmästaren plötsligt upp ur sitt
grubbel, i det han med ögonen mäter muren på fabriksbyggnaden.  »För
tusan... om han verkligen skulle... det vore härligt...«

Och helt upphetsad af den tanke, som fallit honom in, rusar Aristid
Kuvalda upp från sin plats och beger sig skyndsamt till Vavilofs krog,
i det han leende mumlar något för sig själf.

Stående bakom sin skänkdisk, mottar Vavilof honom med en vänskaplig
hälsning:

»Jag önskar ers välborenhet lycka och hälsa!«

Vavilof är af medellängd, alldeles flintskallig med undantag af en
krans grå lockar, med slätrakade kinder och utstående borstiga
mustascher.  I sin smutsiga husarjacka förråder han med hvarje rörelse
liksom i hela sin hållning den forne underofficern.

»Hör på, Jegor, har du ännu kvar ägobrefvet och planritningen till
ditt hus?« frågade Kuvalda med viktig min.

»Visst har jag dem...«

Vavilof knep misstroget ihop sina banditögon och riktade dem forskande
på Kuvaldas ansikte, hvars ovanliga uttryck han genast märkte.

»Låt mig se på dem!« skrek ryttmästaren, i det han slog knytnäfven i
disken och tog plats på en stol bredvid den.

»Hvarför det?« frågade Vavilof, som vid åsynen af Kuvaldas upphetsning
spetsade öronen.

»Tag genast hit dem, tölp!« svor ryttmästaren.

Vavilof rynkade pannan och höjde ögonen liksom fundersamt mot taket.

»Hvar har jag egentligen de där papperen?« frågade han för sig själf.

I taket tycktes han icke finna något svar på denna fråga.  Därför
riktade han ögonen på sin egen mage i stället och började trumma med
fingrarne på disken.

»Gör dig icke till!« skrek ryttmästaren, som icke tyckte så särdeles
mycket om krogvärden.

»Nu vet jag, Aristid Fomitsch, --- de ligga kvar uppe i
distriktsdomstolen, så vidt jag minns.  Då jag flyttade hit i
huset...«

»Låt bli att prata smörja, Jegorka!  Visa mig genast planen öfver
fastigheten, köpebrefvet och hvad du annars har!  Det gäller din
fördel --- --- du kan förtjäna flera hundra --- --- begriper du?«

Vavilof begrep visserligen ännu ingenting, men ryttmästaren talade i
så eftertrycklig och allvarlig ton, att underofficerns ögon flammade
upp i brinnande nyfikenhet och han genast försvann genom dörren bakom
disken, för att som han sade, se efter om icke papperen ändå lågo i
hans kista.

Två minuter senare kom han tillbaka med papperen i sin hand och en min
af största häpnad i sitt ansikte.

»Jag hade dem verkligen hemma, de spektaklen...«

»Ack du, din marknadsgycklare!  Och du har ändå varit soldat...«
trätte Kuvalda.  Därpå tog han ur hans händer en kalikåportfölj med
handlingar.  Han bredde ut papperen framför sig och började
uppmärksamt se igenom dem, under det han betydelsefullt mumlade för
sig själf.  Slutligen steg han upp, lät papperen ligga kvar på disken
och gick med beslutsam min mot dörren.

»Vänta litet --- låt papperen ligga --- ---« ropade han åt Vavilof.

Denne brydde sig icke om tillsägelsen, utan lade in handlingarne i
draglådan på skänkdisken och låste den igen.  Därpå gick han ut på
trappan och fick se ryttmästaren sorgfälligt mäta upp krogfasaden i
steg, under det han belåtet knäppte med fingrarne, samt sedan göra om
mätningen med största uppmärksamhet.

Vavilof förvred ansiktet till en underlig grimas, --- så lyste det
plötsligt upp i glad upphetsning.

»Aristid Fomitsch --- --- är det möjligt?« utbrast han helt upprörd,
då ryttmästaren kom i närheten af honom.

»Visst är det möjligt --- --- det är ett faktum.  Mer än en arschin är
afskuren från din tomt.  Det var fasaden.  Nu vilja vi se hur det står
till med djupleken...«

»Med djupleken?  Den utgör tio famnar och två arschin!«

»Aha, nu vädrar du väl steken, din räf!«

»Ja visst, Aristid Fomitsch!  Men hvad ni har för ena ögon --- ni ser
ju tre arschin djupt ner i jorden«, smickrade Vavilof af förtjusning.

Ett par minuter senare sutto de inne i Vavilofs rum midt emot
hvarandra, och ryttmästaren utvecklade sin plan för krogvärden, under
det han tog sig djupa klunkar af sitt öl.

»Hela fabriksmuren står alltså på din mark«, sade han.  »Ha ingen
försyn för honom.  När skolmästaren kommer, skola vi skrifva en inlaga
till domstolen åt dig.  Vi begära bara ett anspråkslöst skadestånd,
annars bli omkostnaderna för dryga, men vi skola fordra att muren blir
nedrifven.  Sådant där kallas ju att inkräkta på andras egendom, min
kära dumsnut!  En briljant affär för dig... bort med muren bara, heter
det!  Och att så där rifva ner en mur och åter bygga upp den, det är
ett dyrt nöje.  Nå till slut måste det ju komma till förlikning --- då
sätter du riktigt åt vår Judas med tumskrufvarne!  Vi beräkna noga,
hvad nedrifningen kostar, de sönderslagna tegelstenarne, grunden som
måste gräfvas om på nytt... allt räkna vi ihop.  Till och med räntorna
måste han punga ut med.  Med förlof värdaste herr Judas, var så god
och lägg upp tvåtusen rubel på bordet!«

»Åh, så mycket betalar han aldrig i lifvet!« ropade Vavilof med ögon
glänsande af vinningslystnad.

»Prat!  Han betalar nog!  Besinna --- han bara måste betala!  Skall
han kanske rifva ner muren?  Men hör på, Jegorka, låt inte pruta med
dig.  Han försöker nog att köpa dig... sälj dig icke för billigt!  Och
så försöker han att skrämma dig, men var inte rädd, du!  Lita på
oss...«

Ryttmästarens ögon glödde af vild fröjd, och det ryckte konvulsiviskt
i hans af upphetsningen blossande ansikte.  Han uppeggade krogvärdens
snikenhet till det yttersta, öfvertalade honom att skrida till
handling så fort som möjligt och gick triumferande sin väg, uppfylld
af obeveklig förbittring.

------------------------------------------------------------------------

10.

På kvällen fingo alla `fördettingarne´ veta hvilken viktig upptäckt
ryttmästaren gjort.  Det uppstod en häftig dispyt om, hvad Petunnikof
väl skulle komma att göra i saken, och i granna färger sökte de utmåla
för sig hans häpnad och raseri, då rättstjänaren skulle lämna honom en
afskrift af stämningen.  Ryttmästaren kände sig spela rollen af
hjälte.  Han var lycklig, och alla de andra omkring honom voro också
belåtna.  Hela skaran låg ute på gården, larmande och jublande, som om
dagens händelse gett dem nytt lif.  De kände alla köpmannen
Petunnikof, som för hvar gång han gick förbi dem, plägade föraktfullt
knipa ihop ögonen och betrakta dem lika ringaktande som de öfriga på
gården kringliggande soporna.  Hans yttre utstrålade en mätthet, som
retade dem, ja, till och med hans skinande stöflar tycktes håna dem.
Och nu hade en af dem gett denne samme köpman ett hugg, som måste bli
lika kännbart för hans pung som för hans egenkärlek.  Var det icke
skönt?

Det onda hade något mycket tilldragande i dessa människors ögon.  Det
var det enda vapen, som stod dem till buds, det enda som kom det att
synas starka.  Hvar och en utaf dem hade länge burit inom sig en
obestämd, endast halft medveten känsla af fiendskap mot alla mätta och
icke i trasor klädda människor.  Just ur denna känsla, som var
utvecklad hos den ene och mindre hos den andre, uppspirade det
brinnande intresse, hvarmed de följde det af Kuvalda mot köpmannen
Petunnikof förklarade kriget.

Under fjorton dagar lefde härberget i väntan på nya tilldragelser, och
under hela denna tid, visade sig Petunnikof icke en enda gång vid
nybygget.  Man hade hört att han icke var i staden och att han ännu
icke fått stämningen.  Kuvalda svor redan öfver rättskipningens
långsamhet.  Aldrig förr hade väl Petunnikof varit så otåligt väntad
af någon, som han nu var af `barfotalassarne´.

»Han kommer ej, han kommer ej, han kommer ej,
                           min älskling!
Jag ser det re'n, han älskar mig, han älskar mig
                              ej mer...«

sjöng den alltid uppsluppne diakonen Tarass, i det han för att
ådagalägga sin sorg sög in kindbenen och med en tragisk blick såg upp
mot himlen.

Men till slut en dag framemot aftonen visade sig den efterlängtade på
skådeplatsen.  Han kom åkande i en fin liten vagn, som kördes af hans
son --- en rödkindad ung man i lång storrutig paletå och mörk
pincenez.  De bundo hästen vid byggnadsställningen, därpå drog sonen
ett måttband ur fickan, räckte ena ändan åt fadern och började mäta
upp tomten.  De voro bägge två tysta och allvarsamma.

»Aha!« ropade ryttmästaren triumferande.

Alla, som voro närvarande i härberget, rusade till porten och sågo på,
hvarvid de högljudt gåfvo tillkänna sin mening om hvad som försiggick.

»Där ser man hvart vanan att stjäla leder!« hånade Kuvalda.  »Man
stjäl utan att vilja det, så att säga af misstag, och riskerar
därigenom att förlora mer än hvad det stulna är värdt.«

Hans stab brast ut i ett skallande skratt och sekunderade honom med
liknande spetsigheter.

»Tag dig till vara, min gubbe«, ropade till slut Petunnikof, som
började förlora tålamodet, »att jag inte släpar dig inför fredsdomaren
för dina oförskämdheter!«

»Du har inga vittnen, du kan ingenting göra.  Sonen får inte vittna
till faderns förmån«, svarade ryttmästaren.

»Det vilja vi väl se.  Du är stormodig af dig, men man får väl bukt
med dig också.«

Och Petunnikof hötte åt honom med knytnäfven.  Hans son gick lugnt af
och an, helt och hållet fördjupad i sina beräkningar, och skänkte
ingen uppmärksamhet åt de där trasiga sällarna, som gycklade så elakt
öfver hans far.  Han bevärdigade dem icke ens med en blick.

»Spindelungen tycks icke bry sig om oss«, menade `afskrädet´, som noga
iakttog hvarje rörelse af den unge Petunnikof, och allt, hvad han
företog sig.

Då mätningarna voro afslutade, satte sig den äldre Petunnikof upp i
vagnen och for sin väg, utan att vidare säga ett ord, under det hans
son med fasta steg styrde kosan mot Vavilofs krog och försvann genom
dörren.

»Oho!« utbrast Kuvalda, »en beslutsam pojke, den där unge
spetsbofven!...  Jag undrar, hvad det nu kommer att bli af?«

»Hvad det nu kommer att bli af?  Unge Petunnikof kommer att köpa Jegor
Vavilof« sade `afskrädet´ i öfvertygad ton och smackade belåtet med
läpparne.

»Det gläder dig visst --- hva!« for Kuvalda barskt ut emot honom.

»Det roar mig bara att se, hur de vackraste mänskliga beräkningar gå
åt fanders«, förklarade `afskrädet´, i det han plirade med ögonen och
förnöjdt gnuggade händerna.

Ryttmästaren spottade ursinnigt och teg.  De stodo alla i porten till
den halft förfallna byggnaden och stirrade tysta på krogdörren.  Mer
än en timme förflöt sålunda i stum väntan.  Så öppnades krogdörren,
och Petunnikof junior trädde ut lika lugnt, som han gått in.  Han
stannade ett ögonblick, hostade, slog upp rockkragen, kastade en
flyktig blick på karlarne, som iakttogo honom, och gick uppför gränden
åt staden till.

Ryttmästaren följde honom med ögonen och sade därpå med ett bittert
skratt till `afskrädet´:

»Du har verkligen rätt, du son af en skorpion och en gråsugga...  Du
har ett makalöst väderkorn för allting gement --- det har du!  Redan
på munsjörns ansikte kunde man se, att han vunnit sitt mål --- --- Jag
undrar just, hur mycket Jegorka plockat honom på --- för pengar har
han säkert tagit... han är af samma skrot och korn som de.  Jag vill
bli fördömd, om han inte fått schaber!  Och det var jag, som hittade
på affären åt honom --- hur kunde jag vara så dum!  Ack ja, mina kära
bröder fattiglappar, allt går oss emot!  Man kan inte ens spotta sin
nästa i synen, för då flyger spotten tillbaka i ens egna ögon...«

En smula tröstad af denna sentens, mönstrade den hedervärde
ryttmästaren sin stab.  Alla voro besvikna, ty de anade, att hvad som
försiggått mellan Vavilof och unge Petunnikof icke motsvarade deras
förväntningar, och detta kände de allesammans nästan som en
förolämpning.  Medvetandet att icke kunna göra andra ondt är
smärtsammare för människan än medvetandet att icke kunna göra dem
godt, ty det är så lätt och enkelt att göra ondt...

»Hvad stå vi här för och gapa?« sade ryttmästaren i det han dystert
stirrade öfver till krogen. »Det enda, som ännu hägrar för oss, är att
Jegorka afstår litet af rofvet åt oss --- --- Å, jag skall nog veta
att plocka honom...  Men med det yppiga lifvet här under Judas' tak är
det för alltid slut...  Judas kommer att drifva oss ut ur templet,
hvilket jag som öfverbefälhafvare för de byxlöses kompani härmed
kungör...«

`Spetsen´ skrattade melankoliskt för sig själv.

»Hvad tänker du göra, fångvaktare?« frågade honom Kuvalda.

»Ja, hvart skall jag nu taga vägen?«

»Ja, det är just frågan, min dufva lilla...  Men var inte rädd, ödet
kommer nog att besvara den åt dig«, svarade ryttmästaren tankfullt, i
det han styrde kosan till härberget.  `Fördettingarna´ följde honom
med slappa steg.

»För resten, kommer tid, kommer råd«, fortfor ryttmästaren.  »I fall
de köra bort oss härifrån, söka vi helt enkelt reda på en annan kula
åt oss.  Hvad tjänar det till att förbittra lifvet för sig med onödigt
grubbel!...  I kritiska ögonblick blir människan själfmant
energisk...  Hela lifvet borde bara vara ett enda kritiskt
ögonblick... i hvarenda sekund skulle människan darra för sin
skalle!...  Vid Gud, då skulle det vara mycket lifligare här i
världen, och människorna mycket intressantare!«

»Det vill säga, de skulle ännu ursinnigare än nu slita sönder
hvarandra«, förklarade `afskrädet´ leende.

»Nå, än sedan?...  Hvad skulle det skada?« bet ryttmästaren retligt af
honom.  Han tyckte icke om, att man ytterligare utvecklade hans
djupsinniga sentenser.

»Inte alls skulle det skada... tvärtom, det vore präktigt!  Vill man
fort komma till målet, måste man piska på hästarne, hetta upp maskinen
ordentligt.«

»Mycket rätt!  Må allt gå åt fanders!  Det skulle riktigt glädja mig,
om jorden plötsligt exploderade eller på annat sätt ramlade i
spillror...  Jag skulle bara vilja vara den siste på platsen, så att
jag kunde få se, hur de andra beto i gräset...«

»Fasligt, hvad du är grym af dig!« skrattade `afskrädet´.

»Än sedan?  Jag är en `fördetting´, en urspårad och utstött
varelse... alltså är jag fri från alla bojor och band och kan spotta
på allt...  Allt gammalt måste jag kasta ifrån mig, så som mitt lif nu
är beskaffadt...  Ändra alla former i umgänget med de mätta, välklädda
människor, som förakta mig, därför att jag icke är så mätt och så väl
kostymerad som de ---  Jag måste ikläda mig en helt och hållet ny
människa ---  Begriper du?  En sådan, att slika lifvets herremän som
Judas Petunnikof vid min åsyn börja skallra med tänderna i frossa...«

»Ja, nog är du stor i munnen alltid!« hånade `afskrädet´.

»Ack du, din usling!« ropade Kuvalda och kastade en föraktfull blick
på honom.  »Hvad förstår du!  Hvad vet du?  Kan du ens tänka?  Jag har
tänkt mycket, jag...  har läst böcker, af hvilka du inte skulle förstå
ett ord en gång...«

»Ah, drag åt fanders med dig!« skrek Kuvalda.

Hans samtal med `afskrädet´ slutade alltid på detta vis.  På det hela
taget talade han, när skolmästaren icke var närvarande, mest för döfva
öron, --- ingen brydde sig om hans djupsinniga anmärkningar, ingen
förstod att värdera dem.  Men det var honom icke möjligt att tiga.
Tala måste han till hvarje pris, och som han nu blifvit osams med
`afskrädet´, vände han sig till Simtsof med frågan:

»Nå, och du Alexej Maximovitsch, hvar skall du lägga ditt gråa hufvud
till hvila?«

Gubben smålog godmodigt, ref sig på näsan och svarade:

»Vet inte ännu... får väl se!  Jag gör mig inte så värst mycket
bekymmer däröfver, --- har man bara fått sig en sup i kroppen, så kan
man sofva var som helst...«

»En lika aktningsvärd som enkel uppfattning!« berömde honom
ryttmästaren.

Simtsof teg en stund och förklarade därpå, att han nog skulle kunna
reda sig bättre än de andra, därför att han var så omtyckt af
kvinnfolken.  Och gubben ljög verkligen icke, --- han hade alltid ett
par tre kärestor bland de prostituerade, hvilka turade om att
underhålla honom ett par dagar i stöten med sin knappa förtjänst.  De
slogo honom ofta, hvilket han bar med stoiskt jämnmod, isynnerhet som
de aldrig gjorde det särdeles hårdhändt, kanske därför att det tyckte
synd om honom.  Han var en stor vän af det täcka könet och påstod
alltid, att kvinnfolken voro orsak till alla olyckor, som drabbat
honom i lifvet.  Också hans dräkt, som alltid var omsorgsfullt lagad
och snyggare än hans kamraters, förrådde en don Juan.  Han satt nu på
marken bredvid dörren in till härberget midt bland alla kamraterna och
berättade skrytsamt, att `rättikan´ redan för längesedan föreslagit
honom att flytta till henne, men han ville icke, --- ville icke
öfverge `kompaniet´.

Man hörde på honom med intresse och icke utan en viss afund.
`Rättikan´ var dem alla bekant, ---, hon bodde icke långt från dem,
vid foten af berget, och man visste, att hon nyligen setat inne ett
par månader för andra resan stöld.  Hon var en f. d. amma, en stor,
tjock bondflicka med koppärrigt ansikte och ett par mycket vackra,
fastän af ruset städse omtöcknade ögon.

»Ser man på den gamla satan!« svor `afskrädet´, i det han mötte den
själfbelåtet leende Simtsof med sina blickar.

»Och hvarför tro ni, att de äro så förtjusta i mig?  Jo, därför att
jag förstår att anslå de rätta strängarne i deras hjärtan.«

»Hur så?« frågade Kuvalda.

»Jag vet att bringa dem därhän, att de tycka synd om mig.  Och när ett
kvinnfolk väl tycker synd om någon, så är hon i stånd att skära halsen
af honom af medlidande.  Om jag gråter och jämrar mig och tigger
henne, att hon skall döda mig, så har hon genast förbarmande med en
och knäpper en...«

»Jag skulle också vilja knäppa någon«, inföll Martjanoff i beslutsam
ton med sitt vanliga svårmodiga leende.

»Hvem då?« frågade `afskrädet´ och makade sig ifrån honom.

»Det gör mig detsamma... Petunnikof... eller Jegorka... eller dig,
hvem som helst.«

»Hvarför det?« forskade Kuvalda med lifligt intresse.

»Jag vill till Sibirien... är utledsen på det här usla hundlifvet...
Där borta reder det sig nog med, hur man skall lefva...«

»Ja, där skola de nog grundligt lära dig det«, höll ryttmästaren
melankoliskt med honom.

Om Petunnikof och den hotande vräkningen talades icke mera.  Alla voro
öfvertygade om, att vräkningen vore nära förestående... kanske redan
om ett par tre dagar, men de ansågo det öfverflödigt att förbittra
lifvet för sig genom en vidare diskussion om detta ämne.

Tomma ord förbättrade icke saken, dessutom var det ännu icke kallt, om
också regntiden redan brutit in, och man kunde mycket väl slå upp sitt
nattkvarter på första bästa plats utanför staden...

De hade lägrat sig i en cirkel i gräset, slappt pratande om ditt och
datt, men endast följande de andras ord med så mycket uppmärksamhet,
som erfordrades, för att icke samtalstråden skulle brista.  Det var
tråkigt att tiga, men att uppmärksamt höra på var också tråkigt.
»Fördettingarnas« sällskaplighet hade en stor fördel, --- ingen tvang
sig att synas bättre än han var, och ingen uppmuntrade de andra att
tvinga sig därtill.

Solen gjorde sig all möda att genomvärma deras i de trasiga lumporna
höljda ryggar och deras okammade hufvuden.  I hörnen på gården växte
höga kardborrstånd öfversållade med taggiga knoppar bredvid frodigt
steppgräs och andra öfverflödiga plantor, med hvilkas anblick dessa
lika öfverflödiga sällar vederkvickte sina ögon...

------------------------------------------------------------------------

11.

På Vavilofs krog hade emellertid följande scen utspelats.

Petunnikof junior hade trädt in med fullkomligt lugn och likgiltig
min.  Han hade sett sig omkring, lätt rynkat på näsan och i det han
långsamt lyfte på sin grå hatt, frågat värden, som med en vördnadsfull
bugning kom emot honom:

»Är ni Jegor Terentjevitsch Vavilof?«

»Det är jag«, svarade f. d. underofficern, i det han stödde sig med
båda händerna mot disken, som om han tänkte taga språng däröfver.

»Jag skulle önska tala med er«, förklarade Petunnikof.

»Mycket angenämt... var god och stig in i mitt enskilda rum!«

De gingo in i rummet och satte sig, --- gästen på den med vaxduk
öfverdragna soffan, framför hvilken ett rundt bord stod, värden på en
stol midt emot honom.  I ett hörn  brann en lampa framför ett stort
tredeladt helgonskåp, och bredvid det hängde ännu andra helgonbilder,
hvars metallutsirningar voro blankputsade och glänste som nya.  I det
med kistor och gamla möbler fullproppade rummet luktade det af surkål,
tobak och bomolja.  Petunnikof såg sig omkring och gjorde en grimas.
Vavilof kastade suckande en blick på helgonbilderna, --- därpå sågo de
skarpt på hvarandra bägge två, och det föreföll, som om de ömsesidigt
gjort ett godt intryck på hvarandra.  Petunnikof tyckte om Vavilofs
oförställdt knepiga banditögon och Vavilof om Petunnikofs kalla
beslutsamma ansikte med de breda, kraftiga kindknotorna och de starka,
hvita tänderna.

»Nå, ni känner mig ju och gissar väl, hvad jag har att tala med er
om«, började Petunnikof.

»Om stämningen, förmodar jag«, svarade krogvärden höfligt.

»Naturligtvis.  Det gläder mig att se att ni inte gör några omsvep,
utan går rakt på saken som en öppen och ärlig människa«, sade
Petunnikof uppmuntrande.

»Jag har varit soldat...«, svarade den andre blygsamt.

»Det ser man genast.  Vi vilja alltså utan några stora omständigheter
förhandla om saken, för att så fort som möjligt få den afgjord...«

»Alldeles min åsikt.«

»Skönt...  Ert klagomål är fullkomligt lagligt och befogadt, och ni
måste ovillkorligen vinna processen, --- det vill jag först och främst
förutskicka...«

»Tackar ödmjukast«, sade krogvärden, som plirade med ögonen för att
dölja sin glädje öfver Petunnikofs ord.

»Men... säg mig bara, hvarför ni inledt bekantskapen med oss, edra
blifvande grannar, på ett så föga vänligt sätt?  Att genast falla
öfver oss med en stämning...«

Vavilof ryckte på axlarne och teg.

»Skulle det inte varit enklare att komma till oss och göra upp
alltsammans i god...  Hvasa?  Hvad säger ni?«

»Naturligtvis skulle det varit mycket trefligare.  Men, ser ni... det
är ett litet aber... det är inte af egen drift jag gjort det, utan på
andras uppmaning...  Sedan förstod jag ju, att det skulle varit
bättre... så som ni säger.  Men då var det för sent.«

»Jaså... förmodligen har någon advokat intalat er att göra det?«

»Något i den vägen...«

»Aha!  Nå, ni skulle alltså vilja göra upp i godo?«

»Med största nöje«, utbrast f. d. underofficern.

Petunnikof teg, såg på honom och frågade därefter torrt:

»Och hvarför skulle ni vilja det?«

Vavilof hade icke väntat på en dylik fråga och fann icke genast något
svar på den.  Han ansåg egentligen hela frågan öfverflödig och
förklarade till slut leende:

»Det ligger ju nära till hands... man vill lefva i fred med
människor...«

»Nå, så enkelt är det då inte«, föll Petunnikof honom i talet.  »Jag
ser att ni inte gjort er klart reda för, hvarför ni vill komma
öfverens med oss i godo...  Jag skall säga er det!«

Krogvärden var en smula häpen.  Den där pojken, som i sin storrutiga
öfverrock gjorde ett tämligen löjligt intryck, talade ju alldeles som
hans forne kompanichef Rakschin, hvilken slog till vid minsta
anledning, så att tänderna flögo ur munnen på soldaterna.

»Ni vill komma öfverens med oss, därför att vårt grannskap är af stor
fördel för er.  I vår fabrik komma öfver hundrafemtio personer att
vara sysselsatta, --- om endast hundra af dem taga sig hvar sin sup
hos er på veckoaflöningsdagarne, så säljer ni fyrahundra supar mer än
nu i månaden.  Jag beräknar nu det minsta beloppet.  Ni har ju också
spisningslokal, --- nå, ni tycks vara en klok och erfaren man, --- ni
begriper nog själf, hur fördelaktigt vårt grannskap är för er!...«

»Det slår in, det«, nickade Vavilof, »allt det där vet jag ju...«

»Nå, --- och vidare«, ropade den unge köpmannen.

»Vidare... jo, låt oss ingå förlikning!«

»Det är verkligen roligt, att ni besluter er så hastigt.  Jag har här
uppsatt en skrifvelse till rätten, i hvilken ni afstår från edra
anspråk på min far.  Läs igenom den och skrif under!«

Vavilof blef förskräckt och såg på sin gäst med stora ögon.  Han hade
en känsla af, att något ytterst obehagligt förestod honom.

»Ursäkta... skall jag skrifva under?  Hur då?« frågade han.

»Det är mycket enkelt, skrif bara ert förnamn och familjenamn
här... något vidare behöfs inte«, förklarade Petunnikof och pekade
förekommande på stället, där han ville ha underskriften.

»Nej --- --- nej, hvad skall det vara bra för?  Så menade jag icke...
Jag bör väl först få veta, hvilken skadeersättning ni betalar mig för
tomten!«

»Men ni behöfver den ju inte alls, den här tomten«, svarade
Petunnikof.

»Den tillhör mig väl ändå i alla fall!« utbrast Vavilof lifligt
upprörd.

»Ja visst, ja visst, --- hur mycket vill ni då ha för den?«

»Å, så mycket som det står i stämningen...« sade Vavilof skyggt.

»Sex hundra?« Petunnikof log medlidsamt.  »Ni är då verkligen lustig.«

»Men jag har rätt till det... jag kunde fordra ända till två tusen...
Jag kan framhärda i att ni skall rifva ner muren... och det skall jag
göra också, jag har fordrat alldeles för litet i stämningen... Jaha,
jag skall begära att den rifves...«

»Var så god, gå på, ni!...  Kanske rifva vi också verkligen ner
muren... efter tre år, när ni fått betala tillräckligt med
rättegångskostnader.  Men då öppna vi här en egen krog med varm mat
--- och då är ni såld, liksom svensken vid Poltava.  Ni kommer att
göra bankrutt, bäste vän, det skola vi nog sörja för.  Vi skulle redan
nu kunnat föranstalta om en egen spisningslokal, men vi tyckte synd om
er, man vill ju inte gärna så där utan vidare taga brödet ur munnen på
en ordentlig människa.«

Vavilof bet hårdt ihop tänderna och såg på sin gäst, medveten om att
denne var helt och hållet herre öfver hans öde.  Han föreföll sig
själf som en beklagansvärd stackare gentemot denne lugne, obevekligt
kallblodige unge man i den löjliga, storrutiga dräkten.

»Om ni nu kommer att lefva i så nära grannskap och vänskap med oss,
kan ni göra briljanta affärer.  Också vi skola göra vårt till, ---
sålunda råder jag er att öppna en liten handel med bröd, gurkor,
tobak, tändstickor och så vidare.  Det kan komma att ge ett vackert
öfverskott.«

Vavilof hörde på och kom till den öfvertygelsen, att det, när allt kom
omkring, vore bäst att ge sig åt fienden på nåd och onåd.  För att
likväl på något sätt ge luft åt sin förargelse öfver det förestående
nederlaget, började han svära öfver Kuvalda.

»Den där fördömde fyllbulten, måtte satan anamma honom!«

»Ni menar advokaten, som satt upp klagoskriften åt er?« frågade
Petunnikof likgiltigt.  »Han skulle minsann bragt er i en skön knipa,
om icke vi varit så medgörliga af oss!«

»Egentligen äro de två stycken«, förklarade den djupt kränkte
Jegorka.  »Den ene hittade på det, och den andre skref det...  Den där
förbaskade korrespondenten...«

»Hvad är det för en korrespondent?«

»Han skrifver i tidningen...  De äro bägge två edra hyresgäster, de
kanaljerna!  Kör bort dem, för Kristi skull.  De banditerna, de hetsa
upp hela förstaden och förbittra lifvet för en på alla sätt.  De äro
i stånd till hvad som hälst... innan man vet ordet af, stjäla de väl
rubb och stubb ifrån en eller tända eld på huset för en...«

»Och hvem är den där korrespondenten?« frågade Petunnikof nyfiket.

»Han?  En fyllbult är det... en bortkörd skolmästare, som sätter in
alla möjliga små notiser i tidningen...«

»Då är det väl också han, som skrifvit om vårt nybygge, att
ställningarna skulle vara lifsfarliga...«

»Naturligtvis är det han!  Han läste själf upp det här på krogen, den
hunden: `Hör bara, så jag gett Petunnikof på pälsen!´ skröt han.«

»Jaså... hm.  Nå, alltså vill ni komma öfverens med oss i godo?«

»Komma öfverens?«

Jegorka hängde med hufvudet och funderade.

»Ack, det är ett bedröfligt lif, som vi föra«, sade han slutligen, i
det han ref sig i nacken, »Öfverallt mörker hvart man ser...«

»Ja, lära måste människan, då försvinner mörkret«, förklarade
Petunnikof junior och tände sig en cigarrett.

»Lära?« svarade Jegorka.  »Det är inte därpå det kommer an härvidlag,
min herre!  Friheten felas oss, det är saken!  Jag till
exempel... hvad för väl jag för ett lif?  Jag lefver i ständig
ängslan...  Jag måste alltid se mig om åt höger och vänster, saknar
hvarje slags frihet i mina rörelser.  Och hvarför?  Därför att en
sådan där slyngel till notisjägare målar ut mig i tidningen...
Hälsovårdsnämnden faller öfver mig, och jag måste betala böter...
Röfvare och mördare äro de, edra hyresgäster där midt emot...  Hvad
förmår jag mot dem?  Polisen äro de inte rädda för.  Sätter man dem i
kurran, bli de glada till på köpet... då få de mat gratis...«

»Vi skola nog skaffa bort dem..., förutsatt att vi bli eniga!« lofvade
honom Petunnikof.

»Eniga ja!« sade Vavilof djupt bekymrad, »men hur då?«

»Nå, låt höra edra villkor!«

»Det vet ni ju...  Ge mig sex hundra... så som jag begärt i
stämningen...«

»Vill ni inte taga hundra?« frågade köpmannen med största själslugn, i
det han såg krogvärden in i ögonen med en fast blick.  »Jag ger er
inte en enda rubel mer...«

Han tog af sin pincenez och började långsamt putsa den med näsduken.
Vavilof såg på honom, beklämd om hjärtat, med en djup högaktning.  I
den unge Petunnikofs lugna väsen, i hans stora grå ögon, starka
kindknotor och hela kärnfulla gestalt låg en själfmedveten och genom
ett skarpt förstånd väl disciplinerad kraft.  Vavilof tyckte också om
det sätt, hvarpå Petunnikof talade med honom, --- enkelt, med en viss
förtrolighet, utan all öfverlägsenhet, precis som med en jämlike, och
dock så, att han, den f. d. soldaten, aldrig glömde afståndet.
Jegorka betraktade sin gäst rent af med välbehag, och till slut kunde
han icke längre styra sin nyfikenhet, utan frågade vördnadsfullt:

»Med förlof, min herre, hvar har ni studerat?«

»Vid teknologiska institutet.  Hvarför frågar ni det?«

»För ingenting... jag ville bara gärna veta det...  Ja, det är
bildningen, som åstadkommer det nu för tiden!« utbrast han, uppfylld
på samma gång af beundran och afund.  »Kunskap och ljus går öfver
allting annat...  Och sådana som vi gå genom världen som en uggla, som
gömmer sig för solen...  Ack, låt oss få ett slut på saken, ers
välborenhet!«

Han räckte Petunnikof handen med en beslutsam åtbörd.

»Nå... femhundra?« sade han i beklämd ton.

»Icke mer än hundra rubel, Jegor Terentjevitsch«, svarade Petunnikof
med en beklagande axelryckning, i det han lade sin stora hvita hand på
soldatens starkt hårbevuxna.

I stora språng närmade sig Vavilof med sin fordran den alltjämt
orubblige Petunnikofs anbud.  Slutligen gaf han sig; men då han tagit
emot de hundra rublerna och underskrifvit papperet, kastade han
ursinnig pennan på bordet och utbrast:

»Nu får jag det trefligt med banditerna där midt emot.  Hvad de skola
skratta ut mig och göra narr af mig, de djäflarne!«

»Säg dem bara, att jag betalat er hela den summa ni begärde!« rådde
honom Petunnikof, följande med ögonen det lätta rökmolnet, som han
nyss blåst ut.

»Men skola de väl tro på det?  De äro sluga gynnare minsann, lika
sluga som...«

Vavilof blef förskräckt öfver sina egna ord och kastade en skygg blick
på sin gäst.  Men denne låtsade, som om han alls icke hört krogvärdens
anspelning, utan tycktes helt och hållet upptagen af sin cigarrett.
Han steg nu upp och lofvade Vavilof vid afskedet att snart skaffa bort
det oroliga nästet på gården midt emot.

Vavilof såg efter honom och suckade; han kände den lifligaste önskan
att ropa något riktigt elakt och förolämpande efter köpmanssonen, som
nu med fasta steg skyndade uppför den knaggliga, gropiga gatan mot
staden.

------------------------------------------------------------------------

12.

Fram mot aftonen infann sig ryttmästaren på krogen.  På hans panna låg
ett mörkt moln, och den högra handen var energiskt knuten.  Vavilof
hälsade honom med skuldmedvetet leende.

»Nå, du värdige ättling till Kain och Judas Iskariot, berätta nu...«

»Vi ha ingått förlikning«, sade Jegorka, i det han suckande slog ner
ögonen.

»Jag tviflar inte på det.  Hur många silfverpluringar fick du?«

»Fyra hundra rubel...«

»Det är lögn, min son... men så mycket bättre för mig.  Utan alla
omsvep, Jegorka, --- tio procent ger du mig för upptäckten, tjugufem
rubel får skolmästaren, för att han satte upp klagoskriften, och
dessutom levererar du en ankare brännvin och en ordentlig sexa åt oss
alla.  Penningarne ger du mig genast... brännvinet och det öfriga
skickar du öfver vid åttatiden!«

Vavilof bleknade och stirrade på Kuvalda med vidt uppspärrade ögon.

»Det är ju oförskämdt!  Det är stöld!  Ingenting ger jag...  Hvad
faller er in, Aristid Fomitsch!  Ni lär allt bli tvungen att spara er
aptit till nästa helgdag!  Ser man på det slughufvudet bara?  Å nej,
min bäste vän, nu behöfva vi icke vara rädda för er längre.  Nu kunna
vi...«

»Jag ger dig tio minuter att sladdra«, afbröt honom Kuvalda med en
blick på väggklockan.  »Sedan är det att betala, hvad jag begär, ---
vill du det inte, så kommer det att stå dig dyrt!  Du har ju läst om
den stora stölden hos Bassof, hva?  Har inte `spetsen´ sålt något åt
dig härom dagen?...  Begriper du... hva?  Om du säger ett enda knyst
till, så är du fast... förstår du?«

»Aristid Fomitsch!  Hvarför detta?« tjöt Vavilof med full hals.

»Inte ett ord mer!  Har du förståt eller ej?«

Uppsträckt i hela sin längd, med dystert rynkade ögonbryn, stod
Kuvalda framför krogvärden, och hans hesa bas genljöd olycksbådande i
den tomma krogen.  Vavilof hade alltid varit en smula rädd för honom,
så väl i hans egenskap af f. d. militär som af en människa, den där
icke hade något att förlora.  Nu såg han med ens Kuvalda i en ny
gestalt, --- han var icke språksam och lustig som eljest, utan talade
i tonen af en chef, som är van att bli lydd.  Den hotelse, som låg i
hans ord, lät icke alls som något skämt, --- Vavilof visste , att
ryttmästaren kunde störta honom om han ville, och att han med nöje
skulle göra det, om det kom i frågan.  Han måste vika för våldet.  Men
med dold förbittring i hjärtat försökte han än en gång att undandraga
sig böterna.

»Det är visst och sannt, att man aldrig kommer någon hvart med att
ljuga«, började han i underdånig ton.  »Jag har lurat er, Aristid
Fomitsch... ville låtsas vara slugare, jag verkligen är!...  Jag har
bara fått hundra rubel...«

»Än sedan?«

»Hundra, icke fyrahundra, som jag nyss sade...  Det vill med andra ord
säga...«

»Ingenting alls vill det säga...  Jag kan inte veta, när du har ljugit
--- om det var förut eller nu.  Du ger mig fyrtio och tjugufem rubel,
det gör sextiofem.  Det är ju blygsamt begärdt, hva?«

»Ack, du min Skapare, Aristid Fomitsch!  Jag har ju alltid varit så
tillmötesgående mot ers välborenhet, som det varit mig möjligt...«

»Du spiller dina ord förgäfves, Judasättling!«

»Godt, jag skall betala... men Gud skall straffa er!«

»Håll mun, du bålde på jordens anlete!« röt ryttmästaren, i det han
vildt rullade med ögonen.  »Jag är redan tillräckligt hårdt straffad
genom att ha att göra med en sådan usling som dig...  Jag klämmer
sönder dig som en fluga på fläcken, begriper du!«

Han skakade sin knutna näfve i synen på Vavilof och visade honom
gnisslande tänderna.

Då han var borta, förvredo sig Vavilofs drag till ett förtvifladt
leende.  Han blinkade med ögonen, och två stora tårar tillrade utför
hans kinder ner i skägget, --- två andra följde efter.  Därpå gick
Vavilof in i sitt enskilda rum, ställde sig framför helgonbilderna och
stod där länge, länge... utan att bedja, utan att röra på sig, utan
att ens torka bort tårarne, som vätte hans rynkiga, bruna kinder...

...Diakonen Tarass, som alltid varit en vän af skogar och ängar, hade
föreslagit kamraterna att vandra till en närbelägen dalsänka och där i
naturens sköte göra ända på brännvinet, som Vavilof bjöd på.  Men
ryttmästaren och alla de andra öfveröste både honom och naturen med en
störtskur af skällsord och beslöto att ha dryckeslaget hemma, på
gården till härberget.

»En, två, tre, fyra...« räknade Aristid Kuvalda.  »Vi äro inalles
tretton stycken, eftersom icke skolmästaren är här...  Ett par
nattgäster till komma väl alltid, --- låt oss i det hela säga tjugu
personer.  Två och en half gurka och ett skålpund bröd med kött pr man
--- det är alls inte illa!  Brännvin finns det ett kvarter för hvar
och en.  Så finns det också surkål och äpplen och tre
vattenmeloner... det skulle roa mig att veta, hvad I mer kunnen önska,
mina värda herrar galgfåglar!  Till bords då, låt oss kalasa på
Jegorka Vavilof, ty allt, hvad I här sen, är hans kött och blod!«

De bredde ut alla möjliga gamla trasor på marken, dukade fram maten
och dryckesvarorna på dem och slogo sig tyst och högtidligt ner rundt
omkring.  Allas ögon glänste af åtrå att få läska de törstiga
struparne med den eldiga drycken.

Aftonen hade brutit in.  Dess skuggor sänkte sig öfver gården, endast
taket på den halfförfallna byggnaden upplystes ännu af skymningens
sista stråle.  Allt var stilla omkring, och luften var sval.

»Låt oss börja, bröder«, kommenderade ryttmästaren.  »Hur många glas
ha vi?  Sex, och vi äro tretton...  Skänk i, `snurra´!  Är det
färdigt?  Framåt då... framåt första plutonen!  Fyrr!«

De tömde glasen, harklade sig och började äta.

»Och vår skolmästare, som inte är här«, sade Kuvalda, »det är nu tre
dar, som jag inte sett till honom.  Är det ingen, som vet, hvar han
håller hus?«

Det var ingen, som visste det.

»Det är inte alls likt honom.  Nå, det är detsamma --- låt oss taga en
sup till!  Skål för Aristid Kuvalda, min ende vän, som under hela mitt
lif inte lämnat mig ensam en sekund.  Fastän kanhända att jag, fan
anamma, icke skulle förlora något på, att han ibland befriade mig från
sitt sällskap för en tid.«

»Mycket kvickt sagdt«, anmärkte `afskrädet´ och började därefter
häftigt hosta.

Ryttmästaren lät i känslan af sin öfverlägsenhet blicken sväfva öfver
stallbröderna, men sade ingenting, då hans tuggmuskler just voro
sysselsatta.

Efter det andra glaset blef sällskapet lifligare.  `Halfannan-Tarass´
uttalade skyggt sin önskan att få höra en »historia«, men diakonen var
just upptagen af en liflig dispyt med `snurran´.  De tvistade om de
magra kvinnornas företräde framför de feta, hvarvid diakonen med en
ton af den djupaste öfvertygelse trädde i skrankorna för de magra.
Meteor låg på magen bredvid dem, och i hans ansikte lästes hela den
naiva förtjusning, med hvilken han slukade diakonens slippriga ord.
Martjanof satt där tyst nedhukad, hade slagit sina långa, med svart
hår bevuxna armar omkring knäna och stirrade dystert på
brännvinsflaskan, under det han försökte bita i mustaschspetsarne.

