[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Anders Hinderssons eftermäle. Opp: En förproletär stamfamilj. Bakåt: »Ett och annat om
Tack vare kolproducenten-torparens arbete skapades av arbetsföremålet, den i sig värdelösa skogen, en produkt, träkol, utan vilken ingen silver- eller järnproduktion hade kunnat bedrivas.
Skogen var kronoallmänning. Eftersom Hällefors silververk räknades till de »ädla« verken, betalade det till att börja med ingen avgift för användningen av kronans allmänning, ingen rekognitionsavgift. Först genom ett utslag av Bergskollegium 1767 pålades Hällefors silververk årliga »skogsören« för den kolning, som bedrevs i de verket underlagda skogarna. Skogsöresavgiften var emellertid inte satt högre än 1.600 daler kmt årligen för hela distriktet.[Not] 1769 fastställdes av ständerna en rekognitionsavgift.[Not]
Arbetsmedlen, som t.ex. yxa, häst eller kolryss, tillhörde producenten-torparen. Han var »fri« producent såtillvida, som han sålde, inte sin arbetskraft, utan den träkol, som han framställde genom sitt arbete.
En del av betalningen för träkolen användes för att betala den s.k. donationsräntan, alltså den feodala jordräntan, vilken var anslagen till silververket. En stor del av det, som återstod av betalningen, sedan räntan och kronoutskylderna erlagts, användes för köp av livsmedel. Men dessa livsmedel svarade endast för en del av det, som behövdes för arbetskraftens reproduktion. Denna tryggades i allmänhet till största delen genom den egna produktionen av livsmedel. Det innebar, att Anders eller Pål Hindersson och deras familjer skapade förutsättningar för framställning av en produkt åt Hälleforsverket, också när de arbetade på det egna hemmanet.
Detta var en förutsättning för att de skulle kunna försörja sig och sina familjer. Hade de inte haft möjlighet till egen livsmedelproduktion, och hade de uteslutande arbetat med kolning åt Hällefors silververk, så hade de, med det pris för kolen, som de erhöll, inte klarat försörjningen. Det kan åskådliggöras genom följande hypotetiska budget för räkenskapsåret 1774-1775.
+-----------------------------------+---------+ |Inkomst av kolning, 600 dagsverken | 576 | +-----------------------------------+---------+ | Utgifter: | | +-----------------------------------+---------+ | Donationsränta | 9:30 | +-----------------------------------+---------+ | Kronoräntor | 35:26 | +-----------------------------------+---------+ | 22 tunnor råg eller korn à 48 | 1056 | +-----------------------------------+---------+ |(jfr s. 114 och 123 i pappersboken)| | +-----------------------------------+---------+ | Summa utgifter | 1101:24 | +-----------------------------------+---------+ | Underskott | 525:24 | +-----------------------------------+---------+
Vi utgår sålunda här ifrån det antagandet, att Anders Hindersson och hans måg skulle ha nöjt sig med att tillfredsställa kaloribehovet på billigast möjliga sätt, d.v.s. genom uteslutande av animaliska livsmedel.
Ju större del av arbetstiden, som ägnades åt Hälleforsverket, och ju mer arbetarna var beroende av livsmedelsuttag från bruksmagasinet, desto större blev underskottet och därmed skuldsättningen.
När Anders Hindersson och Pål Hindersson utförde ett arbete åt Hällefors silververk, var det på grund av ett dubbelt tvång. Dels var detta tvång utomekonomiskt och beroende av privilegier, lagar och förordningar, dels var det ekonomiskt. När arbetarens egen livsmedelsproduktion inte räckte till, inte minst på grund av restriktionerna kring svedjebruket, var han hänvisad till uttag från bruksmagasinet. Eftersom det var ett vitalt intresse för bruket, att dess tillgång på arbetskraft inte äventyrades av svält, tilläts uttagning av livsmedel på kredit. Denna möjlighet innebar en trygghet för arbetaren vid missväxt. Det kan karakteriseras som en slags låneverksamhet, men trots räntefrihet rörde det sig inte om någon förmån eller någon form av välgörenhet från verkets sida. Även om arbetaren åsamkade sig stora skulder, utgjorde därvid dessa endast en del av det värde, som han själv frambragt genom sitt arbete. Dessutom skulle en dag skulderna komma att utkrävas i samband med att producenternas jord exproprierades som ett led i den process, som kallats den ursprungliga ackumulationen (se sidan [*] här eller s. 12 i pappersboken).
Kan vi av ovanstående dra den slutsatsen, att Gottlunds omdöme (sidan [*] här eller s. 100 i pappersboken) har bekräftats? Det är tydligt, att det för Anders Hinderssons del äger sin riktighet, försåvitt det gäller bruksarbetet, som i sig var ruinerande. Men tvärtemot Gottlunds tes skall vi finna, att Anders Hindersson likväl inte nedsjönk »i fattigdom, uselhet och elände«. Gottlund gjorde sina iakttagelser c:a 40 år senare, när finntorparna allmänt blivit proletariserade. Det behövde Anders Hindersson inte uppleva.
