Timjan, Thymus vulgaris, en av våra viktigaste örtkryddor. Troligen har vi i Norra Europa använt den sedan Hedenhös tid, fast då som varianten backtimjan, Thymus serpyllum. Till feta rätter är den det naturliga valet och den ingår ofta i bouquet garni men man kan också göra en glimrande ljusgul snaps av den lågväxande örten.


    Släktnamnet thymus är gammalt, precis som kryddan. I rätt många botaniska skrifter skriver man att det helt enkelt är det grekiska namnet på timjan. Fast riktigt så enkelt är det inte. I äldre litteratur kan man läsa att ordet härstammar ur det grekiska ordet thumus, som har med kurage och mod att göra. En troligare förklaring är att det är ett namn som beskriver doften och att denna effekt bland annat användes vid religiösa ceremonier. Detta stärks av att det grekiska thymiama betyder rökelse. I Egypten kallades timjan för tham och var en del av de väldoftande balsamerings-kryddorna. Artnamnet, vulgaris, betyder allmän efter latinets vulgus.
    I de Nordiska länderna heter den timjan med lätt förståeliga variationer. Det antyder att den i äldre tid inte varit speciellt älskad. Timjan som krydda och som läkemedel går att spåra tillbaka till sumerisk tid, i området mellan Tigris och Eufrat, och då är det 5-6.000 år tillbaka i tiden. I Papyrus Ebers, som skrevs för cirka 3.500 år sedan, finns timjan nämnd som läkemedel – fast det gjorde å andra sidan också fladdermusfett och pulveriserat norhörningshorn.
    Grekerna använde förstås timjan – och det kan inte förvåna då det vi kallar trädgårdstimjan eller kryddtimjan växer precis lika vilt som vår backtimjan över hela Grekland. För greklandsturisten är det både en skön vy och stor doftupplevelse att klättra i ett berg som är fullkomligt översållad av timjan. Den var i Grekland Afrodites blomma.

timjan


Backtimjan, plansch ur Thomés flora
 
    Under romartiden blev den en av Venus symboler. Gudinnan Venus med sitt stora behag och starka sexuella dragningskraft blev hos romarna förärad med timjan - som en av flera örtsymboler. Precis som föregångaren Afrodite och hennes son Eros, vilket milt uttryckt var en erotisk typ, hade Venus en son eller möjligen två. Fast de blev liksom till en - om det omöjliga i gudars logik skall förklaras enkelt. De hette förstås Amor och Cupido.
    Afrodite, Eros, Venus, Cupido och Amor – i sanning ett erotiskt släkte. Det kanske inte är så konstigt att vi fortfarande har begrepp som venushår eller veneriska sjukdomar när man betänker att ovan nämnda släkte både förgyllt sin egen och många efterkommande tidsåldrar med erotiska sägner.
    Nå, timjan var intimt kopplat (om uttrycket ursäktas) till erotik och Waverley Rooth skriver i sin, An authoritative and visual history and dictionary of foods of the world (1980) att när Dionysios av Syracusa ställde till fest i sina palats så lät han plocka så mycket av de pyttesmå timjanblommorna så att de kunde täcka golvet i festsalen. Målet var att få igång stora erotiska upplevelser hos gästerna. Vilket han lär ha lyckats med. Det är kanske från denna tid vi har fått seden att ta med en blomsterkvast till värdinnan när vi blir inviterade bort på middag.
    Nu beskriver inte Waverley Rooth vilken av Dionysios av Syracusa han menar men jag tror att det var nummer två. Den förste var en tyrann av stora mått, som skulle få nutidens Irakiska ledare Saddam Hussein att framstå som en blek kopia. Fast precis som Saddam Hussein hade han en äldste son som gått till historien som ytterligt depraverad. Han hette Dionysios II och levde på 300-talet f.Kr. Han ägnade sig inte lika mycket som sin fader åt krigslekar utan mest åt filosofi, poesi, dryckenskap och sexuella lekar.
    Historia ger alltid paralleller mellan skilda tidsåldrar.
    Timjan var också hos romarna en uppskattad kryddört. I läckergommen Marcus Gavius Apicius kokbok De re coquinaria finns ett recept på kryddsalt som inte skiljer så mycket från de moderna som du kan köpa hos din närmaste ICA-handlare.

Kryddat salt för många ändamål: kryddsalt är bra för matsmältningen och för tröga magar och förhindrar uppkomsten av alla sjukdomar, farsoter och kalla febrar; dessutom är det angenämare än du någonsin tror. Du tar ett pund vanligt torkat salt, två pund torkat ammoniaksalt, tre uns vitpeppar, två uns ingefära, ett och ett halvt uns ammium, ett och ett halvt uns timjan, ett och ett halvt uns sellerifrön – om du inte vill ta sellerifrön, tar du tre uns persiljefrön – tre uns mejram, ett och ett halvt uns vit senap, tre uns svartpeppar, ett uns saffran, två uns kretisk isop, två uns folium, två uns persilja och två uns dill.