»Nu vet jag, gamle häxmästare, hvar du gömt dina pengar«, retades
`afskrädet´ med lumpsamlaren Tjapa.

»Nå, gläd dig...« kraxade Tjapa.

»Du skall få se, att jag tar dem ifrån dig, bror lille!«

»Tag dem du!«

Kuvalda hade tråkigt, --- det fanns icke en i hela sällskapet, som
förstått och uppskattat hans vältalighet.

»Hvar kan skolmästaren hålla hus?« sade han halft för sig själf.

Martjanof, som hört hans fråga, menade: »Han kommer nog...«

»Att han kommer, måste jag väl veta, det lär ingen föra hit honom i
ekipage...  Skål, du blifvande Sibirie-invånare... lycka till en
inbringande förrättning!  Skulle du knäppa en rik knös, så delar du
väl rofvet med mig, hva?  Då ger jag mig af till Amerika, till de
där... hvad är det de heta?... Lampas eller Pampas och svingar mig
småningom genom list och bedrägeri upp till president i Förenta
Staterna.  Sedan förklarar jag hela Europa krig, köper mig en armé,
--- i Europa förstås, idel fransmän, tyskar och turkar --- och gör kål
på just de nationerna liksom Ilja från Murom* slog tatarerna med
tatarer.  Har man pengar, kan man till och med spela Ilja och göra kål
på Europa och leja Judas Petunnikof till lakej...  Han skulle nog taga
emot platsen... för hundra rubel i månaden gör han det!  Men han
blefve förstås en dålig lakej, ty han stjäl!...«

-- 
Fotnot: *) En rysk sagohjälte.

»...Och så äro magra kvinnspersoner också bättre än feta, därför att
de bli billigare«, hördes diakonens högljudda stämma, --- han höll
alltjämt på med samma samtalsämne.  »Min första fru behöfde tolf
arschin till klädning, min andra däremot bara tio...  Också maten
kostar mindre...«

`Halfannan-Tarass´ smålog förläget, vände hufvudet åt diakonen och
sade sakta:

»Jag hade också en gång en hustru...«

»Det kan hända hvem som helst«, inföll ryttmästaren.  »Skräfla
vidare...«

»Hon var mager«, fortfor `Halfannan-Tarass´, »men hon åt fasligt
mycket... det var också det hon dog af...«

»Hör på, enöga, --- förgiftade du henne inte?« frågade `afskrädet´
envist.

Det var hans vana att halft på skämt komma fram med något orimligt
påstående, och sedan, utan det ringaste bevis, upprepa det så länge,
tills han råkade i formligt raseri.

Diakonen kom sin vän till hjälp.

»Han kunde ju inte förgifta henne, --- det hade han ingen orsak
till...«

»Men jag fasthåller ändå vid, att han förgiftade henne!« kraxade
`afskrädet´.

»Håll käften!« ropade ryttmästaren hotande.

Ledsnaden stegrade sig hos honom småningom till ett hätskt raseri.
Han kastade ursinniga blickar på sina stallbröder, men då han icke i
deras halfrusiga ansikten fann något, som kunde ge hans raseri frisk
näring, lät han hufvudet sjunka ner mot bröstet, satt så ett par
minuter och sträckte sedan ut sig på marken med ansiktet vändt uppåt.
Meteor höll sig till gurkorna, --- bet i dem med sina stora gula
tänder, så att saften sprutade omkring.  Martjanof satt orörlig som en
bildstod i samma ställning, som han intagit allt ifrån början, och
stirrade alltjämt lika dystert på den väldiga brännvinsflaskan, som
redan var till hälften tömd.  Tjapa satt på marken och bearbetade ett
stycke kött, som hans gamla tänder hade svårt att komma till rätta
med.  `Afskrädet´ låg på magen och hostade häftigt, så att hans
spensliga gestalt formligt krökte sig.  De öfriga --- alla tysta,
dystra gestalter --- sutto och lågo rundt omkring i olika ställningar,
och hela denna hög af trasiga i kvällsmörkret insvepta varelser skilde
sig nästan icke alls från de gräsbevuxna grushögar, som lågo rundt
omkring på gården.  I sin oordnade, fantastiska gruppering liknade de
en hop vanskapliga djur, som en rå naturmakt skapat till människornas
hån...

    »Det var en gång för längese'n
    En rik och adlig fru,
    Hon fick med ens i magen sin
    Ett fasligt knip, hu, hu!...«

sjöng diakonen halfhögt, i det han omfamnade `snurran´, som sällt log
emot honom.  `Halfannan-Tarass´ lät höra ett lystet fnitter.

Natten nalkades allt mer och mer.  På himlen glittrade stjärnorna, och
uppe på berget i staden skimrade lyktorna.  Ifrån floden hördes
ångbåtarnes långdragna, melankoliska signaler.  Dörren till Vavilofs
krog öppnades gnisslande.  Två mörka gestalter trädde in på gården och
närmade sig den kring brännvinsflaskan lägrade gruppen.

»Super ni?« frågade en rå stämma, och en arm grep öfver hufvudet på
diakonen efter flaskan.  Man hörde det klunkande läte, som uppstår,
när brännvin slås ur flaskan i glaset.  Sedan harklade sig någon
högljudt.

»Jag känner mig så beklämd om hjärtat!« ropade diakonen.  »Låt oss
minnas de gamla tiderna, enöga... låt oss sjunga: `Vid Babylons
elfvar´...«

»Kan han sjunga då?« frågade Simtsof.

»Han, ja,!...«  Han var solist i den ärkebiskopliga kyrkkören, min
gubbe! Seså, drag åstad, enöga...  `Vid Ba-abylons´...«

Diakonens stämma lät rå och skroflig, under det hans vän sjöng i en
pipig falsett.

I mörkret föreföll det, som om det tomma huset åt gatan blifvit större
eller flyttat sig närmare supbröderna, hvilka väckte ett doft eko i
dess rum med sina dystra sånger.  På himlen, rätt öfver huset,
sväfvade ett stort, svart moln.  En af `för dettingarna´ snarkade
redan, de andra voro ännu icke riktigt fulla, utan fortforo antingen
tigande att dricka eller pratade halfhögt, med långa pauser.  De voro
icke vana vid detta öfverflöd på mat och dryck och kände sig tryckta
af dryckeslagets ceremoniösa högtidlighet.  Det oregerliga stoj, som
eljes kännetecknade deras samvaro vid flaskan, ville i dag icke
riktigt komma i farten.

------------------------------------------------------------------------

13.

»Tyst, edra hundar!...  Sluta med ert skrål!« for ryttmästaren
plötsligt ut emot de båda sångarne, i det han höjde hufvudet från
marken och lyssnade.  »Hör ni inte... det kommer en vagn... en
droska...«

En droska i förstadsgränden och vid denna tid på dygnet måste
ovillkorligen väcka allmän uppmärksamhet.  Hvem vågade väl i mörkret
åka genom den med gropar och rännilar så rikt välsignade gatan?  Alla
reste på hufvudena och lyssnade.  I den nattliga tystnaden hörde man
tydligt bullret af hjulen, som gnedo mot droskväggarna.  Bullret kom
allt närmare.  Nu hördes en grof röst:

»Nå, men hvad är det då egentligen?«

Och strax därpå följde svaret:

»Far dit till det där huset...  Där måste det vara...«

»Ja längre far jag alldeles bestämdt inte...«

»De där ämnar sig till oss!« ropade ryttmästaren helt förvånad.

»Det är polisen!« hördes en ängslig stämma ur gruppen.

»I en droska --- polisen?  Dumhufvud!« sade Martjanof vresigt.

Kuvalda steg upp och gick fram till porten.  `Afskrädet´ sträckte fram
hufvudet åt samma håll och lyssnade.

»Är det här natthärberget?« frågade någon med skallande stämma.

»Ja, --- Aristid Kuvaldas härberge«, svarade ryttmästarens vresiga
basröst.

»Alltså är det här... hos er bor ju en reporter Titof?«

»Aha, --- kommer ni med honom?«

»Ja...«

»Han är väl full?«

»Nej, --- han är sjuk.«

»Jaså, så full.  Hallå, skolmästare!  Nå stig upp då!«

»Vänta... jag skall hjälpa er.  Han är illa sjuk.  I två dagar har han
legat hos mig.  Tag honom under axlarne...  Doktorn har varit och sett
på honom.  Det står mycket illa till.«

Tjapa reste sig och gick långsamt till porten, under det `afskrädet´
skrattade och stärkte sig med en klunk brännvin.

»Hallå!  Tänd ljus därinne!« ropade ryttmästaren.

Meteor gick in i härberget och tände lampan.  Genom dörren föll en
bred ljusstrimma ut på gården, och ryttmästaren förde nu den sjuke in
i härberget med hjälp af främlingen, en liten spenslig mansperson.
Skolmästarens hufvud hängde maktlöst ned på bröstet, benen släpade
efter på marken och armarna dinglade slappt, liksom afbrutna, utmed
sidorna.  Med Tjapas hjälp lade de den sjuke på en brits, och med ett
sakta stönande sträckte han ut sig, skälfvande i hela kroppen, på den
hårda bädden.

»Vi ha arbetat tillsammans i en tidning«, berättade främlingen.  »Han
var mycket olycklig.  Jag sade till honom, när han blef sjuk: `Blif ni
lugnt liggande hos mig, ni stör mig inte alls´...  Men han bad, att
jag skulle föra hem honom!  Han var så orolig att komma hit, att jag
trodde, det skulle skada honom, och därför förde jag hit honom... till
hans hem.  Ty det är ju här, inte sant?«

»Ja, tror ni kanske, han består sig med något annat?« frågade Kuvalda
rått, i det han oafvändt betraktade den sjuke.  »Gå efter vatten,
Tjapa... skynda dig!«

»Då är väl jag öfverflödig här?« frågade främlingen förläget.  »Han
behöfver mig väl inte mera, tänker jag?«

»Er?«

Ryttmästaren mönstrade honom med en kritisk blick.  Främlingen bar en
luggsliten rock, igenknäppt ända upp till hakan.  Hans byxor voro
fransade i kanten, hatten alldeles urblekt af ålderdom och lika
skrynklig som hans magra utsvultna ansikte.

»Nej, han behöfver er inte mer... sådana som ni finns här tillräckligt
af förut«, svarade ryttmästaren och vände sig ifrån honom.

»Adjö så länge då!«

Den arme stackaren gick mot dörren, men bad därifrån med låg röst:

»Om något händer, så var god och meddela mig det... till
redaktionen... mitt namn är Ryschof.  Jag skulle vilja skrifva en kort
nekrolog... han har ju ändå alltid varit en pennans man, ser ni...«

»En nekrolog, säger ni?  Hm... tjugu rader, --- det gör fyrtio kopek!
Nej, vet ni, då skall jag göra på ett bättre sätt, --- om han dör,
skär jag af honom ena benet och skickar det under er adress till
redaktionen.  Det är ändå mer inbringande för er än en
nekrolog... räcker åtminstone i tre dagar, ty han har tjocka ben...
Har ni ätit på honom i lefvande lifvet, så kan ni också låta liket er
väl smaka...«

Främlingen fnös förargad och försvann.  Kuvalda satte sig på britsen
bredvid den sjuke, kände på hans panna, hans bröst och ropade hans
namn:

»Philip!«

Ropet ekade doft tillbaka från härbergets smutsiga väggar.

»Det här är förbaskadt dumt af dig, bror lille«, sade ryttmästaren
sakta, under det han med handen strök den orörligt utsträckte
skolmästaren öfver håret.  Därpå lyssnade han på den sjukes ojämna
feberaktiga andedrag och betrakade länge hans infallna, likbleka
ansikte.  Han suckade djupt, rynkade ögonbrynen och lät sin blick
glida genom det matt upplysta rummet, på hvars väggar det flämtande
skenet från lampan kastade dansande svarta skuggor.  I mörkt grubbel
stirrade ryttmästaren på deras stumma lek och strök sig öfver skägget.

Tjapa kom med ett ämbar vatten, ställde det på britsen bredvid den
sjukes hufvud, och i det han lyfte upp dennes hand, höll han den i
sin, som om han ville pröfva dess tyngd.

»Han behöfver icke något vatten mera«, sade ryttmästaren med en
åtbörd, som skulle uttrycka, att det vore slut med skolmästaren.

»En präst behöfver han«, sade den gamle lumpsamlaren med andäktigt
allvar.

»Han behöfver ingenting alls«, afgjorde ryttmästaren.

De stirrade bägge tigande på skolmästaren.

»Kom, låt oss taga en sup, gamle satan!« utbrast därpå Kuvalda.

»Och han?«

»Kan du väl hjälpa honom?«

Tjapa vände skolmästaren ryggen, och de gingo båda två ut på gården
till de andra.

»Hvad står på där inne?« frågade `afskrädet´, i det han vände sitt
spetsiga ansikte mot ryttmästaren.

»Ingenting särskildt... en människa dör...« svarade ryttmästaren kort.

»De ha väl klått upp honom någonstans?« forskade `afskrädet´ vidare.

Ryttmästaren höll just på att tömma ett glas brännvin och svarade
icke.

»Det är som om han skulle ha vädrat, att vi i dag kunde hålla graföl
för honom!« vitsade `afskrädet´, i det han tände sig en cigarrett.

En af supbröderna skrattade, en annan suckade.  I allmänhet gjorde
händelsen icke något särdeles djupt intryck på sällskapet.
Skolmästaren hade alltid varit för dem en `märkvärdig´ människa, men
de flesta voro redan för druckna för att klart kunna fatta hvad som
skett, medan andra åter betraktade det hela med liknöjdhet.  Endast
diakonen ansträngde sig att ge luft åt sin smärta, --- han strök sig
öfver pannan, förvred läpparne och uppstämde högt skrålande en
begrafningssång:

   »Skänk den rä-ättfärdige, He-e-erre, den eviga hvi-ilan!«

»Hör du, du!  Hvad bölar du för?« brusade `afskrädet´ upp.

»Ge honom på käften!« ropade ryttmästaren.

»Ett sådant nöt!« hördes Tjapas kraxande stämma.  »När någon dör,
skall man tiga... det måste vara alldeles tyst och stilla!«

Det var i själfva verket stilla nog, --- såväl på den af regndigra
moln betäckta himlen, som på den af sensommarnattens dunkla skuggor
insvepta jorden.  Man hörde blott då och då de sofvandes snarkningar,
klunkandet i brännvinsflaskan och de tuggandes smackningar.  Molnen
gingo så lågt, att de hvarje ögonblick tycktes hota att stöta mot
hustaket och vräka den gamla baracken ner öfver dryckesbrödernas
hufvuden.

»Det är ändå, som om det kväljer en, när en vän dör«, sade
ryttmästaren med släpande stämma och sänkte hufvudet mot bröstet.
Ingen svarade honom.

»Han var den bäste af er alla... en förståndig, ordentlig människa...
Det gör mig riktigt ondt om honom...«

»Hos de he-eliga må-å han dväljas... seså, du enögde skälm, sjung
med!« skrålade diakonen och gaf sin sofvande vän bredvid en knuff i
sidan.

»Kan du då inte hålla truten!« skrek `afskrädet´, i det han ursinnigt
rusade upp.

»Jag skall ge honom en i skallen«, hotade Martjanof och lyfte upp
hufvudet från marken.

»Hvad, sofver du inte?« frågade Aristid Kuvalda med påfallande mild
stämma.  »Hörde du? skolmästaren är där inne...«

Martjanof vältrade sig tungt om på marken, reste sig därpå, såg på
ljusskenet, som föll på gården från härbergets dörr och fönster,
skakade sitt af ruset omtöcknade hufvud och satte sig stillatigande
bredvid ryttmästaren.

»Låt oss taga en sup!« föreslog han.

De sökte trefvande efter glasen och drucko.

»Jag skall titta in ett slag«, sade Tjapa --- »kanske behöfver han
något...«

»En likkista behöfver han«, sade ryttmästaren med ett dystert leende.

»Tala inte mer om det«, bad `afskrädet´ sakta.

Efter Tjapa reste sig också Meteor.  Diakonen ville också stiga upp,
men raglade genast omkull igen och började högljudt svära.

Då Tjapa gått, klappade ryttmästaren Martjanof på axeln och sade
halfhögt:

»Ja, ja, så går det, Martjanof.  Gör det inte dig också ondt om vår
gamle vän Philip?«

»Nej«, svarade f. d. fångvaktaren efter en stund.  »Sådana känslor har
jag inte mera, bror lille... allt det där har jag glömt.  Vämjeligt är
det att lefva på det här viset, --- då är det bättre att slå ihjäl
någon en gång --- på fullt allvar!«

»Ja bevars, gärna för mig...  Låt oss taga en sup till!« föreslog
ryttmästaren.

   »Ä' vi inte anspråkslösa?
    Bara jämt en liten sup!«

sjöng Simtsof, som nyss vaknat, helt belåtet, och fortfor därpå:

»Bröder små!  Äro ni där?  Slå då i en sup åt en gammal man!«

Man räckte honom ett fylldt glas, och han drack.  Så sjönk han
tillbaka igen, hvarvid han stötte med hufvudet mot någons sida.

Under två minuter rådde en dof, dyster tystnad.  Därefter urskildes
hviskande stämmor i den nattliga stillheten.

»Han var ändå en präktig karl!...«

»Och ett sådant hufvud!... ett sådant lugn!«

»Ja... och pengar hade han också alltid... och snålade inte på dem,
när det gällde att hjälpa kamraterna...«

Och så blef det åter tyst.

»Han dör!« skrek plötsligt Tjapa öfver hufvudet på ryttmästaren.

Aristid Kuvalda reste sig och gick med tunga, släpande steg mot
härberget.

»Hvad vill du här!«  Tjapa sökte hålla honom tillbaka.  »Gå inte, du
är full, det passar sig inte...«

Ryttmästaren stannade och funderade.

»Åh prat, passar sig inte!  Drag åt fanders med dig!« förklarade han
därpå, i det han knuffade undan gubben och gick vidare.

På härbergets väggar dansade alltjämt de svarta skuggorna, som om de
kämpade med hvarandra.  På britsen låg skolmästaren utsträckt i hela
sin längd och rosslade.  Hans ögon voro vidöppna, och det blottade
bröstet höjde och sänkte sig krampaktigt, fradgan stod om mungiporna,
och öfver hans ansikte låg ett uttryck af ytterlig spänning och
ansträngning, som om han ville säga något mycket svårt och mäktigt,
men icke förmådde få fram det och gränslöst led af medvetandet af
denna oförmåga.

Ryttmästaren stannade framför honom, lade armarna på ryggen och såg
tigande på honom väl en god minut.  Därpå började han halfhögt med
smärtsamt rynkad panna:

»Philip!  Säg mig bara ett enda ord --- ett tröstens ord åt vännen.
--- Hör du inte!  Jag håller ju så mycket af dig, bror lille...  Alla
andra äro kreatur, men du var för mig en --- människa.  Om du också på
samma gång var supare --- ack, hvad du har supit, Philip!  Det är väl
också det, som förstört dig...  Säg, var det nödvändigt?  Du skulle ha
lagt band på dig, skulle ha lyssnat till mig!...  Har jag inte sagt
dig det så många gånger?«

Den hemlighetsfulla, allt intetgörande makt, som man kallar döden,
tycktes förolämpad af en berusads närvaro vid den högtidliga akt, då
den utkämpar sin kamp med lifvet.  Den beslöt därför att förrätta sitt
känslolöst grymma verk så skyndsamt som möjligt --- det flämtande
bröstet drog ännu en gång djupt efter andan, så följde ett sakta
stönande, en skälfvande krampryckning...  Skolmästaren sträckte ut sig
och var död.

Kuvalda stod och raglade af och an, under det han fortsatte med sitt
tal:

»Hvad felas dig då, Philip?  Skall jag skaffa dig en sup... hva?  Nej,
Philip, låt hellre bli att supa... var återhållsam, öfvervinn dig
själf...  Eller också sup, om du vill!  Hvarför skall man vara
återhållsam, det skulle jag gärna vilja veta!  Af hvilken förnuftig
orsak... hva', Philip?  Inte sannt?«

Han grep honom i foten och drog honom närmare till sig.

»Aha --- du har somnat, Philip?  Nå så sof, sof... jag önskar dig en
god natt!...  I morgon skall jag utförligt utveckla alltsammans för
dig --- du skall ge mig rätt i, att människan inte behöfver neka sig
något...  Men sof nu... ifall du inte är död...«

Han gick ut genom dörren --- bakom honom förblef allt tyst.  Då han
kom fram till kamraterna, förkunnade han för dem:

»Han sofver... eller han är död... jag vet inte... jag är visst inte
riktigt ny.. nykter...«

Tjapa lät hufvudet sjunka ändå djupare mot bröstet och gjorde
korstecknet...  Martjanof kröp tigande ihop och lade sig ner.
Meteor, den enfaldige pojken, började sakta snyfta och jämra sig som
en sörjande kvinna.  `Afskrädet´ kastade sig oroligt af och an på
marken och svor halfhögt:

»Måtte hin håle taga er, edra plågoandar!  Han är död...  Hvad är det
mera med det?  Hvarför behöfver jag veta det?  Hvarför berättar ni mig
det?  När tiden kommer, måste jag också dö... lika väl som han... och
som alla andra...«

»Det stämmer!« sade ryttmästaren högljudt, i det han tungt lät sig
falla ner på marken.  »När tiden kommer, så måste vi alla dö, lika väl
som de andra... ha, ha!  Hur vi lefva... det är det samma.  Men dö
skola vi --- som de andra.  Det är allt lefvandes mål, tro mig!  Ty
människan lefver blott för att dö, och hon dör...  Och när så
förhåller sig... är det inte då alldeles detsamma, hvaraf hon dör,
eller hur hon dör och hur hon lefvat?  Har jag inte rätt, Martjanof?
Låt oss nu dricka ännu ett glas --- och ett till --- så länge vi
lefva...«

Det började dugga.  Ett tätt, tryckande mörker insvepte de mänskliga
gestalterna, som lågo där på marken, kufvade af ruset eller sömnen.
Ljusskenet som trängde ut från härberget blef allt mattare --- så
flammade det plötsligt upp och slocknade.  En vindstöt hade blåst ut
lampan, eller också var det slut på oljan.  Skyggt och obeslutsamt
föllo regndropparne på härbergets plåttak.  Uppifrån staden ljödo
enstaka, dofva, långdragna klockslag.  Det var kyrkväktarne, som
klämtade.  Sakta sväfvade metallklangen genom det nattliga dunklet och
dog bort däri, men innan ännu den sista skälfvande tonen förklingat,
dånade ett nytt slag och klang som en vemodig suck genom nattens
stillhet, liksom väckande den ur dess slummer...

------------------------------------------------------------------------

14.

Tjapa var den förste, som vaknade på morgonen.

Han lade sig på ryggen och blickade uppåt --- endast på det viset
kunde han till följd af ställningen på halsen se himlen öfver sitt
hufvud.

Ett jämnt grått dok var draget öfver himlahvalfvet.  Det var, som om
den fuktiga, kyliga skymningen förtätat sig där uppe.  Den hade släckt
solen och sände i stället för den strålande munterheten af det ändlösa
blå en tråkig dysterhet ned till jorden.  Tjapa korsade sig, stödde
hufvudet mot armbågen och spejade rundt omkring, om det icke fanns
något brännvin kvar.  Flaskan stod där, men den var tom.  Han klef
öfver de sofvande kamraterna och undersökte glasen, ur hvilka de
druckit.  Mycket rätt, där fanns ännu ett --- nästan alldeles fullt!
Han tömde det, torkade läpparne med rockärmen och började ruska
ryttmästaren i axeln.

»Hallå, stig upp... hör du?«

Kuvalda höjde hufvudet och såg på honom med slöa ögon.

»Man måste anmäla... i polisen...  Men stig upp då!«

»Hvad står på?« frågade ryttmästaren förargad, ännu halfsofvande.

»Att han är död... det måste anmälas.«

»Att hvem är död?«

»Vårt lärdomsljus, vet jag...«

»Philip?  Ack ja...«

»Har du glömt det?...  Å, skäms!« sade Tjapa förebrående.

Ryttmästaren reste sig, gäspade högljudt och sträckte på sig, så att
det knakade i lederna.

»Nå, så gå och anmäl det då...!«

»Jag går inte...  Vill inte gärna ha med dem att göra«, sade Tjapa
vresigt.

»Så väck diakonen då...  han kan gå...  Jag skall gå och kasta ännu en
sista blick på vår vän Philip.«

»Ja, det är rätt...  Åhoj, diakon, vakna!«

Ryttmästaren gick in i härberget och ställde sig vid den dödes
fötter.  Denne låg rak och stel med vänstra armen öfver bröstet och
den högra utsträckt, som om han måttade ett slag.  Kuvalda satte sig
på britsen vid vännens fötter och försjönk i stilla grubbel ---, det
var ju tre år, som de kamperat tillsammans.  Tjapa kom in med hufvudet
framåtskjutet likt en bock, som vill knuffas.   Han satte sig på andra
sidan bredvid den döde, blickade in i hans bleka anlete, som såg så
hemskt stilla och allvarligt ut med de hårdt slutna läpparne, och sade
med sin hesa stämma:

»Ja --- nu är han död...  Också jag skall snart dö...«

»Det är på tiden för dig«, anmärkte ryttmästaren dystert.

»Ack ja, det är på tiden«, instämde Tjapa.  »Också för dig vore det
bäst att dö... det är alltid bättre än det här...«

»Eller kanske sämre!  Hur vet du, att det är bättre?«

»Sämre kan det aldrig bli.  Dör du, får du med Gud att göra... och här
går du bara och har förargelse med människorna, --- människorna hvad
äro de?«

»Ah, seså, skräna inte...« afbröt honom Kuvalda retligt.

Länge sutto de där i det skumma, ödsliga rummet vid den döde kamratens
fötter.  Då och då kastade de en blick på honom, så försjönko de åter
i sitt tysta grubbel.  Slutligen frågade Tjapa:

»Tänker du låta begrafva honom?«

»Jag?  Nej!  Det är polisens sak.«

»Gör det hellre du... du har ju tagit ut hans pengar för klagomålet af
Vavilof...  Om det icke räcker, skall jag lägga till...«

»Visst har jag hans pengar... men jag tänker inte begrafva honom i
alla fall!«

»Det är inte vackert af dig!  Du bestjäl en död!  Jag skall tala om
för alla, att du vill behålla hans pengar för dig själf«... hotade
Tjapa.

»Du är dum, din gamla satan«, sade Kuvalda föraktfullt.

»Må vara att jag är dum... men hvad du gör är inte vackert, inte
vänskapligt...«

»Det är bra, min gubbe... låt det nu vara nog!«

»Ser man på!  Hur mycket är det då?«

»Tjugufem rubel ---« sade Kuvalda förströdt.

»Det låter höra sig...  Du kunde gärna ge mig litet med... en femma
åtminstone ---«

»Hvad du ändå är för en inpiskad skälm, din gamla lufver!« utbrast
ryttmästaren, i det han såg lumpsamlaren rätt in i ögonen.

»Hvarför då?  Du måtte väl kunna ge mig litet!...«

»Drag åt fanders... jag skall låta sätta upp en minnesvård åt honom
för pengarna.«

»Hvad skall han med en minnesvård att göra?«

»Jag skall köpa en kvarnsten och ett ankare.  Kvarnstenen lägger jag
på grafven, och så låter jag smida fast ankaret med en kedja vid
den...  Då kommer det nog att bli duktigt tungt ---«

»Hvad skall allt det där tjäna till?  Det är ju nonsens...«

»Ja, hvad angår allt det där egentligen dig?«

»Jaså!  Jag skall tala om det, det skall du få se!« hotade Tjapa på
nytt.

Aristid Kuvalda kastade en likgiltig blick på honom och teg.

Åter sutto de där en lång stund, utan att säga något.  Ansiktet på den
döde, som låg emellan dem, skimrade blekt, med en underlig grå
skiftning...

»Tyst... de komma!« sade plötsligt Tjapa, i det han steg upp och
lämnade härberget.

I dörren visade sig redan poliskommissarien i distriktet,
ransakningsdomaren och läkaren.  Den ene efter den andre trädde fram
till skolmästarens läger, betraktade honom uppmärksamt och gick därpå
åter ut på gården.  Ryttmästaren, som icke skänkte dem ringaste
uppmärksamhet, mönstrade de med ytterst misstrogna blickar.

»Hvad har han dött af?« frågade honom poliskommissarien, i det han med
en nick hänvisade på den döde.

»Fråga honom själf...  Af brist på motståndskraft förmodar jag...«

»Hvad befalls?« frågade ransakningsdomaren.

»Jag säger, att han dog af brist på motståndskraft mot den sjukdom,
som drabbat honom...«

»Hm --- jaså!  Var han länge sjuk?«

»Man kan ingenting se här inne«, föll doktorn honom i talet.  »Det
vore bäst att bära ut honom på gården... kanske finns det några
märken...«

»Hallå där, laga att han blir utburen!  Ropa hit folk!« röt
poliskommissarien i kommandoton till ryttmästaren.

»Ropa själf --- här är han inte i vägen för mig«, svarade Kuvalda
likgiltigt.

»Hvad nu!« skrek polismannen och gjorde en ursinnig grimas.

»Buh!« svarade Kuvalda, utan att röra sig ur stället och visade den
andre tänderna med ett hånfullt grin.

»Fan anamma!« skrek kommissarien, purpurröd af förargelse --- »det
skall han få sota för!  Jag...«

»God morgon, mina värdaste herrar«, hördes köpman Petunnikofs sliskiga
stämma, i det han plötsligt uppenbarade sig i dörren.

Hans skarpa blick uppfattade med ens situationen.  Han ryckte till,
trädde ett steg tillbaka, tog af mössan och korsade sig andäktigt.
Därpå flög ett triumferande leende öfver hans ansikte, och i det han
mönstrade ryttmästaren med elak skadefröjd, frågade han i ödmjuk ton:

»Hvad har tilldragit sig här, mina herrar?  Det ser ut, som om de
skulle slagit ihjäl en människa!?«

»Ja, något ditåt tycks vara fallet«, svarade ransakningsdomaren.

Petunnikof suckade djupt, korsade sig ännu en gång och sade i en ton
af djup bedröfvelse:

»Ack, herre min Gud!  Hur ofta har jag inte fruktat, att det skulle gå
på det viset!  Hur ofta kom jag inte hit för att se, att allt stod
rätt till... oj, oj, oj!  Och hur ofta öfverfölls jag inte hemma af
onda aningar...  Gud bevare hvar och en för så förskräckliga
saker!...  Hur ofta tänkte jag inte på att säga upp den där
herrn... anföraren för hela det här lösdrifvarföljet...  Men jag lefde
i ständig skräck, skall ni veta...  Det är ju ett sådant byke...  Bäst
att ge efter, sade jag alltid för mig själf, annars kan det värsta
hända...«

Han slog afvärjande ut med handen, lät därpå fingrarne långsamt glida
genom skägget och suckade än en gång.

»Ytterst farliga människor!« fortfor han.  »Och den där herrn är så
att säga deras chef... en riktig röfvaranförare!«

»Vi skola nog känna honom på pulsen!« sade poliskommissarien i
löftesrik ton, i det han kastade en hämndgirig blick på ryttmästaren.
»Jag känner honom nog ---«

»Ja, visst, bror lille, vi äro ju gamla bekanta!« bekräftade Kuvalda
familjärt.  »Hur ofta har jag icke måst smörja dig, för att du skulle
tiga ---«

»Hörde ni det, mina herrar!« ropade poliskommissarien alldeles utom
sig.  »Viljen I vara goda och lägga det på minnet...  Det skall han
minsann få umgälla!  Vänta bara, min gubbe, du skall allt bli påmind
om mig!  Jag skall nog få dig spak, jag, gamle vän!«

»Triumfera inte i förtid --- gamle vän!« svarade Aristid Kuvalda
lugnt.

Doktorn, en ung man med glasögon, betraktade ryttmästaren med
nyfikenhet, ransakningsdomaren med en uppmärksamhet, som icke bådade
godt, under det Petunnikof oförstäldt lade sin segerglädje i dagen och
poliskommissarien skrikande och gestikulerande sprang omkring Kuvalda.

I dörren till härberget visade sig nu Martjanofs dystra gestalt.  Han
närmade sig sakta och stannade tätt bakom Petunnikof, så att han
nästan berörde dennes hjässa med hakan.  Bakom honom tittade diakonen
fram med sina små svullna, blodsprängda ögon.

»Ja, men mina herrar --- låt oss då företaga något!« föreslog doktorn.

Martjanof gjorde en förskräckligt grimas och nös plötsligt häftigt,
rätt öfver hufvudet på Petunnikof.  Denne skrek till, hukade sig ner
och sprang åt sidan, hvarvid han så när knuffat omkull
poliskommissarien, som sökte taga emot honom i sina armar.

»Ser ni, mina herrar«, klagade köpmannen, i det han pekade på
Martjanof, »så där bära de här människorna sig åt!  Oj!«

Kuvalda gaf till ett gapskratt och också doktorn och
ransakningsdomaren måste skratta.

I dörren trängdes oupphörligt nya gestalter.  De uppsvällda, yrvakna
fysionomierna med deras röda, inflammerade ögon och tofviga hår
stirrade oförfäradt på de tre myndighetspersonerna.

»Seså, hvad har ni här att göra?« röt poliskonstapeln, som var
posterad vid dörren, barskt åt dem.  Han ryckte i deras trasor för att
hålla dem tillbaka, men han var en mot många, och de trängde sig,
utan att akta på honom, allt längre fram --- stumma, hemska figurer,
stinkande af finkel.  Statsmaktens representanter kände sig en smula
illa till mods i närvaron af hela denna tvetydiga publik.

»Se här mina hyresgäster och vänner«, sade Kuvalda med ett hånfullt
skratt, »ifall herrarne vilja göra deras bekantskap?  Förr eller
senare fån I ändå alltid att göra med dem å ämbetets vägnar.«

Doktorn undertryckte ett leende.  Ransakningsdomaren bet hårdt ihop
tänderna, och poliskommissarien, som ansåg, att det var på tiden att
skrida till handling, ropade högljudt åt konstapeln på gården:

»Sidorof!  Hvissla ett tag och säg till, att vi behöfva en vagn...«

»Ja, jag skall också gå nu, mina herrar«, sade Petunnikof, som kom
framkrypande ur någon vrå.  Och vänd till Kuvalda, bifogade han:
»Härberget här torde ni utrymma i denna dag, herre...  Jag ämnar låta
rifva det!  Laga, att allt blir i ordning --- annars går jag till
polisen!«

Ute på gården hördes en gäll hvissling från poliskonstapelns pipa,
medan Kuvaldas vänner stodo i en tät klunga utanför dörren till
härberget, gäspande och sträckande på sig.

»Jaså, ni vill inte veta af någon bekantskap?  Ni finner oss
påflugna?« hånade ryttmästaren.

Petunnikof drog sin börs ur fickan, gräfde en stund i den och tog
slutligen fram två femkopeksstycken, som han lade vid likets fötter.

»Herran vare mig nådig...  Till begrafning af det syndiga stoftet ---«

»Hvad för slag?« röt Aristid Kuvalda --- »hvad understår du dig!...
Till begrafning?  Tag genast bort det!  Tag bort det, hör du!  Den
skurken vågar erbjuda sina syndapengar till en hederlig människas
begrafning!  Jag slår dig sönder och samman!«

»Ers högvälborenhet --- hör ni!« pep köpmannen alldeles förfärad,
under det han klamrade sig fast vid poliskommissariens arm.  Doktorn
och domaren skyndade till undsättning, och kommissarien skrek:

»Hitåt, Sidorof!«

`Fördettingarnas´ kompani trängdes om hvarandra i dörren och iakttog
med lifligaste nyfikenhet, hvad som tilldrog sig vid
dödsbädden. Kuvalda svängde knytnäfven öfver Petunnikofs hufvud likt
ett rasande djur och rullade vildt med de blodsprängda ögonen.

»Kanalje! tjuf!« ropade han --- »tag genast bort dina pengar, ditt
usla afskum!  Tag dem, säger jag... annars spikar jag fast dina
kopparslantar i ögonen på dig --- ---«

Petunnikof tog med skälfvande hand sin fromma gåfva från britsen och
sade, i det han med den andra armen skyddade sig mot Kuvaldas
knytnäfve:

»Ni är mitt vittne, herr poliskommissarie --- och också ni, godt
folk...«

»Vi äro ondt folk, herr köpman«, hördes `afskrädets´ knarkande stämma.

Poliskommissarien blåste upp kindbenen, så att de stodo som ballonger,
och hvisslade i full förtviflan, under det han afvärjande höll sin
hand öfver hufvudet på Petunnikof, som snodde af och an framför honom,
som om han ville krypa in i honom.

»Skall jag kanske låta dig kyssa den dödes fötter, du din etterorm?«
röt Kuvalda och grep Petunnikof i kragen, samt slängde honom, som om
han varit en kattunge, bort mot dörren.  Gruppen af de här stående
`fördettingarna´ skilde sig hastigt åt, så att köpmannen kunde falla
riktigt bekvämt.  Han låg utsträckt vid deras fötter och tjöt, full af
ångest och raseri:

»Hjälp!  Han mördar mig!  Hjälp!...«

Martjanof höjde långsamt foten och måttade med tåspetsen åt köpmannens
hufvud, under det `afskrädet´ med synbart välbehag spottade honom i
ansiktet.  Köpmannen rullade ihop sig som ett nystan och kröp på alla
fyra ut på gården, ledsagad af skallande skratt.  Emellertid hade
ytterligare två poliskonstaplar kommit till, och åt dessa ropade
kommissarien nu triumferande, i det han pekade på Kuvalda:

»Arrestera honom!  Bind honom!«

»Sätt på honom handklofvar, kära vänner!« bad Petunnikof.

»Låt det vara --- jag tänker inte löpa ifrån er!« sade Kuvalda till de
båda polismännen, som närmade sig honom.  »Jag skall själfmant gå dit
jag bör...«

`Fördettingarna´ försvunno, den ena efter den andra.  En kärra for in
på gården, och ett par bedröfliga skepnader började syssla med att
föra skolmästaren ut ur härberget.

»Dig skall jag nog sörja för, gamle vän... vänta bara!« hotade
poliskommissarien Kuvalda.

»Nå, din kaxe!« hånade Petunnikof, som blef helt upprymd, då han såg,
att hans dödsfiende var fängslad.  »Har du nu fastnat i snaran, hva'?
Vänta, min gosse, du skall nog få se på värre ändå!«

Kuvalda teg.  Han stod mellan de båda polismännen, lång och rak med
rynkad panna och såg på, hur de lade skolmästaren på kärran.  Mannen,
som höll liket under armarne, var liten till växten och kunde icke få
upp hufvudet på vagnen, medan fötterna redan lågo där.  Väl en minut
förblef den döde i denna sväfvande ställning, som om han ville störta
sig ner på hufvudet och dölja sig i jorden undan alla de elaka och
dumma människorna, som störde hans ro.

»Fören bort honom!« befallde poliskommissarien, pekande på
ryttmästaren.

Kuvalda gjorde inga invändningar.  Stillatigande, med dyster uppsyn,
gick han öfver gården.  Då han gick förbi den döde, böjde han på
hufvudet, utan att se på honom.  Martjanof följde efter honom med sitt
förstenade ansikte.  Köpmannen Petunnikofs gård var snart tom.

»Seså, hopp!« ropade körsvennen på likkärran åt sin hästkrake och
skakade tömmarne öfver hans rygg.  Hästen satte sig i gång, och kärran
for gnisslande öfver den ojämna gården.  Betäckt med gamla trasor, låg
skolmästaren utsträckt i hela sin längd på det bortskramlande
fordonet, och han tycktes småle mildt och belåtet, som om han vore
glad öfver, att han ändtligen lämnade härberget --- lämnade det för
alltid.  Petunnikof såg efter honom, korsade sig andäktigt och började
därefter sorgfälligt med mössan torka bort dammet och smutsen från
kläderna.  Och allt efter som dammet försvann från hans rock, blef
uttrycket af själfbelåtenhet och själfsäkerhet i hans ansikte allt
starkare.  Han kunde ifrån gården se, hur ryttmästare Aristid Fomitsch
Kuvalda skred uppför backen mellan de båda poliskonstaplarne, med
händerna bundna på ryggen, lång och rak med högburet hufvud, och på
detta mössan med den röda randen, som lyste som en blodstrimma...

Med en segrares leende på läpparne gick Petunnikof mot
härbergesbyggnaden, men plötsligt stannade han, ytterligt förskräckt.
I dörren midt emot honom visade sig en hemsk gestalt --- en lång mager
gubbe med en stor käpp i handen och en stor säck på ryggen, insvept i
trasor, djupt böjd under sin börda och med hufvudet sänkt mot bröstet,
som om han i nästa ögonblick ämnade rusa på köpmannen.

»Hvem är --- hvem är du?« skrek Petunnikof.

»Jag är en människa«, hördes ett hest kraxande.

Detta kraxande återgaf Petunnikof hans lugn, och han smålog till och
med.

»En människa... ack du!...  Kan det då finnas sådana människor?«
försökte han att skämta.

Han trädde åt sidan för att lämna plats för gubben, som gick rätt på
honom och med sin hesa knarrande stämma sade:

»Det ges olika slags människor... allt efter som Gud täcks skapa dem
till...  Det finns de, som äro sämre än jag... ännu mycket
sämre... ja, då!«

Den molnfyllda himlen såg tigande ned på den smutsiga gården och på
den välklädde mannen med det grå hakskägget och de listiga ögonen,
hvilken gick af och an med jämna steg och mätte upp marken.  På taket
till huset åt gården satt en kråka och skrek triumferande »kra! kra!«
under det hon sträckte på halsen och vippade af och an.

I de grå molnen, som betäckte himlen, låg det något strängt, spändt
och obevekligt, som om de ville urladda sig i en väldig störtskur och
voro fast beslutna att spola bort all smuts från denna olyckliga,
plågade och sorgliga jord.


(Slut på berättelsen »Urspårade«.)

------------------------------------------------------------------------

JEMELJAN PILJAJ.

