Smultron,
Fragaria vesca (skogssmultron), F. viridis (backsmultron), är de
vanligaste vilda smultronen i Sverige. Det finns också
parksmultron, Fragaria moschata. Carl von Linné trodde att de
kunde bota hans gikt och H.M.K. Gustav den V ville äta dem
marinerade i rödvin. Men man kan också tillverka ett
lätt syrligt och mycket delikat brännvin av smultron.
Linné ansåg att smultron var
särskilt bra mot podager eller som vi kallar det idag -gikt. Han
var själv plågad av denna välfärdssjukdom.
Under
14 dagars tid fick jag varken mat eller sömn och på grund av
smärtan kunde jag icke ens kunde hålla fötterna
i
stillhet två minuter i sträck.
Han lyckades då klämma i sig en portion
smultron och nästa dag kände han sig bättre. Då
åt han en stor portion till och blev helt frisk.
Smultron, plansch ur Nordens flora
När hans gikt återkom nästa sommar
blev Linné så dålig att knappt kunde gå upp
till Drottningholms slotts huvudbyggnad - han bodde under denna tid
på slottsområdet.
Då
den allernådigaste drottningen frågade, vad som fattades
honom, svarade han: smultron - som han icke kunde erhålla.
Drottningen befallde då att en hel skål
skulle anskaffas åt honom. Då han senare på
kvällen ätit upp den till sista bäret kunde han
nästa dag gå med lätta steg upp till slottet. Han
rekommenderade därför smultron vid giktanfall och såg
till sin förtjusning att hans rekommendationer följdes till
punkt och pricka av andra välgödda ädlingar med
podagerproblem och att priset samtidigt gick upp på handplockade
smultron:
Även priset på smulron blivit åtta- eller åtminstone sexdubblat.
Kung Gustav den V:s franske köksmästare
Paul Arbin, fick anpassa sig till den svenska seden att servera
smultron med grädde på Slottet. En gång på
1930-talet serverade han dem istället på franskt vis -
marinerade i rött vin och socker. Kungen blev ögonblickligen
så förtjust i den nya anrättningen att han
bestämde, att smultron i fortsättningen skulle serveras
på detta sätt. Vilket också skedde.
Smultron i rödvin
Skölj 1 liter smultron i vatten och
låt dem rinna av på en duk. Blanda 1/2 liter vanlig
rödvin med 300 g strösocker och häll denna lag över
smultronen, som får dra ett par timmar, innan de serveras.
Smultron är precis som den
närbesläktade jordgubben en skenfrukt. De små
”nötterna”, som sitter ”i huden” på
den uppsvällda och delikata blomaxeln, är de egentliga
frukterna.
Trots att det är en skenfrukt, kallar vi smultronet i dagligt tal för ett bär.
Det är kanske inte så konstigt att vi
kallar den bär. Det heter den på många andra
språk – i Tyskland heter det Wald-Erdbeere, islänningarna säger villijardbeer, danskarna säger skov-jordbær. Själva ordet smultron, som är ett fornsvenskt ord anses komma från ett ännu äldre uttryck smult som betydde mör, lös och smälta. Med andra ord ett bär som smälter i munnen.
Engelsmännen säger strawberry
om den är vild och man använder irriterande nog samma namn
till den odlade större kusinen, som vi kallar jordgubbe.Vår
sed att plocka dem och träda upp dem på en tråd kommer
antagligen från det engelska namnet.
Men det engelska straw är egentligen inte ett
strå, när det handlar om engelska smultron, utan en
namnförvanskning som är mycket äldre än seden. Det
kommer faktiskt från det gamla engelska verbet ”to strew”
som härrör från smultronens fascinerande
förmåga att sätta av revor i ett outredbart trassel.
Linnés latinska namn bygger på latinets
fragrans som betyder välluktande och latinets vescus som betyder
som betyder njutbar.
Smultron är också starkt kopplad till den
skandinaviska sommaren – en skål med nyplockade mogna
smultron och en rejäl slev med grädde skummad direkt
från den opastöriserade mjölk man kunde köpa hos
traktens mjölkbonde är en lucullisk upplevelse. Men även
i andra länder har man uppskattat smultron och grädde. Ben Jonson
(1572-1637) den engelske dramatikern samtida med William Shakespeare
och som kunde tävla med honom i att beskriva både burleskeri
och sexuella anspelningar samt gissla puritanskt hyckleri, skriver i
ett av sina skådespel:
A pot of Strawberries gathered in the wood
To mingle with your cream.
Men också skandinaviska storheter har diktat
om smultron och dess förträfflighet. Först ut var
förstås Carl Michael Bellman (1740-1795) och i Fredmans epistlar N.o 71 skaldar han sålunda:
Ulla min Ulla! Säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin.
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?
Nästa stora litterära begåvningen, som jag omedelbart tänker på, är Astrid Lindgren
(1907-2002) - en traditionell förnyare. Självklart har hon
skrivit om smultron och detta i Lilla Idas sommarvisa – en visa
som idag är minst lika viktig som ”Den blomstertid nu
kommer” när det är examen i svenska skolor och ett
långt sommarlov ligger framför eleverna:
Och smultron det gör jag åt barna
för det tycker jag dom ska få
och andra små roliga saker
som passar när barna är små.
Och jag gör så roliga ställen
där barna kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena fulla med spring.
En lite äldre smultronfantast är förstås Sigfrid Siwertz
(1882-1970) som i romanen Mälarpirater (1911) skriver något
jag som ung hade svårt att förstå. Mälarpirater
tillhörde, för både min generation och min äldre
generation, de obligatoriska romaner man skulle läsa i Realskolan.
Jag hade läst den redan innan…men förstod inte hans
smultron. Han skriver vågat, efter ett erotiskt möte:
Jag har plockat smultron under snön!
Det tog mig många år att
förstå att dessa av vitt täckta smultron var kvinnliga
bröstvårtor! Det var säkert också modigt av
Sigfrid att skriva om bröstvårtor 1911. Det hedrar honom. Om
det var på grund av denna passage eller hans stora verk Selambs
(1920) som han blev invald (1932) i den Svenska Akademin verkar vara
outrett.
Nå, om smultron är giktmedel, en
älskad dessert eller ett uttryck för erotiska eskapader
är mindre intressant när de skall omformas till ett lätt
syrligt och mycket aromatiskt brännvin.
Smultronsnaps
Gack ut i närmaste skogsbacke och plocka
dig en liter med smultron. När du kommer hem sköljer du dem
och lägger dem i en burk med tätslutande lock.
Fyll på sprit så det täcker bären. Ställ
sedan burken källarsvalt och mörkt i ett par tre
månader.
Filtrera essensen och späd den 1:2 med
brännvin eller en neutral vodka. Låt den stå stilla
ett par veckor och dekantera den sedan försiktigt.
Det blir till ett sommarminne man kan njuta mitt i vintern.
Den är sig själv nock!
För den som vill experimentera föreslår jag några teskedar lagrad calvados.
En gång för många år
sedan bjöd jag en äldre kvinnlig släkting på en
smultronsnaps till eftermiddagskaffet. Hon doppade sin aristrokratiska
näsa ned i spetsglaset, smakade mycket försiktigt och sedan
hällde hon hela brygden ned i svalget. Sedan sa hon: Det smakar för tusan av en svunnen ungdom - finns det mer i flaskan?
En bättre recension är ju svår att få.
copyright o saemund 2005
