[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Bergstingsrätten i lagstiftning och Opp: Romersk rätt och bergsrätt. Bakåt: Tysk bergsrätt.
Bergverken i Sverige blev tidigt, under tyskt inflytande, självstyrande, både administrativt och judiciellt. Tunberg har påpekat, att detta skedde på ett sätt, som påminner om den samtidigt med bergsrätten, också under tyskt inflytande, framväxande stadsförvaltningen.[Not] Liksom beteckningar som bergmästare och geschworner är tyskt lånegods, gäller detsamma om motsvarande företeelser inom stadsförvaltningen, borgmästare och rådman.[Not] Både bergverk och städer gynnades av kungliga privilegier, för bergverkens del gällde bergfrälseprivilegier.
Till bergfrälset finns en parallell i det världsliga och kyrkliga frälset, vilkas tillkomst brukar dateras till Magnus Ladulås regering. När riket vid denna tid under kontinentalt inflytande får en stark centralmakt, som, efter mönster i den romerska kejsarrätten, gör anspråk på regalrätt över mark, vatten och mineraler, förlänar denna centralmakt privilegier inte bara åt ett ridderskap, som ställer upp med ett väpnat rytteri (det världsliga frälset) och köpmän-hantverkare (städerna) utan också åt »allan vår älskeliga allmoga, som bergsrätt och bergfrälsa nyttja vilja«[Not] (bergfrälset). Genom införandet av frälseprivilegier grundades feodalismen i Sverige. Förutsättningen för detta var en stark kungamakt. Konungen förlänade i kraft därav rättigheter åt adliga godsherrar eller åt bergverken. »[ … ] det var eit nytt og starkt kongedöme som grunnla' feudalismen i norderland -- Valdemarerne i Danmark, Folkungarne i Sverike, Sverreætta i Noreg.«[Not]
Även om det är ohållbart att, som vanligen skett, knyta det världsliga frälsets införande till Alsnöstadgan,[Not] kan denna dock tjäna till att visa på ursprunget till den uppfattning av kungamakten, som utgör en förutsättning för feodalismen. Erland Hjärne har velat förklara den teoretiska bakgrunden till Alsnöstadgan genom att erinra om en skrivelse, som går tillbaka på Magnus Ladulås bror, Bengt Birgersson, och som avfattades ett par tre år efter Alsnöstadgan. I Bengt Birgerssons skrivelse finner Hjärne en skriftlig reception från den s.k. lex quisque, ett edikt utfärdat år 397 av kejsarna Arcadius och Honorius. Den, som avfattat Birger Magnussons skrivelse, förråder enligt Hjärne djup förtrogenhet med Corpus iuris civilis. Denna förtrogenhet kan knappast vara nyvunnen utan bör rimligtvis ha förefunnits i de kretsar, där Alsnöstadgan tillkom. I Lex quisque görs till kejsaren nära knutna personkategorier delaktiga av majestätsrättens skydd -- betraktas som del av majestätets kropp. En analog tankegång möter enligt Hjärne i Alsnöstadgan: »De olika slag av frälse, som där medgivas, innebära delaktighet i förmåner, som i första hand tillkomma konungen själv [ … ].«[Not]
De, som velat förneka förekomsten av feodalism i Sverige, har hänvisat till frånvaron av feodala inslag i rättsskipningen.[Not] Gentemot försök att hävda, att adelsmän också fått rätt till jurisdiktion, har Lars-Olof Larsson framhållit, att »någon medeltida adlig gårdsrätt inte kan påvisas«, »varför frågan om dess existens och eventuella karaktär måste hållas öppen«.[Not] I ett senare arbete hävdar han, att »någon specifik adlig domsrätt över underlydande bönder inte kan beläggas från svensk medeltid eller tidig Vasatid överhuvudtaget, med utgångspunkt från samtida källmaterial«.[Not]
Feodal rättsskipning av helt annat slag har dock förekommit redan under folkungatiden. Birgitta Fritz har omnämnt, hur innehavare av pantlän därmed också »förfogade över den kungliga rättsskipningen«.[Not]
Även om feodal rättsskipning i form av adliga gårdsrätter spelat en sen och marginell roll i svensk rättshistoria, kan detta knappast sägas om de i bergfrälseprivilegierna innefattade bergstingsrätterna. Dessa var feodala i den meningen, att de förutsatte feodala privilegier, de existerade i kraft av den absoluta kungamakt, i vars hägn feodalismen växte fram, och de utgjorde instrument i den feodala utsugningens tjänst.[Not]