»Det återstår oss ingenting annat än att ge oss i väg till saltverken!
Det är ett förbannadt saltgöra förstås, men hvad skall man taga sig
till, när man är färdig att svälta ihjäl!«

Efter att ha sagt detta, drog min reskamrat Jemeljan Piljaj väl för
tionde gången sin tobakspung ur fickan.  Så snart han öfvertygat sig
om, att den var lika tom som dagen förut, utstötte han en suck,
spottade och lade sig på ryggen, för att hvisslande stirra upp i den
molnfria, solglödande himlen.  Vi lågo bägge på en sandig landtunga
tre verst från Odessa, som vi lämnat, därför att vi icke funnit något
arbete där.  Vi voro hungriga och rådslogo om, hvart vi nu skulle
vända oss.  Jemeljan hade sträckt ut sig på sanden med hufvudet åt
steppen och fötterna åt hafvet, och vågorna, som med ett sakta brus
plaskade mot stranden, sköljde öfver hans nakna, smutsiga fötter.  Han
blinkade, bländad af solskenet, kröp än ihop som en katt och lät sig
än glida närmare hafvet, så att vågorna ibland sköljde öfver honom
ända till axeln.  Det förströdde honom och försatte honom på samma
gång i en melankoliskt lättjefull stämning.

Jag vände min blick åt hamnen, där en tät skog af master reste sig,
insvepta i tjocka svartblå skyar.  Det dofva, orediga bullret af
rasslande ankarkettingar, pipande af lokomotiven, som forslade
fraktgodset, och sorlet af arbetarne, som höllo på att lasta fartygen,
trängde till oss öfver vattnet.  Jag såg ingenting därborta, som kunde
upplifva vårt sjunkna hopp om arbetsförtjänst, och därför steg jag upp
och sade till Jemeljan:

»Nå, låt oss ge oss af då till saltverken...«

»Godt, låt oss gå!...  Men förstår du dig också på arbetet där?«
frågade Jemeljan.

»Det reder sig nog, när vi väl äro där.«

»Skola vi gå då?« upprepade Jemeljan, men utan att röra en led.

»Ja visst.«

»Framåt marsch, alltså...  Det låter höra sig!  Och det där fördömda
Odessa må hin håle anamma!  Sådant skall låtsas vara en hamnstad!
Måtte jorden uppsluka det, gärna för mig.«

»Ja seså, stig upp och kom nu!  Svordomar lär inte hjälpa något.«

»Hvart ska' vi egentligen gå då?  Till saltverken?  Verkligen?  Ja,
det var så rätt, det!...  Vet du hvad, bror lille, när allt kommer
omkring, är det nog lika litet bevändt där borta hos saltsjudarne
också!«

»Men du tyckte ju själf, att vi skulle ge oss af dit?«

»Mycket rätt, det sade jag, och hvad jag sagt, det står jag vid.  Men
det tjänar ingenting till, det är lika säkert.«

»Hvarför inte det?«

»Hvarför det?  Tror du kanske, att de stå och vänta där borta på
oss.  --- `Var så snälla, herr Jemeljan och herr Maxim, och ha den
godheten att anstränga edra muskler en smula och taga emot våra
slantar i gengäld!´ ...  Nej, min gubbe, på det viset går det inte
till där, inte!  Nu ser du, äro vi båda två fria herrar och kunna göra
hvad oss lyster...«

»Ja, ja, låt det nu vara nog!  Kom!«

»Hvarför så brådtom?  Vi skola alltså träda inför ägaren till den där
saltkriken och i djupaste underdånighet säga till honom: `Högtärade
herr människoskinnare och blodsugare, vi ha kommit för att erbjuda ers
glupskhet vårt skinn, --- vill ni inte ha den godheten att för sextio
kopek om dagen flå af oss bit för bit.´ Och däraf följer sedan...«

»Stig då upp en gång, och låt oss gå!  Innan det blir afton, kunna vi
hinna fram till den nästa af fiskrarnes fångplatser.  Om vi hjälpa
till att draga nätet, kan det kanske inbringa oss en kvällsvard.«

»Kvällsvard?  Du har rätt!  Fiskrarne äro godhjärtade af sig, hos dem
kan man säkert få något att äta.  Kom, kom!...  Det tjänar ändå
ingenting till alltsammans.  Ingenting vill lyckas för oss i den här
veckan, fördömda otur!«

Han reste sig, alldeles våt af sjövatten, sträckte på sig, och stack
händerna ner i fickorna på sina byxor, som han sytt sig af ett par
mjölsäckar.  Efter att ha gräft en stund i fickorna, tog han upp de
tomma händerna, förde dem tätt intill ögonen och betraktade dem med
komisk min.

»Inte en smul!...  I fyra dar har jag nu letat och letat, utan att
hitta något.  Det är så, att man kan bli galen, bror lille!«

Vi gingo framåt utmed hafsstranden, i det vi emellanåt tillkastade
hvarandra några ord.  Våra fötter sjönko ned i den med fuktiga
musselskal blandade sanden.

Då och då träffade vi på slemmiga maneter, små fiskar som hafvet
kastat upp, och svarta, våta trästycken af egendomlig form...  Från
hafvet fläktade en härlig frisk bris, som tillviftade oss svalka och
ilade vidare framåt steppen, där den hvirflade upp lätta sandmoln.

Jemeljan, som annars var själfva munterheten, föreföll synbart
förstämd, och jag bemödade mig att bringa honom i bättre lynne.

»Berätta mig något ur ditt lif, Jemeljan«, började jag.

»Det skulle jag väl kunna, bror lille, men när magen är tom, sinar
talets ström.  Magen är nämligen hufvudsaken hos människorna, min
bror, och hur många missfoster och krymplingar det än kan finnas, utan
mage är ingen!  Den duger inte att pruta af något på.  Är magen
tillfredsställd är också själen munter; allt mänskligt görande och
låtande har sin rot i magen...  Men det vet du ju lika bra som jag.«

Han tystnade.

»Ack bror lille«, fortfor han efter en stund, »om nu hafvet plötsligt
ville kasta upp, låt oss säga en tusen rubel för mina fötter... fan
anamma, då skulle det bli annat af!  Då skulle jag bums med det samma
sätta upp en krog!  Dig skulle jag anställa som förste bokhållare, och
själf skulle jag göra i ordning ett läger åt mig under skänkdisken och
leda en slang till min mun direkt ur brännvinsfatet.  När jag så ville
läska mig ur glädjens och njutningens källa, behöfde jag bara
kommendera:  Maxim, vrid på kranen...  Och kluck! kluck! kluck! rann
det ner i strupen.  Bara att svälja, Jemeljan!  Det vore något, det,
djäfvuln anamma, och bondpacket, det fräcka jordkrypet, --- anfäkta,
dem skulle jag då skinna ordentligt!...  Jag skulle riktigt vända ut
och in på dem!  Kommer en sådan där kanalje och tigger: `Jemeljan
Pavlytsch, var snäll och skänk i en liten sup åt mig, jag skall betala
den sedan!... `Hvad för slag?...  Vill du vigga?  Nej, det blir
ingenting af.´ --- `Haf medlidande, Jemeljan Pavlytsch!´ --- `Nå, jag
skall väl inte vara så omedgörlig då.  Ge mig din vagn i pant, så
skall du få ett fjärdedels mått.´  Ha ha!  Jag skulle minsann lära den
slyngeln att dansa, jag!«

»Nå, var inte alltför grym!  De äro ju sådana utsvultna stackare, våra
bönder.«

»Utsvultna stackare!...  Det är rätt åt dem, det ska' de vara!  Är jag
inte utsvulten kanske?  Från det jag föddes, har jag svultit, bror
lille.  Och i ingen lagbok är det föreskrifvet.  Ja visst, ja!  Han
svälter!... hvarför?  För missväxtens skull?  Betviflas starkt!
Missväxt råder framför allt i hans dumma hjärna, och därifrån kommer
sedan missväxten på hans åkrar.  Däri ligger knuten!  Hvarför finns
det ingen missväxt i andra stater?  Därför att människornas hufvuden
där inte blott äro inrättade till, att de ska' kunna rifva sig i
nacken; där tänka människorna, det är saken!  Där, bror lille, förstår
folk att skjuta upp regnet till morgondagen, när de inte behöfva det i
dag, och solen blir helt enkelt stoppad in bakom molnen, ifall hon
någon gång skulle taga i för hett.  Och hvad hör man väl hos oss om
dylika åtgärder?  Inte ett dugg!...  Ack, men allt det där är ändå
bara bisaker...  Så där en tusen rubel i stället och en krog... det
vore något, det!...«

Han tystnade och tog, som han hade för vana, åter fram tobakspungen,
vände på den, tittade i den, spottade förargad och kastade den i
hafvet.

En våg fattade den smutsiga tingesten, förde ut den ett stycke och
kastade den därpå åter upp på stranden, som om den funne presenten för
tarflig.

»Vill du inte ha den?« brummade Jemeljan.  »Sladder, du skall behålla
den ändå!«

Han tog upp den våta pungen, lade en sten i den och slungade den långt
ut i hafvet.

Jag måste skratta.

»Nå, hvad grinar du för?« föll han öfver mig.  »Du är mig också en
fin pojke!  Hänger jämt med näsan i böckerna, släpar till och med det
otyget omkring med dig öfverallt... och är inte i stånd att begripa,
hvad en säger!  Du ditt fyrögda spöke!«

Denna anspelning på mina glasögon bevisade mig, att Jemeljans
förargelse redan nått en ganska hög grad.  Han brukade icke taga
anstöt af dem, förrän han var så där riktigt hjärtligt uppbragt på
hela världen.  Vanligtvis förlänade denna ofrivilliga ansiktsprydnad
mig något visst förnämt i hans ögon.  Under de första dagarne af vår
bekantskap kallade han mig aldrig annat än `ni´, fastän vi arbetade
tillsammans som kolbärare på en rumänisk ångbåt och jag var precis
lika trasig, sotig och eländig som han.

För att stämma honom en smula blidare, bad jag honom om ursäkt och
började att berätta för honom om de där `andra staterna´, som enligt
hans åsikt så skickligt förstodo att umgås med regn och solsken.  Jag
kunde icke underlåta att förvisa hans föreställningar i denna punkt
till fantasiernas område.

»Ser man på!...  Förhåller det sig på det viset!...  Aha!« insköt han
litet emellanåt, men jag hade likväl ett intryck af, att han icke
ägnade något vidare intresse åt mitt föredrag, utan tänkte på helt
andra saker.

»Jag tror det gärna, bror lille«, afbröt han mig slutligen med en
åtbörd,, som skulle uttrycka hans likgiltighet.  »Men nu vill jag
fråga dig en annan sak --- om en människa med pengar och med riktigt
mycket pengar till på köpet, just nu komme i vår väg, --- skulle du
väl vara i stånd att knäppa honom, för att göra litet mer än du är
tvungen till för din egen värda person?«

Han såg vid dessa ord forskande in under mina glasögon.

Jag ryckte ofrivilligt till.

»Nej«, svarade jag, »under inga omständigheter.  Ingen har rätt att
köpa sin egen lycka för priset af ett främmande människolif.«

»Håhå!  Hör man på!...  Det där utvecklas ju mycket fint och vackert i
böckerna, men det sker ju bara för att lugna samvetet.  I verkligheten
skulle nog samma slugmåns, som först funderat ut de där vackra
fraserna, visst icke betänka sig, ifall det gällde hans eget skinn,
utan hellre låta den andre få tro på det, än han själf bet i
gräset...  Rätt!  Här är min rätt ---« han höll sin seniga näfve midt
för näsan på mig --- »och hela skillnaden är, att den ene gör bruk af
denna rätt på det ena, den andre på det andra sättet.  Kom inte och
tala med mig om rätt!...«

Han hade dragit ögonen djupt in under de långa, urblekta ögonbrynen
och stirrade dystert framför sig.  Jag teg, då jag af erfarenhet
visste, att hvarje motsägelse var fruktlös, när Jemeljan var vid sitt
dåliga lynne.

Han tog upp en träkloss, som låg i vägen för honom, och kastade den i
vattnet.

»Den som kunde få röka...« sade han med en suck.

Jag blickade uppåt steppen och varseblef två fåraherdar, som lågo i
sanden och stirrade på oss.

»Varen hälsade, mina herrar«, ropade Jemeljan åt dem.  »Ha ni möjligen
någon tobak?«

Den ene af dem vände hufvudet åt sin kamrat, spottade ut ett grässtrå,
som han tuggat på, och sade slappt:

»Hä, Michael, de vilja ha tobak!«

Michael såg först upp mot himlen, som om han ville inhämta dess
samtycke till att inleda ett samtal med oss, och började därpå:

»Jag önskar er en god dag!  Hvart går färden?«

»Till Otschakof, till saltkrikorna.«

»Jaså!  Har man då kallat er dit?«

Utan att svara, sträckte vi ut oss på marken bredvid dem.

»Maka undan ränseln där, Nikita«, sade Michael till sin kamrat.
»Annars stjäla de korparne den kanske ifrån oss.«

Nikita log listigt i skägget och flyttade ränseln till sig.  Jemeljan
skar tänderna.

»Alltså vill ni ha tobak?« frågade Nikita.

»Vi ha inte rökt på länge«, svarade jag, icke precis uppmuntrad af det
mottagande, som kommit oss till del.

»Nå, men så rök då!«

»Hör på, din fördömda kalufs*, gör dig inte viktig till på köpet!«
skrek Jemeljan och rullade med ögonen.  »Tag hit, ifall du vill ge oss
något, men gyckla inte, ditt missfoster!  Har du ströfvat omkring på
steppen länge, att du förlorat all medkänsla?  Du skall få dig en
sinkadus i skallen af mig, så att du inte kan säga `pip´ en gång!«

De båda herdarne blefvo rädda och sprungo upp, för att ställa sig emot
oss med sina långa stafvar.

-- 
Fotnot: *) Chochól = den som bär tupé --- ett öknamn på ryssarne.

»Aha, bröder små, är det på det viset ni ber!...  Nå, kom hit bara!«

Jag tviflade icke alls på, att de fördömda karlarne verkligen ville
prygla upp oss.  Också Jemeljan hade, att döma af hans knutna näfvar
och vildt flammande ögon, den redligaste afsikt att öppna ett
slagsmål.  Men jag å min sida kände hvarken lust eller kraft att taga
del i bataljen och försökte därför försona parterna.

»Håll, bröder!« ropade jag.  »Min vän blef bara litet het, det är väl
inte så farligt!  Ge oss en smula tobak, om ni har råd på det, så
skola vi sedan draga våra färde.«

Michael såg på Nikita, och Nikita såg på Michael, och så skrattade de
bägge två:

»Så där skulle ni ha talat med det samma!«

Michael stack handen i fickan på sin blus och tog fram en stor
tobakspung, som han räckte åt mig:

»Se där, tag dig tobak!«

Nikita tog å sin sida en stor kaka bröd och ett stycke salt fläsk ur
ränseln.  Jag tog emot det erbjudna och tackade.

»Och nu adjö med er!« brummade Nikita, hvarpå de båda herdarne med
tunga steg vandrade bort öfver steppen.  Litet emellanåt sågo de sig
om efter oss.

»Fördömda pultroner!« ropade Jemeljan efter dem, i det han sträckte ut
sig på marken, så lång han var.  Vi började äta upp fläsket och det
smakliga, mjuka brödet.  Jemeljan smackade därunder högljudt hela
tiden, i det han med flit undvek min blick.

Det blef afton.  I fjärran steg nattens dunkel upp öfver hafvet och
sväfvade närmare och närmare, öfverdragande den sakta böljande
vattenytan liksom med en fin, blåaktig slöja.  Från samma håll höjde
sig en rad gulvioletta, af rosigt guld kantade moln, som gledo mot
steppen och ännu mer ökade skymningen.  Men där långt, långt borta vid
steppens rand hade en väldig solfjäder af purprade strålar utbredt sig
och färgade himlen och jorden i mjuka, varma skiftningar.  Vågorna
slogo mot stranden, och hafvet, --- här rosenrödt, där borta djupt
mörkblått --- var af underbar prakt och skönhet.

»Nu ska' vi röka«, sade Jemeljan, sedan vi slutat vår måltid.  »Ska'
vi gå vidare eller öfvernatta här?«

»Gärna för mig«, sade Jemeljan, i det han sträckte ut sig på marken
och stirrade upp mot himlen.

Så lågo vi tigande en stund.  Jemeljan blåste ut tjocka blågrå rökmoln
i luften.  Jag såg mig omkring och fråssade i åsynen af det härliga
aftonlandskapet.  Vågornas entoniga plaskande mot stranden hördes
långt öfver steppen.

»Hvad du än må säga«, började plötsligt Jemeljan, »så skulle det inte
vara så dumt att knäppa en sådan där rik knös en gång.  Man skulle
naturligtvis bära sig klokt åt.«

»Hvad är det, du pratar nu igen«, svarade jag förargad.

»Pratar?  Det är visst inte något prat!  Sådant där görs, du kan tro
mig!  Sju och fyrtio år har jag lefvat här i världen, och i tjugu år
har jag bråkat min hjärna med den där lilla operationen.  Hvad är det
väl för ett lif, det jag för?  Ett riktigt hundlif!  Ingenting att
äta, inte en vrå där man kan sträcka ut sig, --- sämre än en hund
lefver man!  Är det att vara en människa?  Nej, broder, det är
ingenting att stå efter!  Hvarför skulle inte jag också kunnat lefva
godt, när andra göra det?  Asch, måtte fan taga er allesammans, ert
helvetespack!«

Med ens vände han sitt ansikte emot mig och fortsatte i förändrad ton:

»En gång, vet du, var jag mycket nära däran... det felades bara så
litet, så litet.  Jag blef vek, när jag skulle göra't, jag, mitt dumma
nöt, och för det vore jag värd att brinna i helvetets eld!  Om du
vill, skall jag berätta dig det.«

Jag förklarade mig genast villig att höra hans historia.  Efter att ha
dragit ett par bloss ur sin cigarrett, började han som följer:

»Det var för åtta år sedan i Poltava, bror lille.  Jag hade då plats
på kontoret hos en köpman, som befattade sig med skogsköp.  Under ett
år gick allt godt och väl, jag lefde hyggligt och ordentligt, men så
började jag att dricka och förskingrade sexhundra rubel, som tillhörde
min principal.  Jag blef ställd inför rätta, fick tre månaders
fängelse, o. s. v. o. s. v. allting som det skall vara.

Då min tid var ute, stod jag där rådlös.  Hvad skulle jag taga mig
till?  I staden kände man mig och att söka plats någon annorstädes
saknade jag medel till, --- jag hade inte ens kläder på kroppen.  Jag
begaf mig därför till en bekant, en viss obskyr hedersman, som höll en
krog, sysslade med åtskilliga kanaljerier och gick tjufvar och annat
slikt godt folk till handa.  På samma gång en mycket anständig och
godhjärtad person och ett ljust hufvud.  Han var en stor bokvän, hade
läst en oerhörd massa och begrep sig förbannadt bra på lifvet.

Nå, jag gick alltså till honom och sade: `Hör på, Pavel Petrof, du
måste hjälpa mig!´ --- `Hvarför inte´, menade han, `det kan jag väl.
Människan skall hjälpa sin medmänniska, isynnerhet om de äro af samma
blod.  Du kan få bo, äta och dricka hos mig. --- tills något yppar sig
för dig´.  Ett skarpt hufvud, den där Pavel Petrof, må du tro, bror
lille!  Jag hade stor högaktning för honom, och han tyckte också
ganska mycket om mig.  Ibland satt han i timtal bakom sin disk och
läste högt ur någon bok om franska röfvare --- alla hans böcker
handlade om röfvare --- och jag hörde på och hörde på...  Märkvärdiga
kroppar voro de, och märkvärdiga saker gjorde de.  Och när det gick på
tok för någon af dem, så skedde det alltid med ett väldigt brak.  Än
tycktes de sjunka ner i dyn, så att endast hufvud och händer syntes,
än voro de åter ofvanpå --- tills plötsligt mot slutet af boken bödeln
likväl fick tag i dem och allt pladask! gick åt fanders.

Ett par månader sitter jag sålunda hos Pavel Petrof och hör på hans
röfvarhistorier och andra prat.  Och jag ser, hur en mängd misstänkta
figurer smyga ut och in hos honom och bringa honom idel glänsande
vackra saker, små klockor och armband och liknande tingestar --- och
jag säger mig själf, att i den sortens affärer ligger då inte för ett
uns förstånd.  Har en sådan där munsjör stulit något, så ger Pavel
Petrof honom högst halfva priset för det, och det var ändå bra
betalt.  Och så heter det genast: `Åhoj kypare!  Bulla upp hvad som
finns!´  Och så går det alltihop upp i sus och dus, inte ett öre blef
det kvar.  Nej, min gubbe, allt det där är bara strunt.  Och så blir
den ene knipen och den andre släpad inför rätta... och hvarför?  För
en eländig inbrottsstöld, där det stulits för hundra rubels värde!...
Hundra rubel!  Som om det lönade mödan att riskera lif och frihet för
hundra rubel!

Jag säger därför till Pavel Petrof:  `Pavel Petrof´, säger jag, `allt
det där är struntsaker, som inte äro värda, att man lägger handen vid
dem.´ `Hm´, menar han, `du kan nog ha rätt!  Men å andra sidan pickar
hönan alltid endast upp korn efter korn.  Det förstås, att när man
riktigt tänker på saken, så ligger det verkligen en brist på
själfaktning i dessa slags affärer, och den, som håller på sig själf,
skulle inte besmutsa sin hand med en stöld för tjugu kopeks skull.
Sådant borde aldrig ske!  Det är precis´ menar han, `som om jag, en
person med europeisk bildning, skulle vilja sälja mig för hundra
rubel!´  Och nu började han genom exempel göra klart för sig, hur en
människa, som känner sitt eget värde, bör förhålla sig.  Länge talade
vi på detta sätt, och slutligen sade jag till honom: `Jag har redan
länge tänkt på, Pavel Petrof, att försöka min lycka på den vägen, och
eftersom ni är en person med lifserfarenhet, skulle jag vilja be er om
råd, hur och på hvad sätt.´ --- `Hm´, säger han, --- `jag vill gärna
råda dig.  Du skulle en gång riskera en större affär alldeles för egen
räkning, utan hvarje främmande hjälp.  Här är till exempel köpmannen
Oboimof´, säger han, `han kommer i dagarne hemåkande alldeles ensam
från sin skogsegendom.  Som du vet, har han alltid mycket pengar på
sig, ty han hämtar veckoförtjänsten från sin förvaltare på
skogskontoret.  Trehundra rubel och ändå mera omsätta de dagligen.
Han måste fara öfver Worskla, och bron är för tillfället just litet
bristfällig...  Hvad säger du om det?´

Jag tänkte efter.  Oboimof var samme köpman, på hvars kontor jag varit
anställd.  Saken hade alltså två goda sidor --- för det första kunde
jag få hämna mig på honom, och för det andra var det duktigt med pengar
att förtjäna. `Jag får väl sofva på saken först´, sade
jag. `Naturligtvis`, menade Pavel Petrof.«

Jemeljan teg en stund och började långsamt rulla en cigarrett åt sig.
Den färgrika aftonrodnaden hade nästan slocknat, endast ett smalt
rosenrödt band, som med hvar sekund blef allt blekare, färgade ännu
knappt märkbart kanten på ett fjädermoln, som stod orörligt, liksom
utmattadt på den mörka himlen.  På steppen var det stilla och
melankoliskt, och vågornas oafbrutna sakta plaskande framhäfde med
sina entoniga veka sång ännu starkare detta vemod och denna stillhet.
Från alla håll kommo sällsamma grå skuggor framsmygande och sväfvade
ljudlöst öfver den jämna, af dagens hetta liksom utmattade slätten,
som nu låg försänkt i djup slummer.  Öfver hafvet blixtrade stjärnorna
fram, den ena efter den andra, och de föreföllo så glänsande nya och
blanka, som om de blifvit gjorda först i går för att smycka denna
djupt sammetsblå, sydländska himmel.

»Ja, bror lille«, fortfor Jemeljan i sin berättelse, »jag öfvervägde
alltså noga saken och lade mig bemälda natt på lur bland busksnåren på
Worsklas strand.  Jag hade tagit med mig en järnbult, som vägde sina
tolf pund.  Det var i oktober, mot slutet af månaden, så vidt jag kan
minnas.  Det var en natt, liksom enkom afsedd för mitt företag ---
mörkt var det som i ett människohjärta...  Och en bättre plats kunde
jag inte heller önskat mig.  Det var tätt invid bron, på hvilken ett
par bräder voro borta, så att köpmannen måste åka långsamt.  Jag
ligger alltså där och väntar, uppfylld af hätskhet och ondska, bror
lille, så att det kunde räckt för tio köpmän.  Och jag föreställde mig
saken så enkel, att jag icke kunde tänka mig något enklare, --- ett
hugg och weg var han...«

Jemeljan steg upp från sin plats.

»N-ja«, fortfor han, »och där låg jag således, förstår du, och hade
allt klappadt och klart i hufvudet:  Ett enda slag --- och pengarne
äro dina!  Pang --- och allt är slut...

Du är ju af den åsikten, att människan i sig själf är fri, kan besluta
sig helt och hållet efter sin egen vilja.  Nonsens, bror lille!  Säg
mig du, hvad du kan göra i morgon!  Fri --- he he!  Dumheter!  Du har
inte en aning om, huruvida du i morgon skall gå åt vänster eller
höger.  Hm --- ja...  Jag låg alltså och väntade på det ena --- och så
blef det något helt annat.  En rent af orimlig, enfaldig historia...

På en gång får jag nämligen se någon komma emot mig från staden.  ---
Han föreföll drucken och raglade och hade en käpp eller något liknande
i handen.  Och så pratade han någonting oredigt för sig själf och
grät, jag hörde tydligt, hur han snyftade.  När han kommer närmare,
får jag se, att det är --- en kvinna!  Fy tusan, tänker jag, fördömda
hexa, kom hit bara!  Dig skall jag då tvåla in ordentligt!  Men hon
går rätt på bron, och med ens skriker hon till: `O, min älskade,
hvarför gjorde du mig detta!´  Jag säger dig, broder, att det
skriket... det gick genom märg och ben på mig.

Hvad skall det här betyda? tänkte jag.  Jag låg där alldeles stilla,
tryckt mot marken, och darrade i hela kroppen... hvart hade på en gång
min ondska tagit vägen?  Hon går rätt emot mig, när som helst kan hon
trampa på mig, och oupphörligt stönar hon: `Hvarför? hvarför?´

Plötsligt --- pang! --- kastar hon sig till marken och det alldeles
tätt bredvid mig.  Och nu började hon jämra sig så hjärtslitande, att
jag inte kan beskrifva det, bror lille.  Hon bara gråter och gråter i
ett, och jag blef själf sorgsen därvid till mods.

Hvad skulle jag nu taga mig till?  Bäst att ge sig af, tänkte jag, men
jag vågade inte röra mig.

På en gång trädde månen fram ur molnen och sken så klart, att jag blef
riktigt ängslig.  Jag stödde hufvudet mot armbågen och såg på
henne...  Och då, broder, gingo alla mina planer och afsikter åt
fanders!  Jag blickar dit och får hjärtklappning, när jag ser, att det
är en helt ung flicka, nästan bara ett barn....  Ett fint litet
ansikte och små lockar kring kinderna, och hennes stora ögon blickade
så sällsamt, och hennes späda skuldror skälfde och skakade...  Och ur
ögonen droppade stora tårar, den ena efter den andra.

Då blef jag alldeles öfverväldigad af medlidande, bror lille.  Jag
hostade för att göra mig bemärkt, och hon skrek till högljudt: `Hvem
är det?  Hvem är det?´  Hon tycktes ha blifvit alldeles hjärtskrämd.
Nå, jag sprang upp och gaf henne besked:  `Det är jag´, sade jag...
`Hvem är ni då?´ frågar hon vidare och spärrar förskräckt upp ögonen
och darrar som ett asplöf.  `Hvem är ni?´

Jemeljan måste ofrivilligt skratta midt i sin berättelse.

»`Hvem jag är, frågar ni?  Framför allt behöfver ni inte vara rädd,
lilla fröken!  Jag skall inte göra er något ondt.  Jag är --- en
ofarlig människa, en stackars lösdrifvare, ser ni.´  Jag kunde ju inte
säga henne, att jag lagt mig där i bakhåll, för att knäppa en köpman!
Och hon svarade: `Mig gör det detsamma --- jag har kommit hit för att
dränka mig.´  Och det sade hon i en ton, så att det gick en rysning
öfver mig --- alldeles för allvarsamt talade hon, käre bror.  Nå, hvad
var då att göra?«

Jemeljan sträckte liksom hjälplöst ut armarne och såg på mig med ett
bredt, godmodigt leende.

»Jag började med en gång på att tala och tala, bror lille.  Hvad jag
sade, det vet jag icke längre nu, men jag talade så, att jag själf
spetsade öronen... mest väl om, att hon ännu var så ung och vacker...
Ty hvad det sista anbelangar, så var hon verkligen en märkvärdigt
vacker flicka...  Ack du, min bror lille, hvad skall jag väl mera
säga...  Lisa hette hon...  Jag talade alltså till henne --- eller
kanske var det mitt hjärta, som talade.  Och hon ser på mig, så
genomträngande och allvarligt och småler plötsligt!....« formligt
gallskrek Jemeljan utåt steppen med tårdränkt stämma och tårar i
ögonen och fäktade med de knutna näfvarne i luften.

»Och då hon smålog, då töade jag också fullständigt upp och pladask!
kastade jag mig på knä för henne.  `Lilla fröken´, säger jag, `lilla
fröken!´ o. s. .v  Men hon, bror lille, hon fattar med båda händerna
om mitt hufvud och ser mig i ögonen och småler... alldeles som en bild
på en tafla!  Hennes läppar darra, hon vill säga något, och till slut
fattar hon mod och säger:  `Också ni, min vän, är olycklig liksom jag!
Inte sant?  Säg mig det, min gode vän!´ --- Ja, bror lille, så var
det!  Och inte nog med det, nej --- hon kysste mig också, här på
pannan, bror, --- här, förstår du?  Ack, vid Gud, min dufva lilla,
något skönare har aldrig händt mig under hela mitt lif, under alla de
sju och fyrtio år jag lefvat, --- vill du tro det?  Och hvarför hade
jag väl gett mig af dit till bron?  Ack ja, lifvet, lifvet!...«

Jemeljan tystnade och stödde hufvudet mot händerna.  Gripen af hans
sällsamma berättelse, fann icke jag heller några ord, utan blickade ut
öfver det sakta, böljande hafvet, som liknade det väldiga bröstet på
någon lugnt sofvande jätte.

»Nå«, fortfor Jemeljan, »slutligen steg hon upp och sade till mig:
`Följ mig hem!´  Vi gåfvo oss af tillsammans.  Jag kände knappt benen
under mig, men hon berättade mig, hur alltihop kommit sig.  Hon var
sina föräldrars enda dotter, hennes far var köpman, och hon var
naturligtvis mycket bortskämd.  Och så kom det en student, som gaf
henne lektioner, och de förälskade sig i hvarandra.  Så reste han, och
hon väntade på honom...  Då han var färdig med sina studier, skulle
han komma och förlofva sig med henne, så hade de gjort upp sins
emellan.  Men han kom inte, utan skickade henne ett bref:  `Du är inte
god nog åt mig´, och så vidare.  Det var naturligtvis sårande för
flickan --- nå, och så ville hon göra en dumhet, den kära lilla.  Allt
det där berättade hon mig, och så kommo vi fram till huset, där hon
bodde.  `Nu farväl, min gode vän´, sade hon.  `I morgon reser jag bort
härifrån.  Behöfver ni pengar?  Säg bara ifrån, ni behöfver inte
genera er.´

`Nej´, säger jag, `stor tack, fröken, men jag behöfver ingenting´. ---
`Ack jo, bäste vän, tag emot!´ envisades hon.  Men fastän jag var
alldeles utsvulten och trasig, ville jag inte taga emot något af
henne.  Det var inte längre pengar det kom an på för mig, broder.  Och
då vi togo afsked, sade hon till mig: `Aldrig i lifvet skall jag
glömma dig! --- En vildt främmande människa --- och har ändå handlat
som en sann vän emot mig´. --- Nå, det, som är förbi, är förbi!«
afbröt sig Jemeljan plötsligt, i det han började rulla en ny
cigarrett.

»Hon gick in i huset«, fortfor han sedan.  »Jag satte mig på en bänk
bredvid porten.  Jag kände mig så vemodig till sinnes.  Nattväktaren
kom.  `Hallå du --- hvad stryker du omkring för?´ skrek han åt mig.
`Du vill väl stjäla något, hva?´  Dessa ord stucko mig som en syl i
hjärtat.  Jag gaf honom ett slag på käften, så att det small om det.
Det blef ett fasligt väsen och hvisslande... marsch till polisen med
dig!  Gärna för mig, det var mig alldeles likgiltigt.  Jag slog mig
lugnt ned på bänken igen, tänkte inte alls på att rymma min väg.  De
förde bort mig, jag stannade öfver natten på polisvaktkontoret, och på
morgonen läto de mig löpa.

Jag kommer till Pavel Petrof.  `Hvar har du hållit hus?´ frågar han
skrattande.  Jag betraktar honom och se --- det är samma människa som
i går, och dock tycker jag mig upptäcka något nytt hos honom...  Nå,
jag berättar honom allt, så som det gått till.  Han hörde uppmärksamt
på och sade sedan: `Ni är ett stort nöt, Jemeljan Nikitysch, och en
tölp dessutom.  Kanske är det er lägligt att så snart som möjligt
försvinna ur mitt hus!´ --- Hvad annat återstod mig väl att göra?
Hade han inte rätt?  Jag gick alltså min väg, och därmed basta.  ---
Så, bror lille, var det med den historien.«

Han tystnade och sträckte ut sig på marken, i det han stack händerna
under hufvudet och stirrade upp mot den mörka, stjärnbeströdda
himlen.  Rundt omkring var allt stilla.  Vågornas brus ljöd allt
saktare och trängde nu endast som det svaga suckandet af en sofvande
till vårt öra.
	
(Slut på berättelsen »Jemeljan Piljaj«.)

------------------------------------------------------------------------

KAIN OCH ARTEM.

Kain var en liten, rörlig jude med spetsigt hufvud och gult, magert
ansikte; på hans kinder och haka växte testar af rödt, borstigt hår,
och hans ansikte tittade fram därur som ur en gammal illa tilltygad
plyschram, hvars öfre afslutning var skärmen på hans smutsiga mössa.

Under skärmen och de röda, tofviga ögonbrynen blinkade ett par små grå
ögon fram.  De dröjde sällan länge vid ett och samma föremål, utan
gledo alltid hastigt från den ena sidan till den andra och utdelade
öfverallt ett skyggt, vänligt, inställsamt leende.

Hvar och en, som såg detta leende, begrep genast, att den rådande
känslan hos dess ägare var fruktan, för allt och alla, en fruktan, som
ständigt var färdig att förvandla sig till förskräckelse.  Och därför
skyndade sig hvar och en, som icke var alltför lat och slapp, att
genom elaka speglosor och näsknäppar ännu mer stegra denna den lille
judens rädsla, som tycktes ha sitt säte icke blott i hans nerver, utan
också i vecken på den långa, alltid flaxande segelduksrocken, hvilken
omslöt hans skinntorra gestalt ända ned till tårna.

Judens namn var Chaim Aaron Purwitz, men han kallades allmänt endast
Kain.  Det var enklare, folk voro mera förtrogna med det, och så låg
det så mycket förolämpande i det.  Fastän detta namn icke alls passade
till den spensliga, kraftlösa och förskrämda gestalten, voro dock alla
fast öfvertygade om, att de riktigt karakteriserat den sålunda
benämnde till kropp och själ och på samma gång tillfogat honom en djup
skymf.

Kain lefde bland människor, som själfva voro illa åtgångna af ödet,
och sådana människor tycka alltid om att gå illa åt andra.  Och de
förstå sig utmärkt härpå, isynnerhet som de blott på detta sätt kunna
hämnas för den mot dem begångna oförrätten  Det var ju så ofarligt att
förolämpa Kain!  Då de drefvo gyckel med honom, smålog han blott
liksom i känslan af sin skuld, och mången gång instämde han till och
med själf i hånet, som ville han sålunda i förskott betala de elaka
skämtarne priset, för att han fick vistas ibland dem.

Det förstås af sig själft, att Kain var handelsman.  Han gick genom
gatorna med en trälåda framför bröstet och utropade sina varor med en
sliskigt inställsam röst:

»Blanksmörja!  Tändstickor!  Knappnålar!  Hårnålar!  Galanterivaror!
Korta varor!«

Ännu ett karakteristiskt drag i hans yttre måste jag omnämna --- hans
öron voro stora och utstående och ryckte oupphörligt krampaktigt som
på en skrämd häst.

Kain bedref sitt geschäft i `brantbacken´ --- en plats som tjänade
till samlingskvarter för alla möjliga trashankar, så att säga själfva
afskummet af stadens befolkning, och utgjordes af en smal gränd med
gamla, höga, dystra hus.  Härbergen, krogar, bagerier, fruktbodar,
lumphandlare o. s. v. funnos här sida vid sida.  Invånarne bestodo af
skälmar, tjufgodsgömmare, småkrämare, matvaruhandlare och dylikt folk
af det mest brokiga slag.

I denna gränd fanns det alltid mycket skugga --- af de höga husen ---
mycket smuts och många berusade.  Om sommaren rådde där alltid en
genomträngande stank af ruttna matvaror och bränvinsfinkel.  Solen
tittade endast på morgonen helt flyktigt och försiktigt in där, som om
hon vore rädd att besudla sina strålar med dess smuts...

Gränden låg på sluttningen af ett berg, icke långt från den stora
flodens strand, och den var ständigt fylld af skeppsarbetare,
lastbärare och matroser från de i närheten liggande ångbåtarne.  Här
pokulerade de och roade sig på sitt vis, och här väntade tjufvarne i
ensliga vinklar och vrår, tills de skulle bli så fulla, att man
bekvämt kunde bestjäla dem.  Tätt utmed trottoaren stodo
köttbulleförsäljerskornas krukor, pastej- och bakverkshandlarnes
tråg.  Massor af arbetare strömmade upp från stranden och slukade
begärligt de varma rätterna, fulla karlar svuro och sjöngo sina
liderliga visor, handelsmän prisade sina varor med genomträngande
stämma, små fordon, hvars ägare lurade på tillfällen att förtjäna
något, trängde sig med möda genom de täta grupperna af köpande och
säljande.  Ett kaotiskt virrvarr af ljud fyllde den smala gränden,
lopp längs efter de smutsiga husväggarna, som med sin sönderfallande
rappning och sina stora mögelfläckar erbjödo en högst otreflig
anblick.

I detta moras af lefvande smuts, döfvande larm och oanständiga ord
kilade svärmar af barn ständigt af och an --- barn af olika åldrar,
men alla lika smutsiga, utsvultna och fördärfvade.  Från tidigt på
morgonen till sent på kvällen drefvo de omkring här, lefde af
mångelskornas frikostighet eller sina egna små händers skicklighet och
sofvo om natten i någon vrå --- i en portgång, under pastejbagarens
mjöllådor, i nischen till en källarglugg.  Men från och med
soluppgången voro dessa skroflernas och engelska sjukans bedröfliga
offer åter på benen för att stjäla ett par matbitar någonstädes eller
tigga sig af handelsmännen, hvad som var obrukbart att säljas.  Hvem
tillhörde dessa barn?  Alla och ingen...

I detta föga tilltalande kvarter vandrade alltså Kain dag efter dag,
utropade sina varor och sålde dem åt kvinnorna i gränden.  De lånade
af honom ett tjugukopekstycke på ett par timmar med förpliktelse att
ge honom tillbaka tjugutvå kopek, och de höllo alltid punktligt ord.
Äfven i andra afseenden utvecklade Kain en ganska vidsträckt
affärsverksamhet.  Han köpte af de supande arbetarne deras skjortor,
mössor, stöflar, dragspel, af kvinnorna deras lifstycken, kjolar och
godtköpssmycken och lämnade sedan igen sakerna åt dem mot kontant
betalning eller sålde dem, om de icke blefvo utlösta, med ett par
kopeks vinst.  Oupphörligt måste han därför hålla till godo med
skällsord och knuffar af sin kundkrets, ja, han måste till och med
underkasta sig att bli bestulen.  Han beklagade sig dock aldrig öfver
denna behandling, utan mötte den ständigt endast med sitt smärtsamt
blida leende.

Icke sällan blef han i något mörkt hörn öfverfallen af ett par, tre
hungriga eller berusade sällar, för hvilka ett mord icke betydde
stort.  Då kröp han ihop vid deras fötter, kullkastad af deras näfvar
eller redan af blotta förskräckelsen, gräfde krampaktigt i sina fickor
och besvor sina röfvare med skälfvande stämma:

»Tag inte allt, mina herrar! mina goda herrar!  Hur skall jag väl
annars kunna drifva handel?«

Och hans magra ansikte förvreds åter af det stereotypa, ängsliga
leendet.

»Nå, gnäll då inte så fasligt!  Tag hit trettio kopek...« hette det
då, ty de goda herrarne begrepo mycket väl, att man icke bör slita
hela jufret af kon, om man fortfarande vill ha mjölk.

Det kunde hända, att Kain efter ett sådant öfverfall helt enkelt steg
upp och vänskapligt slöt sig till de skälmar, som nyss plundrat honom,
samt pratande och skrattande gick bredvid dem, under det de gjorde
narr af honom, som om ingenting passerat.  Det enda var, att han efter
en dylik historia såg ännu jämmerligare ut än annars, men det var
också allt.

Med sina trosförvanter stod Kain tydligen icke på bästa fot.  Man såg
honom endast sällan tillsammans med någon af dem, och äfven då kunde
man märka, att de bemötte honom högdraget och med förakt.  Det gick
ett rykte i gränden, att Kain vore lyst i bann, och en lång tid
kallade kvinnorna i `brantbacken´ honom aldrig annat än `den
förbannade´.

I alla händelser var detta nog endast tomma rykten, fastän Kain
otvetydigt lade en del kätterska åsikter i dagen.  Så bröt han
t.ex. mot budet om sabbatens helighållande och följde icke heller
föreskrifterna om matordningen.  Frågade man honom härom, så kröp han
endast ihop till ett nystan och skämtade leende, men utlät sig aldrig
närmare om sitt folks tro och sedvänjor.

Till och med de stackars barnen i gränden förföljde honom och kastade
smutsklumpar, apelsinskal och all möjlig annan smörja i hans låda
eller på hans rygg.  Han sökte med vänliga ord afhålla dem från deras
oarter, men oftast flydde han undan dem i trängseln, dit de icke
följde honom, af fruktan att bli söndertrampade.

Så lefde Kain, känd af alla och förföljd af alla, från dag till dag.
Han dref sina handelsaffärer, darrade ständigt af rädsla och smålog
oaflåtligt, till dess en dag lyckan log också mot honom...

