saffran

Safrankrokus, Crocus sativus, en flerårig svärdsliljeväxt. Det unika med saffrankrokus är de tre små märkesflikarna på blommans pistill som används till världens dyraste krydda och färgämne. I Skandinavien är det svenskarna som använder denna krydda mest. I övriga Europa står medelhavsländerna för den riktigt stora konsumtionen. Den passionerade brännvinskryddaren älskar också saffran inte minst då essensen kan användas för att piffa upp andra extrakt.

    Det är inte så ofta man möter någon skandinav som själv odlar sin saffran i örtagården. Fast det går faktiskt bra även i höga Norden. Med engelska saffranslökar, från Saffron Walden i Essex, kan man få blommande saffrankrokus i egen trädgård. De blommar i slutet av september. Dock är det ett visst arbete med att få märkesflikarna på pistillen i den rödvioletta blomman urpillad. Den skall sedan torkas innan den kan lagras på burk.
    Det kräver också att man har plats för tvåhundra saffrankrokus i sin örtagård - på en kraftigt gödslad och väl dränerad jord - för att få ihop ett gram saffran.
    Därför är det mycket enklare att gå till sin lokale köpman och köpa kryddan.

Crocus sativitus, plansch ur Thome's flora

    Saffran har vi känt och älskat i minst 6000 år. På sumeriska lertavlor har man funnit saffran beskriven som medicin och ett par tusen år senare (2.600 f.Kr) finns det bevarade kinesiska skrifter, som påpekar dess förmåga till sexuell stimulans (!). I det egyptiska antika samhället var den också uppskattad och i Papyrus Ebers finns den, enligt Matts Bergmark, väl beskriven i receptsamlingen. Också grekerna var tidigt begivna på saffran, till exempel var Zeus madrass stoppad med saffranets märkesflikar. Om det var en behaglig bädd eller enbart en dyrbar dito verkar ingen ha utrett.
    Men att man kände saffran väl redan för 5000 år sedan i Grekland är väl bekräftat och det kan du själv förvissa dig om. Du behöver bara resa till Kreta på en billig charterresa. Sedan tar du en tur till Knossos och besöker detta fantastiska palats. Där finns det muralmålningar, som avbildar saffrankrokus. Det om något visar att det var en kunglig och nästan gudomlig krydda på den tiden.
    Homeros skriver om saffran i Iliaden på 700-talet f.Kr och när jag själv känner mig lite melankolisk så läser jag gärna en svensk 1900-tals författare och historiker – Alf Henriksson och hans fantastiska världsarv Antikens historier! När jag läser den börjar jag dra på smilbandet oavsett hur deprimerande världen runt om mig är just då. Henriksson torra humor är befriande. Självklart berättar Alf Henriksson om halvguden Krokus:

    Blomstermyter av det här slaget finns det åtskilliga, och handlar de inte alltid direkt om Apollon så hör de i alla fall utan undantag hemma på hans domäner. Det är frågan om litterära, ofta ansträngt poetiska historier, mestadels berättade av de romerska skalderna och i regel rätt enkla och fantasilösa. Ett typfall är sagan om Crocus, en skön yngling som älskade nymfen Smilax med sådan otålighet att han förvandlades till en blomma medan hon samtidigt blev en idegransbuske.

    Läkekonstens fader Hippokratos rekommenderade saffran vid digestionsbesvär – vilket verkade vara en av de vanligaste åkommorna hos den tidens rika. Kanske det är en orsak till att nutidens svenska lussekatter, spanjorenas paella och fransmännens bouillabaisse skall kryddas kraftigt med saffran.
    Aristotoles vän och lärljunge Theofrastos hävdade med bestämdhet att den odlade persisiska eller babyloniska saffran aldrig kunde mäta sig mot den vilda från norra Grekland. Därmed förstår vi att den både fanns vild på 300-talet f.Kr i medelhavs-området och att den på denna tid odlades i stor skala i nuvarande Iran och Irak.
    I den vackra Höga visan, Sångernas sång av Salomo, finns saffran nämnd.

I en inhägnad trädgård är min syster brud,
en inhägnad trädgård, en förseglad källa.
I din lustgård växer granatträd med härliga frukter,
henna och nardus, nardus och saffran,
kalmus och kanel, alla slags doftrika träd,
myrra och aloe och finaste kryddor.
Du är trädgårdens källa, en brunn med friskt
vatten, bäckar från Libanon.

Höga visan, 4: 12-15, Bibel 2000.

