sup

Sup. Få ord i svenskan har så många smeknamn som den lilla nubben. Den magvärmare vi till sillen och kräftorna får serverad i ett immigt spetsglas. På 1700-talet var första snapsen en hel – cirka 12 centiliter, det är det vi kallar helan. Halvan är från samma tid då nästa sup bara serverades som halvt glas. Tersen, kvinten etc är av betydligt yngre ursprung. De begreppen lär ha uppkommit i studentkretsar på slutet av 1800-talet. Fritiof Nilsson Piraten har med elegans kastat sig in detta ämne och i novellen Brännvin och etymologi gör han grundlig källforskning efter både Ljungstrandare och Billgrenare – den första en kaffegök och den andra en skånsk benämning på tersen.

    Näst djävulen och de hemliga kroppsdelarna lär det vara brännvinet såsom sup eller gök som vårt språk omhuldar med de flesta eufemismerna; från pärlan, råbocken och ostakliaren till knappen i västen och Lilla Manasse. Även ord som halva, ters, kvart och kvint får anses som förmildrande omskrivningar eftersom de helt har förlorat betydelsen av kvantitativ bestämning. Och som flyende partiklar yr strösuparnas vulgära skara kring hopen av snapsar.

    Piraten skriver om smeknamn på snaps, som troligen håller på att försvinna. Brännvinet mister alltmer sin starka ställning – åtminstone som en liten klar (tuting, dragnagel, fotavärmare, hutt, fock etc) eller som grunden i en kaffehalv. Hur många svenskar har idag; nu snart femtio år efter att novellen plitades ned, hört talas om det fantastiska snapsbegreppet ostakliaren? Vi har blivit mer sofistikerade och tar oss sällan en sup till den skarpa osten - med undantag för augusti månads närmast orgiastiska kräftkalas. Det skall vi nog vara glada för. Till ost finns finns bättre drycker än snaps. Fast då jag bor i en liten dansk landsby där tiden på många sätt stått stilla i generationer händer det vid större kalas att snapsflaskan är en naturlighet till den gamla lagrade osten. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sagt nej.Varken till osten eller dess nedfösare.
    Lilla Manasse! Vad i hela friden är det? Precis liksom Piraten fick jag göra en lång resa för att utröna bakgrunden till ett så märkligt begrepp. Dock iklädde jag mig inte vita byxor, som Piraten gjorde när han reste efter skånska västkusten och letade efter Ljungstrand – mannen som var först med att blanda kaffegök i kaffekannan. Jag hade väl använda jeans och reste med tåg, buss och västkustens minsta färja ut till min fars ö. Där, på en vindpinad västkustsk ö borde det om någonstans finnas kunskap om snapsar och dess eufemismer.
    Det fanns det.
    I fars bokhylla fanns den gamla och väl lästa Bibeln – som troligen hängt med sedan han konfirmerades. Han hade också hört begreppet Lilla Manasse. Vi började med Moseböckerna och fick sedan gå över till Krönikeböckerna. Men vi kunde ändå trots fantasifyllda uppslag inte förstå varför just Manasse – antingen Josefs son eller kung Manasse i Jerusalem, som offrade till andra gudar än Herren och innan han bättrade sig efter en fängelsvistelse i Babels torn där han i sin nöd bad en bön till Herren och han märkligt nog blev både bönhörd och förlåten – gett upphov till ett snapsnamn.
    Lexikon släpades fram.
    Hela internet genomsöktes – men då våra gemensamma kunskaper i hebreiska är lätt anfrätta, vi blev inte så mycket klokare.
    Lite fegt stod en bok i hyllan, som inte bröstade sig alls lika mycket, som de lexikonlånga raderna med skinnpärmar och guldsnitt – Pelle Holms Bevingade ord, fjortonde omarbetade upplagan (1981). Den gav oss lite hjälp på vägen.

    Lilla Manasse, som namn på den sista av en lång rad supar; med anspelning på Josefs son Manasse (Bibeln, 1 Mose, 41,51) eller på ”Manasse bön”, den sista av Gamla testamentets apokryfiska böcker.

