[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Godskomplex och dagsverkstorp. Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Var Pål Hindersson »självägare«?
Året före rättegången mot Pål Hindersson hade genom kungliga förordningen den 21 febr. för första gången skatterätten officiellt erkänts som äganderätt likvärdig med frälsemans:
Alle skattemän, evad de innehava hemman, som redan ifrån oss och Kronan äro försålde, eller hädanefter kunna försäljas, eller ock urgamla skattehemman, äga över skattehemmanet och dess genom laga revning och rågång fastställde byamål, både uti in- och utägor, samt skog och mark, med därå varande fiske, jakt och djurfång, uti allt lika orubbelig ägande och lika fri dispositionsrätt, som frälseman över frälsehemman, enligt Privilegier, Lag och Författningar.[Not]
Samtidigt avskaffades bestämmelser om skattevrak, och åbor å kronohemman erhöll ärftlig besittningsrätt och rätt till förköp vid skatteköp.[Not]
I Kungl. Maj:ts Försäkran och Stadfästelse å Svenska och Finska Allmogens fri- och rättigheter, som meddelades den 4 april (»bondeståndets privilegier«), heter det:
Skattebondes äganderätt till Skattehemmanet bibehålles uti sin helgd alltid oförkränkt.[Not]
Vid riksdagen 1789 erhöll också samtliga stånd lika rätt att förvärva och besitta jord enligt Förenings- och Säkerhetsaktens motivering:
Ett lika fritt folk bör äga lika rätt och därföre äga alla Stånden att besitta och förvärva jord i deras gemensamma Fädernesland [ … ].[Not]
Hur skall det nu förklaras, att bondeståndet just 1789 erhöll privilegier, som det under hela frihetstiden traktat efter?[Not] Eli Heckscher menar, att Gustav III »av bitter politisk nödvändighet« gick bondeståndet till mötes.[Not] Erik Lönnroth konstaterar, att Gustav III som kronprins tagit intryck av den radikale franske upplysningsförfattaren Mercier de la Rivières arbete »L'ordre de la nature«. Denne hade framhållit det enskilda ägandet som grunden för all samhällsordning. En stark kungamakt skulle garantera ägarintressena.[Not] Mauritz Bäärnhielm förmodar, att Gustav III rönt påverkan från utvecklingen i Danmark. Han hade vid sitt besök där 1787 sammanträffat med A.P.Bernstorff, under vars styre de danska landboreformerna genomförts.[Not]
När bondeståndet fick sina privilegier och skattemannen tillförsäkrades ett individuellt jordägande, innebar det, att regeringen tillfredsställde krav, som ställts under lång tid, både inom och utom ståndet.
Föreställningen att också skattemannen disponerade sin jord med personlig äganderätt, vilken kan beläggas redan vid slutet av 1600-talet, t.ex. hos Claes Rålamb,[Not] och som hävdas i den ovannämnda oförgripeliga Bevis (sidan [*] här och s. 65 i pappersboken), finner under Frihetstiden stark genklang hos bondeståndet. Den möter redan i ståndets protokoll vid 1723 års riksdag. Även kronobonden får sig där i ett memorial tillerkänd äganderätt. Där framfördes nämligen den åsikten, att kronan vid skatteköp av kronojord ingenting avstod för köpeskillingen, och att denna sålunda tillföll kronan »liksom för intet«.[Not]
När i 1734 års skogsordning infördes skärpta bestämmelser mot torpupplåtelser på skattejord,[Not] föranledde detta opposition i bondeståndet. Vid 1738-1739 års riksdag inlämnade Olof Håkansson från Blekinge ett memorial, där det bl.a. heter: »Som skattebonde är ägare till själva grunden och jorden av dess hemman, så lära ock riksens höglovliga ständer pröva billigt, att honom bör lämnas obetagen dess uti själva rättvisan grundade rätt till dess tarv och lägenhet, som han själv bäst finner, få bruka och nyttja sina ägor [ … ] och att han således även utan någons hinder må få inrätta och bygga torp uppå sin skattejord [ … ].« I annat fall, menade Olof Håkansson, rådde ju skattebonden inte över sin egendom.[Not] Vid riksdagen 1742 vann bondeståndet gehör hos Kungl. Maj:t för sitt förslag om skattläggningsfrihet för torp på skattejord.[Not] I och med Kungl. Maj:ts resolution den 10 sept. 1743 blir nyanlagda torp inte längre självständiga possessioner utan adpertinenser till skattlagt hemman.[Not]