Hvarje vrå af världen har sin tyrann.  I `brantbacken´ spelades denna
roll af den vackre Artem, en ung man med jättelik gestalt och ett
klotrundt hufvud, betäckt af en tjock man lockigt svart hår.  Detta
mjuka hår föll i sällsamma ringlar öfver pannan och de präktiga
sammetslika ögonbrynen, nästan ända ner i de stora bruna långskurna
ögonen, som alltid tycktes öfverdragna af en oljig fuktighet.  Hans
näsa var rak, af en regelbundet antik form, de saftiga röda läpparne
skuggades af tjocka svarta mustascher.  Hela det runda ansiktet med
dess mörka rena hy kunde rent af kallas skönt i sin underbara
regelbundenhet, och de beslöjade bruna ögonen passade till denna
egendomliga skönhet.  Med sitt breda bröst, sin högresta välbildade
gestalt och det omedvetet själfbelåtna leendet på läpparne, var han en
skräck för männen och en fröjd för kvinnorna i `brantbacken´.  Största
delen af dagen tillbragte han med att ligga någonstädes i solen ---
lat och väldig, insupande luften och solskenet i långa andedrag, som
kommo det kraftiga bröstet att jämnt höja och sänka sig.

Han kunde kanske vara tjugufem år.  För tre år sedan hade han kommit
till staden med en skara lastbärare från byn Promsino, och sedan, när
sjöfarten upphörde på Wolga, stannat kvar öfver vintern, då han kommit
till den öfvertygelsen, att han på grund af sin skönhet och
kroppsstyrka kunde föra ett angenämt lif äfven utan att arbeta.  Den
simple bondgossen och lastbäraren hade nu blifvit en eftersökt favorit
hos `brantbackens´ hökarfruar, mångelskor och andra sköna, och detta
lefnadskall förskaffade Artem ständigt hans nödvändiga kvantum af mat,
bränvin och tobak; några vidare önskningar hade han icke, och sålunda
förde han ett ganska angenämt lif.  Kvinnorna grälade, slogos och
förtalade hvarandra ömsesidigt för hans skull, deras män och älskare
pryglade dem gula och blå, men Artem förblef fullständigt likgiltig
för allt detta --- han låg och sträckte sig i solen som en katt och
väntade, tills ett af de få behof, han kände, gjorde sig gällande.

Vanligtvis låg han uppe på berget, på hvars sluttning gränden var
belägen.  Här såg han floden rakt framför sig, och på andra sidan om
den, så långt ögat nådde, sträckte sig slättlandet, hvars jämna gröna
matta här och där afbröts af gråa fläckar, som voro byar.  Där borta
var det alltid lugnt, ljust och friskt.  Och vände Artem sedan blicken
åt vänster, kunde han öfverskåda sin gränd med det där rådande
människovimlet från början till slut.  Såg han närmare efter, kunde
han till och med urskilja enstaka figurer i trängseln.  Han hörde det
hungriga tjutet från gränden och hade därvid sina egna tankar.  Rundt
omkring honom på berget växte tjockt gräs, ur hvilket ett par magra
björkar och svårt plundrade fläderbuskar stucko upp.  Här plägade
strykarne från gränden sofva af sig ruset, spela kort, bringa sina
kläder i ordning och hvila ut från sitt `arbete´ eller sina slagsmål.

Artem var icke särdeles väl anskrifven hos detta sällskap.  Han var
ovanligt stark och sökte ofta gräl --- och så förtjänade han, enligt
deras åsikt, sitt bröd alltför lätt och bekvämt.  Det väckte deras
afund, isynnerhet som han sällan tänkte på att afstå något af sitt
byte.  I det hela voro de sällskapliga känslorna mycket litet
utvecklade hos honom, liksom han icke heller hade något särskildt
behof af mänskligt umgänge.  Då de andra närmade sig och började tala
med honom, svarade han väl, men själf inledde han nästan aldrig ett
samtal.  Begärde de pengar till bränvin af honom, så gaf han dem
litet, men trakterade aldrig sina bekanta af egen drift.  Bland dem
åter var det nu en gång sed, att hvarje förvärfvad kopek åts och
dracks upp gemensamt.

Hit upp i dungen bragtes ömma budskap till Artem af små smutsiga
trasungar, gossar och flickor af sju, åtta, högst tio år, som alltid
voro djupt genomträngda af sitt uppdrags vikt och betydelse och med
hemlighetsfull min tillhviskade honom:

»Farbror Artem lille, jag skall hälsa dig från moster Marja och säga,
att hennes man har farit bort, och att du skulle hyra en båt och fara
med henne öfver till ängarne...«

»Jaså«, sade Artem makligt, och hans vackra ögon le som genom en
töckenslöja.

»Men du skall göra det alldeles bestämdt...«

»Det kan jag väl...  Och ... säg mig... hvilken moster Marja är det?«

»Kors, hon i kramboden...« svarar hans lille `postillon d'amour´
förebrående.

»I kramboden, ja.  Bredvid järnvaruhandeln?«

»Ja visst... bredvid Anissja Nikolajevnas järnvaruhandel... det vet du
väl...«

»Visst vet jag det, bror lille...  Jag låtsar bara, som om jag inte
visste det... för rolighets skull...  Naturligtvis känner jag moster
Marja!«

Men den lille budbäraren är ännu icke nöjd, han vill uträtta sitt
uppdrag riktigt troget och förklarar ytterligare:

»Marja, du vet... den lilla med det röda ansiktet, bakom
fiskhandeln...«

»Jag vet, jag vet --- hon bakom fiskhandeln... din lilla gyckelmakare!
Jag skall nog inte förväxla henne med någon annan!  Hälsa och säg
moster Marja, att jag skall komma.  Han skall komma, säg henne
det... och gå nu!«

Men den lille budbäraren är ännu icke färdig:

»Söta farbror Artem, ge mig en slant!«

»En slant?  Men om jag inte har någon då?« säger Artem och börjar med
bägge händerna gräfva i fickorna på sina vida byxor.  Han hittar där
alltid ett eller annat mynt.  Förnöjdt skrattande ger sig hans
`postillon d'amour´ af för att underrätta den förälskade bodfrun om,
att ärendet är uträttadt, och likaledes få en belöning af henne.
Detta småfolk känner mycket väl till pengars värde och behöfver
sådana, icke blott för att tysta den knorrande magen, utan också för
att tillfredsställa sitt behof af cigarretter och bränvin och befordra
sina egna små hjärteangelägenheter.

Dagen efter sådana tilldragelser förefaller Artem ännu förefaller
Artem ännu otillgängligare än annars för tillvarons intryck och ännu
ståtligare i sin ovanliga, om ett starkt, men på samma gång fredligt
djur påminnande skönhet.  Och så framflöt, trots all afundsjuka, alla
rivaler och svartsjuka kvinnor hans lif i mätt och ostördt lugn,
skyddadt mot alla vedersakare af den väldiga kraften i hans näfvar.

Stundom låg dock i hans vackra bruna ögon något som ett hotande mörkt
moln; de sammetsmjuka ögonbrynen rynkades dystert, och ett djupt veck
tudelade den solbrända pannan.  Artem reste sig från sitt läger och
skred nedåt gränden, och ju närmare han kom i vimlet, desto rundare
och större blefvo pupillerna i hans ögon, och desto häftigare ryckte
det i hans fina näsborrar.  Öfver hans vänstra skuldra hängde en gul
vadmalsjacka, under det den högra endast betäcktes af skjortan, som
förrådde hela den väldiga styrkan af dess muskler.  Stöflar tyckte
Artem icke om, han gick alltid i bastskor; de rena hvita fotlapparne,
som fasthöllos af prydligt korslagda band, visade den välbildade
formen på hans vador.  Långsamt, likt ett stort ovädersmoln, skred
Artem framåt...

Gränden känner till hans vana och kan redan på hans ansikte se, hvad
den har att vänta af honom.  En varnande viskning löper genom hopen:

»Artem kommer!«

Och ängsligt lämna de vägen fri för honom, maka trågen med varorna,
kittlarne och skålarne med de varma rätterna åt sidan, småle
inställsamt mot honom och hälsa på honom...  Alla äro rädda för
honom.  Men midt genom alla dessa uppmärksamhetsåtgärder och tecken på
aktning för hans öfverlägsna styrka skrider han alltjämt fram dyster
och stillatigande, i vild skönhet, liknande ett väldigt skogsdjur.

Nu stöter hans fot mot ett fat med inälfvor, lefver och lungor, och
hela härligheten flyger ut på den smutsiga körbanan.  Handelsmannen
skriker och svär alldeles förtviflad.

»Hvarför står du i vägen för mig?«  frågar Artem med en lugn stämma,
som icke bådar något godt.

»Här är ju inte vägen för dig, din oxe!« tjuter handelsmannen.

»Men om jag nu vill gå här?«

Artems ansiktsmuskler sammandraga sig hotfullt, och hans ögon flamma
som rödglödgade spikar.  Handelsmannen ser det och stammar nu endast
helt försagd:

»Är gatan inte bred nog för dig?«

Långsamt skrider Artem vidare.  Handelsmannen går in i närmaste
testuga, skaffar sig där varmt vatten att tvätta af sina varor med och
ropar efter fem minuter på nytt, så att det skallar genom gränden:

»Lefver!  Lunga!  Hjärtslag!  Alltsammans friskt!  Varmt och godt!
Hallå, herr matros... en präktig tunga för fem kopek!  Skall det vara
en strupe, moster lilla!  Hvem vill ha ett varmt hjärtslag?  Lefver!
Lunga...!«

Ett vildt virrvarr af ljud, en vidrig stank af ruttna varor, bränvin,
svett, tjära, hvitlök och fisk böljar ständigt fram och tillbaka i
gränden.  Den är full af skrikande, köpslående, skrattande människor.
Högt öfver dem skymtar himlen som ett smalt band, hvars klara blå
tyckes fördunkladt af smutsen och dammet i gränden, där till och med
skuggorna af husen se fuktiga och nedsölade ut.

»Galanterivaror!  Tråd!  Synålar!« ropade Kain, som gick efter Artem,
för hvilken han var ändå mera rädd än för de andra.

»Piroger med plommon --- smälta i gommen!« prisade den unga
pastejbagerskan med välklingande stämma sin vara.

»Lök!  Vacker grön lök!« skrek hennes granne.

»Kva-as!  Kva-as!« kväker den hesa stämman af en liten tjock,
rödbrusig gubbe, som lagt sig i skuggan af sin tunna.

En sälle, som gränden endast känner under det egendomliga öknamnet
`den pryglade brudgummen´, håller på att åt en skeppsarbetare sälja en
smutsig, men eljes ännu användbar skjorta, som han nyss dragit af sig.

»Dumsnut!« öfvertalar han honom därunder, »hvar får du väl annars en
så stilig skjorta för tjugu kopek?  I en slik skjorta kan du ju fria
till en köpmans dotter!... får dig en millionbrud, din dumma satan!«

Plötsligt höres genom det vilda, i sitt slag harmoniska virrvarret af
röster en genomträngande barnstämma:

»Skänk mig en slant, för Kristi skull... en slant åt en stackars
fader- och moderlös, som hvarken har far eller mor...«

Sällsamt och främmande ljuder Kristi namn i denna gränd.

»Artjuscha, kom hit!« kuttrar inställsamt den raska soldathustrun
Darja Gromoff, som handlar med kroppkakor.  »Hvar håller du hus
egentligen?  Du har väl alldeles glömt bort oss?«

»Har du sålt mycket redan?« frågar Artem henne lugnt och slänger med
en lätt spark allt hennes kram i smutsen.  De gula, feta, rykande
kroppkakorna rulla öfver gatstenarne, under det Darja stridslystet
ställer sig i positur och ursinnigt skriker:

»Du, din markatta, din skamlösa röfvare!  Att du ännu skall betunga
jorden, du din astrakanska kamel!«

Man skrattar åt henne --- alla veta ju, att hon endast allt för gärna
förlåter sin Artem.

Men denne fortsätter sin väg i samma afmätta skritt, söker gräl med
alla, trampar alla på tårna och tränger med sitt breda bröst allt åt
sidan.  Och framför honom glider snabbt som en orm det varnande ropet:

»Artem kommer!«

Ur dessa båda ord klingar till och med för den, som hör dem för första
gången, en varning, och han lämnar ofrivilligt plats för Artem och
mönstrar med skygg nyfikenhet den vackre unge mannens väldiga
gestalt.

Nu har Artem mött en af sina bekanta bland strykarne.  De hälsa på
hvarandra, och Artem trycker med sin järnnäfve till af smärta och
börjar svära.  Då pressar Artem ihop hans skuldra med sin stora hand
eller förorsakar honom på något annat sätt en häftig smärta och
iakttar sedan tigande i allsköns lugn, hur den andre vrider sig och
stönar under hans ramar, tills han alldeles tappar andan af smärta och
endast kan hviska:

»Släpp, fördömda bödel!«

Men bödeln är obeveklig...

Också Kain hade ofta råkat i Artems grymma händer, och denne hade lekt
med honom som ett nyfiket barn med en ollonborre.

`Artjuschas anfall´ kallade man i `brantbacken´ detta jättens
sällsamma uppförande.  Det skaffade honom en massa fiender, men alla
dessa tillsammans voro icke i stånd att kufva hans oerhörda
kroppsstyrka, så ofta de än försökte.  Så hade en gång sju duktiga
pojkar i hemligt förstånd med hela den öfriga gränden förmätet
föresatt sig att ge Artem en ordentlig minnesbeta.  Två af dem fingo
dyrt plikta för sitt vågstycke, de andra voro glada, att de sluppo
undan med ett blått öga.  En annan gång lejde grändens krämare, som
kände sig kränkta som äkta män, den mest berömda kraftmänniskan i
staden, en slaktardräng, hvilken redan flere gånger segrat öfver
yrkesatleter på cirkusbanan.  Mot en ansenlig ersättning förpliktade
sig slaktaren att `slå Artem halft ihjäl´, men då de två drabbade
ihop, vred Artem, som aldrig gick ur vägen för en ärlig knytnäfskamp,
icke blott armen ur led på sin motståndare, utan gaf honom också en
stöt i magen, så att den arme stackaren blef liggande medvetslös på
platsen.  Dessa fakta kunde blott förhöja Artems prestige och ökade
naturligtvis också antalet af hans fiender.

Med sina `anfall´ höll Artem i liksom förut --- hade han en gång
kommit `i farten´, så trampade han ner allt, som kom i vägen för
honom.  Hvad var det väl för känslor, han bragte till uttryck på detta
besynnerliga sätt?  Kanske var det den hämnd, som han, landsbygdens
från hemmets jord lösryckte son, tog på staden och dess
lefnadsförhållanden; kanske hade han en oklar känsla af, att staden
fördärfvade honom, i det den smittade kropp och själ på honom med sitt
gift, och därför sökte han på sitt sätt kämpa mot den ödesdigra makt,
som höll honom i bojor.  Hans `anfall´ ändades vanligen på
polisvaktkontoret, men också här bemötte man honom höfligare än de
andra invånarne i `brantbacken´, först och främst därför att man
visste, att han icke var någon tjuf --- och för det andra därför att
hans fabelaktiga kroppsstyrka, som han gärna visade prof på, också
hade sina beundrare bland polisen.  Vanligtvis försvann Artem efter
ett sådant `anfall´ in på någon krog, där sedan den ena eller den
andra af hans tillbedjarinnor tog hand om honom.  Han var alltid
dyster och vid dåligt humör efter dessa uppträden och såg med det
vilda, stirrande uttrycket i sitt ansikte nästan ut som en idiot.
Hans tjocka fettglänsande beundrarinna sörjde efter bästa förmåga för
honom, liksom ägaren af något sällsynt vilddjur sörjer för detta,
medan han samtidigt känner en viss fruktan för den farliga ägodelen.

»Vill du kanske ha ett par glas öl till, Artjuscha?  Eller kanske en
likör?  Eller vill du ha något godt att äta?  Hvarför är du vid så
dåligt lynne i dag, min falk?...«

»Packa dig i väg!« brummar Artjuscha doft, och hon lämnar honom i fred
ett par minuter, för att så återigen traktera sin vackre gosse, ty hon
vet mycket väl, att Artem i nyktert tillstånd icke är så särdeles
frikostig på smekningar.

Och nu fogade ödet, som stundom drifver ett sällsamt gyckel med
människorna, det så, att denne märkvärdige Artem och den stackars,
föraktade Kain kommo i nära beröring med hvarandra...

                               *     *
                                  *

Det gick så till.

En natt efter ett `anfall´ och därpå följande riktigt kalas, hade
Artem med sin dam begett sig hem till dennas bostad.  Med raglande
steg gick han med henne genom en smal, enslig sidogränd, då plötsligt
några karlar, som lurat på honom, rusade öfver honom och kastade honom
till marken.  Försvagad af ruset, försvarade Artem sig endast
bristfälligt, och så dunkade hans vedersakare på honom i väl en timmes
tid och läto honom umgälla alla de otaliga förödmjukelser, som han
låtit dem undergå.  Artems följeslagerska hade gripit till flykten,
natten var mörk, trakten människotom --- alla fördelar lågo på
angriparnes sida, och de gjorde grundligt upp räkningen med Artem.  Då
de ändtligen blifvit trötta och slutade, lågo på marken två orörliga
gestalter, af hvilka den ene var den vackre Artem, den andra en sälle
med öknamnet `röda getabocken´.  Man höll rådplägning och beslöt att
gömma Artem under en gammal, af isgången sönderslagen segelbåt, som
låg på flodstranden med kölen i vädret, samt att `röda getabocken´,
som ännu gaf lifstecken ifrån sig, skulle lyftas upp på kamraternas
axlar och bäras hem.

Då de släpade Artem på den hårda marken ned till floden, väckte den
olidliga smärtan honom till medvetande.  Men han sade sig själf, att
det nu vore bäst för honom, att man ansåg honom död, och därför sökte
han dölja sina plågor och hot.  Skräflande och svärande släpade hans
fiender honom till båten, och hvar och en sökte framställa sin andel i
hämndeverket så glänsande som möjligt.  Mischka Vavilof berättade, att
han oupphörligt slagit Artem med knytnäfven under vänstra axeln, för
att hjärtat skulle spricka på honom.  Suchoplujef talade om, att han
riktat alla sina angrepp mot Artems mage, därför att när människans
inälfvor kommit i oordning, så kan hon icke mer fördraga någon föda
och sålunda aldrig återfå sina krafter.  Och Lomakin skröt öfver, att
han två gånger hoppat upp på Artems mage, och de andra hade å sin sida
lika ärorika ting att förtälja.  Under dylikt prat och skräfvel kommo
de ner till båten och sköto Artem in under den.  Alla voro ense om,
att han aldrig mer skulle komma på benen.

På en fuktig grushög, som floden slammat upp vid högt vatten, låg nu
Artem där i mörkret, ensam och öfvergifven.  Det var en sval majnatt,
och denna svalka återförde honom helt och hållet till sans.  Men då
han försökte att krypa ner till floden, svimmade han på nytt af den
gräsliga smärta han kände i hela kroppen.  Samma smärta jämte en
förfärlig törst bragte honom likväl åter till medvetande.  Floden,
hvars vågor slogo mot stranden någonstädes helt nära honom, tycktes
göra sig lustig öfver hans vanmakt.  Hela natten tillbragte han i
detta förskräckliga läge, han vågade hvarken stöna eller röra sig.

Men ett tag, då han åter var vid klart medvetande, föreföll det honom,
som om något försiggått med honom --- något som var honom angenämt och
lättade hans belägenhet.  Endast med möda förmådde han öppna ena ögat
och röra de sönderslagna, svullna läpparne.  Det var redan morgon ---
solstrålarne, som trängde in genom springorna i båten, bredde en slags
halfdager omkring Artem...  Med stor ansträngning förde han ena handen
till sitt ansikte och kände, att det var betäckt med våta lappar.
Också på hans bröst och underlif lågo likadana lappar.  Han var
alldeles afklädd, och den friska luften lindrade hans plågor.

»Dricka...« hviskade han i den oklara föreställningen, att det var
någon i hans närhet.  En darrande hand syntes öfver hans hufvud och
stack halsen af en butelj i hans mun.  Buteljen tycktes dansa i handen
på den osynlige, som räckte honom den, och slog klapprande mot hans
tänder.  Då Artem tömt den med vatten fyllda buteljen, försökte han se
efter, hvem som var där, men försöket att vända hufvudet åt sidan
misslyckades och förorsakade honom blott en häftig smärta i nacken.
Då sade han med hes, stapplande stämma:

»Brännvin... kunde jag få en sup... och bli gniden utvärtes... så
skulle jag nog kunna stiga upp...«

»Hvad?  Stiga upp?  Det kan det inte bli tal om.  Ni är alldeles blå
och uppsvälld som en drunknad.  Men brännvin... det kan ni få, jag har
en hel flaska här...«

Dessa ord uttalades helt sakta, skyggt och hastigt.  Artem kände igen
rösten, men kunde icke påminna sig, hvem den tillhörde.  Han
förmodade, att det var någon af hans tillbedjarinnor.

»Gif hit«, sade han.

Och åter räckte honom någon, som tydligen icke ville bli sedd, en
flaska öfver hans hufvud.  Under det Artem med möda sväljde ner
brännvinet, stirrade han med det ena öppna ögat på båtens fuktiga,
svarta, af svamp öfvervuxna botten.

Då han tömt öfver en fjärdedel af flaskan, kände han sig lättare om
hjärtat och sade efter ett djupt andedrag med svag, tonlös stämma:

»De ha tygat till mig snyggt...  Men vänta bara... jag kommer väl upp
igen!  Och är jag väl på benen... då nåde er Gud!«

Han fick icke något svar, hörde endast ett buller, som om någon
sprungit åt sidan.  Härpå blef det åter tyst, endast vågorna plaskade,
och någonstädes sjöng man i takt »Å-hej-å-hå« --- synbarligen
arbetare, som höllo på att lyfta något tungt.  Däremellan ljöd det
genomträngande pipandet af en ångbåt.

Länge väntade Artem på svar, men ingenting rörde sig under båten,
hvars halfruttna, af grönaktigt slam betäckta botten runkade af och an
öfver hans hufvud, som om den hvilket ögonblick som helst kunde störta
ner öfver honom och slå ihjäl honom.

Artem föreföll sig själf mycket beklagansvärd.  Han blef plötsligt
tydligt medveten om hela sin hjälplöshet, och på samma gång kände han
den skymf, som tillfogats honom.  Honom, den vackre, starke Artem,
hade de vanställt och stympat på detta sätt!  Med sina kraftlösa
händer kände han på såren och bulorna i sitt ansikte och på sitt
bröst, och sedan började han bittert svära och gråta.  Han snyftade,
fnös, jämrade sig och pressade tårarne, som fyllde hans ögon, fram
under de endast med svårighet öppnade ögonlocken.  I stora varma
droppar runno de öfver hans kinder, rätt ned i öronen på honom, och
han tyckte, att dessa tårar på sätt och vis sköljde ren honom
invärtes.

»Vänta bara!  Min tid kommer väl också!« brummade han midt i sin
själasorg.

Och plötsligt hörde han, hur någon, alldeles i hans närhet, liksom för
att härma honom, också brast ut i en mödosamt undertryckt snyftning.

»Hvem är där?« frågade han barskt, fastän han egentligen kände sig
rätt ängslig till mods.

Intet svar följde på hans fråga.

Då uppbjöd Artem alla sina krafter, vände sig på sidan, tjutande af
smärta, stödde sig på armbågen och varseblef i halfdunklet borta vid
båtens kant en liten underlig gestalt, hoprullad till ett nystan.  Med
de långa magra armarne slagna omkring knäna, och hufvudet lutadt mot
dessa, satt den obekante där och skälfde i hela kroppen.  Han föreföll
Artem som en halfvuxen pojke.

»Kom hit!« ropade han till honom.

Men den andre lydde icke, utan satt där bara och darrade och skakade
som i feber.  Af plågorna och den ångest, som främlingen ingaf honom,
svartnade det för Artems ögon, och han skrek öfverljudt:

»Kom hit!«

Till svar följde en hel störtskur af snabba ängsliga ord:

»Hvad har jag då gjordt er för ondt?  Hvarför ryter ni åt mig?  Har
jag inte tvättat edra sår och gett er vatten att dricka och brännvin?
Har jag inte gråtit, när ni grät, och led jag inte vid att höra, hur
ni stönade.  Ack, du min Gud och Herre!  Äfven det goda, jag gör,
bringar mig endast kval!  Hvad har jag väl gjort er själ eller er
kropp för ondt?  Hvad kan jag väl på det hela taget göra er för ondt
--- jag --- jag!«

Och i det hans ord uppslukades i ett klagoskri, grep han sig med båda
händerna om hufvudet och vaggade af och an, alltjämt hopkrupen på
marken.

»Kain?  Ack, är det du?...«

»Nå, än sedan?  Visst är det jag...«

»Du!  Ser man på!  Allt detta... det har du gjort?  Hm!  Så kom då
hit... var inte så konstig.«

Artem var helt förbryllad af den oväntade upptäckten och kände
samtidigt, hur en plötslig glädje flammade upp i hans hjärta.  Han
skrattade till och med högt, då han såg, hur skyggt den lille juden
kröp fram till honom, och hur ängsligt hans små ögon irrade af och an.

»Kom dristigt hit bara!  Jag skall, vid Gud, inte göra dig något!«
sökte han uppmuntra Kain.

Kain kröp fram till hans fötter, stannade där och betraktade dem med
ett så ängsligt bedjande leende, som om han väntade, att de skulle
söndertrampa hans af den eviga ångesten utmärglade kropp.

»Således var det du...  Du har då gjort allt detta!  Hvem har skickat
hit dig då, --- Anfissa?« frågade Artem, som knappt kunde röra tungan.

»Jag har kommit af mig själf.«

»Af dig själf?  Det ljuger du!«

»Jag ljuger inte, ljuger inte!« hviskade Kain hastigt.  »Jag har
kommit af mig själf... var så nådig och tro mig!  Jag skall tala om,
hur det gick till:

Det var i röfvarkulan --- krogen ni vet --- som jag fick höra talas om
det...  Jag sitter där och dricker mitt te, och så får jag höra:
`Artem har blifvit ihjälslagen i natt´.  Jag tror det naturligtvis
inte --- pytt!  Kan man väl slå ihjäl en man som ni?  Jag skrattar för
mig själf, --- dumma människor, tänker jag, Artem är en jätte som
Simson, hvem af er kan rå på honom?  Men de hålla i med att säga: `Han
är ihjälslagen, han är ihjälslagen´, och så skratta de och skälla ner
er.  Alla äro de glada åt det... och till slut så tror jag det.  Och
jag hörde, att de hade fört er hit, och att de redan varit här igen
för att titta efter och trodde, att ni var stendöd...  Jag gick också
hit och tittade på er... och hörde er stöna, medan jag stod här.  Och
då jag såg er på det viset, ni som är den starkaste människa i
världen, så tänkte jag för mig själf: rättvise Gud, en sådan styrka,
en sådan styrka... och honom ha de slagit!  Och då tyckte jag så synd
om er, med förlof, och jag tänkte, att det skulle vara bra, om man
tvättade er med litet vatten...  Och det gjorde jag, och därunder kom
ni till sans...  Jag var så glad öfver det... ack, hvad jag var glad!
Ni tror mig inte, hva'?  Därför att jag är en jude, hva'?  Men nej, ni
tror mig ju... och jag skall säga er, hvarför jag var så glad, och
hvad jag tänkte... jag skall säga er sanningen...  Ni blir ju inte ond
på mig hva'?«

»Jag sär dig det på korset... må blixten träffa mig!« bedyrade Artem.

Kain kom ännu närmare och sänkte ännu mera rösten.

»Ni vet, hvad det är för ett lif jag för?  Ni vet det ju?  Har jag
inte, med förlof, fått en massa puffar och knuffar af er också?  Och
har ni inte gjort er lustig öfver den skabbige juden?  Är det inte
sant, hva'?  Tag inte illa upp, om jag säger sanningen, men ni har
svurit!  Bli inte ond på mig!  Jag vill bara säga, att också ni som
alla andra förföljt den arma juden... och hvarför, säg?  Är inte juden
barn till er Gud, har inte samme Gud gett honom och er en själ?«

Kain talade mycket fort och kastade fram fråga efter fråga, utan att
afvakta svar.  Alla de genmälen, han funderat ut i sitt stilla sinne
på de förolämpningar och kränkningar, som tillfogats honom, vaknade
plötsligt upp inom honom och sprudlade som en hel kaskad öfver hans
läppar.

Artem blef förlägen.

»Hör nu, Kain, låt det där vara«, sade han med dof stämma.  »Jag skall
aldrig mer röra dig, ens med lillfingret... och om en annan gör dig
något, sliter jag honom i stycken!  Begriper du?«

»Aha!  Ser ni det!« skrek Kain triumferande och smackade med tungan.
»Ni känner er skyldig gentemot mig, med förlof.  Var inte ond på mig,
för att ni känner er skyldig, --- jag vet ju mycket väl, jag vet, att
ni är det mindre än de andra.  Det förstår jag mycket väl!  De spotta
bara på mig all sin otäcka spott... men ni spottar både på mig och på
dem!  Ni har kränkt mången mycket värre än mig...  Jag har alltid sagt
för mig själf:  Den där starke Artem slår och skymfar mig inte därför
att jag är jude, utan därför att jag är likadan som de andra, icke
bättre än de, och därför att jag nu en gång lefver med dem och ibland
dem.  Och jag... jag har alltid tyckt så mycket om er, på samma gång
jag var rädd för er!  Jag såg på er och tänkte, att ni nog också
skulle varit i stånd att slita sönder lejonets gap och slå
filistéerna...  Ni har slagit dem... och jag tyckte om att se på, hur
ni gjorde det...  Och jag skulle också vilja vara så stark... men hvad
är väl jag?  En loppa!...«

Artem brast i ett hest skratt:

»Det har du verkligen rätt i, ha ha... en loppa!«

Hvad Kain eljest sade, förstod han knappast, men det var honom
angenämt att se judens lilla figur omkring sig.  Och under det Kain i
upprörda hviskningar gaf luft åt sina länge undertryckta känslor, hade
han sina egna, långsamt klarnande tankar:

»Hur dags kan det väl vara?  Fram mot middagen, tänker jag.  Och ingen
enda af mina dyra väninnor kommer för att se om mig... men juden
kommer... han har tagit sig an mig, han säger, att han håller af
mig... mig, som förut gått så illa åt honom!  Och så han prisade min
kroppsstyrka... skall den väl någonsin komma igen?  Ack, Herre i
himmelen, måtte den komma tillbaka!«

Han utstötte en djup suck.  Och så sökte han föreställa sig sina
fiender, krokiga och lamslagna af hans näfvar och lika svullna, som
han var nu.  Lika kraftlösa som han skulle de ligga utsträckta
någonstädes --- endast med den skillnaden, att till dem skulle deras
anhöriga och vänner komma, icke denne lille jude...

Artem såg upp på Kain.  Det var, som om tankarne gåfve honom en bäsk
smak i mun och strupe.  Han spottade och suckade tungt.  Kain talade
fortfarande, han tycktes på det högsta upprörd, hans ansikte var som
förvandladt, och han skälfde i hela kroppen.

»Då ni grät nyss, grät jag också... så ondt gjorde det mig om er
styrka...«

»Och jag trodde, det var någon, som gjorde narr af mig«, sade Artem
dystert leende.

»Jag har alltid älskat er styrka«, fortfor Kain.  »Och nyss så bad jag
till Gud, vår Herre i himlen och på jorden: Gif, o Herre, att jag må
kunna vara denne starke man till nytta!  Gif att jag må kunna bevisa
honom en tjänst, och att hans styrka blir mitt skydd!  Gif, att den må
rädda mig från mina förföljare och varda till deras fördärf!  Så bad
jag länge till Herran och besvor honom, att han ur min starkaste
vedersakare skulle åt mig uppväcka en försvarare, liksom han gaf
Mardochai till försvarare en furste, hvilken besegrade alla folk...
Och ni grät, och jag grät med... och så ryter ni på en gång åt mig och
afbryter min bön...«

»Kunde jag veta, att du bad... du underliga kurre!« svarade Artem med
ett skuldmedvetet leende.

Men Kain hörde knappast hans ord.  Han vaggade af och an med kroppen,
fäktade med armarne och hviskade alltjämt i stark sinnesrörelse... och
ur hans hviskningar talade glädje, hopp, ängslan, bekymmer och
beundran för den stympade Simson, som låg där framför honom på marken.

»Nu är min dag kommen!« ropade han.  »Jag allena är hos er...  Alla de
andra ha lämnat er i sticket, endast jag har kommit...  Ni skall ju
åter bli frisk, Artem?  Det är ju inte så farligt, säg?  Den gamla
kraften skall ju vända tillbaka i edra lemmar?«

»Visst skall jag komma på benen igen, var inte rädd...  Men dig skall
jag beskydda som ett litet barn... för det goda du gjort mig...«

Artem kände, att han småningom blef bättre, --- det värkte icke längre
så mycket i lederna, och han var klarare i hufvudet.  Hvad den där
Kain beträffade, så måste han hädanefter försvara honom mot de andra.
Han var ju så snäll och öppenhjärtig, --- talade rent ut från
lefvern.  Och i det Artem tänkte detta, smålog han med ens, --- redan
länge hade ett obestämdt begär plågat honom, och nu visste han, hvad
det var.

»Vet du hvad, Kain?  Jag skulle vilja ha något att äta... du kan väl
icke skaffa något?«

Kain rusade upp så häftigt, att han höll på att stöta hufvudet i
båten.  Hans ansikte fick ett själfmedvetet och på samma gång
barnsligt gladt uttryck --- Artem, den sagolike jätten, bad honom, den
arme stackaren Kain, om något att äta!

»Allt skall ni få, allt, allt!  Har redan tänkt på det, det står i
ordning där borta.  Jag vet ju, att när man är sjuk, måste man
äta... hm, ja!  Jag har gett ut en hel rubel, har sörjt för allt!«

»Hyggligt af dig... vi ska' nog göra upp räkningen!  Jag skall ge dig
tio rubel igen för den där ena.  Jag kan det ju... och har jag inga
andra pengar själf, så säger jag åt den första bästa: `Ge mig´... och
han ger...«

Artem smålog godmodigt, och vid detta leende strålade Kain ännu mera,
ja, han lät till och med höra ett fnittrande.

»Jag vet ju...  Säg bara, hvad ni önskar --- jag skall göra allt,
allt!«

»Om du är så vänligt sinnad, så tag och gnid mig litet med brännvin!
Med maten är det inte så brådt om... men gnida mig kan du...  Du
förstår dig ju på det?«

»Ja, då!  Lika bra som den bäste doktor!«

»Lägg mig då på sidan och gnid mig ordentligt, så kan jag kanske stiga
upp.«

»Stiga upp?  Ack nej, stiga upp kan ni väl ändå inte!«

»Jag skall visa dig, att jag kan.  Ämnar verkligen inte stanna här i
natt, du din konstiga kropp...  Gnid på du, och spring sedan till
pastejbagerskan Mokjevna borta i förstaden... säg henne, att jag
skulle vilja taga in i hennes lider... hon skall göra i ordning en
halmbädd åt mig, där jag kan ha det bekvämt, tills jag blir frisk
igen.  Jag skall betala dig för allt, var inte rädd!«

»Jag tror er«, sade Kain, under det han fuktade Artems bröst med
brännvin.  »Jag tror er bättre än mig själf...  Ack, jag känner er
ju!«

»Å... gnid bara, gnid!  Det gör ondt, men det skadar inte.  Gnid på
bara!  Tag i ordentligt!  A-a-aj!  Här, här...« skrek Artem.

»Jag går i sjön för er, om så skall vara«, sade Kain.

»Det är bra, så ja!...  Nu på axeln!  Hårdt... så hårdt du orkar!...
Ack, de skurkarne!  Så de tygat till mig!  Och naturligtvis är ett
kvinnfolk skuld till alltihop...  Hade inte käringen varit, så skulle
jag förblifvit nykter...  Det är inte värdt, att någon kommer och gör
sig söt heller, så länge jag är nykter!«

»Ja, kvinnorna, ja!« menade Kain, som redan kände sig helt och hållet
som Artems tjänare.  »De äro källan till alla synder här i världen...
Vi judar ha en morgonbön, som låter så här:  Välsignad vare du, Herre
Gud, himlens och jordens konung, för att du icke skapat mig till
kvinna...«

»Det är inte möjligt!« ropade Artem, »beder ni på det viset till Gud?
Hvad ni äro för ena konstiga människor...  Dumma äro de förstås, de
där kvinnfolken --- men de måste ju finnas till!...  Och att ni ber så
till Gud, ...nej, det är inte rätt, och det är ju förolämpande för
dem, kvinnorna, förstås...  De ha ju också känslor...«

Han låg där orörlig och såg med alla bulorna på kroppen ännu större
och gröfre ut, under det att den lille spenslige Kain snodde omkring
honom och af alla krafter gned hans länder, bröst och mage med
brännvin, hvarvid han pustade af ansträngning och måste hosta af den
skarpa finkelstanken.

På flodkanten gick folk förbi då och då, man hörde samtal och ljudet
af steg.  Båten låg på en sandbank af öfver en famns höjd, och man
kunde endast se kölen, när man stod där uppe på kanten af banken.
Från floden skildes den af en smal sandremsa, betäckt af allt möjligt
bråte.  Fastän det var vått och smutsigt rundt omkring den, tycktes
den denna dag vara föremål för ett särskildt intresse.  Man stannade,
satte sig på den, sparkade med fötterna mot dess sidor.  På Kain
verkade allt detta oroande, han upphörde att prata och pysslade
stillatigande om Artem.

»Hör ni?« frågade han sakta med ett ängsligt leende.

»Visst hör jag«, svarade jätten belåtet fnittrande.  »Jag begriper
nog... de skulle gärna vilja veta, när jag åter kan vara på
benen... så att de i tid kunna bringa sina benknotor i säkerhet.  Ha,
ha, de skurkarne!  Det förargar dem allt, att jag inte kolade af...
att allt deras arbete var förgäfves...«

»Och om jag nu går min väg och lämnar er ensam«, hviskade Kain med
förskrämd uppsyn i hans öra, »skola de då inte komma och... och...«

Artem måste skratta med full hals.

»Ack du, din bjässe!  Tror du kanske, att de skulle vara rädda för
dig, hva'?  Ha ha ha!«

»Nej --- men jag kan tjäna som vittne...«

»Bah, dig ge de en sittopp, så att du skulle ha nog.  Sedan kan du
spela vittne i andra världen, om du har lust.«

Artems skratt förjagade all fruktan ur Kains hjärta, och i den lille
judens smala, insjunkna bröst rådde nu fast och glad tillförsikt.  Nu
skall hans lif röra sig i ett annat spår, --- nu skall en stark arm
afvända från hans hufvud alla slag och alla förödmjukelser, hvarmed
människorna hittills ostraffadt pinat honom...

                               *     *
                                  *

En månad hade kanske förflutit.

En dag vid middagstiden, --- alltså vid den tiden då trängseln och
larmet i `brantbacken´ når sin höjdpunkt, då skaror af hungriga hamn-
och skeppsarbetare trängas kring matvarustånden, och hela gränden är
fylld af de varma ångorna från oaptitliga, af ankommet kött lagade
rätter --- vid den tiden ropades plötsligt halfhögt af någon i hopen:

»Artem kommer!«

Ett par trashankar, som sysslolöst drefvo omkring i gränden och
spejade efter något tillfälle att skaffa sig byte, försvunno skyndsamt
ur synhåll, och `brantbackens´ invånare sneglade oroligt och nyfiket
åt det håll, hvarifrån varningen ljudit.

Redan länge hade man med största intresse väntat på Artem --- alla
voro i spänning öfver, hur hans första uppträdande skulle gestalta
sig.

Liksom förut kom Artem också denna gång vandrande midt på gatan,
långsamt och makligt, såsom den där tar sig en promenad efter en
bastant måltid.  Hans yttre var alldeles oförändradt.  Liksom alltid
bar han mössan på örat och jackan vårdslöst kastad öfver ena axeln.
De svarta lockarne hängde ner i pannan på honom, alldeles som förut.
Tummen på högra handen hade han stuckit in i bältet, vänstra handen
var djupt nedgräfd i fickan på hans vida benkläder, och det breda
bröstet höll han starkt framskjutet på atletmanér.  Endast hans vackra
ansikte hade fått ett mera förandligadt uttryck, såsom det plägar vara
fallet efter en längre sjukdom.  Sålunda skred han framåt och
besvarade de hälsningar, man tillropade honom, med en lat nick.

Hela gatan följde honom med blickarne och gaf i sakta hviskningar luft
åt den allmänna häpnaden och förtjusningen öfver hans orubbliga
kroppsstyrka, som med en sådan lätthet öfverstod ett så duktigt kok
stryk.  Det fanns i gränden mer än en, som var allt annat än belåten
öfver hans tillfrisknande, och som föraktfullt skällde på de där
stymparne, hvilka icke en gång varit i stånd att slå af några refben
på Artem.  Det borde väl ändå icke vara omöjligt att förpassa den där
jätten så väl som hvarje annan till en bättre värld!...  Andra åter
utbytte med skadeglädje sina gissningar om, på hvad sätt Artem väl
skulle göra upp räkningen med `röda getabocken´ och hans stallbröder.
På flertalet utöfvade i alla händelser hans väldiga styrka hela sin
forna trollmakt.

Artem hade redan hunnit fram till `röfvarkulan´, brantbackens
klubblokal.

Då hans höga, bredaxlade gestalt visade sig på krogens tröskel, voro
endast få gäster tillstädes i det långa låga rummet med dess hvälfda
tegelstenstak.  Vid åsynen af Artem hördes ett utrop af öfverraskning
ifrån dem, det uppstod en orolig rörelse, och ett par figurer
försvunno i bakgrunden af det smutsiga, med tobaksrök fyllda hvalfvet.

Utan att bevärdiga någon med sin uppmärksamhet, lät Artem blicken
långsamt glida genom krogrummet, och på värden Savka Chlebnikofs
förekommande hälsning svarade han med frågan:

»Har Kain inte varit här?«

»Han kommer nog snart... det är nära hans vanliga tid...«

Artem tog plats vid ett bord framför ett gallerförsedt fönster,
beställde te, lade sina väldiga armar på bordet och mönstrade
likgiltigt de närvarande.  Det kunde väl vara ungefär tio personer,
idel skälmar och slagsskämpar; de sutto i en klunga omkring två bord
och höllo därifrån utkik på Artem.  Så ofta deras blickar mötte hans,
logo de halft förläget, halft förekommande, --- de ville tydligen
inleda ett samtal med honom.  Men Artem såg så allvarsam och dyster
ut, att de föredrogo att tiga och icke vågade tilltala honom.
Chlebnikof gaf sig något att syssla med bakom disken, gnolande på en
melodi, och lät sina räfögon glida rundt på de andra.