    Men se nu var det helt tomt i hyllan.
    Där de apokryfiska böckerna borde ha stått.
    Min far har alltså levt ett långt liv utan dessa och trots detta uppnått en ansenlig ålder. Däremot fanns Bellmans sånger – och i sång 42 fanns fru Manasse besjungen. Nu var det inte kvinnor vi var intresserade av denna kväll, så Bellmans lyrik hjälpte föga.
    Man kunde ju tro att Manasse var Josefs siste son och därmed gav namn till slutsupen. Nu var han Josefs förstfödde, så den teorin sänktes snabbt. I Bibeln står en liten fotnot kring namnet Manasse: ”Efter det hebreiska ordet förgäta.” Skulle det då kunna vara så enkelt att den sista supen var en ”glömskesup”? Här rann forskarivern av oss.
    Nästa dag började min far med att i arla morgonstund blanda till 8 olika sorters hemkryddat brännvin (Besk, Svartvinbärs, Slånbär, Körsbär, Hircumpircum, Dragon, Pors, och Anis), som han ställde i vackra grupperingar i skafferiet. För den, som av något outgrundligt skäl inte vet hur man blandar till essensen av hemmaplockade kryddor och bär i den rena spriten och därmed ger brännvinet dess hemkryddade orginalitet skall jag ge ett litet tips. Man måste prova sig fram – för att få önskad styrka och smak på produkten. Det var alltså det han ägnade en tidig morgon åt.
    Tänk att lite källforskning i bibelns värld kan dra igång sådana stordåd ”the morning after the day before.” Strax efter att han blandat färdigt sina dekokter så muttrade han buttert Uarda.
    ”Va,” sa jag på ett intelligent sätt.
    ”Uarda eller Sfinxens spådom,” sa Far.
    ”Va,” sa jag igen.
    ”Ett studentspex från Lund i början av seklet. Det är nog därifrån Lilla Manasse kommer. Men säker är jag inte.”
    En uppsaliensare, som min far kunde ju inte erkänna någon djupare kunskap om lundensisiska studenttraditioner.
    Spex eller Bibeln – that’s the question.

Kaffegök, kaffekask, gök, kaffehalv - en blandning av kaffe och brännvin eller konjak. Uttrycket lär vara folkloristiskt: att göken när den kommer i maj är en dårfågel. Om man var fastande när man hörde göken premiärgala så blev man dårad - vilket påstods ge diarré. För att undvika detta, tog man vid uppvaknandet genast en sup. Denna kallades gökasup eller fågelsup. När kaffet kom till Sverige blandade man gärna denna nymodighet med lite brännvin och namnet blev nu kopplat till kaffe med en ihälld skvätt av ”starkt”. Kaffegök har fått många andra namn. På västkusten finns en klassisk variant –Uddevallaren där cognac - eller Kônjack, som det heter på kusten – blandas redan i kaffekannan till angenäm styrka och smak. I södra Sverige letade ju Piraten efter Ljungstrand (-are), som är en enklare kusin till Uddevallaren då den görs på vanligt brännvin.
    Piraten var så djupt engagerad i sin stora forskningsexpedition att han inte bara ville hitta mannen som gett namn åt drycken. Han ville också se den kaffekanna som den första Ljungstrandaren blandades i - somliga forskare ställer mycket höga mål för sin grundforskning. Han fann varken Ljungstrand eller kannan. Däremot träffade han en skeppsmäklare som hette Ljungstrand och som kunde förtälja att hans farfar på sin tid brukade röra sin äggtoddy i smörkärnan.
    Men den misslyckade forskningsresan gav Piraten uppslaget att tänka sig in i hur Ljungstrands liv egentligen varit. Det är en bedårande berättelse om garverifaktorn som är hårt hållen hemma. Hustrun är så magsur att hon inte ens tåler doften av kaffe.

    När Ljungstrand om kvällen kommer hem efter slutat dagsverk går han först in på gården till brygghuset där han tvättar sig och byter kläder; för det luktar as av honom från varvkar och skavbänkar. I taket är en läm till brygghusloftet, ett mörkt och helt överflödigt litet utrymme; varken trappa eller stege leder till lämmen. Men på det mörka loftet har Ljungstrand sitt brännvinsankare. Han kliver upp på kittelmuren och medan han med huvudet håller lämmen lyftad tappar han sig en stadig plunta full och stoppar den i bakfickan. Så går han upp i våningen där han hälsas av hustruns skarpa påpekande att vedlåren är tom. Han bär ved från huggehuset och fyller låren. Makarna går till bords och äter en frugal kvällsvard som Ljungstrand sköljer ned med enkelt spisöl, ty starkare dricka är honom förmenat. Han dukar av bordet och hustrun sätter sig tillrätta i gungstolen med sin stickning. Sedan serverar han henne silverte, det är hett, sockrat vatten, den enda dryck hon fördrager. Sist kokar han kaffe åt sig själv ute i köket och mäter silverkannan till hälften full med kaffe och fyller den sedan till randen med brännvin. Så sitter de två vid bordet, han på en pinnstol läsande högt ur den sista tidningen. Lampan brinner och brasan dånar i kakelugnen. Hon stickar och läppjar på sitt sockervatten, han dricker den ena göken efter den andra, gökar som ännu är namnlösa. Ibland går han ut på kvisten, tänder pipan och drar några bloss. Kvällen går och slutligen har han tömt kannan. Hustrun gäspar och räknar maskorna på sin sticka.
-     Ljungstrand, säger hon så. Du skulle inte dricka så mycket kaffe. Det hetsar. Du blir ju rent eschåffé; om du visste hur röd du är!
-      Du vill väl inte förmena mig mitt kaffe, den enda glädje jag har, gnäller han.
-       Nej, nej, Ljungstrand lille, säger hon. Tag det inte på det viset! Jag tänker ju bara på din hälsa.
    De går till vila i tvåmanssängen och Ljungstrand andas inåt när han vänder huvudet och mumlar god natt. Han blåser ut rovoljelampan på nattbordet och han somnar först och sover bäst.

