[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Var Pål Hindersson »självägare«? Opp: Från stadgehemman till dagsverkstorp. Bakåt: Skatteköpet 1771.
Hällefors torpare och däribland Pål Hindersson gjorde verkligt allvarliga försök att bevara sin ställning som relativt självständiga agrara producenter. Själva det faktum, att de flesta av dem inte godvilligt sålde sina hemman utan tvang Hälleforsverket till en rad processer, tyder på detta. Kort före bergstinget i maj 1790 hade också flera av dem gått in med en skrivelse till Konungens Befallningshavande i Örebro län och anhållit att få sina åboende hemmansdelar till skatte inlösta. Handlingen kan förefalla desperat, när vi vet, att Hällefors silververk erhållit skattebrev på ifrågavarande hemman nära tjugo år tidigare.
Det finns dock inte så få exempel på återgång av skatteköp. 1635 hade Nils i Jeppetorp, Grythytte socken, skatteköpt sitt hemman, som låg på Saxhytte hyttelags mark. 1640 upphävdes skatteköpet av landshövdingen med motiveringen, att det var förbjudet att skattesälja kronans jord i Bergslagen. Skatterätten övertogs av bergmästaren Erik Johansson, som då arrenderade Hällefors silververk.[Not] Alfred Kämpe redogör för ett fall från Adolf Fredriks regeringstid, då en adlig godsherre fick sitt skatteköp av 60 arbetshemman återkallat genom riksdagsbeslut. Sedan godsherren i fråga blivit riksråd, lyckades han emellertid få den följande riksdagen att upphäva den föregåendes beslut, och bönderna på hemmanen, som under tiden fått skatteköpsbrev, måste lämna ifrån sig dessa.[Not] Anders Persson har skildrat, hur bönderna i Svedala, som var skattepliktiga under Lindholmen, tack vare Bondeståndets agerande vid riksdagarna 1755-1766 och 1760-1762 lyckades få skattköpa sina hemman, sedan landshövdingen C.G. Sjöblads skatteköp upphävts.[Not]
I länsstyrelsens resolution av den 22 april 1790 upptas namnen på 22 personer, vilka undertecknat den ovannämnde skrivelsen om skatteköp från åbor under Hällefors. Från Mången känner vi där igen namnen Anders Mattsson och Pål Hindersson.[Not]
Först påpekar länsstyrelsen formella felaktigheter i åbornas skrivelse: »Innan Konungens Befallningshavande kan ingå i prövning härav förekommer först den av Herr Assessoren Heijkenskjöld uti förklaringen gjorde anmärkning emot underskrifterna å den ansökningen bilagda avskrift av fullmakten bland vilka skola finnas sökanden, icke allenast som åbo nybyggen och oskattlagde torp utan ock, de där för hemmandelarne ej i mantal skrivne blivit, varutan någre ej höra under Silververket, då andra åter, jämte sina namn jämväl låtit teckna hustruns«(!).
Slutligen anföres det avgörande argumentet för att de sökandes »påstående« över huvud inte kan upptagas: Bomärkena har inte blivit undertecknade enligt lagens föreskrift, varvid hänvisas till 15 kapitlet i Rättegångsbalken. Här avses tydligen vad som där stadgas i 4§: »Kan huvudman själv ej skriva; bör fullmakten med trovärdiga vittnen styrkt vara«.
Endast en av de sökande säges ha fullföljt sin talan, nämligen Erik Jansson i Silken. Möjligen kan han personligen ha inställt sig hos länsstyrelsen och/eller varit skrivkunnig, så att han själv kunnat teckna sitt namn.
Erik Jansson uppges argumentera utifrån det faktum, att silververket numera upphört. Därför menade han, att privilegierna också gått förlorade. Hälleforsverket hade nu i stället blivit ett järnverk och inrättat två stångjärnshammare och ett valsverk samt stod dessutom i begrepp att uppföra en ny tackjärnshytta.
Erik Jansson hade tydligen tagit fasta på donationsbrevets föreskrift, att participanterna i Hällefors silververk skulle disponera de donerade hemmanen »så länge de kunna och förmå silverbruket tillbörligen underhålla«. Silverproduktionen hade sjunkit och underhölls uteslutande för att donationsvillkoren formellt skulle kunna anses uppfyllda.[Not] Den upphörde helt vid 1700-talets slut.