Frågan om äganderätten var också uppe vid riksdagarna 1731 och 1734 i samband med diskussion om jakträtten.[Not] Denna diskussion fick principiell betydelse, då adelns jaktprivilegier uppfattades som ett ingrepp i bondens äganderätt. Under debatten på Riddarhuset hävdade också en talare, att det inte fanns andra jordägare än kronan och adeln.[Not] Frågan var så inflammerad, också inom präste- och borgarstånden, att någon bestämmelse om jakträtten inte kom med i den nya lagen. Adeln nödgades också göra det medgivandet, att skattebonden var jordägande »på det sätt som lag och förordning förmå«.[Not]
Försåvitt det gäller innehav av frälsejord, har Christer Winberg konstaterat, att redan under stormaktstiden debatten på riddarhuset avslöjar en ambivalent inställning hos adeln: Skall jorden betraktas som objekt för bördsrätt eller som en privat egendom, användbar som belåningsobjekt. »Men debatten pågick inte i det oändliga. Slutligen stannade den vid det ena alternativet, och det var sannolikt till sist den ökande marknadshushållningen och det ökande intresset för jorden som produktionsförutsättning och som belåningsobjekt, som ledde till segern för ett individuellt jordägande.«[Not]
Åke Malmström har i sin framställning om rättsutvecklingen under åren 1736-1809 hänvisat till det under frihetstiden starka intresset för jordbrukets utveckling, vilket bl.a. tog sig uttryck i storskiftet. Det är, menar han, i ljuset av jordbrukets utveckling, som vi skall betrakta idéer i tiden, vilka framhåller den enskilda äganderättens betydelse. Han belägger detta med kammarkollegii berättelse 1774 om allmänna hushållningens tillstånd fram till den 21 aug. 1772. Där skisseras ett jordbruksprogram, som går ut på att landet, både odlad jord och skogsmark, skiftas mellan inbyggarna, så att varje jordbrukare får sin avskilda lott, »samt således den samma åtföljer en fullkomlig proprietet«. Åtkomsten till en sådan besittning skulle vara lätt och »underkastad de minsta omgångar som möjligt är«.[Not] Den successiva förstärkning av skattemannarätten, som föregick 1789, och som bondeståndet eftersträvade, var helt i tiden: »Tidens idéströmningar arbetade dem i händerna.«[Not]
Utvecklingen i denna riktning fortgick också under sengustaviansk tid, och Malmström framhåller, att en rad författningar under Gustav IV Adolfs regering verkat »i liberal riktning genom sin syftning mot förstärkande och individualisering av jordäganderätten«.[Not] Enligt Malmström bör rättsutvecklingen under frihetstiden och gustaviansk tid förstås mot bakgrunden av tidens nationalekonomiska idéer.
Dessa idéer, sådana de återspeglas i frihetstidens nationalekonomiska litteratur, kan studeras i Georg Schaumans arbete Studier i frihetstidens nationalekonomiska litteratur. Idéer och strömningar 1718-1740 [GS 1910].
1726 utgavs en svensk översättning av Locke's Treatises of Government, Oförgripeliga Tankar, »på öfverhetlig befallning« av kanslikollegium.[Not] Det är i synnerhet Locke's uppfattning om individens äganderätt och »naturliga« rättigheter över huvud, som enligt Schauman fått betydelse. Han betecknar Locke som talesman för »den besuttna medelklassens i England strävanden att värna sin frihet och sin egendom«.[Not]
I likhet med Locke har också en svensk författare, Kristofer Polhem, understrukit betydelsen av att »var och en lantman är själv ägare av den jord han brukar«.[Not]
Tidens tankar om näringsfrihet och äganderätt nådde riksdagsbönderna bl.a. genom det memorial, som borgmästare Anders Kepplerus inlämnade i borgarståndet vid riksdagen 1770. Där möter idéerna om allas rätt till ekonomisk och personlig frihet och jämlikhet. På Kepplerus' memorial byggde det Project till bondeståndets privilegier, som framlämnades vid riksdagen 1771. Häri yrkades, att sådana författningar, som inskränkte på skattemannens nyttjande- och äganderätt till jorden, måtte upphävas. Bl.a. avsågs stadganden om skattevrak.[Not]
Också hos adeln använde man idén om den privata äganderätten för att legitimera egna privilegier. Vid debatten på Riddarhuset 1789 framhöll en talare, att säteriernas och den övriga frälsejordens betungande med nya utskylder skulle »förnärma äganderätten«, och en annan talare menade, att förändringar i frälseegendomens natur skulle innebära ett angrepp på äganderätten, vilket kunde bli farligt för bönderna själva.[Not]
Förordningen den 21 februari 1789 har blivit kallad »bondens frihetsbrev«,[Not] och Kurt Samuelsson konstaterar: »Hotet mot bondefriheten var definitivt avvärjt.«[Not] Men är detta en riktig tolkning av vad som verkligen hände?