    Plinius d.ä. (23-79 e.Kr), den store encyklopedisten, skriver förstås också om timjan i sin Naturalis historia. Bland annat menade han att epileptiker skulle ha timjan i sin madrass då de goda dofterna minskade anfallsfrekvensen. Man visste redan på romartiden att epilepsi var en hjärnsjukdom och Plinius extrapolerade då timjans kraft till att kunna bota i princip all huvudvärk. Nu är det sällan som vi idag använder timjan som antiepileptika. Vilket är lite synd. Åtminstone skulle det då vara en frisk örtdoft som slog emot en om man besökte en utredningsavdelning för epilepsi på ett större skandinaviskt universitetssjukhus.
     Nu är det ju också sällan vi bär omkring på antidoter mot sjöodjur i vårt moderna samhälle. Eller en doftande påse som skrämmer undan giftormar. Men det gjorde Plinius. Han skrev ofta om örters avskräckande verkan mot giftormar och vår trädgårdstimjan kunde dessutom om den brändes till aska användas mot havets vansinniga bestar.

sjöodjur


Illustration ur Lawrens Andrewe's "The noble lyfe & nature of man, Of bestes, serpentys, fowles & fisshes y be moste knowen"
 
    Jag har en god vän som bor i Venedig. Det ligger i Italien – det land där Plinius hade sin ormfobi för snart två tusen år sedan. Dessutom ligger ju Venedig i vattnet. Eller hur man nu skall uttrycka det. Min vän tycker mycket om timjan, men han bär det inte ständigt i sin klädesdräkt som motmedel inför giftorms- eller sjöodjursattacker. På det sättet har alltså Italien blivit mer civiliserat under de sista två tusen åren.
    Plinius skriver, såvitt jag förstått, inget om timjans befrämjande av sexuella lekar.
    Redan Vergilius menade att timjan också gav kraft och mod. Det är många som spekulerat på varför. En del menar att det är så enkelt att timjan ofta användes när man kokade buljong – som ju är att suga märg ur benen, eller tillverka en kraft.
    Fast jag har en egen teori. Venus fick det mer uppsluppna symbolvärdet hos örten men hon var ju också gift med Mars som minsann som krigsgud stod för en hel del kraft och benknäckande.
    Oavsett varför så har timjan använts som symbol för mod och kraft under medeltiden. Under korsriddarepoken var det vanligt att riddaren bad sin tilltänkta, sin hustru eller sin älskarinna att brodera honom en halsduk med timjanblomster och ett honungslystet bi som kretsade ovanför blomman  innan han låste hennes kyskhetsbälte, stängde in henne i ett rundtorn och reste ut på manliga och äventyrliga resor. Visserligen är timjan en ”dragväxt” för bin men jag tror symboliken var djupare än så.
    Trots den stora uppskattningen under antik tid verkar det som om timjan förde en krypande tillvaro från romarrikets fall och fram till 14-1500-tal i norra Europa. Kanske den under lång tid bara var en fattigmanskrydda då det ju under hela den beskrivna tiden fanns gott om backtimjan.
    Man kan ju tänka sig att korsriddarnas ”charterresor” ned till Medelhavsområdet och munkarnas örtodlande i klostren ökade intresset för den mer aromatiska timjan som vi idag älskar att odla i vår örtagård.
    Den engelske läkaren och botanisten Nicholas Culpepper (1616-1654) skriver förstås om timjan:

    A noble strengthener of the lungs, as notable a one as grows, nor is there a better remedy growing for hooping cough. It purgeth the body of phlegm and is an excellent remedy for shortness of breath. It is so harmless you need not fear the use of it.

    I doktor Hagdahls klassiska Kok-konsten (1872) finns timjan nämnd med ett enda ord under rubriken Fines herbes. I Larousse Gastronomique (1938) är artikeln 21 ord lång utan någon stor och positiv beskrivning.
    Fast idag har timjan blivit en riktigt stor del av vårt matliv. Jag tror att det delvis beror på vårt moderna ”korsridderi” – nutidens charterresor då vi sedan 1960-tal varit förmögna nog att åka till medelhavsområdet och äta lantligt örtkryddad mat.
    Å andra sidan har vi använt backtimjan i ärtsoppan eller ärtgröten i några tusen år. Men någon fin krydda har den aldrig betraktats som.
    Den intresserade snapskryddaren skall veta att det blir ett mycket gott brännvin av timjan. Dessutom har den ett rykte kring sig som örten haft sedan antik tid - C. F. Nyman skriver i Utkast till svenska växternas naturalhistoria (1867) om backtimjan att den anses motverka rushufvudvärk!

    Den innehåller, isynnerhet i blad och blommor, temligen mycken flyktig olja, genom hvilken den blir (såsom extract eller destillat) användbar till delande och stärkande baddningar eller kryddpåsar, såsom vid stötar, tandvärk m. m., och har ansetts bättre än trädgårdstimjan. Det är denna olja, som gör bladen välluktande då de gnidas. Dekokt eller thé på topparne lärer vara verksamt mot rushufvudvärk.

    Så om du skall tillreda dig en snaps som botar kopparslagare får du ge dig ut på torra, sandiga och gärna kalkrika marker och plocka backtimjan – själv plockar jag den på klitterna på danska västkusten eller hemma på strandängarna på min gamle fars bohuslänska ö. Om du istället vill göra dig en snaps som passar för segling utomskärs och som håller alla havsodjur på några nautiska mils avstånd så går du ut i din örtagård och plockar kryddtimjan.
    Enklare kan det inte bli.

Den lilla hafsdjursbesken – timjansbrännvin.

    Plocka dig några vackra kvistar av blommande timjan. Lägg dem i en glasburk med lock. Häll på sprit så det täcker. Låt det dra under ett par tre dagars tid. Filtrera essensen och späd försiktigt. Själv brukar jag börja med 1:12 förhållande. Vill du ha den med mer sting och starkare motkraft mot havsodjur så droppar du i lite mer essens. Den blir vackert ljusgul och blir mycket mer aromatisk om den får en längre lagringsperiod.
Till ärtsoppa är den perfekt. På segelturen ett måste!

    En god vän till mig gör det mycket enkelt för sig. Han stoppar ned ett par kvistar i en flaska med Renat Brännvin. Fast jag tycker den blir alltför skarp. Å andra sidan är det mycket vackert bordsbrännvin med vackra kvistar som simmar i flaskan.


tillbaka till indexsida    tilbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2003
Hosted by www.Geocities.ws

1