Genom fönstret inträngde det högljudda larmet från gatan, man urskilde
förbittrade skällsord, bedyranden och handelsmännens rop.  Någonstädes
i närheten ramlade buteljer i gatan och gingo skramlande i bitar.
Artem fann det tråkigt att sitta där alldeles ensam i den halfmörka
källaren.

»Nå, edra vargar«, började han plötsligt i en högljudd och afmätt ton,
»hvarför ha ni på en gång blifvit så tysta?  Där sitta de och glo på
en och kunna icke öppna käften...«

»Vi kan nog också språka, om vi vill, ers stränghet«, svarade `den
pryglade brudgummen´, i det han steg upp från sin plats och gick fram
till Artem.

Det var en spinkig karl i segelduksjacka och soldatbyxor,
flintskallig, med spetsig haka och ett par små rödsprängda, elakt
glittrande ögon.

»Du har varit sjuk, sägs det?« sade han, i det han satte sig midt emot
Artem.

»Nå --- än sedan?«

»Jo... man har inte sett till dig på så länge...  Frågade man:  Hvar
är Artem? ...så hette det alltid:  Han täcks allernådigst vara
sjuk...«

»Såå... och vidare då?«

»Ingenting vidare...  Hvad har varit åt dig?«

»Vet du inte det?«

»Är det väl jag, som har kurerat dig?«

»Göt dig inte till, din hund«, sade Artem skrattande.  »Hvarför ljuger
du?  Du vet ju, hur saken förhåller sig.?«

»Visst vet jag det«, svarade brudgummen också skrattande.

»Hvarför ljuger du då?«

»Sannolikt för att jag anser det klokare...«

»För klokare?  Ack du, din gamle spetsbof!...«

»Om man säger dig sanningen, så blir du arg...«

»Ah snack... jag spottar på dig...«

»Tackar ödmjukast!  Men hur är det... bjuder du inte på en sup för att
fira ditt tillfrisknande?«

»Säg till, att du får!«

Brudgummen lät skänka i åt sig en half flaska brännvin och blef nu
riktigt språksam.

»Hvad du ändå har för ett bekvämt lif, Artem«, menade han.  »Alltid
har du pengar...«

»Nå, --- hvad är det mera med det?«

»Ingenting.  De fördömda kvinnfolken sticka åt dig... fan skulle ha
dem.«

»Och dig vill de inte se åt en gång?«

»Nej, våra ben äro tyvärr inte gjorda att vandra på dina vägar«,
suckade brudgummen.

»Därför att kvinnfolken tycka om en vacker karl, ja.  Men du --- hvad
är du?  Jag ser snygg ut, det är det, som gör det!«

I denna ton plägade Artem alltid tala med grändens skälmar och
strykare.  Den likgiltiga, makliga, djupa rösten gaf en särskild vikt
åt hans ord, som alltid voro råa och förolämpande.  Han kände, att
dessa människor i många fall voro mera fördärfvade och i alla
afseenden mera slipade än han, och det lät han dem på sitt vis
umgälla.

Kain inträdde med sin varulåda på bröstet och den gula segelduksrocken
öfver vänstra armen.  Nedtryckt af sin ständiga ängslan, stannade han
i dörren och öfverskådade hastigt, med ett oroligt leende och
framsträckt hals, det inre af lokalen.  Då han fick se Artem, strålade
hela hans ansikte af glädje.  Artem mötte hans blick med ett bredt
leende och rörde på läpparne.

»Ohoj, hitåt!« ropade han till Kain och tillade hånfullt, vänd till
brudgummen:

»Och du, laga att du kommer din väg...  Ge plats för en hederlig
människa...«

Brudgummens röda, borstiga ansikte blef för ett ögonblick alldeles
förstenadt af häpnad och förargelse, han reste sig långsamt från
stolen, såg på sina stallbröder, som icke voro mindre förbluffade än
han själf, mönstrade Kain, som försiktigt och ljudlöst närmade sig
bordet, och spottade plötsligt ut på golfvet med ett vredgadt  »Fy
tusan!«  Därpå gick han tigande, med långsamma steg tillbaka till sitt
bord, hvarifrån genast hördes ett sakta hviskande, i hvilket man
tydligt kunde urskilja tonfall af hån och förargelse.  Kain smålog
fortfarande i förtjust tankspriddhet och sneglade på samma gång
oroligt öfver till den förolämpade brudgummen och hans vänner.

»Nå, nu skola vi dricka te, du handelsman«, började Artem godmodigt.
»Också en pastej skola vi beställa --- du äter väl med?  Hvarför glor
du oupphörligt på dem där borta?...  Spotta på de skurkarne, --- var
inte rädd för dem, du...  Vänta, jag skall hålla en liten predikan för
dem...«

Han steg upp, slängde med en rörelse på skuldran af sig jackan och
gick fram till de missnöjdes bord.  Stor och väldig, med bröstet
utspändt och vickande med skulderbladen, fattade han leende posto midt
framför dem, så att de riktigt skulle få en öfverblick af hans
kraftiga muskler.  Men de stodo där färdiga till flykt, liksom
förlamade af ängslan och tego.

»Nå...« började Artem, »hvad knorrar ni för?«

Han ville säga något riktigt kraftigt och förkrossande, men hittade
icke de rätta orden, utan tystnade igen.

»Tala ut«, sade den `pryglade brudgummen´, i det han drog läpparne
till en grimas och gaf honom ett tecken med handen.  »Eller låt oss
hellre vara alldeles i fred, du Herrans gissel!...«

»Tig!« röt Artem och drog ihop ögonbrynen.  »Du är rasande, för att
jag är god vän med juden och sparkar undan dig...  Men jag skall säga
er allesammans, --- juden där, han är bättre än ni!  --- Ty han har
åtminstone hjärta för en människa, och det har inte ni...  Han har
bara fått för mycket stryk... men nu tar jag honom under mitt
beskydd... och om någon kanalje af ert usla följe förgriper sig på
honom, så --- fan anamma --- jag säger rent ut, att då blir det inte
bara smörj af, nej, jag slår den skurken sönder och samman, så att han
aldrig skall glömma det!...«

Hans ögon flammade vildt, ådrorna på halsen svällde upp, och
näsborrarne skälfde.

»Att de piskade upp mig«, fortfor han, »när jag var full... det har
ingenting att betyda.  De ha inte tagit ifrån mig något af min kraft,
endast mitt hjärta ha de gjort hårdare...  Lägg det på minnet, ni!  Och
hvad Kain anbelangar, så blir det smörj af för hvarje ord, som
förolämpar honom... jag bultar den till mos, som vågar göra honom
något!  Tala om det för hela surfven...«

Han drog djupt efter andan, som om han kastat utaf sig en tung börda,
vände därpå de tilltalade ryggen och gick tillbaka till sin plats.

»Bra böladt!« sade `brudgummen´ halfhögt, i det han gjorde en lömsk
grimas och sneglade på, hur Artem satte sig midt emot Kain.  Denne
satt vid bordet, alldeles blek af sinnesrörelse, och såg oafvändt på
Artem med sina vidöppna ögon, hvilka uttryckte en känsla, den där
knappt kan återgifvas i ord.

»Hörde du?« frågade Artem strängt.  »Kom alltså ihåg, att så snart
någon börjar gräl med dig, kommer du genast till mig och talar om
det.  Jag skall då hugga tag i honom och ge honom betaldt med
ränta...«

Juden mumlade någonting för sig själf --- han bad till Gud eller
tackade sin nye beskyddare.  `Brudgummen´ och hans liga höllo
hviskande ett krigsråd och försvunno sedan den ene efter den andre ur
krogen.  Då `brudgummen´ gick förbi Artems bord, sjöng han för sig
själf:

   »Om af slantar ödet gett
    Lika rikligt mig som vett,
    Aldrig jag från fatet gick,
    Söp hvart enda ögonblick...«

och i det han gjorde en grimas åt Artem, slutade han visan helt
oväntadt med sina egna ord, till hvilka han slog takten med foten.

   »Bjöd hit alla narrar så,
    Dränkte dem som kattor små...«

»sannerligen skulle jag inte göra det«, slöt han och smög sig hastigt
ut genom dörren.

Artem lättade sitt hjärta i en ström af okvädinsord och såg sig därpå
omkring.  I det halfmörka, nerrökta och stinkande källarhvalfvet
funnos nu bara tre personer, han själf, Kain midt emot honom och bakom
dem krogvärden, Savka.

Savkas små räfögon mötte Artems dystra blick, och hans långa ansikte
fick ett uttryck af andäktig förtjusning.

»Du har uppfört dig förträffligt, Artem Michailytsch --- alldeles
utomordentligt!« sade han och strök sig om hakan.  »Alldeles som det
är befalldt i evangelium --- i liknelsen om den barmhärtige
samaritanen...  Full af sår och skorf låg denne Kain --- du föraktade
honom inte!«

Artem hörde icke på Savkas ord, utan på deras eko, som återstudsade
från det hvälfda taket och genom den tjocka luften ihåligt trängde
till hans öra.  Han teg och skakade endast sakta på hufvudet, som om
han ville visa de där ljuden ifrån sig.  Men de smögo åter på nytt in
i hans öron och verkade störande på hans sinnesstämning.  Det lade sig
som en underlig tyngd på hans hjärta.

Han såg oafvändt på Kain.  Denne satt med framåtböjdt hufvud, blåste
på det kokheta teet, som han som han slagit på fatet, och drack sedan
begärligt, under det fatet darrade i hans hand.  Ibland ertappade
Artem en flyktig blick af juden på sitt ansikte, och det gjorde honom
ännu mera nedstämd.  En dof känsla af obehag bemäktigade sig honom
allt starkare, hans min fördystrades, och han kastade vilda blickar
omkring sig.  I hans hufvud trängdes tankar, som han icke kunde
uttrycka i ord.  Förut hade han aldrig vetat af något sådant, men nu
under hans sjukdom hade det kommit öfver honom.  Och han kunde icke
bli dem kvitt, de där fördömda tankarne...

Krogfönsterna, som voro försedda med järngaller liksom ett fängelse
--- det döfvande larmet, som trängde in från gatan --- den tunga,
fuktiga stenmassan, som hängde öfver hans hufvud --- det af smuts
slippriga, af sopor betäckta tegelgolfvet under hans fötter --- och
den där lilla förskrämda, trasiga figuren, som satt där tyst och
darrande --- allt detta utöfvade en tryckande verkan på Artem.  Och
därute på landet tar nu snart höskörden sin början.  Redan når gräset
upp till midjan på en där borta på ängarna på andra sidan floden.  Och
när vinden blåser från det hållet, för han med sig så frestande
dofter.  Nu skulle man taga lien och hej!... ut på ängarna...

»Hvarför är du så tyst, Kain?« började Artem missbelåtet.  »Är du
fortfarande rädd för mig?  Hvad du är för en dumsnut ---«

Kain höjde hufvudet och skakade det på ett underligt sätt, i det hans
ansikte fick ett jämmerligt, förbrylladt uttryck.

»Hvad skall jag säga?  Och med hvilken tunga skall jag tala till er?
Kanske med denna ---« han sträckte ut tungspetsen mot Artem  -- »som
jag har att tala med till andra människor?  Måste jag inte skämmas för
att tala till er med denna tunga?  Ni tror, att jag inte vet, att ni
också skäms för att sitta vid samma bord som jag?  Hvem är jag, och
hvem är ni?  Inte sant, det tänker ni, Artem, ni som är stor och
högsinnad likt Judas Makkabeus?...  Hvad skulle ni väl göra, om ni
visste, hvarför Herran Gud har skapat er?  Hva'?  Ingen känner
Skaparens hemligheter, och ingen kan gissa, hvartill lifvet gifvits
honom.  Ack ni kan inte ana, hur många dagar och nätter jag grubblat
öfver, hvarför jag är i lifvet!  Hvad är min själ och mitt förstånd
till?  Hvad är jag för människorna?  En spottlåda är jag för deras
giftiga spott.  Och hvad äro människorna för mig?  Huggormar, som
stinga mig öfverallt på min kropp och min själ...  Hvartill lefver jag
på jorden?...  Och hvarför har jag endast rönt olycka... hvarför har
solen inga varma strålar för mig?...«

Han yttrade dessa ord halft hviskande, med lidelsefull glöd, och hela
hans ansikte skälfde liksom alltid då hans af lidande och bekymmer
nedtryckta sinne gaf sig luft.

Artem förstod icke hans ord, han såg och hörde endast så mycket, att
Kain beklagade sig öfver något.  Det gjorde honom ännu svårmodigare.

»Börjar du redan på att jämra dig igen«, sade han med en förargad
skakning på hufvudet.  »Jag har ju sagt, att jag skall försvara dig!«

Kain smålog bittert:

»Hur skall ni kunna försvara mig mot min Gud?  --- Ty det är ju han
som pröfvar mig så hårdt...«

»Jaså, menar du det... ja, mot Gud förmår jag förstås ingenting«,
svarade Artem i trohjärtad enfald, och medlidsamt rådde han den lille
juden:  »Det är du tvungen att bära...  Mot Gud kan du ingenting
göra!«

Kain såg leende på sin beskyddare --- och äfven i hans leende låg
något liknande medlidande.  Så beklagade först den starke den kloke,
sedan den kloke den starke, och dessa båda människor, som invärtes
voro så vidt skilda åt, bragtes för ett ögonblick närmare hvarandra i
en gemensam känsla.

»Är du gift?« frågade Artem.

»Ack, jag har en stor familj --- alltför stor för mina krafter«,
svarade Kain med en tung suck.

»Ser man på!« sade den ståtlige jätten.  Han hade svårt att föreställa
sig en kvinna, som kunde älska denna lilla, klena, förskrämda
stackare, och han såg nu Kain i ett helt och hållet nytt ljus.

»Jag hade fem barn«, berättade Kain.  »Nu är det bara fyra.  En liten
flicka, Chaja, hostade oupphörligt... slutligen dog hon...  Ack, herre
Gud!...  Min hustru är också sjuk --- hon hostar oupphörligt, hon
med...«

»Då har du det verkligen svårt«, menade Artem fundersamt.

Kain lät likaledes i tyst grubbel hufvudet sjunka mot bröstet.

Ett par lumphandlare från gränden trädde in på krogen, gingo fram till
disken och började halfhögt prata med Savka.  Han berättade något för
dem i hemlighetsfull ton och blinkade därvid i riktning mot Artem och
Kain, hvarpå de andra förvånade betraktade dessa två och spefullt
småskrattade.  Kain märkte deras blickar och bäfvade.  Men Artem var
fördjupad i sina tankar, han såg sig själf på ängen med lien i
hand...  lien hviner, och med ett sakta prasslande faller gräset för
hans fötter...

»Gå nu, Artem... eller om ni vill, så skall jag gå... det har kommit
folk«, sade Kain hviskande.  »De skratta åt er för min skull...«

»Hvem skrattar?« röt Artem, väckt ur sitt drömmeri, och såg sig
omkring med rullande ögon.  Alla de närvarande föreföllo honom
allvarliga och endast sysselsatta med sina egna angelägenheter, ---
icke en enda blick uppfångade han.  Med strängt rynkad panna sade han
till juden:

»Hör nu, du ljuger... beklagar dig utan skäl!...  Så ha vi inte gjort
upp det!  Beklaga dig bara, när de verkligen göra dig något.  Eller
kanske sade du det med flit... ville sätta mig på prof?«

Kain såg honom in i ögonen med ett smärtsamt leende och svarade icke.
Ännu ett par minuter sutto de där tigande.  Därpå steg Kain upp,
hängde sin varulåda om halsen och gjorde sig i ordning att gå.

»Tänker du gå?  Nå adjö då --- gör goda affärer!...  Jag sitter här
ännu en stund!...«

Med sina båda magra små händer skakade Kain sin beskyddares väldiga
tass och aflägsnade sig skyndsamt.

Så snart han kommit ut på gatan, gömde han sig i en vrå, hvarifrån han
kunde se krogdörren, och väntade där.  Han behöfde icke vänta länge.
Snart visade sig Artems gestalt i dörren som i en ram.  Hans ögonbryn
voro dystert sammandragna, och hela ansiktet hade ett spejande
uttryck, som om han hvarje ögonblick fruktade att få se något
obehagligt, hvars anblick han helst velat undvika.  En lång stund
blickade han uppmärksamt in i trängseln, sedan återtog hans ansikte
sitt vanliga, likgiltigt lättjefulla uttryck, och han skred framåt
genom hopen åt det håll, där gränden svängde af upp mot berget ---
förmodligen för att uppsöka sin älsklingsplats.

Kain följde honom med en vemodig blick, och i det han slog båda
händerna för ansiktet, lutade han sig med pannan mot källardörren,
bredvid hvilken han stod.

                               *     *
                                  *

Artems skarpa hotelse förfelade ej sin verkan, --- den injagade skräck
hos Kains vedersakare, och de läto honom vara i fred.

Kain märkte snart, att taggarna icke längre stodo så tätt som förut på
den törnestig, han hade att vandra till sin graf.  Mänskorna upphörde,
så att säga, att taga notis om hans tillvaro.  Liksom förut smög han
beskäftigt fram och tillbaka mellan dem, utropande sina varor, men man
trampade honom icke längre afsiktligt på tårna, puffade och knuffade
honom icke mera, spottade icke längre i hans varulåda...  Å andra
sidan hade man likväl icke förut mött honom med så kalla och fientliga
blickar som nu.

Med hans fina känsla för allt, som angick hans egen person, undgingo
honom icke dessa förändrade blickar, och han frågade sig, hvad de väl
hade att betyda, hvilken fara de hotade honom med.  Han grubblade ofta
däröfver och kunde icke begripa, hvarför man såg på honom så
besynnerligt...  Och han påminde sig, att förut mänskorna på gatan
ändå ibland tilltalat honom vänligt och harmlöst skämtat med honom.
Den smula godhet, de bevisat honom, föll honom nu först in.

Han funderade och funderade, och hans hörsel blef finare, hans öga
skarpare.  En dag trängde till hans öra en ny visa, som diktats af den
`pryglade brudgummen´, grändens trubadur.  Denne förtjänade sitt bröd
som musikant och sångare, och hans instrument bestod af åtta
träskedar, som han tog mellan fingrarne och omväxlande slog mot
hvarandra, mot sina utspända kinder eller mot sin mage.  Han
frambragte på detta sätt en musik, som visserligen icke var särdeles
vacker, men som fordrade en ovanlig fingerfärdighet hos exekutören,
och detta var en egenskap, som grändens publik förstod att uppskatta i
alla former.

På detta instrument plägade `brudgummen´ ackompanjera sig, när han
föredrog sina själfgjorda kupletter.  En dag alltså stötte Kain på en
grupp, hvilken `brudgummen´ just höll på att glädja med sin konst.  Då
han fick syn på Kain, utbrast han lifligt:

»Åhoj, mina hedervärda herrar fängelsekandidater!  Jag vill sjunga för
er en ny visa, som jag nyss bakat färdig, --- den är ännu alldeles
varm, den lilla läckerbiten!  Ro hit med en kopek eller två per
snabel!  Och hör på:

    När solen klifver genom fönstret in,
    Då bli så glada mänskorna i sinn.
    Men om jag en gång genom fönstret klifver...«

»Den känner vi redan!  Den känner vi redan!« ropade en af åhörarne.

»Det måtte jag väl veta!  Men jag tänker inte ge er en pastej gratis,
när ni inte ännu betalat brödet!« svarade brudgummen, i det han åter
uppstämde sin träskedsmusik och sjöng därtill:

   »Jag, stackars fan, i världen här
    Fått pröfva öden stränga!
    Min fader och min broder kär
    I galgen måste hänga ---
    Men när jag kom dit, repet brast...«

»Det var skada!« menade åhörarne.  Icke heller denna visa föreföll dem
ny, men de betalade likväl brudgummen gärna den begärda kopeken, då de
ansågo honom för en `rejel karl´, som icke skulle lura dem på den
utlofvade nya visan.

»Hör nu på min allra nyaste visa, --- och låt se, att ni henne af
hjärtat prisa!« ropade brudgummen, och under det skedarne klapprade
och hvirflade i hans händer, sjöng han:

   »En oxe och en spindel,
    Ett ömt förbund de slöt,
    Men spindeln var en jude,
    Och oxen var ett nöt.
    Det dumma nötet oxen
    På svansen spindeln bar,
    Och åt hvar kjortel juden
    Bjöd ut sin vän så rar:
    Kom hit, I älskogstokor...«

»Halt, werda?  Herr Kain?  Behagar eders nåde kanske en
välkomsthälsning med påken?  Har herr handelsmannen täckts höra på min
lilla visa?  Då anhåller jag, att han allernådigast behagade skudda
stoftet af sina fötter, --- jag diktar inte mina visor för hvem som
helst, inte!«

Kain svarade blott med sitt vanliga vemodiga leende och fortsatte
suckande sin väg, nedtryckt af onda aningar.  Han uppskattade till
deras fulla värde dessa dagar af ro och frid och fruktade, att de
skulle taga slut.  Hvarje morgon infann han sig i gränden, i den glada
öfvertygelsen att ingen den dagen skulle taga hans slantar ifrån
honom.  Hans ögon hade nu fått en smula lugn och glans.  Artem såg han
hvarje dag, men om denne icke ropade på honom, gick Kain icke fram
till honom.  Artem själf tilltalade honom endast sällan, och då
utbytte de bara några ord:

»Nå, hur har du det?«

»Godt... och det har jag er att tacka för«, svarade Kain med
glädjestrålande blick.

»Lämna de dig i fred?«

»Hur skulle de väl våga --- mot er!« utbrast juden, i det han
ofrivilligt ryckte till.

»Nå, det är bra...  Om det händer dig något, så säg bara ifrån...«

»Visst skall jag säga det.«

»Rätt så!«

Han mätte Kains ömkliga gestalt med en vresig blick och afskedade
honom:

»Gå nu... lycka till goda affärer!«

Och Kain aflägsnade sig hastigt från sin beskyddare, hvarvid han för
hvar gång mötte elaka och hånfulla blickar från åskådarne --- blickar
som satte honom i förskräckelse.

Ungefär en månad hade förgått på detta sätt, då Kain en afton, när han
redan var på hemväg stötte ihop med Artem.  Den ståtlige jätten
nickade och vinkade honom till sig med fingret.  Kain sprang skyndsamt
fram till honom och såg, att Artem var misslynt och mörk i hågen som
ett höstmoln.

»Har du slutat dina affärer?«

»Jag skulle just gå hem...«

»Vänta litet...  Kom med, jag skulle vilja tala med dig«, sade Artem
med dof stämma.

Och stor och väldig skred han förut, under det Kain följde efter.

De gingo gränden i ända och veko sedan af ner till floden, där Artem
stannade på en enslig plats tätt intill vattnet, nedanför den branta
strandsluttningen.

»Sätt dig«, sade han till Kain.

Kain satte sig och sneglade ängsligt upp på sin beskyddare.  Artem
började långsamt rulla en cigarrett, under det Kain lät sin blick
sväfva öfver himlen, skogen af master vid motsatta stranden och de i
aftonstillheten ljudlöst framglidande vågorna.  »Hvad skall Artem väl
säga?« undrade han oroligt.

»Nå, du har det fortfarande godt?« frågade Artem.

»Ack ja!  Nu fruktar jag ingenting mera...«

»Nå, ser du, det var ju förståndigt af dig.«

»Jag är också så tacksam...«

»Vänta med det så länge!« sade Artem.

Han satt en lång stund försänkt i dyster tystnad, under det han
stötvis blåste ut cigarrettröken.  Kain väntade med en ångestfull
förkänsla af kommande olycka.

»Hm ja... således lämna de dig i fred?«

»O, de äro så rädda för er!  De äro alla som hundar, och ni är --- ett
lejon!  Och jag behöfver inte mer...«

»Vänta litet!...«

»Nå?  Hvad är det, ni vill säga mig?« frågade Kain ängsligt.

»Hvad jag vill säga?  Ja --- det är inte så enkelt...«

»Hvad är det då?«

»Ser du --- ja, det är bäst, att vi tala rent ut, så är det afgjordt
med en gång...«

»Nå --- nå?«

»Jag måste nämligen säga dig, att jag... att jag inte kan längre...«

»Hvad?  Hvad kan ni inte längre?...«

»Det är ingenting vidare --- jag kan helt enkelt inte längre... det
bär mig emot.  Jag är nu en gång inte skapad för sådant...« framstötte
Artem suckande.

»För hvilket?  Hvad är ni inte skapad för?«

»För allt det här...  Jag vill inte mera kännas vid dig...  Ty när
allt kommer omkring, så angår du mig egentligen inte...«

Kain ryckte till, som om han fått ett slag, men teg.

»Och om de återigen börja gyckla och förolämpa dig«, fortfor Artem,
»så lämna mig i fred för det.  Beklaga dig inte för mig --- jag kan
inte hjälpa dig --- tänker inte bistå dig.  Begriper du?  Jag förmår
inte...«

Kain blef dödsblek, --- men teg alltjämt.

Artem, som nu lättat sitt hjärta från hvad, som tryckte det, drog ett
djupt andetag och fortfor med mera sammanhang:

»För att du den där gången tog dig an mig, kan jag ju betala dig.  Hur
mycket blir det?   Säg bara, jag betalar, hvad du begär.  Men
medlidande kan jag inte ha med dig...  Det finnes nu en gång inte hos
mig... jag har bara tvungit mig till det... hycklade bara... jag
trodde, det var medlidande... men det var bara inbillning...  Kan på
det hela taget inte tycka synd om någon... inte om någon människa...«

»För att jag... att jag är jude?« frågade Kain sakta.

Artem sneglade på honom och uttalade ett ord, som kom ur djupet af
hans hjärta.

»För att du är jude?  Vi äro alla judar inför vår herre.«

»Hvarför annars då?« frågade Kain på nytt.

»Jag kan inte«, svarade Artem.  »Jag har ingen medkänsla med dig,
förstår du... och inte med någon människa för resten...  Förstå mig
rätt... åt en annan skulle jag inte en gång säga det, utan bara ge
honom ett slag i skallen!  Men åt dig säger jag det...«

»Hvem kan då skydda mig mot de gudlöses hand?  Hvem skall försvara mig
mot mina fiender?« frågade juden stilla svårmodigt med psalmens ord.

»Jag förmår det inte«, sade Artem okonstladt.  »Inte därför att de
skratta åt mig, --- det rör mig inte, må de skratta!  Jag kan bara
inte känna på det viset.  Och för det där, du vet, i båten där
borta... för det betalar jag hellre...«

»O hämnande Gud!  O vedergällningens evige Gud!  Se ned till mig från
din härlighet, o du jordens domare!« bad Kain, som rullat ihop sig i
ett nystan.

Det var en varm stilla sommarafton.  Den spegelklara floden
återkastade i mildt vemod strålarne från den nedgående solen.  Från
strandsluttningen föll en skugga öfver Kain och Artem.

»Betänk bara«, sade Artem i en ton af djup öfvertygelse, »hvad det är,
jag nu har att göra!  Du förstår det väl inte så... men jag, --- jag
måste ju ändå tänka på mig själf!  Du minns, hur de tygade till mig
den där gången?«

Han skar tänderna och flyttade sig oroligt af och an på stranden.
Sedan lade han sig på rygg, sträckte ut benen mot floden och sköt
händerna under hufvudet.

»Jag känner dem nu allihopa...«

»Alla?« frågade Kain resigneradt.

»Ja!  Nu skall jag göra upp räkningen med dem --- och då är du mig i
vägen ---«

»Jag i vägen?  Hur kan jag vara det?« utbrast juden.

»Inte precis i vägen, men... jag är för närvarande arg på alla
människor.  Är jag då sämre än andra?  Det skulle jag vilja veta...
Nå, kort och godt...  Du är öfverflödig för mig.  Begriper du?«

»Nej!« svarade Kain kort och skakade på hufvudet.

»Begriper du ändå inte?  Hvad är du för ett nöt!  För dig måste jag ju
ha medömkan, inte sant?  Nå, och jag kan inte nu ha medömkan för
någon...  Det finns inte den ringaste känsla för andra hos mig
mera...«

Och i det han gaf Kain en puff i sidan, upprepade han än en gång:

»Begriper du ändtligen?  Jag har inte spår af medömkan för någon...«

Länge tego de bägge.  I den ljumma af vällukter fyllda luften hörde
man vågornas plaskande och en mängd dämpade, sällsamt klagande läten,
som ljödo ur fjärran från den mörka, slumrande floden.

»Hvad skall jag nu taga mig till?« bröt Kain slutligen tystnaden.

Förgäfves väntade han på svar.  Artem hade antingen somnat eller var
helt och hållet fördjupad i sina tankar.

»Hur skall jag kunna lefva utan er?« ropade Kain.

Artem såg upp mot himlen, i det han svarade:

»Det må bli din omsorg...«

»O, min Gud, min Gud!«

»Hur du skall lefva, kan man inte heller säga så där i brådkastet«,
förklarade Artem makligt.  Sedan han nu lättat sitt hjärta, var han
helt lugn och glad till mods.

»Jag visste det ju... redan då jag gick till er, när ni låg
sönderslagen och mörbultad där borta vid floden... redan då visste
jag, att ni inte länge skulle kunna vara vänligt sinnad mot mig...«

Med bedjande ögon såg den lille juden på Artem, men denne undvek hans
blick.

»Kanske är det ändå därför«, fortfor Kain skyggt, »att folk skrattar
åt er för min skull...«

»De där krypen?  Hvad bryr jag mig om dem!« skrattade Artem.  »Om jag
ville, kunde jag taga dig på axlarne och bära dig omkring på gatorna
på det viset.  Låt dem skratta...  Men det är inte alls det, som det
är frågan om...  Man måste alltid handla efter sanningen... så som man
känner sig sinnad...  Hvad som en gång inte finnes i hjärtat, det
finnes där inte...  Och jag vill säga dig rent ut, bror lille, --- det
bär mig helt enkelt emot, att du är, sådan du är...  Ja, så förhåller
sig saken, nu vet du det!«

»Ack!  Nu förstår jag...  Hvad skall jag då göra?  Skall jag gå min
väg?«

»Ja, gå, medan det ännu är ljust... ingen skall göra dig något.  Ingen
har ju hört vårt samtal.«

»Väl det, åtminstone...  Och ni skall ju heller inte säga något?« bad
Kain.

»Nej, visst inte...  Men kom inte för ofta för ögonen på mig...«

»Godt«, sade Kain sakta och steg upp.

»Det vore kanske bäst för dig, om du dref din handel någon annstans«,
menade Artem likgiltigt.  »Här är det svårt att akta lifvet på
sig... de lura på alla håll och kanter...«

»Hvart skall jag gå då?«

»Hm --- hvart du tycker...«

»Lef väl, Artem!«

»Lef väl, broder!«

Utan att stiga upp, räckte han Kain handen och tryckte hans.

»Lef väl.  Var inte ond på mig...«

»Jag är inte ond«, svarade Kain, undertryckande en suck.

»Nå, då så... det är bättre så, inte sant?  Du har ändå inte varit den
rätte kamraten för mig --- så ondt det än gör mig.  Eller skulle jag
kanske lefva för dig?  Det går ju inte...«

»Lef väl!«

»Gå nu!«

Kain gick framåt flodstranden med hufvudet nedsjunket på bröstet och
böjd rygg.

Den vackre Artem följde honom med ögonen, men efter ett par sekunder
återtog han sin förra ställning och stirrade upp mot himlen, där redan
nattens skuggor började lägra sig.

Underliga ljud svepte genom luften och förstummades åter.  Floden
plaskade entonigt och melankoliskt mot stranden.

Kain gick ungefär femtio steg, så vände han plötsligt om och styrde
kosan tillbaka till den på marken utsträckte Artem.  Han stannade
framför honom och sade i skygg, saktmodig ton:

»Kanske har ni ändå kommit på andra tankar?«

Artem teg.

»Artem!« ropade Kain med darrande stämma. --- »Artem!  Kanske sade ni
det bara, utan att mena det?  Kommer ni inte ihåg, hur jag den där
gången... hva', Artem?  Ingen kom till er... men jag gjorde det...«

En lätt snarkning var svaret.

...Ännu en lång stund stod Kain bredvid jätten och stirrade på hans
själlöst vackra ansikte, som i sömnen fått ett vekare uttryck.  Det
väldiga kämpabröstet höjde och sänkte sig i jämna andedrag, och under
de svarta mustascherna syntes de starka glänsande tänderna.  Han
tycktes le i sömnen...

Med en dof suck lät juden hufvudet sjunka ändå djupare och gick åter
framåt flodstranden.  Darrande i hela kroppen af fruktan för sitt lif,
skred han försiktigt fram på den smala stigen.  På de öppna,
månbelysta ställena gick han tryggare, men i skuggan smög han hastigt
vidare.  Han liknade en råtta, ett litet skyggt nattdjur, som
tillryggalägger sin väg midt emellan tallösa, från alla håll hotande
faror.

(Slut på berättelsen »Kain och Artjom«.)

------------------------------------------------------------------------

TSCHELKASCH.

Den djupblå, sydländska himlen fördunklas af dammet, som stiger upp
öfver hamnen; det glödande solklotet blickar matt, som genom en tunn
grå slöja, ner i det grönaktiga hafvet.  Det kan icke spegla sig i
böljan, som oupphörligt uppröres af årslag, af ångbåtarnas propellrar,
af de hvassa kölarne på turkiska felucker och andra segelfartyg, som
genomkorsa den trånga hamnen i alla riktningar.  Inklämda mellan
hamnens granitväggar, klaga och trängas hafvets fria vågor under de
jättelika laster, som glida fram på deras ryggar, slå knotande och
skummande mot skeppsplankorna och mot stranden och färgas smutsiga af
allt det bråte, hvarmed de komma i beröring.

Klirrandet af ankarkättingarna, dånandet af puffertarna på
fraktvagnarne, det metalliska klingandet af järnplattor, som kastas
mot stenläggningen, det dofva knarrandet af stockar, skramlet af
lastkärror, de än genomträngande gälla, än doft bölande
ångbåtssignalerna, skränet från hamnarbetare, matroser och
tullsoldater, --- alla dessa mångfaldiga ljud smälta ihop till en
arbetsdagens döfvande symfoni och sväfva fredlöst fram och tillbaka
öfver hamnen, som om de voro rädda att stiga högre och försvinna i det
blå fjärran.  Och från jorden stiga alltjämt nya och nya ljudvågor upp
till dem, --- än likt en dof åska, som våldsamt skakar allt omkring,
än med en gäll skärpa, som skär hvasst igenom den heta dammfyllda
luften.

Från graniten, järnet, träet, stenläggningen på kajen, fartygen och
människorna klingar i mäktiga ackorder den vanvettiga lidelsefulla
hymnen till Merkurius.  Men de eländiga, svaga människorösterna kunna
knappast höras i denna väldiga kör, och människorna själfva, som
ursprungligen alstrat larmet, förefalla så löjligt ömkliga i det vilda
kaos, --- deras små smutsiga, trasiga, beskäftiga, under tunga bördor
dubbelvikna figurer löpa af och an i moln af damm, i hettan och larmet
och förefalla så små och obetydliga i jämförelse med de dem omgifvande
järnkolosserna, varubergen, bantågen och allt annat, som de skapat.
Deras eget verk har förnedrat dem till slafvar.

De väldiga jätteångarne pepo, hväste och pustade, och i hvarje ljud,
som de gåfvo ifrån sig, klang det som hån och förakt emot de små gråa,
dammiga människorna, som kröpo omkring på deras däck och fyllde de
kolossala skrofven med alster af sitt slafarbete.  Löjliga, så att man
kunde gråta åt det, voro de långa rader af lastbärare, som på sina
skuldror buro tusentals pund säd ner i skeppens järnbukar, för att
själfva till lön endast erhålla ett par skålpund af denna samma säd
att fylla sin egen buk med.  Å ena sidan dessa trasiga, svettdrypande,
af trötthet, hetta och larm förslöade människor, och å den andra de
imposanta, i solskenet glittrande maskinerna, som dessa samma
människor skapat, och som i sista hand icke sattes i rörelse af ångans
kraft, utan af sina skapares muskler och blod... det var en kontrast,
hvari låg en hel dikt, full af kall och grym ironi.

Det öronslitande oväsendet rundt omkring, dammet, som kittlade
näsborrarne och klibbade ihop ögonen, hettan, som stekte och utmattade
kroppen... allt detta tycktes så uppjagadt, så spändt till det
yttersta, som om det i nästa ögonblick skulle urladda sig i en väldig
katastrof, en explosion, som skulle rensa luften och göra det möjligt
att draga ett lätt och fritt andedrag, --- och så skulle i stället för
detta vilda döfvande larm, som bragte en till förtviflan, ro och
klarhet och frid breda ut sig öfver hafvet och staden och himlen.  Men
det var, som sagdt, endast ett sken, --- ett själfbedrägeri, alstradt
af människans outrotliga begär att hoppas på något bättre och att
känna sig fri.

Tolf klart ljudande klockslag dånade långsamt och afmätt genom det
brusande arbetssorlet.  Då det sista förklingat, ljöd den vilda
musiken redan hälften svagare.  En minut senare urskildes den blott
som ett doft, missbelåtet mummel, och nu kunde man också tydligt höra
människornas röster och vågornas plaskande.

Middagstimmen var inne.

------------------------------------------------------------------------

1.

Hamnarbetarne hade lämnat sitt arbete och spridt sig i larmande
grupper öfver hela hamnen.  Af månglerskorna, som redan väntade dem,
tillhandlade de sig åtskilliga billiga matvaror och sökte sedan upp en
plats i någon skuggig vrå eller midt på själfva gatläggningen, för att
äta sin tarfliga middag under den korta rasttimmen.

Nu dök Tschelkasch upp inom synkretsen --- Grischka Tschelkasch, den
inpiskade gamle vargen, känd af alla som en oförbätterlig supbroder
och oförvägen spetsbof.  Han var barfota och utan något på hufvudet,
klädd i ett par gamla nötta plyschbyxor och en smutsig bomullsskjorta
med sönderrifven krage, som blottade hans smidiga, seniga, kanelbruna
lemmar.  Hans tillrufsade gråsprängda hår och det sömniga uttrycket i
det skarpt skurna roffågelsansiktet förrådde, att han nyss vaknat.
Ännu sutto ett par halmstrån från nattlägret kvar i de tjocka mörka
knäfvelbårarne och skäggstubben på kindbenen, medan åter hans vänstra
öra pryddes med ett friskt lindblad, nyss plockadt från trädet.
Långsamt sköt han sin magra, knotiga, lätt böjda gestalt framåt på
stenläggningen, och i det han vädrade med den långa kroknäsan i
luften, lät han sina kalla grå ögon med en skarp blick glida förbi
grupperna, som om han sökte någon.  De bruna mustascherna ryckte
därvid som på en katt, och de krökta klolika fingrarne, som han höll
hopknäppta på ryggen, rörde sig nervöst.  Till och med här, bland
dessa hundratals trasiga och tvetydiga figurer, ådrog sig Tschelkasch
genast uppmärksamheten genom sin seniga magerhet och sina lurande,
smygande, afmätta rörelser, som förrådde en ständig inre upphetsning
och spänning och lifligt erinrade om stepphöken.

Grischka Tschelkasch närmade sig en grupp kolbärare, som gjort det
bekvämt i skuggan af en hög stapel med kolkorgar.  En liten starkt
byggd karl med ett enfaldigt, rödfläckigt ansikte och en färsk skråma
på halsen gick emot honom.

»Matroserna sakna två manufakturbalar«, hviskade han halfhögt, »de ha
redan börjat söka efter dem.«

»Nå, än sedan?...« svarade Tschelkasch, mätande honom med sina kalla,
lugna ögon.

»Än sedan?  De hålla på att söka, något vidare ville jag inte säga.«

»Skall jag kanske gå och hjälpa dem?«

Han kastade en hånfull blick åt det håll, där packhuset låg.

»Drag åt fanders med dig«, snäste han därpå af den välmenande
varnaren.  Och pekande på skråman på hans hals, frågade han:  »Hvar
har du varit och skaffat dig det där?  De ha tygat till dig snyggt
igen!...  Har du inte sett till Mischka för resten?«

»Nej, och inte på en hel evighet«, svarade den andre och gick tillbaka
till sina kamrater.

Tschelkasch gick vidare, och alla hälsade på honom som gamla bekanta.
men han, som annars var så glad och lustig, tycktes denna dag icke
vara vid godt humör, utan gaf endast korta, afhuggna svar.

Bakom en varustapel framträdde plötsligt en tullvaktmästare i dammig,
mörkgrön uniform.  Han ställde sig käpprak framför Tschelkasch, med
vänstra handen kring geväret och med den högra gripande Grischka i
kragen.

»Halt!  Hvart skall du taga vägen?«

Tschelkasch trädde ett steg tillbaka och såg med ett spefullt leende
på tjänstemannen.  Denne bemödade sig att ge sitt rödbrusiga,
godmodigt sluga ansikte ett hotande uttryck, hvilket han trodde sig
uppnå genom att spänna ut kindbenen, höja ögonbrynen och spärra upp
ögonen.  Han tog sig med denna min ytterst komisk ut.

»Hur ofta har jag inte sagt dig, att du inte får visa dig här i
hamnen, om du inte vill, att jag skall slå dig sönder och samman!  Och
ändå är du här igen?«

Detta skrek han i vredgad ton för att skrämma Tschelkasch.  Men denne
räckte honom lugnt handen och sade:

»God dag, Semjonytsch!  Det var längesedan vi träffades!«

»Jag skulle helst aldrig vilja träffa dig...  Laga, att du kommer
härifrån!«

Likväl tryckte han handen, som Grischka räckte honom.

»Hör nu, säg mig«, sade denne, i det han höll kvar vaktmästarens hand
påfallande länge och på det mest förtroliga sätt, »har du inte sett
till Mischka?«

»Hvad för en Mischka?  Jag känner ingen Mischka.  Drag åt skogen med
dig, annars får väl till på köpet tullinspektoren se oss stå här
tillsammans...«

»Rödhåriga Mischka menar jag... honom som jag sist arbetade ihop med
på `Kostroma´«, fortfor Tschelkasch envist.