Först bör vi minnas, att det är fråga om en successiv förstärkning av skattemannarätten under hela frihetstiden.[Not] Formuleringen i privilegierna 1789 ger ju inte heller sken av någon radikal reform. Uttrycket att äganderätten »bibehålles« förefaller valt i syfte att skapa föreställning om en gammal rätt, som nu bekräftas. Rättsläget blir heller inte helt klart ens efter 1789. Så sent som hos Anders af Botin i hans Beskrifning om Svenska Hemman och Jordagods (2 uppl., 1798-99) är uppfattningen om skatterätten vacklande. Dels karakteriserar han i första delen av sitt arbete skattehemman som sådana, vilka bönderna »väl ägde själve«,[Not] dels inbegriper han i del 2 också skattehemman under krono och konstaterar, att »nu för tiden alle Svenska Hemman antingen erkänna Kronan eller någon Frälseman för sin Huvud-ägare, att jag så må säga. Av detta kallas de förra Krono- och de senare Frälsehemman«.[Not] Doktrinen efter 1789 synes vara densamma som omedelbart före. 1784 hade således Barthold Nyström skilt mellan frälsets fullständiga äganderätt och skattemans besittnings- och arvsrätt.[Not]
Först 1810 avslutades den rättsutveckling, som innebar en privatisering av jordägandet, och som tidigare tagit sig uttryck i 1789 års förordning om skattemans äganderätt. Enligt Jordabalkens 1 kapitel 2 § i 1734 års lag kunde nämligen skriftliga villkor fogas till köpehandling. Vid riksdagen 1810 nämner lagmannen Wessel i ett memorial i borgarståndet exempel på sådana villkor: »då antingen av hemmansägaren själv, eller av dess arvingar och rättsinnehavare, vid avhandling förordnas, att i händelse hemmanet icke bibehålles uti den då tillträdandes hand, skola medarvingerne gemensamt, eller någondera av dem äga makt återlösa det för lika summa, vartill det var dem emellan beräknat.« Detta innebar, enligt Wessel, en inskränkning av »den fullkomliga ägande och Dispositions rätt, som är avsikten med köp [ … ].«[Not] Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag om följande tillägg till Jordabalken 1:2: »Ej må säljaren i Köpe eller Skiftesavhandling om Jord och fastighet förbehålla sig eller andre att emot någon i samma avhandling bestämd penninge-summa eller andre villkor, få framdeles vinna egendom åter. Sker det, vare utan verkan.«[Not]
Malmström har betecknat denna lagreform som »ett steg i överensstämmelse med den ekonomiska liberalismens idéer« och »idén om äganderättens frihet som den principiella innebörden i förordningen«.[Not]
»Genom att fastställa maximitider för giltigheten av avtal om nyttjanderätt (detta hade skett redan genom en kungl. förordning år 1800, förf:s anm.) och samtidigt begränsa giltigheten av återköpsklausuler ville man göra slut på den tidigare uppenbarligen mycket besvärande oklarheten om gränsen mellan äganderätt och nyttjanderätt.«[Not] Denna oklarhet var också besvärande för assessor Heijkenskjöld, när han ville skapa ett godskomplex. Därför gjorde bergstingsrätten genom en rad domar (sidan [*] här eller s. 48 i pappersboken) slut på denna oklarhet, försåvitt det gällde Pål Hinderssons och andra torpares röjselrätter.
Om vi sedan skärskådar, vilka kategorier, som avsågs i 1789 års förordningar, blir deras betydelse som bondens frihetsbrev alltmer tvivelaktig.