    Man kan ju undra över hur mycket av detta som är egen upplevelse hos Piraten. I en annan novell har han nämligen sagt – Saga väves på sanningens varp.

    Kaffehalv är absolut en dryck som håller på att försvinna efter snart 300-åriga traditioner. Istället dricker vi – både på lokal och i hemmet – kaffedrinkar eller som de är klassificerade på en fransk matsedel – efterrätter. Den klassiska är Irish Coffee, som helst skall göras på Bush Malt whisky, med ett nedsläpp av brun farin i botten, kaffe två tum upp i glaset och därefter mycket tjock ovispad grädde på topp. Det uppfinns nya varianter på samma tema hela tiden med allt från likörer till bra cognac som med kaffe, grädde och ibland (huh!) med glass blir fantasifullt namnade. Min bästa Irish Coffe har jag inte druckit på Irland – den serverades vid mitt första och enda besök på Kanarieöarna. Jag förstod när jag försökte resa mig ur stolen att den mustiga smaken troligen berodde på att både kaffe och grädde var dyrt medan whisky fanns till ett överkomligt pris. Man kan snarare beteckna den som ett stort glas med whisky där bartendern stänkt över lite kaffe och toppat med grädde.
    Under en grabbsegling för några år sedan, på den svenska västkusten, lärde mig en av mina engelska vänner - som bor på gränsen mellan England och Wales - att Gaelic Coffee är en waelsisk variant som dricks på morgonen och inte toppas med grädde. Det var ju tur att han i sin vishet överförde denna lärdom till en hårt prövad skeppare som inte hade större kylmöjligheter ombord än för basmaten och med sorg i kroppen fått lämna all grädde i hemmahamnen. Alla som den gången var medlemmar i besättningen anammade omedelbart Phil Cartwrights lätta förvrängning av the true story. Vi startade varje morgon med en Gaelic Coffee. Det fanns de som drack den till kokta ägg - eller värre tillsammans med havregrynsgröten. Fast jag tror att det mer berodde på att den käre vännen hade släpat med sig ett till synes outsinligt förråd av plastflaskor fyllda med en enkel Irländsk whisky som det dagen före hans avresa var extrapris på i hans närmaste Tesco-butik. Där ser man hur snabbt frukostvanor kan ändras när de blir kulturellt påverkade.
    Det finns mängder med historier om hur en riktig gammeldags kaffehalv skall tillredas. En silvrig tioöring i botten på kaffekoppen eller en kopprig tvåöring – häll på kaffe tills myntet inte syns längre och fyll sedan med brännvin tills det skymtar igen. Den ena av dessa metoder ger en starkare brygd – gör gärna egna praktiska studier. Det största problemet kan idag vara att få svenskar idag har några kopparfärgade mynt i den låda i skrivbordet där allt udda samlas under ett långt liv. Och jag har fått mig förtäljt att American Express Card passar illa i botten av en kaffekopp, som skall bli begjuten med brännvin. Det var något med att den magnetiska koden, på kortets baksida, inte är anpassad till en lång svensk tradition.
    När en som jag, som älskar att berätta historier, någon enstaka gång råkar på en helt sann upplevelse som låter som en riktig skröna blir jag litet försiktig. Upplevda historier som inte går att förbättra tillhör en egen division. Speciellt när det är min far som berättar den. Det är nämligen så lätt att se när han skarvar. Då lutar han sin kropp fram emot mottagaren, sänker rösten, harklar sig lite och bryter av historien precis när han fått intresset fångat. Tar fram en Chesterfield, nyper av det förhatliga filtret, vänder sig från den eller de som är auditorium och tänder sin cigarett. Först när han är helt övertygad om att den glöder (vem fan har brytt sig om att kolla glöden på en cigarett – det är cigarrer man kan ha svårt att få fyr på!), så börjar historien framviskas så att alla måste luta sig framåt för att inte missa en enda vital poäng.
    Det är alltså när han inte skarvar, som jag känner oro. De historierna kan komma som ett extrapris på Oxfilé. Puff och sedan är varan borta! Ett blixtrande nedslag och kvar står man med en doft av den aska som är en del av vår förgänglighet.
    Men en av dessa är som en ”nattasaga” för mig. Jag ger gärna ofta en stickreplik för att krama ur den gamle samma historia än en gång. Och den kommer alltid som ”att trycka på knappen.”