»Säg hellre, som du stal ihop med!  På sjukhuset ligger han, din
Mischka, har fått benet krossat af en järnstång.  Men laga nu, att du
kommer härifrån, --- gå godvilligt, annars måste jag taga dig i
kragen...«

»Aha, ser du det!  Och så säger du, att du inte känner Mischka!  Du
känner honom ju mycket bra...  Hvarför är du så arg i dag,
Semjonytsch?«

»Hör nu, Grischka... sladdra inte, utan gå din väg!«

Tullvaktmästaren blef förargad och sökte, under det han skyggt såg sig
omkring åt alla håll, befria sin hand ur Tschelkaschs grepp.  Men
Tschelkasch såg på honom så hjärtans förnöjdt under sina tjocka
ögonbryn, smålog i mustaschen och fortfor, alltjämt kvarhållande hans
hand:

»Ha då inte så brådtom!  Låt mig först prata med dig, så går jag se'n
af mig själf!...  Nå, säg mig nu, hur står det till?  Hur är det med
frun och småttingarna?  Friska och raska allihop?  Och i det hans ögon
elakt glittrade och ett spefullt löje lekte omkring hans mun, tillade
han:  »Jag har så ofta tänkt hälsa på dig, men jag får aldrig
tid... måste jämt supa...«

»Låt det hellre vara med påhälsningen... och du kan för resten spara
dina lustigheter, din gamla satan!  Har du nu börjat gå omkring och
stjäla i husen också?«

»Hvarför skulle jag göra det?  Ha vi icke bägge två fullt upp med fina
saker här i hamnen?  Det räcker, vid Gud, för hela ens lif!...  De lär
ju ha snabbat bort två manufakturbalar igen...  Men vet du hvad,
Semjonytsch, du är verkligen alldeles för oförsiktig!  Bara de inte
knipa dig rätt som det är!«

Tullvaktmästaren bragtes alldeles ur fattningen af den gamle
stråtröfvarens fräckhet.  Han skälfde i hela kroppen, och fradgan stod
om hans läppar, som förgäfves sökte få fram ett ord.  Nu ändtligen
släppte Tschelkasch hans hand och begaf sig långsamt tillbaka mot
hamnporten.  Tullvaktmästaren följde efter honom, svärande och
grälande.  Tschelkasch var högst belåten, han hade stuckit händerna i
fickorna, hvisslade sakta för sig själf och svarade på hamnarbetarnes
tillrop med mustiga speglosor.  Vid utgången från hamnen visiterades
han af de båda vakthafvande soldaterna, hvilka sedan förpassade honom
utanför porten med en lätt knuff.

»Släpp aldrig mer in den kanaljen!« ropade Semjonytsch, som stannat
kvar innanför.

Tschelkasch gick tvärs öfver körbanan och slog sig ned på en stock
midt emot dörren till en matroskrog.  En ändlös rad af lastade vagnar
körde under högljudt gnisslade ut genom hamnporten och förbi honom.
Andra, tomma vagnar rörde sig i motsatt riktning, hvirflade upp dammet
och åstadkommo ett döfvande larm.  På Tschelkasch gjorde allt detta
oväsen, vid hvilket han längesedan var van, icke något vidare
intryck.  Uppträdet med tullvaktmästaren hade försatt honom i godt
lynne.  Han tänkte på den vinstbringande lilla affär, han hade i sikte
--- en affär, som icke skulle göra honom mycken möda och endast
erfordrade en smula händighet.  Nå, det skall då inte komma att
felas.  När allt är uträttadt, och de brokiga sedlarna titta fram ur
hans ficka, skall han ha sig ett kalas, som står sig i mantal!

Han knep ihop ögonen och sökte utmåla för sig de lockande njutningar,
som väntade honom...  Att den där dumma Mischka skulle bryta benet af
sig, just då han behöfde honom så väl!  Ensam kan han knappast hinna
få ärendet uträttadt, på tu man hand går arbetet mycket fortare
undan.  Om åtminstone icke vädret lämnade honom i sticket!

Han såg upp mot himlen och lät sedan blicken glida längs med gatan.
Sex steg ifrån honom på trottoarkanten, med ryggen lutad mot en
dörrpost satt en ung man i blårandig skjorta, likadana byxor, bastskor
på fötterna och en trasig röd mössa på hufvudet.  Bredvid honom låg en
liten ränsel och en lie utan skaft, som var sorgfälligt omvirad med
hö.  Det var en ljushårig, kraftig, bredaxlad yngling med solbrändt
ansikte och stora blå ögon, som godmodigt och förtroligt blickade på
Tschelkasch.

Tschelkasch visade tänderna och gjorde en fruktansvärd grimas,
hvarunder han rullade med ögonen och oafvändt stirrade på ynglingen.
Denne blinkade först osäkert och visste tydligen icke, hvad han skulle
tänka om trashankens besynnerliga beteende.  Men så brast han i
gapskratt, ropade midt under skrattet:  »Nej, en sådan lustigkurre!«
och vältrade sig, utan att stiga upp, med otympliga rörelser fram till
Tschelkasch, släpande lien och ränseln efter sig i dammet.

»Du har visst skaffat dig en ordentlig florshufva, eller hvad, bror
lille?« frågade han och ryckte Tschelkasch i byxorna.

»Kan nog hända, gröngöling, kan nog hända«, bekände Tschelkasch
öppenhjärtigt.  Den friska trohjärtade ynglingen behagade honom vid
första ögonkastet.  »Kommer du från slåttern, hvad?«

»Hvarifrån annars?  Jag skulle försöka förtjäna mig en slant som
slåtterkarl, men det är dåligt geschäft!  Massor af folk, idel
utsvultna stackare, som trycka ner priserna.  Sextio kopek om dagen
fick man vid Kuban, där de förr betalade tre, fyra, fem rubel...«

»Förut ja!  Ha ha!  Förut betalade de där borta tre rubel bara för att
få se en riktig ryss.  För tre år sedan förtjänade jag själf mitt
uppehälle på det.  När jag kom till en sådan där kosackby, ropade jag:
Åhoj, gossar, här är en ryss!  Och bums kommo de springande och glodde
på mig, kände på mig och beundrade mig --- och så var tre rubel
förtjänade i ett nafs!  Mat och dryck fick jag på köpet.  Så lefde jag
glada dagar, ser du, min gosse!«

Ynglingen gapade af häpnad vid lösdrifvarens ord.  Men så begrep han,
att Tschelkasch gycklade med honom, smällde med tungan och skrattade.
Tschelkasch bibehöll sin allvarliga min, endast under hans tjocka
bruna mustascher ryckte ett förstulet löje.

»Hvad du är för en lustig fyr«, sade den andre, »du pratar idel
galenskaper, så att jag tror, att det verkligen är sant!...  Hvad har
du för yrke egentligen?  Skräddare... eller skomakare?«

»Jag?« frågade Tschelkasch dragande på ordet och tillade efter en
stund: »Jag är fiskare...«

»Fiskare?  Nej, hör nu!  Och hvad är det för fisk du fångar?«

»Måste det då nödvändigtvis vara fiskar, som jag fången?  Här i
trakten fångar man mycket annat också.  Det finns t. ex. lik af
drunknande eller gamla ankaren eller sjunkna fartyg --- kort och godt,
hvad som kan förekomma.  Det finns särskilda krokar för sådant...«

»Skarfva inte!  Du är kanske en sådan där fiskare, om hvilken det
heter i visan:

   `På torra stranden kasta
    Vi ut vår not så god
    Och fiska andras skatter
    Ur lada, hus och bod...´

»Har du kanske sett några sådana där fiskare också?« frågade
Tschelkasch med ett lurande leende.

»Sett... nej!  Men hört talas om dem har jag...«

»Och du skulle trifvas med dem?«

»Hvarför inte?...  Det är fria, friska pojkar...«

»Det förstås!  Att gå hvart man vill... bara göra, hvad man har lust
till... det måtte vara härligt!  Man får bara inte vika af från den
rätta vägen, inte glömma Gud...«

Tschelkasch spottade föraktfullt och vände sig bort.  Den andre
fortfor liksom talande för sig själf:

»Nu har jag det inte för rart, inte...  Far är död, mor är gammal,
gården liten och jorden utsugen... hvart kommer man väl med det?
Lefva måste man ju --- men hur?  Först tänkte jag:  Du ger dig till
måg i ett hus, där de ha det bättre...  Ja, om svärfadern genast ville
betala ut dotterns andel --- men gör han det väl?  Där skall man
kanske gå och träla för honom i åratal --- nej, tack så mycket.  Men
om jag kunde skrapa ihop en hundrafemtio rubel, det vore en annan sak!
Då kunde jag sätta mig på mina höga hästar!  Då kunde jag helt enkelt
säga:  Vill du betala ut åt Marfa hennes andel?  Inte?  Nå, låt bli
då, det finns gudskelof flera flickor i byn!  Då vore jag en fri man,
ser du!«  Han suckade djupt.  »Men nu --- hvad återstår mig nu annat
än att flytta i huset till honom?...  Jag tänkte förtjäna mig pengar
vid Kuban... en två, tre hundra rubel, tänkte jag, skall du väl kunna
skrapa ihop --- jo, vackert! det gick alldeles på sned, det...  Nu är
det bara att ge sig in bland svärsönerna... bli dagsverkare... brr...«

Ynglingen stirrade helt mörkt framför sig, så bitter föreföll honom en
svärsons lott.  Tschelkasch hade setat i tysta funderingar, under det
den andre talade, och frågade nu:

»Hvart tänker du nu taga vägen?«

»Hvart jag skall taga vägen?  Hem, det kan du väl tänka dig!«

»Det kan jag inte alls tänka mig.  Lika gärna kunde du vilja ge dig af
till Turkiet...«

»Till Turkiet!« utbrast bondpojken förvånad.  »Hvad faller dig in!
Hvem vill ge sig af långt från alla kristna människor?«

»Du är då ett ohjälpligt nöt«, sade Tschelkasch förargad och vände sig
bort.  Åsynen af denne trohjärtade yngling väckte hos honom en massa
minnen, som endast kunde verka störande på honom nu, när han hade sin
nattliga plan att öfverväga.  Pojken såg då och då osäkert på honom
--- han hade en oklar känsla af, att hans samtal med den där
trashanken ännu icke var afbrutet.

»Du fiskare«, sade han efter en stund till Tschelkasch, som satt där
tankfull och sakta hvisslade för sig själf, »är du ofta så där full?«

»Hör på, gröngöling«, svarade Tschelkasch plötsligt, utan att akta på
hans fråga, »skulle du vilja arbeta tillsammans med mig i natt?  Hva?
Säg fort!«

»Hvad då för slags arbete?« frågade ynglingen misstroget.

»Hvad man säger åt dig...  Vi ska' fånga fisk... du skall ro...«

»Hvarför inte?  Inte mig emot.  Det vill säga... bara jag inte kommer
i knipan för det...  Jag känner mg inte riktigt trygg i ditt
sällskap...«

Tschelkasch kände sig färdig att storkna.

»Hör nu, akta dig, din fördömde pratmakare«, hviskade han argt.
»Annars skall du få dig en sittopp, så att du mister både syn och
hörsel!«

Han hade sprungit upp och fäktade med knytnäfven midt i synen på den
andre.  Denne hade också rest sig, och de mätte hvarandra
stillatigande med blickarne.  Tschelkasch var ursinnig öfver
ynglingens fräckhet att våga säga honom slika ting.  Han hatade honom
formligen för hans oskyldiga blå ögons och hans friska, solbrända
ansiktes skull --- och i synnerhet för att han hade en hembygd på
landet och en fädernegård, och för att han, den enfaldige pojken,
djärfdes älska friheten, utan att ens känna dess värde.

Bondpojken stirrade alltjämt på Tschelkasch, i hvilken han började ana
sin öfverman.

»Jag har ju ingenting emot det«, började han, »är inte alls ohågad.
Jag söker ju arbete --- om hos dig eller någon annan, är mig
likgiltigt...  Jag menade bara, att du inte just ser mig ut
till... till att ha något arbete... du är alldeles för... för trasig.
Men jag vet ju, att sådant kan hända litet hvar... hur många
fyllbultar har jag inte sett, som...«

»Nå, det är bra, det är bra.  Du är således med om saken?« frågade
Tschelkasch, redan betydligt mildare.

»Afgjordt --- topp!  Hur mycket betalar du?«

»Det rättar sig efter arbetet... allt efter som fångsten utfaller.
Fem rubel kan det bli.  Begriper du?«

Då det blef fråga om pengar, vaknade åter bondens vanliga misstroende
hos ynglingen.

»Det är mig inte säkert nog«, menade han, »jag vill ha fågeln i
handen...«

»Seså, nog nu med prat«, bet Tschelkasch af honom, »kom, så gå vi in
på krogen där!«

De följdes öfver gatan --- Tschelkasch med härskarens öfverlägsna min,
strykande sina mustascher, och den unge bonden villig att underordna
sig, men på samma gång uppfylld af fruktan och misstro.

»Hvad heter du egentligen?« frågade Tschelkasch.

»Gavrila«, svarade den andre.

Då de kommo in i den smutsiga, nerrökta krogen, gick Tschelkasch fram
till disken och beställde i en stamkunds förtroliga ton kålsoppa,
stek, te och en flaska brännvin.

»Skrif upp alltsammans!« sade han till värden, som svarade med en
nick.

Gavrila fick en oerhörd respekt för sin arbetsgifvare, som trots sitt
lösdrifvaraktiga yttre åtnjöt så mycket anseende och kredit.

»Nu ska' vi först och främst spisa middag och tala en smula förnuft«,
sade Tschelkasch.  »Sätt dig där så länge... jag har ännu ett litet
ärende att uträtta.«

Han gick.  Gavrila såg sig om i krogen --- ett mörkt, fuktigt
källarhål, som luktade af dåligt brännvin, tobak, beck och andra
stinkande saker.  Midt emot Gavrila vid ett annat bord satt en full
matros med rödt skägg, alldeles svart af kolstybb och tjära.  Han
brummade för sig själf en visa, hvars ord tycktes bestå af underligt
afbrutna hväs- och gomljud, och var tydligen ingen ryss.  Bakom honom
sutto två svarthåriga, solbrända Moldaukvinnor i trasiga kläder,
hvilka också skrålade en sång med rusiga röster.  Ännu andra grupper,
lika druckna, lika larmande och trasiga, döko upp i den mörka
bakgrunden af krogen.

Gavrila erfor en pinsam känsla af beklämning vid att sitta så där
ensam midt i det vilda kroglarmet.  Det var, som om man hörde det
ursinniga rytandet af något jättelikt vilddjur, som förgäfves sökte
komma ut ur sin bur.  Gavrila önskade i sitt stilla sinne, att
Tschelkasch snart skulle komma tillbaka.  Det gick rundt i hufvudet på
honom och lade sig som en imma för hans ögon.

Tschelkasch kom tillbaka, och de började äta och dricka under muntert
samspråk.  Vid tredje glaset blef Gavrila drucken.  Han ville försöka
att säga något artigt åt sin supbroder, som trakterade honom så
frikostigt, men hans tunga hade blifvit tjock och trög, och han kunde
icke få fram ett ord.  Tschelkasch såg på honom med ett spefullt
leende och sade:

»Jo, du är mig en karlakarl!  Har knappt druckit fem små supar och är
redan på tre kvart!  Hur vill du nu kunna arbeta?«

»Var inte rädd, bror lille, det går nog!« stammade Gavrila.
»Jag... jag håller så mycket af dig... kom och ge mig en kyss!«

»Ser man på den då...  Där har du en klunk till!«

Gavrila tömde ännu ett glas och hade snart kommit så långt, att allt
omkring tycktes honom gunga upp och ner som på ett böljande haf.  Hans
ansikte fick ett enfaldigt svärmiskt uttryck, han försökte tala, men
fick blott ett löjligt stammande öfver läpparne.  Larmet från de fulla
kroggästerna brusade allt vildare; endast den rödskäggige matrosen
hade somnat på sin plats.

»Kom nu, så gå vi«, sade Tschelkasch och steg upp.

Gavrila försökte resa sig, men var icke längre i stånd därtill, utan
började idiotiskt småskratta och svära för sig själf.

»Du tycks då ha fått din beskärda del«, brummade Tschelkasch och satte
sig åter på sin plats.  Gavrila bara flinade emot honom och
fånskrattade oafbrutet.  Tschelkasch kände tydligt, att denna
människas öde låg helt och hållet i hans hand, att han kunde vrida och
vända det efter behag.  Han kunde göra pojken lycklig inom den trånga
ramen af hans bondetillvaro eller slita sönder hela hans lif som ett
spelkort.  Medvetandet att äga en sådan makt öfver en annan människa
beredde honom en egendomlig njutning.  Det gjorde honom ondt om den
hygglige gossen, som så oförskylldt råkat i hans vargklor, och han
erfor gentemot honom en viss känsla af faderlig omsorg.

Han tyckte synd om honom --- och på samma gång behöfde han honom.  Han
fattade Gavrila under armarne och sköt honom försiktigt framför sig,
till de kommo ut på gården.  Här lät han honom glida till marken i
skuggan af en vedstapel, under det han själf tog plats midt emot honom
och tände sin pipa.  Gavrila vältrade sig ännu en stund muttrande af
och an på sitt hårda läger och somnade därpå.

------------------------------------------------------------------------

2.

»Nå, är du färdig?« frågade Tschelkasch halfhögt sin kamrat, som höll
på att syssla med årorna.

»På ögonblicket.  Klykan här är loss... kan man inte bulta till den
med åran?«

»Nej, nej... gör bara inte något buller!  Tryck fast den med handen,
så håller den nog.«

De sysslade i all stillhet med en båt, som var bunden vid aktern af en
turkisk feluck, lastad med sandelträ och cypressbjälkar och
tillhörande en hel flottilj.  Natten var mörk, öfver himlen drogo
tjocka, stora molntappar, och hafvet låg där blankt och svart som
tjock olja.  En fuktigt salt arom steg upp därifrån, vågorna plaskade
med ett sakta brus mot stranden och skeppsplankorna och vaggade nästan
omärkligt båten, i hvilken de båda äfventyrarne sutto.  I fjärran såg
man fartygens mörka konturer och de mångfärgade lyktorna på deras
högresta master.

»Ska' vi fara?« frågade Gavrila, sänkande årorna i vattnet.

»Sätt af!« ropade Tschelkasch sakta.  Med en kraftig rörelse af styret
dref han fram båten på den smala vattenstrimman mellan segelfartygen.
Under årslagen skimrade böljorna liksom i ett blåaktigt fosforsken,
och ett långt band af samma mildt glänsande sken tycktes ringla sig
efter den snabbt framglidande lilla farkosten.

»Nå, hur är det med hufvudknoppen?...  Värker det?« frågade
Tschelkasch godmodigt.

»Förskräckligt!  Det bultar i det, som när man hamrar på stål.  Jag
skall taga och fukta det med litet vatten.«

»Dumheter!  Tag det där i stället och fukta dig invärtes med! det
hjälper fortare än vatten«, sade Tschelkasch och räckte Gavrila sin
brännvinsflaska.

»Ser man på --- gutår!«

Det hördes ett sakta klunkande.

»Det smakar, hva'?  Håll --- nu är det nog!« ropade Tschelkasch.

Båten gled åter ljudlöst fram mellan skeppsskrofven.  Snart hade den
det trånga passet bakom sig och for ut på öppna hafvet, hvars
skimrande yta tycktes förlora sig i en ändlös rymd.

»Nå, hvad tycker du om hafvet?« frågade Tschelkasch sin kamrat, som
dref båten framåt med jämna kraftiga årtag.

»Jo, det är grant --- man blir bara en smula ängslig till mods«,
svarade Gavrila.

»Ängslig!  Ett sådant nöt!« brummade Tschelkasch hånfullt.

Själf älskade han hafvet öfver allting annat.  Hans häftigt
uppbrusande, nervösa temperament, som alltid törstade efter starka
intryck, fråssade formligen i anblicken af denna väldiga, gränslösa
naturmakt.  För honom ljödo Gavrilas ord nästan som en hädelse.  Han
satt på aktersätet vid styret och blickade lugnt framför sig,
längtande att få fara riktigt, långt, långt bort på den sammetsglatta
böljan.  Dess sakta brus ljöd som en sofvande jättes lugna andedrag
och fyllde honom med en välgörande känsla af frid, som luttrade hans
hjärta från allt slag och gjorde honom till en bättre människa.

»Hvar har du fiskredskapen då?« frågade plötsligt Gavrila, i det han
lät blicken oroligt glida genom båten.

Tschelkasch for upp ur sitt drömmeri.

»Fiskredskapen?  Dem har jag här akterut...«

»Hvar då?  Jag kan inte se något...«

I själfva verket funnos där inga fiskredskap.  Tschelkasch skämdes
öfver att ljuga för en sådan där pojke, och å andra sidan var han
förargad öfver, att Gavrila genom sin fråga stört honom i hans sälla
drömmeri.

»Ah prat, bekymra dig inte om den saken!« for han ut i skarp ton.  »Du
behöfver inte sticka din näsa i allt.  Du är lejd att ro --- ro
därför!  Och om du inte tar din tunga bättre i akt, så kan det gå dig
illa --- begriper du?«

Gavrila lät ett ögonblick årorna sjunka och såg oroligt på honom.

»Ro, hör du, lymmel!« skrek Tschelkasch ursinnigt åt honom.

Gavrila lät ett ögonblick årorna sjunka och såg oroligt på honom.

»Ro, hör du, lymmel!« skrek Tschelkasch ursinnigt åt honom.

Gavrila ryckte till och grep åter i årorna.  Bullersamt, nervöst och
stötvis dref han fram båten.

»Ro jämnare!« skrek Tschelkasch.  Han hade stigit upp och fäste sin
kalla grymma blick på Gavrilas ansikte.  Med framåtböjd öfverkropp
stod han där, likt en stor katt, färdig till språng.  Man hörde det
ursinniga gnisslandet af hans tänder och ett sakta knakande, som
tycktes komma från hans leder.

»Hvem väsnas där?« hördes en grof röst utifrån hafvet.

»Ro då, din fördömda satan!« hväste Tschelkasch --- »sakta med
årorna!...  jag slår ihjäl dig, din hund... framåt: ett-tu, ett-tu!
Om du ger ifrån dig ett knyst, så sliter jag dig i stycken!«

»Himmelska jungfru!...  Guds moder...« hviskade Gavrila, darrande och
maktlös af rädsla och ansträngning.

Båten vände om och for tillbaka till hamnen, där masternas mörka
stammar reste sig och de mångfärgade lyktorna lyste i natten.

»Hvem skrålar där?  Åhoj!« tillropades de båda på nytt.  Men rösten
ljöd redan längre ur fjärran, och Tschelkasch lugnade sig.

»Du skrålar själf, gamle vän!« svarade han hånfullt den osynlige
roparen.  Därpå vände han sig till Gavrila, hvars skälfvande läppar
alltjämt mumlade böner.

»Det var din lycka, broder«, sade han.  »Om de skurkarne förföljt oss,
så skulle det varit din ändalykt.  Jag skulle skickat dig ner till
fiskarne... begriper du?«

Nu då Tschelkasch tycktes ha lugnat sig, vågade Gavrila åter tilltala
honom, fastän han darrade i hela kroppen.

»Hör nu«, började han i bedjande ton, »släpp mig fri!  För Kristi
skull ber jag dig, låt mig gå!  Sätt mig i land någonstans... gör det,
jag ber dig!  Här är jag ju förlorad...  Tänk på Gud och låt mig löpa!
Jag är ju dig ändå inte till någon nytta... begriper mig inte på
sådana här saker...  Himmelens herre, att fara så där illa med mig!
Att så fördärfva min själ... synd och skam är det, det är visst och
sant... sådana här historier...«

»Hvad för historier?« frågade Tschelkasch skarpt, »hvad för historier,
hä?«

»Mörksens gärningar, bror lille... släpp mig fri, käre vän, släpp mig
fri, för Guds skull...«

»Ah, tig!  Om jag inte behöfde dig, skulle jag inte tagit dig med.
Begriper du?  Och var nu stilla!«

»Herre min Gud!« suckade Gavrila högljudt.

»Nå, nå --- du tänker väl inte lipa?« sade Tschelkasch, för hvilken
ynglingens förskräckelse hade någonting komiskt.  Men Gavrila kunde
icke längre behärska sig; han grät, snyftade, snöt sig och makade sig
oroligt af och an på bänken.  Därunder rodde han likväl med
förtviflans kraft --- båten sköt fram som en pil.  De foro nu åter
genom den smala gatan mellan de mörka skeppsskrofven.

»Hör på, du«, utbrast Tschelkasch plötsligt, »om någon skulle fråga
dig om något, så vet du ingenting!  Begriper du?«

»Ack, min Gud!« var det enda Gavrila kunde svara, »jag är en förlorad
människa!«

»Sluta då en gång med ditt gnäll«, sade Tschelkasch sakta, men med
eftertryck.  Mekaniskt oförmögen till hvarje motsägelse rodde Gavrila
vidare.  Nu dök hamnens granitkaj upp ur mörkret, och man hörde
vågornas plaskande däremot, människoröster och sång.

»Halt!« ropade Tschelkasch sakta.  »Lägg ner årorna!  Tag spjärn med
händerna mot kajen!  Sakta då, din hund!...«

Gavrila stödde sig med händerna mot de slippriga stenarne och sköt
båten ljudlöst framåt längs kajen.

»Hit med årorna!« ropade Tschelkasch.  »Och ditt pass --- hvar är det?
I ränseln där --- hit med det!  Nå, raska på --- nu skall du väl inte
schappa ifrån mig åtminstone!  Och om du ger ett knyst ifrån
dig... ja, du vet!«

Med ett smidigt hopp svingade han sig upp mot kajen, klättrade upp för
den, hakade sig fast med händerna, och försvann.

Gavrila ryckte förskräckt till --- det hela hade gått så plötsligt och
snabbt.  Han kände, att den vek ifrån honom, den fördömda beklämning
och rädsla, som den där magra svartmuskige spetsbofven ingett honom.

Om han nu kunde rymma sin väg!  Han drog ett djupt andetag och såg sig
omkring.  Till vänster om honom höjde sig den mörka massan af något
byggnadsverk, liknande en väldig, dödstyst likkista.  Till höger
sträckte sig vågbrytarens slemmiga, fuktigt kalla stenmur.  Bakom
honom reste sig också svarta, spöklika skuggor i höjden, och framför
honom låg hafvet stort och stilla, under den med mörka moln betäckta
himlen.  Det utgick som en tryckande tyngd, en hemsk fasa från denna
nattliga tafla, och Gavrila erfor en fruktan, som var pinsammare än
den Tschelkasch ingifvit honom.  I ett krampaktigt grepp klämde denna
fruktan ihop hans bröst och tryckte ned honom på båtsätet som en
hjälplös klump.

Så satt Gavrila där i rädd förväntan, beklämd af den dystra storheten
och skönheten i det nattliga sceneri, som omgaf honom.

»Om ändå Tschelkasch kom igen snart!« tänkte han ofrivilligt, »hvad
kan han väl ha för sig där borta?«

Nu rörde sig något bakom muren.  Man hörde ett plaskande, ett sakta
krafsande ljud.  Gavrila lyssnade... andedräkten fastnade honom i
halsen...

»Åhoj!  Lefver du?  Håll fast... försiktigt!« hviskade Tschelkasch
sakta.

Från kajen gled ett stort, tungt kubformigt föremål ned.  Gavrila
uppfångade det och lade det i båten.  Ännu en andra likadan kub
följde.  Så dök Tschelkaschs långa gestalt upp tvärs öfver muren,
årorna och Gavrilas ränsel kommo neddansande någonstädes ifrån, och
strax därpå satt Tschelkasch åter tungt flämtande på sin plats vid
styret.

Ett gladt leende upplyste Gavrilas ansikte.

»Är du trött?« frågade han Tschelkasch skyggt.

»Det kan du väl tänka dig, gröngöling«, svarade Tschelkasch.  »Ro nu
allt, hvad tygen hålla!  Det här blir en god affär för dig, bror
lille!  Halfva arbetet är gjordt... nu gäller det att komma undan
kanaljerna.  Och sen blir det pengar af, och du får ge dig af hem till
din Maschka!  Hon heter ju Maschka, eller hur, min gosse?«

»Nej«, svarade Gavrila kort.  Han tänkte nu endast på, hur han så fort
som möjligt skulle komma till målet.  Hans lungor arbetade som
blåsbälgar, hans armar som spiralfjädrar.  Vattnet brusade och porlade
under båten, och det blåskimrande bandet efter den syntes bredare och
ljusare.  Gavrila badade i svett, men han rodde vidare af alla
krafter.  Två gånger under denna natt hade han genomlefvat en sådan
gränslös ångest --- han ville icke utstå en sådan för tredje gången.
Bara skynda sig att få slut med detta fördömda arbete, bara så fort
som möjligt komma i land, bort från denna förskräckliga människa, som
kanske till på köpet skulle bringa honom till döden eller i
fängelset.  Han ville icke alls vidare tala med honom, endast vara
honom till viljes i allt.  Så snart han lyckligt och väl blifvit fri
från honom, skulle han låta läsa en tacksägelsemässa åt den heliga
undergöraren Nikolaus.  Han skulle redan nu velat uppsända en
brinnande bön till himlen --- men han betvang sig, flåsade alltjämt
som en ångpanna och kastade blott då och då en förstulen blick på
Tschelkasch.

Denne satt vid styret, lång, mager och framåtböjd och genomborrade med
sina skarpa ögon mörkret, likt en fågel, som helst skulle vilja flyga
upp och ila före båten.  Med ena handen höll han om styret, med den
andra ref han sig i skägget, under hvilket ett leende spelade kring de
tunna läpparne.  Tschelkasch var högst belåten med resultatet af sitt
plundringståg, med sig själf och med pojken midt emot, hvilken han
satt tillbörlig skräck i och helt och hållet gjort till sin slaf.  Det
var honom en njutning att veta denne friska yngling i sitt våld.  Men
det gjorde honom ondt att se honom sitta där så bekymrad, och han
försökte uppmuntra honom en smula.

»Hör nu«, började han leende, »du är visst ordentligt uppskrämd?
Hva?«

»Betyder ingenting«, svarade Gavrila och harklade sig.

»Du behöfver inte längre anstränga dig så.  Vi ha bara ett farligt
ställe kvar --- sedan kan vi taga oss ledigt.  Du kan hvila dig ett
tag.«

Gavrila drog för ett ögonblick in årorna, torkade med skjortärmen bort
svetten ur ansiktet och började sedan åter på att ro.

»Sakta, sakta«, hviskade Tschelkasch, »annars skvallrar vattnet om
det.  Nu måste vi förbi en port...  Sakta, hör du!...  Det här folket
förstår sig inte på skämt... de kan rätt som det är ge oss en handfull
hagel i skallen, så att vi få alldeles nog.«

Nästan ljudlöst gled båten nu fram öfver vågorna.  Endast från årorna
föllo skimrande droppar, och blåaktiga, hastigt försvinnande fläckar
betecknade de ställen, där de fallit i vattnet.  Allt mörkare, allt
tystare hade natten blifvit.  Som ett tungt tak sänkte sig den nu af
moln fullständigt öfverdragna himlen ner öfver hafvet, hvars ljumma
salta doft kändes ännu starkare.

»Om det ändå ville regna!« sade Tschelkasch sakta.  »Då skulle vi
kunna fara förbi trygga och osedda, som bakom ett förhänge.«

Till höger och vänster om båten höjde sig byggningarnas och fartygens
mörka konturer öfver vattnet.  På ett af skeppen rörde sig ett ljus,
någon gick af och an med en lykta.

»Det är vaktkordongerna!« hviskade Tschelkasch knappt hörbart.

Under det Gavrila dref båten framåt på detta försiktiga vis var han
ett rof för ångestfull spänning.  Ögonen värkte af det eviga
stirrandet ut i mörkret, hvarifrån han oupphörligt väntade att få höra
allarmropet:  »Halt, tjufvar!«  Då nu Tschelkasch talade om
`kordongerna´, for plötsligt igenom honom tanken: »Hvad, om jag nu
skulle skrika, om jag skulle ropa folk till hjälp?«

Han hade redan rätat upp sig på bänken, dragit ett djupt andetag och
öppnat munnen för att ropa, då han plötsligt träffades som af ett
fruktansvärdt piskslag, och i vild förskräckelse segnade han med
slutna ögon ned framför bänken...

...Långt bort vid horisonten höjde sig ur vattnets svarta massa ett
väldigt, i blåaktigt eldsken flammande svärd, som skar itu mörkret,
gled med eggen öfver molnen på himlen och sedan sänkte sig som en bred
ljusstrimma på hafvets barm.  På denna klart upplysta del syntes
plötsligt mörka, tysta, i nattligt töcken insvepta skeppskolosser, som
tycktes uppstiga från hafvets botten på ett kommando af detta
flammande eldsvärd.  Nu höjde det sig åter, skar ännu en gång med sitt
sken igenom mörkret och sänkte sig sedan i en annan riktning.  Och där
det bredde sig öfver böljorna, döko återigen upp ur mörkret konturer
af dittills osynliga fartyg.

Båten, i hvilken Tschelkasch satt, höll stilla och gungade liksom
tveksamt fram och tillbaka.  Gavrila låg på bottnen med händerna för
ansiktet, under det Tschelkasch knuffade honom i sidan med åran och
med mödosamt återhållet raseri sakta hväste:

»Dumsnut!  Det är tullkuttern, ingenting annat... och skenet kommer
från den elektriska lyktan.  Stig upp, ditt nöt!  Om ljuset faller på
oss, äro vi förlorade bägge två...  Rör på dig!  Ro!«

En af stötarne hade träffat Gavrila kännbart i ryggen.  Fastän rädslan
ännu tillslöt hans ögon, sprang han upp, intog åter sin plats på
bänken, grep trefvande efter åran och satte båten på nytt i gång.

»Sakta då... jag slår ihjäl dig!...  En sådan förbannad dumsnut!...
Hvarför blir du så förskräckt för det dumma skenet?  En lykta och en
spegel --- det är hela trollkonsten!...  Spegeln vrida de än hit och
än dit för att lysa upp hafvet och se efter, om inte sådana glada
gossar som vi drifva omkring på vattnet.  Smugglare söka de, --- men
oss ska' de inte ertappa!...  Mod bara, pojke, --- nu äro vi långt
utom skotthåll!«

Han lät sin blick triumferande sväfva rundt.

»Nu äro vi utom all fara«, fortfor han.  »Uff... du har verkligen tur,
din träskalle!«

Gavrila teg och rodde af alla krafter, under det han ständigt sneglade
på det flammande eldsvärdet, som riktades än hit och än dit.  Han
kunde omöjligt få i sitt hufvud, att här icke var frågan om annat än
en lykta och en reflektor.  Ofrivilligt hukade han sig ner under
roendet, i det han hvarje ögonblick fruktade, att ett fruktansvärdt
hugg skulle komma nersusande öfver hans nacke.  Han rodde nu endast
mekaniskt, som en maskin, --- det var, som om denna natts hemska
intryck utplånat alla mänskliga känslor hos honom.

Tschelkasch däremot njöt sin triumf, --- han hade tillkämpat sig en
fullständig framgång!  Hans vid sinnesrörelser af alla slag vana
nerver hade lugnat sig.  Det ryckte vällustigt kring hans läppar, och
i hans ögon glödde en lysten eld.  Han var i utmärkt lynne, hvisslade
sakta för sig själf och insöp den fuktiga hafsluften i djupa drag.
Och så ofta hans blickar föllo på Gavrila, smålog han godmodigt.  Det
börjad blåsa upp, och en vindstöt for öfver hafvet, väckande vågorna.
Himlen var fullständigt täckt af en tunn, orörlig molnslöja.

»Nå, bror lille, sansa dig nu ändtligen«, sade Tschelkasch till
Gavrila.  »Det är verkligen på tiden.  Du är ju inte mera som en
människa, bara som en säck full med ben utan själ!  Det är ju
alltsammans öfver nu, hör du!«

Det var redan en tröst för Gavrila att åter höra en mänsklig stämma,
om det också bara var Tschelkasch's.

»Jag hör det«, svarade han sakta.

»Du är då en riktig morsgris!...  Nå, sätt dig till omväxling vid
styret ett slag, så skall jag taga årorna.  Du är väl duktigt trött,
hva?«

Gavrila bytte mekaniskt plats med sin kamrat.  Då Tschelkasch därunder
kom att kasta en blick på den stackars pojkens förskrämda ansikte och
såg, hur han darrade på benen, tyckte han uppriktigt synd om honom.

»Nå, var nu inte ängslig mera«, sade han och klappade honom på axeln.
»Du skall få ordentligt betalt, jag brukar inte knussla, inte.  Du får
en fjärdedel af vinsten --- är du med om det?«

»Jag... jag vill inte ha någonting.  Om jag bara väl vore i land!«

Tschelkasch spottade förargad och grep kraftigt i årorna, med hvilka
han tog långa tag.  Hafvet hade emellertid vaknat --- små,
skumfransade vågor betäckte dess yta, knuffades och brottades med
hvarandra och smulades sönder till fint skum.  Vattnet skvalpade och
plaskade, allt rundt omkring var fylldt som af ett harmoniskt dämpadt
brus.  Det nattliga mörkret började småningom få lif.

»Hör nu«, begynte Tschelkasch på nytt, »när du nu kommer hem till din
by, så gifter du dig, inte sant?  Och då blir det att plöja och så,
och hustru din får barn... så många barn, att du inte har foder nog
att stoppa i munnen på dem allesammans... hva?  Och så får du hålla på
hela ditt lif och knoga och släpa...  Trefliga utsikter!«

»Ja, det förstås...« svarade Gavrila i beklämd ton, »men hvad skall
man göra?«

»Håll mera åt höger«, ropade Tschelkasch åt honom, »vi äro nu snart
vid målet.  Hm ja, och se'n skulle det här vara undanstökadt... ett
godt stycke arbete!  Att på en enda natt förtjäna sig ett halft
tusental rubler, --- hvad säger du om det, hva'?«

»Ett halft tusental?« upprepade Gavrila klentroget.  Och så ryckte han
förskräckt till och frågade, i det han med foten sparkade till den ena
af varubalarne:  »Hvad är det då egentligen i de där?«

»Det är siden... en dyr vara!  När den kommer i handeln, så inbringar
den minst tusen rubel.  Nå, jag gör det för billigare... en liten fin
affär, hva'?«

»Det vill jag mena«, svarade Gavrila, som fortfarande tycktes tvifla
på Tschelkaschs ord.  »Ett halft tusen... den som ändå kunde komma
öfver så mycket en gång!«

Han suckade djupt och tänkte på sin aflägsna hembygd, sin usla lilla
gård med allt dess elände och alla dess bekymmer, sin gamla mor och
allt det kära och dyrbara, för hvars skull han nu drog genom världen,
sökande efter arbete, och för hvars skull han också underkastat sig
denna natts ångest och möda.

»Det kunde allt hjälpa en på fötter, det... ett sådant där halft
tusental!« upprepade Gavrila med en sorgsen suck.

»Det tror jag, det«, svarade Tschelkasch.  »Då skulle du väl bums
rutscha i väg hem med järnbanan!  Och hvad töserna skulle bli dana i
dig, --- oj, oj!  Och en ny stuga skulle du väl bygga dig...  Fast
till en stuga räckte det väl ändå inte.«

»Nej, det tror inte jag heller, att det skulle räcka till en stuga.
Träet är dyrt hos oss.«

»Nå, kanske skulle svärpappa lägga till litet.  En häst har du väl,
hva'?«

»Nog har jag en häst --- men det är bara en gammal skinkmärr...«

»Då skulle du alltså köpa dig en annan.  En vacker häst... en
ko... får... åtskilligt fjäderfä... hva'?«

»Tig då!...  Ack, om något sådant vore möjligt...  Himmelens herre,
det vore ett lif, det!«

»Tror jag det, --- ett präktigt lif!  Jag förstår mig nog på det, jag
har också en gång setat i eget bo.  Far min var bland de rikaste i
byn, han...«

Tschelkasch började ro långsammare.  Båten guppade makligt på vågorna,
som odygdigt plaskade mot dess plankor och blefvo allt lifligare och
oroligare.  De båda männen sutto tysta en stund, försjunkna i stilla
grubbel.  Tschelkasch hade börjat tala om byn bara för att trösta
Gavrila, men nu blef han själf gripen af tanken på den.

»Hufvudsaken, bror lille, i böndernas lif är friheten«, började han
högt filosofera.  »Du är din egen herre, har din egen stuga... och om
den också inte är så mycket värd, så är den i alla fall din.  Hönan på
gården, ägget, äpplet...  Allt är ditt.  Kung är du på din lilla
jordlapp!...  Och så den bestämda ordningen med allt... på morgonen,
när du stiger upp, väntar dig ditt arbete, om våren det och det, om
sommaren det och om hösten och vintern ett annat.  Hvart du än må
flyga ut, --- alltid vänder du tillbaka till ditt bo.  Där är det
varmt... där är det frid... en riktig kung, hva'?«

Helt entusiastiskt prisade Tschelkasch bondelifvets företräden och
privilegier och glömde därvid alldeles dess skuggsidor.  Gavrila
lyssnade ifrigt till honom, --- han tänkte icke mera på, med hvem han
egentligen hade att göra, utan såg i Tschelkasch en likadan bonde som
han själf var, en människa, som genom flera generationers svett
blifvit liksom fastklibbad vid jorden och var bunden vid henne genom
sina barndomsminnen, men i själfrådigt trots slitit sig lös från henne
och omsorgen om henne och nu bar det förtjänta straffet af denna
skilsmässa.

»Det är alldeles riktigt, bror lille«, sade han, »alldeles riktigt!
Och se nu bara på dig själf, hvad du blifvit för en stackare, sedan du
inte har gård eller grund...  Nej, broder, moder jorden kan du lika
litet förgäta som din egen köttsliga mor!«

Tschelkasch försjönk i ett tyst grubbel...  Han erfor en plågsam
beklämning, liksom alltid då hans fåfänga --- fåfängan hos en dristig
äfventyrare, som ansåg sig själf för mer än en vanlig simpel
hvardagsmänniska --- blifvit sårad af någon.  Och så mycket mer då
denne någon föreföll honom själf som ett obetydligt kräk.

»Dumheter!« svarade han barskt.  »Tror du kanske, att jag sade allt
det där på fullt allvar?  Inbilla dig ingenting!«

»Du är då en konstig kropp«, menade Gavrila skyggt.  »Har jag då talat
om dig?  Det finns ju många sådana som du!  Herre du milde, hur många
olyckliga stackare finns det inte, som drifva omkring i världen!  Arma
uslingar...«

»Ja, tag nu årorna igen, du!« befallde Tschelkasch inom kort.  Endast
med möda förmådde han undertrycka den ström af häftiga okvädinsord,
som ville tränga öfver hans läppar.