Förklaringen om äganderätt avsåg uteslutande skattemännen och gällde därför inte ens alla vid riksdagen representerade bönder. Skattebönderna utgjorde inte mer än ungefär en tredjedel av vad Wohlin benämner »den egentliga klassen av bönder på egna och andras hemman«.[Not] Majoriteten av dessa, krono- och frälsebönder, tillerkändes ingen ovillkorlig äganderätt till sin jord. Någon radikal jordreform var det alltså inte fråga om. Uttrycket »samma rätt som frälseman« visar, att det som skedde var, att rättigheter, som tidigare varit förbehållna frälset, nu utvidgades till ytterligare en kategori,[Not] samt att dessa rättigheter genom möjlighet till skatte- och frälseköp utbjöds på marknaden till dem, som hade kapital att köpa för.[Not]
Vilka kategorier innefattades i uttrycket »skatteman«? Det är vilseledande att uppfatta det som liktydigt med skattebonde. Heckscher påpekar, att redan 1723 års utvidgade möjligheter till skatteköp var »alltför stora för att kunna lämnas orörda av de betydligt mäktigare motsatta intressena [ … ] vid 1731 års riksdag vantolkades den föregående förordningen till att ha inneburit företrädesrätt till skatteköp för 'ädlare och manufakturverk' [ … ] och mångdubblades nu omfånget för dem antagna rätt genom att utsträckas till den enda viktiga delen av det industriella området, nämligen järnhanteringen«.[Not] Visserligen skall brukens skatteköp enligt Heckscher ha uppgått till högst tre procent av samtliga skatteköp,[Not] men då bruksrörelsen var koncentrerad huvudsakligen till vissa delar av Mellansverige, har givetvis brukens markförvärv inom bruksbygderna varit påtagligt. När det gäller ståndspersoner i allmänhet (frälse eller ofrälse), har de förvärvat skatterätter i, som Eli Heckscher uttrycker det, »häpnadsväckande omfattning«.[Not] Ståndspersoner svarade under tiden 1701-1815 för 23,5% av alla skatteköp. I Södermanlands län gick inte mindre än 85% av skatteköpen till ståndspersoner.[Not] Allmogen i Stockholms län klagade vid riksdagen 1746-1747 över ståndspersoners skatteköp.[Not] Där innehades i början av 1760-talet flertalet skattehemman av ståndspersoner.[Not] Vid 1740-talets mitt ägdes 25% av skattejorden i Skaraborgs län av ståndspersoner.[Not] Åren 1745-1764 köpte ståndspersoner 76% av det icke släktköpta mantalet.[Not]
Alla kronobönder har inte heller kunnat dra nytta av rätten till skatteköp. Visserligen minskade kronomantalet mellan 1700 och 1815 från 35,6% av hela mantalet till 14,5% , medan andelen skatte ökade i motsvarande grad.[Not] Men bland bönderna var det vissa köpstarka kategorier, som kunde utnyttja möjligheten att genom skatteköp skapa större brukningsenheter. Detta gällde t.ex. rusthållarna, som köpte de hemman, vars ränta anslagits till rusthållen, augmentshemmanen, och lade dem till sitt stomhemman. Birgitta Olai har framhållit, hur rusthållarna av den anledningen gick i spetsen i fråga om genomförandet av storskiftet.[Not] Även Eino Jutikkala har visat, hur just rusthållarna drog fördel av skatteköpen.[Not]
När det gäller frälsebönderna, konstaterar Ingers, att det under hela frihetstiden ingenting gjordes från myndigheternas sida till deras skydd.[Not] Nära tredjedelen av mantalet var frälse, och 80% av frälsejorden brukades av landbönder.[Not]
Till bönderna måste vi givetvis också räkna den del av bondeklassen, som betecknats som jordbrukets underklasser, torpare, backstugusittare och inhyses, vilka redan vid början av Gustav III:s regering utgjorde bortemot en femtedel av hela bondeklassen.[Not] Mauritz Bäärnhielm har konstaterat, att de sämst ställda bönderna blev lottlösa 1789.[Not]
1789 års frihet var sålunda en frihet för en privilegierad del av bondeklassen, men fr.a. var det en frihet för dem, som ägde kapital nog att köpa sig jord. »1789 års förordning [ … ] utgjorde [ … ] endast ett betydelsefullt steg i riktning mot skattejordens emancipation«.[Not] Det har ofta förbisetts att jordens emancipation inte var detsamma som bondens, den agrare producentens. Den individuella äganderätt till jord, som kodifierades 1789, fick Pål Hindersson och hans likar ingen glädje av. 1789 års författningar om äganderätten lände dem snarare till nackdel. När därför Jörgen Kyle hävdar, att »övergången till självägande« i de nordiska länderna är en samlingsbeteckning på de processer, »som förankrade äganderätten till jorden hos dess brukare«, är detta en vilseledande generalisering.[Not] Den sedan mitten av 1700-talet växande klassen av tjänstefolk, dagsverkstorpare och senare också statare, som brukade jorden, blev inga »självägare«! Många av dem som genom skatteköp blev ägare av jord, brukade inte jorden själva, de var inga »producenter« i egentlig mening, utan lät tjänstefolk, torpare och statare utföra arbetet i sitt ställe.[Not]