segelsnipa, okänd fotograf

    En gång när min far var ung, alltså långt innan min moderna tidräkning, seglade han till Rönnäng. Det var inget annat syfte med seglatsen än just själva seglingen. Inte ens en fager mö var inblandad. Året kan ha varit 1945 eller lika gärna 1947. Den gamle har aldrig varit bra på årtal, veckodagar eller namn. Däremot kan man fråga honom om vi åt igelkottar på stenåldern och han kan omedelbart svara att det finns fynd från den eller den graven med rester av igelkottskäkar dokumenterade. Han har alltså ett mycket märkligt minne. En bra målning han sett, glömmer han aldrig. En spännande människa han mött och blivit presenterad för har han glömt i samma minut som namnets sista bokstav tonade ut. Medvetet eller omedvetet har han lagt in de där udda kunskaperna på platser i minnet som han själv har lätt att nå och futtiliteter, som vad folk heter, på en helt annan nivå. Detta kan ibland ställa till det – både för honom och oss andra runt omkring.
    Det vi vet om hans seglats till Rönnäng är med andra ord rätt magert.
    De facto, kom han fram till Rönnäng. Utförde sitt ärende. När han kom ned till hamnen så satt det en äldre fiskare på kajkanten – i blåblus och blåbyxor upphängda med knappinfogade hängslen som smög under blåblusen över underställets ryggdel, delade sig i korsryggen och hakade i framändan på byxan där mässingknappar glänste i augustisolen.     På huvudet hade han över grå testar, en skepparmössa, sliten av väder, vind och fingermarkering i brättet mot både urinnevånare och sommargäster. Säkert var den också patinerad – snarast konserverad, i fiskslem då lite alltid lämnar handen när svett skall strykas ur pannan.
    De kom i samspråk. Kanske de diskuterade världskriget, Herman Hesse eller torsk. Vad vet jag. För den som aldrig varit på Rönnäng, måste nog poängteras att en Rönnängbo inte bara talar dialekt. Han släpper inte ett ord ur munnen frivilligt.
    Det är sant!
    En Rönnängbo pratar gärna, men med sammanbitna tänder. Läpparna rör sig lite men det är nog snarast att betrakta som en reminiscens från ett tidigare utvecklingsstadium då alla rönnängsbor troligen i begynnelsen var någon slags läppfiskar innan de tog sig upp på Tjörns klippor. Stensnultran, Ctenolabrus rupestris, ser ut som alla Rönnängsbor och tillhör familjen läppfiskar. Om Stensnultran pratar med tänderna hårt sammanbitna, precis som en av vår svenska försvarsministrar gjorde sig känd för, vet jag inte. Han härstammar dock inte från stensmultran – den finns inte i Östersjön.
    Plötsligt säger den gamle fiskaren:
    "Dî där sommargästera, dî e en ren styggelse"!
    Det blev tyst några minuter medan de bägge begrundade denna filosofiska ansats till något större.
    "Å, brännvinet. Reder man sig en kask med en sub, så smagar det ingenting. Tar man två subar i kaffet så smakar de heller ingenting. Å, tar man tre subar i kaffet, så blir ju kaffet kalldt"!
    "Ja, se dî där sommargästera – dî e en ren styggelse".

    Jag har en viss förståelse för att min far genom mer än ett halvsekel memorerat denna slagväxling på Rönnängs kaj. Han var säkert lika ointresserad av sina kläder då som nu. Hans båt liknade säkert mer en kustfiskares bruksvara än något modernt mahogneytjafs. Hela historien var egentligen så enkel att det var en muntlig, filosofisk och empirisk överföring mellan minst två generationer som kände ett frändskap. Sådana historier skall vi vara rädda om.

Hosted by www.Geocities.ws