De bytte åter plats, och under det Tschelkasch klef bort i aktern,
kände han en stark frestelse att ge Gavrila en spark, så att han flög
i sjön.  Han hade dock icke styrka att sätta sin afsikt i verket.
Åter sutto de där stillatigande.  Men redan blotta anblicken af
Gavrila framkallade bilden af landsbygden för Tschelkaschs ögon.  Han
tänkte på det förflutna och glömde till och med att styra båten, som
af strömmen drefs utåt hafvet.  Som om vågorna gissat, att den lätta
farkosten var utan ledning, slungade de den som en leksak af och an
och glittrade under årslagen med en mild, blåaktig glans.  Bilder ur
det förflutna drogo förbi Tschelkaschs sinne --- ett aflägset
förflutet, som skildes från det närvarande genom ett elfvaårigt
lösdrifvarlif som genom en hög mur.  Han såg sig själf som barn, han
såg sin by, sin mor --- en rödblommig, klotrund liten kvinna med
godmodiga grå ögon, --- såg faderns rödskäggiga kämpagestalt och
stränga ansikte, såg sig som brudgum vid sidan af den yppiga, alltid
muntra, svartögda Anfissa med de långa flätorna...  Så såg han
återigen sig själf som den ståtlige gardisten, modern som en rynkig
gumma och fadern som en gråhårig gubbe med af arbetet böjd rygg.  Han
såg det mottagande byn beredde honom, när han kom hem från regementet,
såg hur fadern stolt skred fram vid sidan af honom, den vackre
ståtlige karlen med de granna knäfvelborrarna...  Han kände sig liksom
svalkad af en vek, försonlig fläkt från hembygden, hvilken bar till
honom moderns kärleksfulla ord, faderns kloka råd och många andra,
längesedan förklingade ljud, liksom den friska doften från fuktig,
nyss upptöad åkermylla.  Och alla dessa bilder tycktes dyka upp för
honom, endast för att göra honom pinsamt medveten om de fel och
dårskaper han begått.  Han kände sig som en urspårad, sjunken,
öfvergifven usling, som blifvit ryckt ur sina fäderneärfda
lifsförhållanden och bortkastad som onyttigt skräp.

»Åhoj, hvart fara vi då?« frågade honom plötsligt Gavrila.

Tschelkasch ryckte till och såg sig omkring med en tjufs oroliga
blick.

»För tusan, hvart ha vi drifvit i väg?  Nå, det gör ingenting...  Hugg
bara i med årorna, vi äro snart framme.«

»Du har visst setat och drömt?« sade Gavrila leende.

Tschelkasch såg skarpt på honom.  Pojken tycktes nu fullständigt ha
återvunnit sin fattning, han såg lugn och glad ut, ja, nästan
triumferande.

»Jag är trött«, brummade Tschelkasch, »och så blir man sömnig af den
här förbannade gungningen.«

»Ja, nog gungar det alltid«, instämde Gavrila.  »Nu ha vi alltså
ingenting mer att frukta för det där otygets skull?«

Han sparkade på de stulna balarne.

»Nej, du kan vara lugn.  Om ett ögonblick aflämna vi dem, och så blir
det pengar af...  Hm --- ja!«

»Hur mycket?  Fem hundra?«

»Minst så mycket.«

»Jo, jag tackar, jag!  Tänk så mycket pengar!  Det skulle vara något
för en fattig stackare som jag.  Hej, då skulle det bli en annan dans
af!«

»Riktigt på bondevis, hva'?«

»Det förstås!  Då skulle jag genast...«

Och Gavrila höjde sig till en djärf flykt i fantasiens rike.
Tschelkasch däremot tycktes tämligen nedslagen.  Mustascherna hängde
melankoliskt, ögonen voro infallna och glanslösa, och han såg betryckt
och sorgsen ut.  Det djärfva roffågelsuttrycket hade vikit för en
slapp eftertänksamhet.

»Också jag är duktigt trött«, förklarade Gavrila, »jag har minsann
knogat.«

»Vi äro strax vid målet --- där!«

En kraftig rörelse med styret, och båten höll rätt på en stor mörk
koloss, som höjde sig ur vattnet.  Himlen var åter alldeles höljd af
moln, och ett fint, ljut regn började falla.

»Halt!  Saktare!« kommenderade Tschelkasch.

Båten stötte med fören mot skrofvet af ett fartyg.

»De sofva väl, de kanaljerna!« knotade Tschelkasch, i det han med
båtshaken fattade ett par tåg, som hängde ned från fartygets reling.
»Fallrepstrappan är inte nedfälld...  Nu regnar det också... det hade
så gärna kunnat börja litet förr!  Hallå, edra slynglar...  Åhoj!...«

»Är det Selkasch?« ljöd uppifrån fördäck en vänlig stämma, som
tydligen icke tillhörde någon ryss.

»Fäll ner trappan!« ropade Tschelkasch vresig.

»Välkommen, vän Selkasch!«

»Djäfvulen anamma --- trappan, din svarta satan«, röt Tschelkasch.

»Oho, han är arg i dag...  Aj aj!«

»Upp med dig, Gavrila!« ropade Tschelkasch åt sin kamrat.

En minut senare stodo de på fördäcket, öfver hvars reling tre mörka
skäggiga gestalter, som lifligt pladdrade med hvarandra på ett
egendomligt sönderhackadt främmande språk, nyfiket tittade ner i de
nykomnes båt.  En fjärde, som var insvept i en lång, veckrik kappa,
kom fram till Tschelkasch och tryckte stillatigande hans hand, i det
han såg misstroget på Gavrila.

»I morgon bittida skulle jag vilja ha pengarne«, svarade Tschelkasch
kort.  »Nu vill jag sofva.  Kom, Gavrila!  Eller är du hungrig?«

»Nej, men sömnig är jag«, sade Gavrila, och redan efter fem minuter
låg han och snarkade i fartygets kölrum, under det Tschelkasch satt
bredvid honom, profvade någons stöflar och hvisslade en sorglig melodi
för sig själf.  Utan att draga af stöflarne, sträckte han därpå ut sig
bredvid Gavrila, sköt händerna under hufvudet och stirrade upp mot
däcket.

Barken vaggade lätt på de gungande böljorna, ett vemodigt knarrande,
som af två mot hvarandra gnidande stockar, hördes någonstädes ifrån;
det fina regnet sipprade sakta ner mot däcket, och vågorna plaskade
enformigt mot fartygets sidor...  Allt detta klang så sorgligt som en
mors vaggvisa, då hon förtviflar om sitt barns lycka...

Tschelkasch skar tänderna, lyfte upp hufvudet och såg sig omkring,
hvarpå han åter lade sig ner på botten, mumlande något för sig själf.

Han spärrade vidt ut benen och fick därigenom en slående likhet med en
väldig sax.

------------------------------------------------------------------------

3.

Tschelkasch vaknade först och kastade en orolig blick omkring sig, men
återvann genast sin fulla säkerhet, då han varseblef Gavrila, som låg
snarkande bredvid honom.  Bondpojkens ännu halft barnsliga, friska,
solbrända ansikte var förklaradt af ett lyckligt leende... han drömde
förmodligen något angenämt.  Tschelkasch drog ett djupt andetag och
klättrade sedan uppför den smala repstegen upp på däck.  Genom
öppningen öfver kölrummet såg man en flik af den blygrå himlen; det
var redan dager, men höstlikt kulet och dystert.

Två timmar senare kom Tschelkasch tillbaka.  Ansiktet hade fått en
högre färg, mustascherna voro käckt uppvridna, och kring hans läppar
strålade ett godmodigt förnöjdt leende.  Han var klädd i ett par höga
stöflar, skinnbyxor och kavaj, hvilket kom honom att se ut som en
jägare.  Dräkten var redan litet luggsliten, men ännu ganska varaktig
och liksom gjord åt honom.  Han såg däri bredare ut, hans knotiga
lemmar föreföllo rundare, och hela hans gestalt fick något kraftigt
och krigiskt.

»Åhoj, din gröngöling --- stig upp!« ropade han och stötte till
Gavrila med foten.

Gavrila rusade upp och stirrade med förskräckta blickar på
Tschelkasch, som han i sin yrvakenhet icke genast kände igen.
Tschelkasch brast i skratt.

»Ser man på, --- det är ju du!« sade Gavrila, instämmande i skrattet.
»Du har blifvit herreman!«

»Ja, sådant går fort för sådana som vi.  Nå, men du är då en riktig
hare...  ha ha?  Hur många gånger trodde du, att du skulle dö i natt?
Hva'?«

»Ja, men säg själf, --- det var ju första gången jag var med om ett
sådant geschäft!  Jag kunde göra mig olycklig för hela lifvet.«

»Nå, och hur är det nu då, --- skulle du vilja göra en sådan där färd
än en gång?«

»Än en gång?  Ja, det vill säga... hur skall jag nu säga?  Det kommer
an på, hvad du betalar...«

»Nå, låt oss säga, --- för två regnbågsfärgade...«

»Tvåhundra rubel, vill det säga?  Hvarför inte?...  Det kan man alltid
fundera på...«

»Bara du inte gör dig olycklig på det?...«

»Kanske gör jag mig inte olycklig«, sade Gavrila med ett slugt
leende.  »Kanske aflöper det väl --- och då är jag en bärgad man för
hela lifvet!«

Tschelkasch skrattade förnöjdt.

»Nå, skönt --- men nog nu med skämt.  Vi måste ro i land...  Marsch!«

De sutto åter i båten --- Tschelkasch vid styret och Gavrila på
roddarbänken.  Öfver dem hvälfde sig den regngrå, molnhöjda himlen,
och det blekgröna hafvet lekte med deras båt, lyfte upp den på sina
lätt krusade vågor eller kastade sitt glittrande salta stänk öfver
den.  Långt för ut såg man sandstrandens gula strimma, och bakom dem
utbredde sig ändlöst det fria hafvet, upprördt af rastlöst framilande
vågor, som här och där redan voro prydda med skimrande hvita
skumkammar.  Långt bort i det aflägsna fjärran syntes en massa fartyg
simma på hafvets rygg, under det att till vänster en skog af master
reste sig och de hvita stenhusen i staden.  Ett doft larm ljöd
därifrån och blandade sig med vågornas plaskande till en brusande
musik.  Ett fint töcken, som tycktes aflägsna föremålen från hvarandra
låg öfver det hela som en askfärgad slöja...

»Det här blir något ordentligt af innan kvällen«, menade Tschelkasch,
i det han med en rörelse på hufvudet visade utåt hafvet.

»En storm?« frågade Gavrila, som kraftigt skar igenom vågorna med sina
åror.  Han var redan genomvåt från hufvud till fot af störtsjöarna,
som blåsten vräkte in i båten.

»Ja visst... en storm...« bekräftade Tschelkasch.

Gavrila såg honom en stund med spänd nyfikenhet in i ansiktet.

»Hur mycket gaf de dig?« frågade han slutligen, då Tschelkasch
fortfarande icke bragte samtalet på penningfrågan.

»Titta«, sade Tschelkasch, i det han tog upp något ur fickan och
räckte det mot Gavrila.

Denne såg en massa regnbågsfärgade sedlar, och allting började skimra
för hans ögon i spektrets grant brokiga färger.

»Ack, du!...  Och jag trodde hela tiden, att du bara ljög för mig!...
Hur mycket är det då?«

»Femhundrafyrtio.  Inte så dåligt, hva'?«

»Å, så mycket pengar!« utbrast Gavrila i hviskande ton, under det hans
giriga blickar följde de femhundrafyrtio rublerna, som åter vandrade
tillbaka i Tschelkaschs ficka.  »Ack, ack... den som också kunde...«
suckade han betryckt.

»Här skall festas, min gosse!« ropade Tschelkasch helt förtjust.  »Ja,
det skall bli ett supande, som står i mantal!  Var inte rädd, bror
lille, du skall få din andel...  De fyrtio ger jag dig, hva'?  Är du
nöjd?  Du kan få dem bums, om du vill?«

»Om det inte gör dig omak... hvarför inte?«  Jag tar emot!«

Gavrila skälfde i hela kroppen af spänd väntan, --- men på samma gång
blandade sig något annat, frätande och beklämmande, i hans känslor.

»Ha ha ha!  Du, din galgfågel!  Jag tar emot, gudbevars!  Ja, jag ber
dig så vackert, var för all del så snäll och tag emot!  Jag vet ju
inte, hvad man skall göra med pengarne... var så innerligt god och
befria mig ifrån dem!  En sådan hygglig gosse, --- han tar emot!«

Tschelkasch räckte Gavrila ett par röda sedlar.  Ynglingen drog genast
in årorna i båten, tog pengarne med skälfvande hand och gömde dem
någonstädes i sin barm, hvarvid han knep ihop ögonen och hörbart söp
in luften, som om han sörplat i sig en brännhet dryck.  Tschelkasch
betraktade honom med ett spefullt leende.  Gavrila hade åter fattat
årorna och dref fram båten med nervös brådska och nedslagna ögon, som
om han vore rädd för något...

»Det var en baddare att vara sniken!...  Det är inte vackert af
dig...  Nå ja --- du är förstås en bonde«, anmärkte Tschelkasch
fundersamt.

»Hvad kan man inte allt erhålla för pengar!« ropade Gavrila, som
plötsligt flammade upp i lidelsefull upphetsning.  Och i afbrutna
satser, med en brådska, som om han jagade efter sina egna tankar och
endast i förbifarten högg tag i orden, började han tala om lifvet på
landet, hur det gestaltar sig med eller utan pengar, --- å ena sidan
välmåga, aktning, frihet, förnöjelse --- och å den andra!...

Tschelkasch hörde uppmärksamt på honom med allvarlig min, och en
plötslig tanke blixtrade fram i hans halfslutna ögon.  Ett
själfbelåtet leende lekte då och då omkring hans mun.

»Ändtligen äro vi framme!« afbröt han till slut Gavrilas tal.

En våg lyfte upp båten och kastade den behändigt upp på den sandiga
stranden.

»Ja, ser du, bror lille, --- nu är sagan slut!  Båten måste vi draga
högre upp på land, så att inte vågorna spola bort den.  Man kommer och
hämtar den.  Och vi två få nu säga hvarandra farväl!  Härifrån till
staden är det åtta verst... ämnar du dig tillbaka till staden, hva'?«

Öfver Tschelkaschs drag låg alltjämt samma godmodigt sluga leende, som
tydde på, att han hade en öfverraskning i beredskap åt Gavrila.  Han
stack handen i fickan och prasslade med sedlarne.

»Jag?« svarade Gavrila på hans fråga »...jag?  Nej... jag går inte
till staden... jag...«

Han stammade och afbröt sig.  En hel ström af önskningar, ord och
känslor böljade, kämpande med hvarandra, i hans bröst och brände honom
som eld.

Tschelkasch såg helt förbluffad på honom.

»Hvad felas dig?  Har du fått kramp?« frågade han.

»Det är ingenting...« svarade Gavrila.  Men hans ansikte var än rödt,
än blekt, och han vred och vände sig obeslutsamt, som om han ville
rusa på Tschelkasch och på samma gång hade en annan åstundan, som det
var honom svårt att undertrycka.

Tschelkasch fann ynglingens beteende helt sällsamt och var nyfiken på,
hvad det skulle bli af.

Gavrila började skratta på ett underligt vis --- hans skratt liknade
nästan gråt.  Hufvudet höll han sänkt, så att Tschelkasch icke kunde
se hans ansikte, --- endast hans öron, som än voro blossande röda, än
hvita.

»Nå, för tusan«, började Tschelkasch med en åtbörd af ovilja, --- »har
du förgapat dig i mig, hva'?  Du bär dig ju åt som en förälskad
flickslinka!...  Eller finner du det så svårt att skiljas från mig?
Säg ut, gröngöling... hvad vill du?  Annars går jag min väg...«

»Hvad --- vill du gå?« skrek Gavrila med en så skallande röst, att
hela stranden genljöd af hans skri.  Också Tschelkasch ryckte till.
Plötsligt rusade Gavrila fram, kastade sig för hans fötter, slog
armarna om dem och drog honom till sig.  Tschelkasch vacklade, föll
tungt till marken och höjde ursinnigt sin långa arm till ett
knytnäfsslag.  Men slaget föll aldrig, ty en ängsligt bedjande
hviskning från Gavrila kom honom att hejda sig.

»Min dufva lilla... käraste broder... ge mig pengarne!  Ge mig dem för
Kristi skull --- hvad skall du egentligen med dem att göra?...  På en
enda natt super du upp dem...  Och jag skulle behöfva många år för att
skrapa ihop så mycket...  Ge mig dem, jag skall be för dig... till
evig tid...  I tre kyrkor skall jag be... för din själs frälsning...
Du låter dem flyga för vinden, de vackra små papperen... och jag
skulle gräfva ner dem i jorden...  Ack, ge mig dem!...  Hvad skall du
med dem?  Du gör en god gärning... du gör mig rik!...  Du är ju ändå
en urspårad... finner dig aldrig till rätta igen... och jag, jag
skall... å, ge mig dem, käraste vän... ge mig dem!«

Alldeles förstenade af häpnad, förbittring och förskräckelse, satt
Tschelkasch på sanden, stödd på armarna, med bakåtlutad öfverkropp och
såg tigande, med vidt uppspärrade ögon på bondpojken, som klämde sitt
hufvud in mellan hans knän och tungt flämtande framhviskade sina
böner.  Till slut stötte Tschelkasch den efterhängsna ifrån sig,
sprang upp ifrån marken, for med handen i fickan och kastade de
brokiga sedlarna åt Gavrila.

»Där har du, din hund... glupa i dig dem!« ropade han, skälfvande af
upphetsning, afsky och på samma gång ett slags sträf medkänsla för den
snikna trälen framför honom.  Och då han kastade pengarna åt honom,
kände han sig oändligt höjd öfver den eländiga tiggaren.  I hans
blick, i hela hans gestalt låg något af hjälte.

»Jag skulle själfmant ha gett dig mer«, sade han.  »Du tog mig från
min svaga sida i går, då du talade om landet.  `Jag skall hjälpa
pojken´, tänkte jag.  Men jag ville se, hvad du skulle göra, om du
skulle be mig eller inte.  Och du... å, fy tusan, du, din girigbuk,
din tiggare!  Hur kan man kasta bort sig så där... för pengar!  Dumma
nöt!  Snikna djäflar ä' ni... säljer er för fem kopek, ha inte ett
dugg själfaktning.«

»Ack, bror lille... måtte Kristus belöna dig!  Nu har jag pengar!  Nu
är jag rik!« hviskade Gavrila hänryckt, under det han, darrande i hela
kroppen, gömde pengarna i sin bröstficka.  »Ack, du min älskade vän!
Så länge jag lefver, skall jag inte glömma dig!  Min hustru och mina
barn skall jag befalla att bedja för dig...«

Tschelkasch hörde hans glada stammande, såg hans strålande, af
triumferande snikenhet vanställda ansikte och kände, att han, tjufven,
den liderlige sällen, den hemlöse strykaren, aldrig skulle kunna
förnedra sig på det viset.  Nej, aldrig skulle han kunna bära sig åt
som den där!  Och denna tanke, denna känsla fyllde honom med ett
medvetande om sin stolta obundenhet och frihet, som gaf honom hållning
och kom honom att synas stor bredvid ett kräk som Gavrila.

»Ack, hvad du gjort mig lycklig!« ropade denne, i det han pressade sin
välgörares hand mot sitt ansikte.

Tschelkasch log och visade sina vargtänder.  Gavrila gaf fortfarande
fritt lopp åt sin ordström:

»Det flög allt möjligt genom hufvudet på mig, förut när vi sutto där
ute på sjön!...  Jag hade sett pengarna... och då tänkte jag: jag
skall ge honom ett slag i skallen med åran, så ramlar han pladask på
hufvudet i sjön... och pengarna äro mina!  Man hittar honom väl inte i
första rappet...  Och skulle man också hitta honom, hvem frågar väl
efter, hvem som slagit ihjäl honom?  Han är ingen person, när allt
kommer omkring, som man gör väsen för!  Öfverflödig är han på Guds
gröna jord... hvem bryr sig väl om att försvara honom?  Så tänkte jag,
ser du...«

»Hit med pengarne!« röt Tschelkasch och grep Gavrila om strupen.
Denne sökte göra sig lös från honom, men Tschelkasch höll säkert tag
med båda händerna, och snart låg Gavrila på marken, fånigt stirrande,
krampaktigt gripande efter något fäste för händerna och sprattlande
med benen.  Tschelkasch tog pengarne ur hans bröstficka och stod nu
framför honom, högrest och senig, med minen af ett segrande rofdjur.
Han skrattade elakt för sig själf, och mustascherna ryckte nervöst.
Aldrig i hela sitt lif hade han blifvit så smärtsamt kränkt, bragts i
ett sådant raseri.

»Nu är du väl lycklig, hva'?« frågade han Gavrila med bittert hån, i
det han vände honom ryggen och gick åt staden till.  Men han hade
knappt hunnit ett par steg, förr än Gavrila sprang upp med en katts
vighet och, ännu knäböjande, af alla krafter slungade en stor rund
sten mot Tschelkaschs hufvud.

»Den tog skruf!« ropade han skadegladt, under det Tschelkasch med ett
anskri tog sig i nacken, snurrade om och efter en liten stunds
raglande stupade omkull med ansiktet mot marken.  Gavrila blef
alldeles förstenad vid denna syn.  Och då han sedan såg, hur
Tschelkasch förgäfves bemödade sig att stiga upp, hur han mödosamt
lyfte hufvudet och drog till sig benet och slutligen blef liggande,
skälfvande i hela kroppen, störtade han bort öfver steppen, som
fördunklades af ett svart, raggigt regnmoln.  Vågorna klättrade
hväsande upp på den sandiga stranden, blandade sig med sanden och
flöto sedan tillbaka.  Skummet fradgade, och störtsjöarne piskades
sönder af blåsten.

Det hade börjat regna.  I början fint och smått, men småningom
öfvergående till en tät skur med stora droppar.  Haf och stepp voro
liksom öfverdragna af ett nät af vattentrådar.  Bakom detta nät hade
Gavrila försvunnit.  En lång stund såg man ingenting annat än det
strömmande regnet och den långa gestalten, som låg utsträckt i sanden
vid hafsstranden.  Men plötsligt dök Gavrila åter upp i regnet --- i
vild fart kom han ilande rätt fram till Tschelkasch.  Han störtade på
knä bredvid honom och började vända honom af och an på marken.  Därvid
råkade han med handen i en röd slipprig vätska, som ännu kändes varm.
Förskräckt ryckte han till och vände sitt bleka förstörda ansikte åt
sidan.

»Hör, bror lille, stig upp!« hviskade han därpå hastigt i Tschelkaschs
öra.  Denne kom till sans, stötte Gavrila ifrån sig och sade med
rosslande stämma:

»Gå ifrån mig... gå!«

»Förlåt, broder!...  Satan förledde mig!« hviskade Gavrila darrande, i
det han lyfte upp Tschelkaschs hand och kysste den.

»Gå... gå bort!« ljöd det hest ur Tschelkaschs strupe.

»Tag synden från min själ...  Förlåt, broder!...«

»Förd...  Gå då!...  Drag åt fanders!« skrek Tschelkasch plötsligt och
rätade mödosamt upp öfverkroppen.  Hans ansikte var dystert och blekt,
och de glanslösa ögonen slöto sig till hälften, som om han vore
sömnig.  »Hvad vill du mera?  Du har gjort ditt...  gå då!  Marsch!«

Han sökte ge den af sin ånger förkrossade Gavrila en spark, men var
icke i stånd därtill, utan skulle ha fallit omkull, om icke Gavrila
fattat om hans skuldror och hållit upp honom.  De båda männens
ansikten berörde hvarandra, --- bägge bleka, förstörda och fulla af
fasa.

»Fy tusan!« ropade Tschelkasch och spottade sin handtlangare midt i de
vidöppna ögonen.

Denne aftorkade lugnt sitt ansikte med ärmen och sade i bedjande ton:
»Gör hvad du vill... jag skall inte säga ett ord.  Men förlåt mig
bara, för Kristi skull!«

»Ditt afskum!...  Inte en gång ett mord kan han göra ordentligt!«
utbrast Tschelkasch föraktfullt, slet under rocken af ett stycke af
skjortan och lindade det stillatigande kring sitt hufvud.  »Har du
tagit pengarne?« frågade han därpå, hväsande fram orden mellan
tänderna.

»Ingenting har jag tagit!  Ingenting behöfver jag!...  Det har bara
bragt mig olycka!...«

Tschelkasch stack handen i sin rockficka, tog fram sedlarne, stoppade
en af dem tillbaka i fickan och kastade de öfriga åt Gavrila.

»Se där --- tag dem och gå!«

»Ingenting tar jag, broder...  Jag kan inte!  Förlåt!«

»Tag dem genast, säger jag!« röt Tschelkasch och rullade vildt med
ögonen.

»Förlåt mig... då skall jag taga dem...« bad Gavrila och föll ned i
den våta sanden för Tschelkaschs fötter.

»Prat... du tar dem nog ändå, ditt afskum«, sade Tschelkasch i
öfvertygad ton, och i det han tog Gavrila i håret och med ansträngning
drog upp hans hufvud, kastade han sedlarne i ansiktet på honom.

»Tag bara, tag!  Du skall väl inte ha arbetat för intet!  Tag dem, var
inte rädd!  Skäms inte för, att du så när slagit ihjäl en människa.
Ingen frågar ju ändå efter en sådan som mig.  Tvärtom, de ska' tacka
dig, när de få veta det.  Se där, tag!  Ingen vet om din hjältebragd,
och du förtjänar väl ändå en belöning!...  Nå, seså... var det inte
det, jag sade?...«

Gavrila såg, att Tschelkasch skrattade, och han kände sig lättare om
hjärtat.  Han höll fast pengarne med ett hårdt grepp.

»Och hur är det?... förlåter du mig broder?  Du vill inte, hva'?«
frågade han i gråtmild ton.

»Hvad skall jag förlåta? det är ingenting att förlåta!« svarade
Tschelkasch och reste sig upp från marken.  »I dag slår du mig till
blods, i morgon gör jag samma sak med dig...«

»Ack, broder, broder!...« suckade Gavrila i det han bedröfvad skakade
på hufvudet.

Tschelkasch stod framför honom och log sällsamt; trasan kring hans
hufvud blef allt mer och mer genomdränkt af blod och såg redan ut
nästan som en turkisk fez.

Regnet strömmade ner som ur ett såll.  Hafvet brusade doft, och
vågorna slogo nu vildt och rasande mot stranden.

De båda männen stodo en stund tysta.

»Nå, lef väl«, sade Tschelkasch slutligen i en spefullt kylig ton och
beredde sig att gå.

Han raglade osäkert på de darrande benen och höll hufvudet så
märkvärdigt, som om han vore rädd att tappa det.

»Förlåt, bror lille!...« bad Gavrila ännu en gång.

»Det gör ingenting!« svarade Tschelkasch torrt och aflägsnade sig.
Hans gång var fortfarande vacklande, och vänstra handen stödde liksom
förut hufvudet, under det den högra mekaniskt drog i de långa bruna
mustascherna.

Gavrila stirrade länge efter honom, ända tills han försvunnit i det
allt ymnigare strömmande regnet, som insvepte steppen rundt omkring.

Då tog Gavrila sin genomvåta mössa af hufvudet, korsade sig, såg på
pengarne, som han alltjämt höll omslutna i handen, drog ett djupt
andetag af lättnad, stoppade sedlarne i bröstfickan och gick med
långa, fasta steg i motsatt riktning framåt hafsstranden.

Hafvet tjöt och kastade stora skummande vågor upp på sanden.  Regnet
piskade ursinnigt vatten och land...  Stormen brusade...  Allt omkring
var svept i vildt larm, dån och tumult...  Regnet dolde både haf, land
och himmel för ens blickar.

Snart hade det strömmande regnet spolat bort den röda fläcken från det
ställe, där Tschelkasch legat.  Bortspolade voro också de spår, som
Tschelkasch och den unge bondpojken kvarlämnat i sanden...

På den ödsliga hafsstranden fanns intet kvar till minne af det lilla
drama, som utspelats där mellan tvenne människobarn.

(Slut på berättelsen »Tschelkasch«.)

------------------------------------------------------------------------

GAMLA ISERGIL.

Vid hafsstranden var det, nära hamnstaden Akkerman i Bessarabien, som
jag hörde följande historia.

En afton, då vi slutat med vinskörden, tågade den skara Moldaubönder,
tillsammans med hvilka jag arbetade, ned till hafvet, under det jag
och gamla Isergil stannade kvar i skuggan af vinrankorna.  Jag hade
sträckt ut mig på marken och blickade efter de bortgående, hvilkas
silhuetter försvunno i de mörka, af nattligt töcken omsvepta
löfhvalfven.

Ur fjärran trängde de bruna gossarnes och flickornas skratt och sång
öfver till mig.  Präktigt folk var det, --- karlarne starka och
ståtliga med granna svarta mustascher och tjockt, ned på axlarne
böljande hår, i korta jackor och vida byxor, och flickorna smärta som
vidjor, med mörkblå ögon och det silkeslena, utslagna, korpsvarta
håret smyckadt med glittrande mynt, som sakta klirrade mot hvarandra i
blåsten.

En fiol hördes, en flicka sjöng till den med mjuk altstämma.  Jag låg
där och såg, hur molnen jagade öfver himlen, och inandades den
aromatiska hafsluften, som blandade sig med de varma utdunstningarna
från den af eftermiddagsregnet ännu fuktiga marken.  Ännu jagade öfver
himlen väldiga molnflockar af sällsamma former och färger, än mjuka
som rökskyar, svartblå eller dufgrå, än mattsvarta eller bruna som
stora klippblock.  Däremellan framskimrade mildt dunkelblå flikar af
himlen, beströdda med silfverglittrande stjärnor, och allt detta ---
tonerna och dofterna, molnen och människorna --- var så förtrollande
skönt och på samma gång så vemodigt som början till en underbar saga.

»Hvarför gick du icke med de andra?« frågade mig gamla Isergil på
ryska.

Tiden hade knäckt henne midt itu, och de en gång så blixtrande svarta
ögonen voro nu matta och rinnande.  Hennes torra stämma var utan klang
och lät knastrande, som om den komme ur ett förbenadt struphufvud.
Men så hon ännu kunde berätta, när hon ville!

»Hvarför jag inte gick med?  Jag hade inte lust«, svarade jag.

»Ha, ha!  Ni ryssar födas då som gubbar!  Och dystra i hågen äro ni
som onda andar!  Våra flickor äro rädda för dig... och du är ändå ung
och stark...«

Månen gick upp.  Hans skifva var stor och blodröd.  Det var, som om
han steg upp ur skötet af denna stepp, som under årtusens lopp slukat
så mycket människokött och druckit så mycket människoblod, --- det är
väl också af detta, den blifvit så fet och gifvande.  Skälfvande
skuggor, genombrutna likt spetsar, föllo ned på oss genom vinlöfvet
och betäckte oss liksom med ett nät.  Öfver steppen, till vänster om
oss, gledo molnskuggor, genomskimrade af det blåaktiga månskenet, så
att de sågo helt ljusa och genomskinliga ut.  Sakta, dämpade af
vågornas brus, hördes från hafsstranden än fiolens smekande toner, än
flickornas skratt, än tonerna af en djup och klangfull mansröst.

»Se, där ilar Larra öfver steppen!« utbrast gamla Isergil.

Jag följde riktning af hennes krökta pekfinger och såg bland
molnskuggorna, som gledo öfver steppen, en skugga, som föreföll
mörkare och tjockare än de andra och äfven ilade snabbare framåt.  Den
härrörde från ett moln, som sväfvade lägre, närmare jorden och därför
jagades fortare af blåsten.

»Jag ser ingen«, svarade jag.

»Är du blindare än jag, gamla gumma!  Se då, så han löper där, den
svarte!«

»Det är en skugga«, svarade jag, »ingenting annat.  Hvarför kallar du
honom Larra?«

»Därför att det är Larra.  Nu är han inte annat än en skugga mera, ---
och det är inte för tidigt!  Han har redan lefvat i tusentals år, och
solen har förtorkat hans kropp, hans blod och hans ben och blåsten
skingrat dem som stoft.  Där kan man riktigt se, hur Gud straffar
människan för hennes högmod!«

»Berätta mig, hur det var!« bad jag gumman.  Jag anade en af dessa
präktiga sagor, sådana endast steppen kan dikta dem.

Och Isergil började sålunda och förtäljde:

                               *     *
                                  *

»Många tusen år ha förflutit, sedan detta hände.  Långt, långt på
andra sidan hafvet, där solen går upp, är den stora flodens land, och
i detta land ger hvarje blad på trädet och hvarje strå i gräset
människan så mycket skugga, som hon behöfver för att skydda sig mot
solens strålar, hvilka där bränna mycket hett.

Så fruktbar är jordmånen i detta land.

Och där lefde en gång en mäktig folkstam, som ägde boskapshjordar och
idkade jakt.  Efter jakten plägade de hålla gille, sjunga visor och
föra skämt och gamman med flickorna, som voro fagra som elden där i
landet.

En dag, då de sutto vid ett sådant gille, kom en örn nedsväfvande från
himlen och röfvade bort en af flickorna.  Svarthårig var hon och skön
som en natt.  Högt upp i luften bar henne örnen, och de pilar,
stammens män sände efter honom, föllo maktlösa tillbaka till marken.
De gingo då för att söka efter den bortröfvade, men funno henne ej.
Och hon blef glömd, så som allt på jorden blir glömdt och förgätet.«

                               *     *
                                  *

Gamla Isergil drog en djup suck och teg en stund.  Ur hennes hesa
strupe ljöd det som ett mummel af alla de glömda århundradena, hvilkas
bilder hon manade upp.  Hafvet ledsagade med ett sakta rytmiskt brus
hennes föredrag af denna gamla saga, som kanske en gång diktats vid
dess strand.

                               *     *
                                  *

»Efter tjugu år«, fortfor Isergil, »kom den bortröfvade själfmant
tillbaka till sin stam.  Hon var åldrad och aftärd, och med henne kom
en yngling, skön och kraftig, liksom hon själf varit för tjugu år
sedan.  Då man frågade henne, hvar hon vistats så länge, berättade hon,
att örnen burit henne upp i bergen och där lefvat med henne som med
sin maka.  Ynglingen, med hvilken hon kommit, var örnens son, men
själf lefde han icke mera.  Då han nämligen börjat bli gammal och
svag, höjde han sig för sista gången i luften och lät sig med fälda
vingar falla ner på en hvass bergkam, hvars taggar sårade honom till
döds...

Alla blickade fulla af häpnad på örnens son.  Han var intet bättre än
de, endast hans ögon voro kalla och stolta som hos fåglarnes konung.
Och de talade med honom, men han svarade de, när han ville, eller
också teg han, och då stammens äldste kommo, bemötte han dem som sina
jämlikar.  Det kränkte dem djupt.  De kallade honom en ofjädrad pil
med trubbig spets och sade, att tusentals sådana ynglingar som han,
och åter tusende, som voro vida äldre, visade dem vördnad.  Men han
mötte dem med en dristig blick och förklarade, att sådana som han
fanns det inga flere, och att om också alla ärade dem, så tänkte han i
alla händelser icke göra det.  Då blefvo de ännu mer uppbragta och
sade:

»Han hör icke till oss, --- må han gå hvart han lyster!«

Han skrattade och gick, dit han hade mest lust, nämligen till en
vacker flicka, som blickat honom djupt i ögonen.  Hon var dotter till
en af de äldste, som suttit till doms öfver honom.  Han gick till
henne och slöt henne i sina armar, men fastän han var skön och
behagade henne, stötte hon honom likväl tillbaka, ty hon var rädd för
sin far; stötte honom tillbaka och ville ila sin väg, men han slog
omkull henne och satte sin fot på hennes bröst, så att blodet forsade
ur hennes mun och hon, vridande sig af smärta, utandades sitt unga
lif.

Alla, som sågo det, voro förstenade af fasa, ty det var första gången
en kvinna mördats på det viset midt för deras ögon.  Och länge tego de
alla och stirrade på henne, som låg där med blödande mun och vidöppna
ögon, hvilka tycktes tigga om hämnd, och på honom, som stod bredvid
henne med högburet hufvud, ensam emot alla, och blickade så kallt och
högmodigt, som om han med flit ville nedkalla himlens hämd öfver sitt
hufvud...

När de ändtligen fattade, hvad som skett, grepo de och bundo honom och
läto honom ligga så, då det tycktes dem för enkelt att döda honom så
där utan vidare.«

                               *     *
                                  *

Natten blef mörkare och mörkare.  Svaga, sällsamma ljud förnummos;
från steppen hördes då och då steppråttans pip, genom vinlöfvet
vibrerade syrsornas gälla sång, och löfvet själf suckade och hviskade
hemlighetsfullt.  Fullmånens skifva, som förut varit blodröd, kastade
nu, då den blek och stor steg upp öfver jorden, sitt matt blåaktiga
sken öfver steppen.

                               *     *
                                  *

»De församlade sig alltså«, berättade den gamla vidare, »och började
rådslå om ett straff, som vore strängt nog för den begångna
illgärningen.  Det föreslogs att låta mördaren bli söndersliten af
fyra vilda hästar --- men detta tycktes dem för litet.  Så öfverlade
de, om icke hvar och en af dem skulle afskjuta en pil på honom --- men
icke heller detta tycktes dem vedergällning nog.  Sedan tänkte de på
att bränna honom lefvande, --- men röken från bålet skulle hindra dem
att se hans kval.  Månget förslag gjordes, dock funno de intet, som
tillfredsställde alla, och som alla ville gå in på.  Hans mor låg
framför dem på knä, stillatigande, utan att finna tårar eller ord till
att bedja om nåd för brottslingen.  Slutligen, efter långt ordande
fram och tillbaka, sade en af stammens vise män:

»Låtom oss fråga honom, hvarför han gjort det fruktansvärda!«

De frågade honom och han sade: »Lösen mina band, --- förr vill jag
inte tala!«

De gjorde, som han begärde, och nu förklarade han:

»Jag dödade henne, därför att hon satte sig till motvärn, när jag
ville taga henne.«

»Men hvad rätt hade väl du att taga henne?  Var hon din egendom?«

»Min egendom?  Hvad jag har lust till och därför tar, det är min
egendom!«

De gjorde honom ännu mångahanda frågor och erforo genom hans svar
endast, att han ansåge sig för den förnämste här i världen och icke
erkände något utom och bredvid sig själf.  Det blef dem hemskt till
mods, då de förstodo, till hvilken tröstlös ensamhet denne högmodige
yngling dömt sig själf.

Och då de nu åter skredo till att rådslå om hans öde, sade den vise
mannen till dem:

»Jag vet ett straff för honom, --- ett fruktansvärdt straff, sådant I
icke på hundra år skulle kunna uppleta ett grymmare.  I hans eget
hjärta hvilar redan ett straff.  Gifven honom fri och öfverlämnen
honom åt sig själf, --- hårdare kunnen I icke straffa honom.«

Och i det han så talade, skedde något sällsamt, --- en blixt sköt
under en dånande åskskräll ned från himlen.  Sålunda bekräftade de
himmelska makterna den vises ord, och alla bugade sig och skildes åt.

Men ynglingen, som de nu kallade Larra, d. v. s. den utstötte,
förkastade, skrattade åt dem på deras rygg.  Han var nu fri, liksom
hans fader, örnen, varit.  Och fastän han ju ändå var en människa,
lefde han helt och hållet på dennes vis, --- han föll in i stammens
hjordar och tält och röfvade lam och flickor och hvad han behagade.
Han blef en äkta röfvare, skicklig, listig, stark och grym, och undvek
andra människor.

Så lefde han i många, många år, tills han likväl slutligen kom
underfund med, att det också hos honom fanns något af människa, och
att det icke är människan gifvet att att evigt förbli i frostigt kall,
högmodig ensamhet.  Så återvände han en dag i människornas närhet.  Då
de i honom igenkände sin fiende, rusade de på honom för att döda
honom.  Men när han icke gjorde någon min af att försvara sig, påminde
de sig domen, som fällts öfver honom, och ropade:

»Rören honom icke --- han vill dö!«  Och de gingo ifrån honom och
skrattade ut honom.  Men då han hörde deras skratt, bäfvade han.  Han
kände, att de gissat, hvad som försiggick i hans innersta, att de i
hans ansikte läste, hur han vämjdes vid sig själf.  För att reta dem
till motvärn, tog han upp stenar och kastade efter dem, --- men de
undveko hans kast och vedergällde honom icke med samma mynt.

Då drog han sin dolk ur skidan och måttade mot sitt bröst, men stålet
sprang sönder, som om det stött mot hårda stenen.  Då kastade han sig
omkull och slog hufvudet mot marken... men jorden vek liksom undan för
honom, och det blef endast djupa hål efter hans panna.

»Han kan icke dö!« ropade triumferande de, som voro vittne till hans
kval.

Och de gingo därifrån och öfverlämnade honom åt sig själf.  Med
ansiktet vändt uppåt, låg han där och såg högt uppe i luften de
väldiga örnarne flyga likt svarta punkter.  I hans ögon låg så mycken
grämelse och bitterhet, att man därmed kunnat förgifta hela
mänsklighetens lifsglädje.  Han, den stolte, frie, ensamme, önskade
sig ingenting mer brinnande än döden.  Den sökte han hädanefter
öfverallt, hvar han stod och gick... och till en skugga har han nu
blifvit, ser du, genom detta eviga sökande.  Mänsklig känsla, mänsklig
kärlek, mänsklig gärning var och blef främmande för honom --- och
därför är också mänsklig död honom förvägrad.

Så blef Larra, örnens son, straffad för sitt fräcka högmod!«

                               *     *
                                  *

Den gamla drog en suck och tystnade.  Hennes hufvud sjönk ned mot
bröstet och runkade flere gånger af och an.

Jag såg på henne --- sömnen hade tydligen öfverväldigat henne.  Slutet
på sin berättelse framstötte hon med höjd, nästan hotande stämma, ur
hvilken dock på samma gång ljöd något liknande slafvens ångest.

Nere vid stranden sjöngo de --- en sällsam sång.  Först sjöng en
altstämma två, tre, toner, så höjde sig en andra stämma, som började
sången från början, medan den första ilade förut, så föll den tredje,
fjärde, femte in i samma ordning.  Och plötsligt uppstämde manskören
samma sång.

Det uppstod en egendomligt originell samklang.  Hvar och en af
kvinnorösterna sjöng för sig, och de påminde alla om olikfärgade små
bäckar, som kommo hoppande från höjden och sorlande strömmade ner från
afsats till afsats och döko ner i mansrösternas djupa, bredt flytande
ström, för att sedan åter stiga upp därur den ena efter den andra,
rena, stärkta, sträfvande mot höjden.  Också melodien var originell,
--- karlarne sjöngo utan någon dallring på rösten, och de mäktiga
ackorderna af deras stämmor tonade doft, som om de förtalde en sorglig
saga, medan kvinnorösterna liksom sökte att ila om hvarandra och komma
före manskören, pinglande muntert och lifligt likt bjällror med en
mängd skrattande drillar.

Vågornas brus öfverröstades af den härliga sången...