Adolf Åström låter 1789 års förordning beteckna inledningen till jordäganderättens »individualistiska period«, då den på »romarrätten grundade individualistiska uppfattningen vunnit ett absolut herravälde«. Åström ger också en antydan om hur vi skall förklara de individualistiska idéernas seger: »Jordens individualisation och sociala avhängighet möjliggjorde en obegränsad latifundiebildning.«[Not] Bäärnhielm har visat, hur 1789 års reformer och senare lagändringar 1800 och 1810 ingick i en målmedveten strävan att bygga upp ett starkt äganderättsinstitut. »Jorden kunde nu också utnyttjas som kreditunderlag och intecknas«.[Not] Under 1700-talet hade en ny klass av storjordbrukare, storköpmän, manufakturidkare och bruksägare formerats, för vilken det var ett väsentligt intresse, att jorden blev fri att användas i profitsyfte. Inom denna nya medelklass eller bourgeoisie kom en minoritet av bondeklassen att, i synnerhet efter 1789, spela en viktig politisk roll som den pådrivande kraften i liberaliseringsprocessen. Den liberala oppositionen kom därför att huvudsaklien återfinnas inom bondeståndet men också inom övriga stånd, inom borgarståndet inte minst sedan liberala bruksägare efter år 1828 kunde ta säte där. Christer Winberg har framhållit, att under åren omkring sekelskiftet 1800, har »en ny adlig doktrin« arbetat sig fram. Den visade sig bl.a. vid ett förslag på riddarhuset vid riksdagen 1800 om avstående från rätten till ypperligt frälse.[Not]
Inom prästeståndet företräddes den liberala oppositionen vid 1840-1841 års riksdag av Erik Gustaf Geijer. Redan 1819, alltså tio år före sitt s.k. avfall, hade denne emellertid gett uttryck för uppfattningen, att äganderättsbegreppets förändring var ett uttryck för förändrade produktionsförhållanden: »Då med borgareståndets uppkomst feodalismens motsats i samhället inträdde och blev verksam, yttrade sig detta även i ett förändrat begrepp om egendom [ … ].«[Not] Det efterfeodala produktionssättet innebär, att genom arbete tillägges råmaterialet ett nytt värde, och denna förädling är »nödvändigt förknippad med en oinskränktare dispositionsrätt« över materialet och över egendom i allmänhet. »Därföre, då vi i den feodalistiska hemisfären av samhället se all egendom ikläda sig en slags personlig natur, varigenom den stränga äganderätten förmildras och underkastas åtskilliga inskränkningar, så antar tvärtom i den borgerliga hemisfären all egendom naturligen karaktären av en abstrakt privategendom, och den rena sakrätten härskar.«[Not]
Det var därför i enlighet med den nya borgarklassens intressen, som de författningar genomdrevs, vilka garanterade den individuella äganderätten till det främsta av produktionsmedlen, jorden. Hand i hand med de kapitalistiska produktionsförhållandena växte en ny rättsordning fram.
Max Kaser har framhållit, att vårt ägandebegrepp i dag, härlett från den klassiska romarrätten, är resultatet av en lång utveckling.[Not] Den romerska rättens ägandebegrepp förmedlades sålunda först genom den kanoniska rätten och tjänade kyrkans intresse att bygga ut sitt jordinnehav, men det tillämpades också på frälsejorden.[Not] Medan romersk rätt, åtminstone i dess klassiska form, skarpt skilde på äganderätt och besittningsrätt, proprietas och possessio, betecknar naturrättens företrädare även besittningsrätten, dominium utile, som äganderätt, låt vara av lägre kvalitet. Slutligen betecknas så också skattemannen som jordägare, frälsemannens jordäganderätt utvidgas till att gälla också skatteman.
Den romerska rätten har sålunda tjänat de härskande klassernas intressen, först de privilegierade klasserna i det feodala samhället, sedan den på grund av ekonomisk överlägsenhet härskande borgarklassen (innefattande en del av bondeklassen) i det kapitalistiska samhället. Romarrättens idéer har, som Fritz Behrens uttryckt det, fått tjäna som vapen för »samhällets progressiva krafter i kampen för ett nytt samhälle«.[Not] Dessa krafter har tack vare jordens emancipation kunnat genomföra en koncentration av jordägandet på torpares och andra småbönders bekostnad.