Enligt argumenteringen i Erik Janssons m.fl. skrivelse var det oriktigt, att de donerade hemmanen vidare skulle fullgöra skyldigheter mot ett silververk, som inte längre var något silververk.
På anförda skäl anhöll så Erik Jansson och övriga torpare om rätt att skattköpa sina åboende hemman. Deras önskan att få skattköpa med företräde framom Hälleforsverket var helt i linje med Bondeståndets inställning under frihetstiden. Ståndet hade sålunda i sina allmänna besvär vid riksdagen 1751-52 krävt, inte bara ett upphävande av brukens förmånsrätt till skatteköp av kronohemman utan också ett direkt förbud för bruken att skattköpa.[Not]
Även när det gällde åbons tryggade besittningsrätt på av bruk skattköpta hemman, var bondeståndet under frihetstiden i konflikt med bruksägarintressen. Bruksägarna, vars intressen företräddes inom bergsdeputationen, bergskollegium och på riddarhuset, hävdade brukens äganderätt och därmed fulla dispositionsrätt till skattköpta hemman, medan bönderna vidhöll, att bruksägarna som innehavare av skatterätt inte skulle äga rätt att pålägga åbon mer än kronan.[Not]
Sedan assessor Heijkenskjöld företett handlingar, som visat, att Erik Janssons hemman, Silken 1, redan den 30 april 1771 blivit skattköpt, och att det enligt skattebrevet skulle anses som oskiljaktigt från Hälleforsverkets intressenter, resolverade länsstyrelsen: »Ty äger någon ytterligare åtgärd till skattelösen därav för Eric Jansson härstädes ej rum.«
Det är anmärkningsvärt, att argumentet om hemmanens oskiljaktighet från Hälleforsverket ägde giltighet gentemot åboende torpare, medan det vid en tvist mellan Hällefors intressenter och Sikfors bruksägare inte mötte några svårigheter att få dispens av Kungl. Majt:t i fråga om vissa hemmans oskiljaktighet från silververket.[Not]
Denna tvist gällde hemmanen Sandsjön, Sandsjöhöjden (det torp, där Pål Hindersson var född och uppvuxen), Björkhöjden och Käxtjärn. Dessa hade ingått i donationen 1686, men de var belägna i en skogstrakt, vilken genom Bergskollegii upprepade resolutioner, senast 1729, tilldelats Sikfors hammare.[Not] 1765 ingav bergsfogden Per Castorin för Hällefors silververk en ansökan till länsstyrelsen att få inlösa röjselrätterna av dessa hemmans åbor. Det visade sig då, att en av torparna uppgav, att han redan 1764 sålt sin röjselrätt till Sikfors bruksägare. Länsstyrelsen resolverade då, att de övriga åborna skulle avstå sina röjselrätter till Hälleforsverket. 1771 hade deras hemman ingått i Hälleforsverkets skatteköp, trots att Sikfors bruksägare innehade röjselrätten till åtminstone ett av dem. Sikfors bruksägare överklagade nu skatteköpet och påstod, att samtliga dessa hemmans röjselrätter redan blivit inlösta av dem. Efter processande kom en uppgörelse till stånd. Hälleforsverket avstod därvid från alla anspråk på att få inlösa röjselrätterna och avstod sin rätt till skatteköp åt Sikfors ägare. Detta stötte emellertid på hinder i skatteköpsbrevets klausul, att hemmanen aldrig skulle få skiljas från silververket. Detta hinder undanröjdes genom att Kungl. Maj:t 1804 medgav, att skatterätten överflyttades på Sikfors bruksägare, vilket följande år också verkställdes av Kammarkollegium.
Dessa rättstvister belyser, hur avsaknaden av en klar definition av äganderätt vållar svårigheter, när kapitalistiska konkurrensförhållanden gör sig gällande. De visar också, hur en tvist mellan två ekonomiskt och socialt jämställda parter kunde lösas genom en av båda parter godkänd uppgörelse och med statsmaktens välvilliga medverkan. När den ena parten vid en tvist däremot var i ekonomiskt och socialt underläge, kunde tvisten endast lösas genom repressiva åtgärder, som -- så tycks det i varje fall ha varit här -- var till den starkare partens fördel, varvid statsmakten, företrädd av domstolar och länsstyrelse, uppträder på den starkares sida.