------------------------------------------------------------------------

2.

»Har du någonstans hört det sjungas så?« frågade Isergil, i det hon
höjde hufvudet och log med sin tandlösa mun.

»Nej --- en sådan sång har jag ännu aldrig hört«, sade jag hviskande.

»Aha!  Och aldrig mer får du höra det heller!  Vi älska sången.  Och
hur vackra äro vi icke alla!

Endast vackra människor, som älska lifvet, kunna sjunga bra.  O, vi
älska lifvet!  Se bara på dem där borta --- hela dagen ha de arbetat,
från tidigt på morgonen till sent på kvällen --- och nu, då månen gått
upp, sjunga de!  De, som icke förstå att lefva, de lägga sig att sofva
efter fullbordadt dagsarbete, men de, för hvilka lifvet är kärt och
dyrbart, de sjunga!«

»Men hälsan...« insköt jag.

»Hälsa ha vi nog af för lifvet.  Det är med hälsan som med pengarne
--- vill man ha något för dem, måste man ge ut dem.  Skulle du inte
göra så, om du hade pengar?  Vet du, hvad jag gjorde, när jag var ung?
Jag väfde mattor från solens uppgång till dess nedgång, nästan utan
att röra mig ur stället.  Jag var liflig som en solstråle och måste
sitta där orörlig som en sten.  Jag satt och satt, tills benen knakade
i kroppen på mig.  Men då natten kom, ilade jag till den jag älskade
för att växla kyssar med honom.  Nio verst sprang jag för att råka
honom --- och så nio verst tillbaka igen...  Och så sprang jag i tre
månaders tid, så länge varade vår kärlek, hvar natt till honom.  Och
du ser, att min hälsa räckte till --- titta, så gammal jag blifvit!
Och så mycket som jag har älskat!  Så många kyssar som jag fått och
gifvit...

Jag såg henne in i ansiktet.  Hennes svarta ögon förblefvo lika matta,
minnet förmådde icke mer ge dem någon glans.  Månen belyste klart
hennes mörka, rynkiga ansikte, och jag såg de torra, spruckna
läpparne, som sjönko in bakom den spetsiga, med grå hårstrån bevuxna
hakan, och den skrumpna näsan, som krökte sig inåt likt näbben på en
uggla.  I stället för kinder syntes ett par svarta gropar, och öfver
den ena af dessa låg en test askgrått hår, som trängt sig fram under
den kring hennes hufvud virade röda trasan.  Huden i ansiktet och på
hals och händer var så tunn och genomfårad af tallösa rynkor, att jag
vid hvarje rörelse, som gamla Isergil gjorde, kunde frukta, att den
skulle brista sönder och falla i småbitar och endast det nakna
skelettet med de matt blinkande svarta ögonen stå kvar framför mig.

»Tala om för mig, hur du har älskat«, bad jag henne.

Och hon började åter berätta med sin knastrande stämma.

»Jag bodde med min mor i närheten af Falmi, alldeles vid stranden af
Byrlat, och jag var femton år gammal, då han lade till i en båt
utanför vår stuga.  Han var smärt och smidig, med svarta mustascher
och glad till sinnes.  Han satt i sin båt och ropade in till oss genom
fönstret med klingande stämma:  »Hallå, ha ni en klunk vin och något
att äta åt mig?«  Jag tittar ut genom grenarne af asken utanför
fönstret och se, floden är som doppad i blått månsken, och han står
där i sin hvita skjorta och det breda bältet, hvars ändar fladdra vid
sidan, med ena foten i båten och den andra på stranden.  Och han
gungar af och an och sjunger för sig själf.  Då han får syn på mig,
säger han: »Nej, ser man på, en sådan vacker flicka som bor här!...
Det visste jag icke alls!«  Som om han känt alla andra vackra flickor
i trakten!  Jag gaf honom vin och kokt fläsk... och fyra dar senare
gaf jag honom mig själf...  Vi gungade i båten på floden om nätterna
--- han kom och pep så sakta som en steppråtta, och jag gled som en
fisk genom fönstret ut till honom på floden.  Och så drefvo vi med
strömmen...  Han var en fiskare från Pruth, och då mor fick reda på
alltsammans och slog mig, sökte han öfvertala mig, att jag skulle
rymma hemifrån och följa med honom till Dobrudscha och ännu längre
till Donaumynningen.

Men då tyckte jag inte om honom längre... han bara sjöng och kysste
mig, aldrig något annat, och det blef tråkigt i längden.  Just då drog
ett band huzuler* omkring i trakten, och bland dem funnos vackra
gossar.  De förde ett muntert lif, de!  Mången flicka sitter där och
väntar på sin raska Karpathergosse och tror, att han längesedan sitter
i fängelse eller blifvit ihjälslagen i något slagsmål... och så med
ens är han där, som fallen ifrån himmeln, med två tre kamrater.  Rika
skänker bringar han med hem --- lätt nog har han förvärfvat dem... och
kalasar med henne och skryter med henne för kamraterna.  Och det
tycker hon minsann om.

-- 
Fotnot: *) Rutenisk folkstam i Bukovina

En gång bad jag nu en väninna, som hade en huzul till älskare, att hon
skulle låta mig få se dem...  Hur var det hon hette?...  Det har jag
glömt.  Jag glömmer allt nu för tiden.  Sju tiotal af år har gått
sedan den tiden, då glömmer man allt...  Hon gjorde mig alltså bekant
med en af de raska gossarne.  Vacker var han... röd, alldeles eldröd,
både skägget och håret... och han var ibland så tungsint och så
mild... och sedan röt han igen och rasade som ett vilddjur.  En gång
slog han mig i ansiktet --- då sprang jag som en katt upp på hans
bröst och bet mig fast med tänderna i hans kind...  Sedan dess hade
han en liten grop i kinden, och han tyckte om, när jag kysste honom
där...«

»Och hvad blef det af fiskaren?« frågade jag.

»Af fiskaren?...  Å, han...  Först ville han börja gräl med honom,
huzulen --- och mig gaf han mina fiskar varma, ville kasta mig i sjön
till och med.  Men så tröstade han sig, skaffade sig en annan och slöt
sig till huzulerna...  De blefvo hängda på samma gång --- fiskaren och
min huzul.  Honom kallade de `korsnäbb´ för hans röda hufvud.  Jag var
och såg på, hur de blefvo hängda.  Det var i Dobrudscha.  Fiskaren var
alldeles likblek och grät, under det han gick till galgen, men huzulen
rökte lugnt sin pipa.  Med pipan i munnen, händerna i fickorna, den
ena mustaschspetsen kastad öfver skuldran och den andra nedhängande på
bröstet --- så skred han fram.  Då han fick se mig, tog han pipan ur
munnen och ropade: »Lef väl!...«

Ett helt år begrät jag honom.  De hade just ämnat vända om hem till
sina Karpather igen.  Då bjöd en rumäner dem hem till sig på
afskedskalas, och hos honom blefvo de öfverrumplade.  Endast de två
blefvo gripna, några dödades, de andra flydde...  Men rumänern fick
grundligt sota för kalaset --- hans gård, hans kvarn, hans säd, allt
blef uppbrändt.  Tiggare blef han.«

»Det gjorde du?« sade jag på vinst och förlust.

»Huzulerna hade många vänner utom mig... de ville väl bereda dem ett
graföl...«

                               *     *
                                  *

Sången vid hafsstranden hade tystnat, och vågornas brus utgjorde nu
ackompanjemanget till den gamlas vilda kärlekshistorier.  Sakta
hviskningar och undertryckta skratt trängde då och då upp till oss
från stranden.  Allt vekare och mildare blef natten, allt rikare
flödade det blåaktiga månskenet öfver jorden, men vågornas brus och
plaskande blef hörbarare, ty det hade blåst upp, och vinden tilltog
alltjämt i styrka.

                               *     *
                                  *

»Sedan älskade jag en turk också.  Jag var i hans harem, i Skutari.
En hel vecka vistades jag där --- och hade fullt upp af allting...
Men tråkigt var det, bara kvinnor och kvinnor...  Åtta stycken hade
han...  Hela dagen åto de och sofvo och pratade dumheter...  Eller
också okvädade de hvarandra och kacklade som hönor...  Han var icke
längre ung, den där turken.  Nästan gråhårig var han och mycket förnäm
och rik.  Hans ögon voro svarta... och så genomträngande att de sågo
en ända in i själen.  Han var mycket from och bad mycket.

Jag hade träffat honom i Bukarest...  Han skred öfver torget som en
kung och såg så allvarligt och högtidlig ut.  Jag smålog mot honom.
Samma kväll grepo de mig på gatan och förde mig till honom.  Han
handlade med palm- och cypressträ och hade kommit till Bukarest för
att göra inköp.«

»Vill du komma till mig?« frågade han.

»Ja, hvarför inte?  Det vill jag...«

Och jag följde med honom.  Han var mycket rik, turken, och en son hade
han också --- en alldeles brun pojke och så fin och smidig... sexton
år var han.  Med honom rymde jag från gubben... till Lom-Palanka i
Bulgarien...  Där stötte en bulgariska en dolk i bröstet på mig... för
sin fästmans eller mans skull, jag minns inte riktigt längre.

Jag låg nu länge sjuk i ett kvinnokloster, där jag blef vårdad af en
polsk flicka...  Och till henne kom från ett annat kloster... i Arzer
Palanka, så vidt jag kan minnas... hennes bror, en liten munkstackare,
som alltid kröp som en mask för mig...  Och då jag tillfrisknat, gåfvo
vi oss af tillsammans, vi två... till hans polska land.«

»Vänta litet!...  Hvad blef det af den unge turken?«

»Den unge turken?  Han dog, den rara gossen.  Af hemlängtan dog han
eller af kärlek...  Som ett kraftlöst ungt träd, som får för mycket
sol, vissnade han bort...  Jag kan ännu se honom, hur han låg där
genomskinlig och färglös som ett isflak, men alltjämt brann kärleken
hos honom...  Oupphörligt bad han, att jag skulle luta mig ned och
kyssa honom...  Jag älskade honom och kysste honom mycket, det vet
jag...  Till slut blef han så svag, så svag och kunde knappast röra
sig.  Han låg där och bad och besvor mig, som en tiggare om en
allmosa, att jag skulle lägga mig bredvid honom och värma honom.
Gjorde jag det, så flammade han genast upp igen och glödde...  En gång
vaknade jag och kände, att han var alldeles kall... han var död!...
Jag begrät honom länge...  Hvem vet, kanske var det jag, som dödade
honom!  Jag var redan dubbelt så gammal som han och i min fulla
kraft... och han, hvad var han?...  Ett barn...«

Hon suckade djupt och korsade sig tre gånger, under det hennes torra
läppar hviskade något.  Det var första gången, jag såg henne göra
något sådant.

»Nå, alltså gaf du dig af till Polen«, hjälpte jag henne på väg, då
jag fann, att hon alltjämt teg.

»Så var det... med den där lille polacken.  Han var en liten löjlig
karlstackare och elak dessutom.  När han var kär, kröp han omkring
mig, inställsam som en katt, och från hans läppar flöt idel honung,
men då han icke behöfde mig, piskade han mig med elaka ord som med en
knutpiska.

En gång gingo vi vid flodstranden, då sade han mig ett oförskämdt,
djup sårande ord.  Å, hvad jag blef ursinnig!  Jag fräste upp likt
sjudande beck.  Jag lyfte upp honom som en barnunge --- ty han var
mycket liten till växten --- och klämde till om höfterna på honom, så
att han blef alldeles blek.  Och så gaf jag honom en knuff och kastade
honom från stranden ned i floden.  Han skrek oafbrutet... det var
löjligt, så han skrek.  Jag stod och såg på, hur han sprattlade i
vattnet och arbetade med händer och fötter.  Så gick jag min väg ---
och har sedan aldrig träffat honom mera.  Det har jag för resten
alltid haft tur med, att de, som jag en gång älskat, aldrig åter
kommit i min väg.  Sådana sammanträffanden äro icke behagliga --- det
är alldeles, som om man skulle möta lik...«

                               *     *
                                  *

Den gamla tystnade och drog djupt efter andan.  Jag försökte
föreställa mig de män, som hon frambesvurit ur skuggornas rike.  Där
var den eldige, rödhårige huzulen --- stark och beslutsam skrider han
mot döden, rökande sin pipa med största sinneslugn.  Han hade bestämdt
kalla, blå ögon, som uppfattade allt skarpt och fast...  Där bredvid
honom var den svartskäggige fiskaren från Pruth --- han gråter, han
vill icke dö, hans ansikte är blekt af dödsångest, ögonens glans är
slocknad, de af tårar genomvåta mustascherna hänga ned öfver de
förvridna läpparne...  Där var den gamle ärevördige turken, utan
tvifvel en fatalist och despot, och bredvid honom hans son, en
österlandets bleke, ömtålige telning, förgiftad af kyssar.  Där var
slutligen den lille högfärdige polacken, artig och grym, rik på fraser
och fattig på mynt...  Och alla voro de endast bleka skuggor och hon,
som de en gång kysst, sitter lefvande bredvid mig --- om också
förtorkad af tiden, skrumpen och blodlös, med ett hjärta utan
önskningar och ögon utan glans... själf nästan en skugga...

                               *     *
                                  *

Och Isergil fortfor sin berättelse:

»I Polen gick det mig illa.  Där lefva kalla, lögnaktiga människor.
Jag begrep icke deras ormspråk.  Alla hväsa de så...  Hvad är det de
hväsa?  Gud har gifvit dem detta ormspråk, därför att de äro så
falska.  Jag irrade omkring utan mål och såg, hur de rustade sig till
att sätta igång ett uppror mot er ryssar.

Slutligen kom jag till staden Bochnia.  Där köpte mig en jude --- inte
för sig själf, utan för att drifva handel med mig.  Jag var med om
saken --- för att lefva måste man ju göra något.  Jag hade ingenting
lärt och måste därför betala med min kropp.  Jag tänkte samla litet
pengar och slita sönder mina bojor, för att sedan vända om hem till
Byrlat igen.

Så lefde jag nu där, och de rika polska herrarne kommo till mig och
kalasade med mig, så att det stod härliga till.  Men dyrt nog kostade
dem mitt sällskap!  Grälade och slogos gjorde de för min skull.  En af
dem ägnade mig isynnerhet en glödande hyllning och hittade en gång på
att komma till mig, åtföljde af sin betjänt, som bar en pung i sin
hand.  Denna tog nu min `pan´ och skakade ut öfver hufvudet på mig.
Guldmynten trillade ner öfver mig, och det roade mig att höra deras
klingande mot golfvet --- men pan'en körde jag bort i alla fall.  Han
hade ett så tjockt, groft ansikte och en mage som en stor kudde.  Som
ett gödt svin såg han ut, och jag körde bort honom, fastän han sade,
att han sålt alla sina länderier, sina hus och hästar, för att
öfverösa mig med guld.

Men jag älskade då en annan pan --- en tapper man med ett ansikte,
kors och tvärs sönderhackadt af turkarnas sablar, mot hvilka han kort
förut kämpat på grekernas sida.  Det var en man, det!...  Hvad angick
honom väl grekerna, eftersom han var polack?  Och ändock kämpade han
vid deras sida mot deras fiender.  Han blef svårt sårade, fick ena
ögat utstucket och två fingrar afhuggna på vänstra handen...  Hvad
hade han, polacken, väl hos grekerna att skaffa?  Han älskade
ridderliga bragder, det var saken.  Och den som älskar sådana, finner
alltid tillfälle att utföra dem.  Öfverallt i lifvet, tro mig, finnes
rum för djärfva dåd.  Den som icke finner tillfälle, är antingen för
trög eller för lat till slikt.  Eller också förstår han inte lifvets
mening --- ty om människorna förstode den, skulle hvar och en önska
att lämna kvar en skugga af sina gärningar i lifvet.  Och då skulle
lifvet icke så spårlöst uppsluka människorna...  Å min sönderhackade
pan var en oförvägen sälle!  Han skulle inte tvekat att gå till
världens ände för att fullgöra en tapper bragd.  Helt säkert blef han
dödad af er ryssar under upproret.  Och hvarför tågade ni egentligen
mot ungrarne?  Hvarför...  Ack nej, var hellre tyst, du...«

Under det hon påbjöd mig tystnad, teg hon också själf.  Efter att ha
setat där och rufvat en stund, fortfor hon:

»Också en ungrare har jag kännt en gång.  Han lämnade mig en dag ---
det var på vintern --- och först på våren, när snön smält bort, fann
man honom ute på fältet, med en kula i hufvudet.  Ja, så går det ---
lika många som pesten tar kärleken lifvet af... lika många, ifall man
räknar ihop dem allesammans...

Men hvad var det jag talade om?  Ack, om Polen...  Ja, där spelade jag
mitt sista spel...  Där lärde jag känna en man...  Vacker var han som
en ond ande, och jag var då icke längre ung... han kom att stå mig
dyrt.  Han var högmodig och bortskämd af kvinnorna, och därför trodde
han sig kunna eröfra mitt hjärta med storm, men jag gaf mig icke så
lätt.  Ännu hade jag aldrig varit någons slafvinna.  Från juden var
jag längesedan fri, hade betalat honom en duktig lösepenning...  Jag
bodde då i Krakau och hade allt, hvad jag önskade --- guld, hästar,
tjänare...  Han kom till mig, den stolte demonen, och ville, att jag
själfmant skulle kasta mig kring hans hals.  Så stridde vi länge med
hvarandra, och jag tror, att jag till och med blef ful på kuppen.
Slutligen hade jag fått honom så långt, att han låg på knä för mig.
Men knappt hade han nått sitt mål, förrän han åter lät mig löpa...
Ja, jag hade blifvit gammal, det förstod jag då!  Ack, det var bittert
för mig --- förfärligt bittert!  Jag älskade honom ju, den
satan... men han skrattade ut mig, när vi träffades.  Också för andra
gjorde han mig till ett åtlöje, det visste jag.  Men jag var ändå
lycklig, bara jag såg honom, bara jag visste honom i närheten.  Och
när han sedan gaf sig af, för att kämpa mot er ryssar, då blef jag så
illa till mods.  Jag försökte öfvervinna det, men det lyckades mig
inte, utan jag beslöt att följa efter honom.

Vid Warschau skulle han vara, sades det, i en skog.  Men då jag kom
dit, fick jag veta, att de edra redan slagit dem, och att han var i
fångenskap i en by i närheten.

Nu skall jag aldrig mera få se honom, tänkte jag för mig själf.  Och
jag längtade ändå så förfärligt att få se honom!  Jag funderade ut,
hur det skulle kunna gå för sig, förklädde mig till tiggerska, ställde
mig lam och gick med ombundet ansikte till den by, där han hölls
fängslad.  Öfverallt kosacker och soldater --- min vistelse där
kostade mig dyrt!  Slutligen fick jag reda på, hvar polackerna sutto
fångna och fann, att det var mycket svårt att komma dit.  Men jag
måste dit, och så smög jag mig nattetid till stugan, där de voro.  Jag
smög genom trädgården mellan rabatterna och fick plötsligt se, att en
vaktpost stod midt i vägen för mig...  Och redan hörde jag, hur
polackerna högljudt talade sins emellan och sjöngo en sång...  En hymn
till Guds moder var det... och han, min Arkadek, sjöng också med.
Bittert kändes det, när jag tänkte på, hur de förut krupit efter
mig... och att nu den stunden kommit, då jag kröp som en orm efter
marken för en mans skull --- kanske döden till mötes...

Vaktposten hade redan märkt mig --- hvad återstod mig då att göra?
Jag reste mig upp och gick rätt fram till honom...  Icke en gång en
knif hade jag eller något annat --- utom mina händer och min tunga.
Skada, tänkte jag, att jag icke åtminstone har en knif!...  »Vänta
du...« hviskar jag sakta --- men han, soldaten, han sätter redan sin
bajonett på strupen på mig.  Och jag hviskar på nytt: »Stöt inte till,
vänta litet!  Om du har ett hjärta, så hör mig...  Jag kan icke ge dig
något, jag kan endast bedja...«  Han låter geväret sjunka och säger
likaledes hviskande:  »Laga att du kommer härifrån, min gumma... hvad
vill du här?«  Jag sade honom, att min son satt fången där inne...
»Begriper du, soldat --- min son!  Du är ju själf en moders son, är du
inte?  Nå, ser du, en sådan son som dig har också jag --- och han är
där!  Låt mig bara få se honom, kanske dör han snart... kanske blir
också du dödad i morgon...  Då skall din mor gråta öfver dig,
hvad?...  Och svårt skall det bli dig att dö, utan att få se henne
ännu en gång.  Ser du, lika svårt är det nu för min son...  Haf då
medlidande med dig själf och med honom och med mig, hans mor!...«

Så försökte jag öfvertala honom, om och om igen!  Regnet smattrade ner
och gjorde oss bägge genomvåta.  Blåsten tjöt och väsnades och
knuffade mig än i ryggen, än i bröstet.  Jag stod där och vacklade
fram och tillbaka framför soldaten med stenhjärtat...  Han sade
alltjämt »nej« --- och för hvar gång han stötte fram detta iskalla
ord, brann jag allt hetare af längtan att få se min Arkadek...  Under
det jag talade, mätte jag soldaten med blicken --- han var liten och
mager och hostade oafbrutet.  Och med ens föll jag ner för honom och
omfattade hans knän, och i det jag fortfarande lidelsefullt besvor
honom, drog jag omkull honom.  Han föll i en smutspöl --- och
blixtsnabbt vände jag om honom framstupa och tryckte hans ansikte så
hårdt ner i pölen, att han icke kunde skrika.  Han skrek icke heller,
utan sprattlade bara och vred och vände sig för att komma loss ifrån
mig.  Men jag pressade med båda händerna hans ansikte allt djupare ner
i smutsen.  Slutligen kväfdes han...

Jag rusade till boden, i hvilken polackerna sutto och sjöngo.
»Arkadek!« ropade jag genom en springa i väggen.  De ha fina öron, de
där polackerna... och med detsamma de hörde mig, slutade de sjunga.
Nu såg jag hans ögon --- de voro riktade rätt på mina.  »Kan du komma
ut här?« frågade jag. --- »Ja, genom golfvet«, sade han. --- »Nå, kom
då!«  Och fyra stycken kröpo fram under boden bland dem min Arkadek.

»Hvar är vaktposten då?« frågade Arkadek.

»Där ligger han!...«

Och de smögo helt sakta, nedhukade mot marken, till den plats där
soldaten låg, och då de gingo förbi, öfveröste de honom med skymford,
och Arkadek tog upp geväret och genomborrade honom bakifrån med
bajonetten.  Det regnade ändå hårdare, och stormen tjöt.  Vi kommo
lyckligt genom byn och gingo länge tysta genom en skog.  Raskt
skyndade vi framåt, Arkadek höll mig i handen och hans hand var het
och darrande.

Å, hvad jag var säll till mods --- så länge han teg!  Det var de sista
sköna ögonlocken i mitt kärlekshungriga, lidelsefulla lif.  Men sedan
kommo vi till en äng och gjorde halt.  De tackade mig alla
fyra... ack, så mycket ord de slösade med!  Jag hörde på bara och såg
därunder på min pan --- hur skulle han nu förhålla sig?  Och han
omfamnade mig och tilltalade mig så högtidligt...  Hvad han sade, har
jag längesedan glömt, men det gick ut på det, att han till tack för
sin befrielse hädanefter skulle älska mig...  Och så böjde han knä för
mig och sade leende:  »Min drottning!«  En sådan lögnaktig hund var
han!...

Nå, jag sparkade till honom med foten och skulle också slagit honom i
ansiktet, men han vek undan och sprang upp.  Dyster och blek stod han
framför mig... och också de andra tre sågo dystra ut, och de tego
alla.  Jag såg på dem... och kände endast en djup bedröfvelse, det
minns jag, och en iskall mattighet i alla leder.  »Gån nu«, sade jag
till dem.  Och de frågade mig, de hundarne: »Vänder du inte tillbaka
då och förråder våra spår?«  Sådana uslingar var det!  Nå, de gingo i
alla fall sina färde --- och jag gick åt mitt håll.  Dagen därpå blef
jag fasttagen af ryssarne men de släppte mig snart igen...

Nu insåg jag, att det var hög tid för mig att bygga mitt eget bo, och
att jag lefvat tillräckligt länge på gökmanér.  Jag hade redan blifvit
tung och ovig, och mina vingar hade icke längre den rätta
spänstigheten, mina fjädrar inte den gamla glansen...  Det var i
sanning hög tid!  Jag for då till Galizien och därifrån till
Dobrudscha.  Och nu har jag lefvat här i öfver trettio år.  Jag gifte
mig med en Moldaubonde... han dog för ett år sedan...  Men jag lefver
alltjämt... alldeles ensam...  Eller nej, inte ensam --- med dem
därborta...«

Hon pekade åt hafvet.  Där var nu allting stilla.  Endast då och då
hörde man ett kort, flyktigt ljud, som genast åter dog bort.

»De hålla af mig.  Jag berättar dem om mångahanda ting.  Det behöfva
de... de äro ju ännu unga allesammans...  Också jag trifs i deras
sällskap.  Jag ser på dem och tänker:  Sådan har jag också varit en
gång...  Enda skillnaden är, att på min tid fanns det mera kraft och
eld hos människorna, och därför var det också bättre och roligare att
lefva...  Ja!«

Hon tystnade.  Jag såg länge och genomträngande på henne, och jag blef
svårmodig till sinnes, medan jag satt där vid hennes sida.  Hennes
hufvud nickade af och an, hon hade slumrat till... sakta, helt sakta
hviskade hon något för sig själf... kanske bad hon.

Från hafvet höjde sig ett tungt, mörkt moln med skarpa kanter,
liknande en bergås, och gled fram mot steppen.  Från dess spets
lossnade små molntappar, som ilade förut och släckte stjärnorna, den
ena efter den andra.  Hafvet brusade.  Icke långt från oss, bland
vinstockarne, hördes förstulna kyssar, hviskningar och suckar.  Långt
bort på steppen skällde en hund...  Luften blef tryckande kvalmig och
hade en sällsam doft, som retade nerverna och kittlade i näsan.
Molnen kastade täta svärmar af skuggor öfver marken, --- de gledo
öfver den, försvunno och kommo tillbaka igen...  Månen var släckt, ---
i dess ställe såg man endast en matt, opalfärgad fläck, som stundom
också undanskymdes af ett blåsvart moln.  Borta på steppen, som nu var
svart och hemsk, som om något hemlighetsfullt dolde sig där, flammade
små blåaktiga lågor upp.  De blixtrade till än här, än där och
slocknade åter med detsamma, som om en skara rundt om på steppen
spridda människor sökte något därstädes och tände på svafvelstickor,
som åter genast släcktes af blåsten.  Det var något sagolikt med dessa
sällsamma blå eldtungor.

»Ser du inga gnistor på steppen?« frågade mig Isergil.

»De där små klarblå lågorna där borta?« frågade jag tillbaka, pekande
utåt steppen.

»Klarblå?  Ja, det äro de...  Således flyga de ändå... se, se!...  Jag
kan inte längre se dem, --- mina ögon äro så svaga...«

»Hvad är det för gnistor?« frågade jag gumman.

Jag hade visserligen förut hört, hvar dessa gnistor härstammade ifrån,
men jag var angelägen att veta, hvad gamla Isergil skulle ha att säga
om dem.

»De där gnistorna komma från Dankos brinnande hjärta.  Det fanns en
gång här i världen ett hjärta, som en dag flammade upp i lågor...  Och
ifrån det komma de där gnistorna.  Jag skall berätta dig
alltsammans... det är också en gammal saga...  Ack, ingenting öfvergår
det gamla, det skall jag säga dig!  Hvad fanns det inte allt i gamla
tider! och nu finns det ingenting mera... hvarken bragder eller
människor eller sagor, sådana som de gamla...  Hvarför det?  Säg mig
det, du...  Ha ha, det kan du aldrig säga!  Hvad vet du på det hela
taget?  Hvad veten I, ungdomar?  Alls ingenting veten I!...  Om I
blott blickade skarpt tillbaka i de gamla tiderna, så skullen I finna
alla gåtor lösta...  Men I blicken icke dit, därför förstån I icke
heller att lefva...  Ser jag kanske inte, hvad lifvets kärna är.
Visst ser jag det, allt ser jag, om jag också har dåliga ögon.  Jag
ser, att människorna, i stället för att verkligen lefva, endast lämpa
sig efter hvarandra och inrätta hela sitt lif därefter.  Och då de på
detta sätt bestulit sig själfva och förspillt sin tid, då börja de
anklaga ödet.  Hvad har ödet med det att göra, det skulle jag vilja
veta?  Hvar och en är sitt eget öde!  Alla slags människor ser man nu
för tiden --- endast starka människor ges det icke.  Hvar äro de?...
Också sköna människor bli allt sällsyntare...«

Den gamla försjönk i grubbel, --- hon stirrade ut mot den mörka
steppen, som om hon därifrån väntade svar på, hvart de starka och
sköna människorna tagit vägen.

Jag väntade på hennes berättelse och teg, då jag var rädd att genom
någon fråga åter leda henne in på andra ämnen.  Jag visste, att när
hon seglade ut på sina minnens stormiga haf, kom det öfver henne en
slags filosofisk lyftning, liksom det äfven ofta hände, att slutet på
den eller den sägnen gick alldeles förloradt i dylika filosofiska
utgjutelser --- en filosofi, som fastän i sig själf klar och enkel, i
gamla Isergils framställning tedde sig som ett sällsamt virrvarr af
brokiga, hopplöst intrasslade trådar.

------------------------------------------------------------------------

3.

Och slutligen började hon berätta.

»För länge, länge sedan lefde det en gång en folkstam någonstädes, jag
vet ej hvar.  Blott så mycket vet jag, att tjocka ogenomträngliga
skogar på tre sidor omgåfvo det folkets tält; på den fjärde sidan låg
steppen.

Det var glada, starka och djärfva människor, som icke hade behof af
mycket... zigenare var det väl.  Men så föllo bedröfliga tider öfver
dem, --- andra folk kommo någonstädes ifrån och drefvo dem in i
skogens djup.

Där var sumpigt och mörkt, ty det var en urgammal skog, och så tätt
hopflätade voro dess grenar, att man icke såg himlen genom dem, och
att solens strålar knappast kunde bana sig väg genom det täta
löfverket.  Men så fort de föllo på vattnet i träsken, uppstod en
peststank, af hvilken människorna dogo, den ena efter den andra.

Då började det folkets kvinnor och barn på att gråta, och fäderna
försjönko i grubbel och svårmod.  De måste lämna denna skog, och därur
gafs det blott två vägar, --- den ena förde åter tillbaka dit, där de
starka och onda fienderna voro, den andra framåt in bland jätteträden,
som höllo hvarandra fast omslingrade med sina väldiga grenar och kört
sina knöliga rötter djupt ned i den sega gyttjan.  Tysta och orörliga,
som om de voro af sten, stodo dessa träd hela dagen i ett grått
halfmörker och tycktes om kvällarne, när lägereldarne flammade upp,
sluta sig ännu tätare omkring människorna.  Och jämt och ständigt,
dagar så väl som nätter, var det som en mur dragen omkring dessa,
hvilken hotade att kväfva dem, vana som de voro vid steppen.

Och ännu hemskare var det, när blåsten for öfver trädens toppar och
hela skogen brusade doft, som om han ropade hotelser till dessa,
hvilka dolt sig i honom undan sina fiender, eller sjönge en grafsång
för dem.  Och likväl voro de starka människor och skulle nog kunnat
upptaga kampen mot fienderna, som besegrat dem, men de fingo icke gå
under i striden, ty de hade ett heligt arf att bevara, som skulle gått
förloradt med dem, om de rusat mot döden.  Och därför sutto de där och
grubblade under de långa nätterna, medan skogen brusade doft och
träsket utsände sin giftiga pestånga.  De sutto där, och skuggorna,
som lägerelden kastade, hoppade omkring dem i en stum ringdans, och
det föreföll dem alla, som om det icke var skuggor, som dansade, utan
skogens och träskens onda andar, som triumferade öfver dem...  Så
sutto de där och grubblade.  Men ingenting, hvarken arbete eller
kvinnor, utmattar människans kropp och själ så mycket som svårmodiga
tankar, hvilka likt ormar utsuga hjärtat.

Och de blefvo svaga af det eviga grubblandet och tänkandet... fruktan
uppstod ibland dem och förlamade deras starka armar, och ångesten
närdes af kvinnornas snyftningar, som jämrade sig öfver liken af dem,
träskgiftet dräpt, och gräto öfver de i skräck och bäfvan lefvandes
öde.  Och fega ord förnummos i skogen, först skygga och lågmälda,
sedan allt högljuddare och högljuddare...  Redan ville de gå till
fienden och öfverantvarda sig själfva och sin frihet i deras våld, och
af lutter dödsångest räddes ingen mer för ett lif i träldom...  Men då
uppträdde Danko, och han ensam räddade dem alla.«

Den gamla hade synbarligen ofta berättat sagan om Dankos brinnande
hjärta; satserna rullade som långa, glatta band från hennes läppar.
Hon talade i en sjungande ton, och hennes ihåliga, knastrande stämma
målade tydligt bruset i skogen, där de arma fördrifna människorna dogo
af träskets giftiga andedräkt...

»Danko var en man af denna stam.  Ung och skön var han, och sköna
människor äro också alltid djärfva.  Och han talade sålunda till sina
stamförvanter:

`Icke kan man med tänkande hejda en rullande sten.  Den som ingenting
gör, kan icke bli hjälpt.  Hvarför förslösa vi vår kraft i grubbel och
veklagan?  Låtom oss bryta upp och tåga igenom skogen --- den måtte
väl ha ett slut som allt här i världen!  Seså, framåt!  Låtom oss gå!´

De blickade på honom och sågo, att han var den starkaste af dem, då
hans ögon strålade af kraft och lefvande eld.

`Så må du föra oss an!´ sade de.

Och han förde dem...«

Den gamla tystnade och stirrade ut på steppen, där mörkret blef allt
tätare.  Gnistorna från Dankos brinnande hjärta blinkade i fjärran och
sågo ut som små blåaktiga luftblommor, hvilka blott frö ett ögonblick
slogo ut.

»Så förde Danko dem framåt.  De drogo alla med honom och förtröstade
på honom.  Det var en svår och mödosam väg!  Mörkt var det, och vid
hvarje steg öppnade träsket sitt glupska, stinkande gap för att
uppsluka människorna, och träden spärrade vägen likt en väldig mur.
Som ormar voro deras grenar flätade i hvarandra, öfverallt stucko
deras rötter upp ur marken, och hvart steg kostade vandrarne svett och
blod.  Så gingo de länge...  Allt tätare blef skogen, allt mattare
deras krafter.  Och då började de knota mot Danko och sade, att han,
den unge och oerfarne, fört dem vilse.  Men Danko skred käckt framåt,
utan att låta sig förbrylla.

Men så en dag brast ett oväder löst.  Det blef så mörkt i skogen, som
om alla nätter, som förflutit, sedan den uppstod, slutit sig samman i
den.  De små människorna skredo under åska och blixt fram under de
stora träden, och trädjättarne knakade och dånade och tjöto sina
vredgade sånger, och blixtarne flammade öfver skogens toppar, upplyste
dem för ett kort ögonblick med sitt kalla, blåaktiga sken och
slocknade sedan lika hastigt igen och skrämde människorna och gjorde
dem uppbragta.  Och de af blixtarnas kalla sken upplysta träden sågo
ut, som om de blifvit lefvande och voro fast beslutna att med sina
långa, nätaktigt hopslingrade armar kvarhålla de ur mörkrets fjättrar
flyende människorna.  Och det var, som om något grymt, kallt och
hemskt stirrat emot vandrarna ur de mörka snåren.  Fruktansvärd var
vägen, och de utmattade människorna förlorade modet.  Men de blygdes
att tillstå sin svaghet, och därför knotade de vredgadt mot Danko,
mannen, som skred före dem.  Och de förebrådde honom, att han icke
förstod att leda dem.

Midt under den dystra skogens vilda segertjut gjorde de halt,
uttröttade och förbittrade, för att hålla räfst med Danko.

`Du är en eländig usling, som störtar oss i fördärfvet´, sade de. `Du
har fört oss hit och beröfvat oss våra krafter, --- därför måste du
dö!´

Och blixt och åska bekräftade deras dom.

`I saden:  För oss an! --- och jag förde er´, sade Danko och trädde
dristigt emot dem.  `Jag kände mig vara mannen att leda er --- därför
gjorde jag det.  Och I?  Hvad hafven I gjort för er räddning?  I
behöfven endast gå och ären likväl icke så mycket män, att I kunnen gå
en längre väg!  I rusen endast en bit och stannen sedan som en skrämd
fårskock.´

Men dessa ord gjorde dem blott ännu mer uppbragta.

`Du måste dö!  Du måste dö!´ skreko de.

Och stormens tjut ledsagade deras skri, och blixtar flammade,
sönderslitande mörkret.  Danko blickade på dem, för hvilkas skull han
burit så många mödor, och han såg, att de voro som vilda djur.  De
trängdes omkring honom, men på deras ansikten syntes intet spår af
ädelmod, och han kunde icke vänta någon skonsamhet af dem.  Då sjöd
oviljan upp i hans hjärta, men som han hade medlidande med dem,
slocknade hans vrede strax igen.  Han älskade dessa människor och
trodde, att de skulle gå under utan honom.  Och hans hjärta flammade
upp i en brinnande önskan att rädda dem och föra dem in på en bättre
väg, och i hans ögon glödde strålarna af denna mäktiga eld...  Men då
de sågo detta, trodde de, att han gripits af raseri, och det var
däraf, hans ögon blixtrade så klart, och de spetsade öronen likt
vargar, väntande att han skulle kämpa med dem, och de trängde sig ännu
närmare omkring honom för att lättare kunna gripa och döda honom.  Men
han genomskådade deras sinnen, och ännu hetare brann hans hjärta, ty
deras uppsåt fyllde honom med djup smärta.

Men skogen sjöng alltjämt sin hemska sång, och åskan mullrade, regnet
strömmade ned...

`Hvad skall jag göra för människorna?´ ropade Danko så högt, att han
öfverröstade åskan.

Och plötsligt slet han med egna händer upp sitt bröst, ryckte ut sitt
hjärta och höll upp det högt öfver sitt hufvud.

Det flammade så klart som solen och ännu klarare, och hela skogen
tystnade, upplyst af denna människokärlekens stora fackla, och mörkret
flydde för ljuset och föll skälfvande, djupt, djupt inne i skogen, i
träskets smutsiga gap.

Och människorna stodo där, förstenade af häpnad.

`Kommen!´ ropade Danko och störtade fram till sin anförareplats,
hållande det flammande hjärtat högt i vädret och upplysande vägen för
de andra med dess sken.

De drogo efter honom fulla af längtan efter det nya och liksom
förhäxade af trolldom.  Då brusade återigen skogen och skakade sina
toppar, men dess brus öfverröstades af de framåtilande människornas
tramp.  Raskt och modigt skredo alla framåt, uppeldade af den
underbara synen af det brinnande hjärtat.  Äfven nu dogo alltjämt
många, men de dogo utan klagan och tårar.  Danko ilade alltjämt i
spetsen, och hans hjärta, det flammade och brann!

Och se, plötsligt delade sig skogen framför honom och låg bakom honom
som en tät, svart massa.  Men Danko och alla, som voro med honom, döko
ned i ett haf af solljus och ren, af regnet uppfriskad steppluft.
Ovädret stod där bakom dem, öfver skogen, --- och här strålade solen,
här doftade steppen, här glittrade gräset af regndroppar och älfven
skimrade i guld...  Det var afton, och älfvens vatten glänste rödt af
den nedgående solens strålar, --- lika rödt som blodet, som i en varm
ström flödade ur Dankos sönderslitna bröst.

Och den döende Danko, den stolte och dristige, kastade en blick ut
öfver steppvidden --- en glädjestrålande blick lät han glida öfver det
fria landet, som utbredde sig framför honom.  Och med ett jublande
skratt sjönk han till marken och dog.

Sakta hviskade de häpna träden, som Danko lämnat bakom sig, sakta
hviskade gräset, som färgades af Dankos blod.

Men uppfyllda af sin glädje och sina förhoppningar, lade människorna
icke märke till hans död och sågo icke, att Dankos modiga hjärta ännu
låg flammande kvar bredvid hans lik.  Blott en af dem, en försiktig
man, märkte det, och rädd att något skulle hända, trampade han med
foten på det stolta hjärtat...  Och då sprutade Dankos hjärta upp i
klara gnistor och slocknade...

Det är ursprunget till de blåaktiga gnistor, som före ett oväder visa
sig på steppen!«

                               *     *
                                  *

Den gamla hade slutat sin präktiga saga.  På steppen hade det blifvit
hemskt stilla, som om också den häpnade öfver själsstyrkan hos den
djärfve kämpen Danko, hvilken för människornas skulle uppbrände sitt
hjärta och dog, utan att begära tack af dem.  Med ryggen stödd mot
några korgar fulla af vindrufvor, hade gumman slumrat in och for då
och då upp ur sömnen.  Jag betraktade henne och tänkte för mig själf:
Hur många flere sagor och minnen ligga väl ännu hopade i hennes minnes
förrådskammare?  Och jag tänkte på Dankos stora flammande hjärta och
på människornas fantasi, som diktat så många sköna, mäktiga sägner, på
gamla tider, då det fanns hjältar och hjältebragder, och på den
ledsamma nutiden, som är så fattig på starka människor och stora
bedrifter, och så rik på kylig, allt förlöjligande misstro, --- denna
jämmerliga tid för ömkliga människor med dödfödda hjärtan...

Blåsten kom farande och blottade det magra bröstet på gamla Isergil,
som sjönk i allt djupare slummer.  Jag bredde ut trasorna öfver henne
igen och sträckte själf ut mig på marken bredvid henne.  På steppen
var det stilla och mörkt.  Öfver himlen drogo alltjämt molnen ---
enformigt, långsamt...

Hafvet brusade så doft och sorgset.  Gamla Isergil sof hårdt...  Hon
skulle kanske aldrig mer vakna ur sömnen.


(Slut på berättelsen »Gamla Isergil«.)

(Slut på samlingen »Urspårade och andra berättelser«.)

------------------------------------------------------------------------

Afskrift af Erik Jonsson år 2004-2005 (tvåtusenfyra till tvåtusenfem).

Fullkomlig öfverensstämmelse med förlagan utlofvas icke.  Läsarne
kunna själfva rätta uppenbara felskrifningar.

---8<-------------(Här slutar filen ursp.txt)---------------------------
Senast ändrad Mån 11 Apr 2005 21:52:41 CEST
Se äfven

Generaldepoten — Emil Tusens Kulturpalats.

Innehåll:

Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).