    När Romarriket var som rikast importerade man helst saffran från Cyrene – som idag heter Beida i Libyien. Cyrene var en viktig handelsstad på denna tid och man exporterade allt från kryddor och filosofer till bearbetad metall. En i sanning brokig handelsportfölj. Romarna importerade också saffran från Sicilien, fast den ansågs inte hålla lika hög kvalitet som den Nordafrikanska – där man säkerligen i sin tur importerade stor del av sin romerska export från Persien och Babylonien. Dessutom hade både greker och romare en fascinerande vana att plantera prefererade kryddor och frukter i ockuperade områden. Det kan vara en förklaring till att man i Provence hade tillgång till saffran när romarriket föll och under mer än tusen år framåt innan nästa stora importperiod av saffran startade när korsriddarna lärde känna kryddan. Det fanns helt enkelt både odlad och förvildad saffrankrokus i Provence under de mörka åren när barbarerna härjade. En slags kryddig reminiscens efter de ”civiliserade romarna”.
    Den rika överklassen i Romarriket verkar ha använt saffran på ett ibland fullkomligt groteskt sätt. Fina damer använde den till parfym och smink och stoltserade då med sin rikedom, vilket för övrigt man gjorde ett par tre tusen år tidigare under den högt stående minoiska kulturen.
    När de rika romarna besökte Collosseum för att se slavar lemlästa varandra eller för att betrakta hur de första kristna kastades i lejongropen – den tidens action à la nutidens Hollywoodfilmer – så sändes slavar i förväg för att parfymera logerna med saffransolja. Man ville inte få pöbeldunst i näsan – hellre blodstänk i pannan än pöbelns kroppsdoft i luktorganet.
    Självklart skulle också rökelseoffer spetsas med den extremt dyra saffrankryddan. Man bjöd på saffranvin som aperitif då man ansåg att kryddan dämpade kvällens berusning. Kanske samma fenomen som när nordiska kreaturshandlare, ända fram till 1950-tal, började marknads-dagarna med ett stop tjock grädde – då det kunde bli många bjudsupar innan dagen var över.
    När man anordnade fest kunde man visa sin stora rikedom genom att färga vattnet i bassänger och springbrunnar med saffran – ett vatten som då och då färgade rännsterna utanför de rikas hus med doftande och gult saffransvatten. Nu kanske det låter dyrare än vad det egentligen var då saffran har en stark förmåga att färga. Det påstås att ett par gram kan gulfärga en normal simbassäng!
    Men effektfullt var det säkert.
    Det anses att det var Kejsar Lucius Aelius Hadrianus (kejsare 117-138 e.Kr) som startade denna romerska trend. Fast jag tror att det redan var en befäst tradition när han kom till makten. När hans fosterfar Trajanus dog skyndade sig Hadrianus att sluta fred med partherna och uppge alla kolonier bortom Eufrat. Detta gjorde honom omåttligt populär i Rom – krig kostade redan på den tiden mycket pengar och framförallt störde det handeln. Han erkändes också då som kejsare utan speciellt mycket besvär. Han vägrade att själv att vara symbol för ett triumftåg och istället sände han en staty av sin adoptivfader i triumftåget. Han befallde också att det skulle ”desinficeras” i amfieteatern med balsam, örtkryddor och saffran till hans döde adoptivfaders ära.
    Det finns också beskrivet att Hadrianus vid ett skådespel, som förstås var tillägnat honom, lät en flod av saffransvatten rinna ned efter en av amfiteaterns trappor. På hans tid levde en större del av Roms befolkning på svältgränsen – ja, till och med på socialhjälp. Faktiskt var det mångdubbelt fler socialfall på den tiden än staden Rom har idag. Därför kan man fundera över vad sådana excesser kunde turnerats till om han istället använt sitt ekonomiska överflöd till att bekämpa Roms fattigdom. Speciellt då han var soldat och beskrivs som att han hade stark självdisciplin och gärna levde på enkel soldatkost. Nå, kanske snarare stabskost – fasankött, grisspenar och andra berömda romerska läckerheter. Mat som aldrig fanns på den normale romarens middagsbord eller pöbeln som de rika kallade dem.
    Men i riktigt rika familjer kunde man erbjudas att ligga till bords på kuddar fyllda med saffrankrokusens märkesflikar. Det var då som att ligga på något dyrare än guld men inte lika hårt. Det måste varit en märklig upplevelse att ligga på en kryddpåse som kunde finansiera en hel lantegendom eller ett halvt tempel.
En mycket omskriven yngling är syriern Heliogabalus, som var romersk kejsare 218-222 e.Kr. Om man skall tro allt vidrigt som berättats om honom så var han en stor saffrankonsument. Ibland känner jag mig lite tveksam om man skall multiplicera alla vedervärdigheter som tillskrivits honom eller kanske hellre dividera dem med tolv. Klart är dock att han hade en mycket störd personlighet. Redan som tonåring var han överstepräst vid solgudens tempel i Emesa, en stad som vi idag kallar Hims. Vid fjorton års ålder utnämnde han sig själv till kejsare – efter att han på slagfältet besegrat och dödat Kejsar Caracellas mördare Macrinus.
    Heliogabalus blev mördad sex år senare av sin egen livvakt vid ett fälttåg mot germanerna.Troligen då det gick mer pengar till sadistisk lust än till sold åt legionärerna.
    Någon respekt för människoliv verkar han inte haft och han skrattade gott om hans gäster dog vid hans banketter. Det var alltså inte helt ofarligt att få en inbjudan till hans fester. Hans banketter baserades ofta på teman - till exempel färger. En gul middag innebar därmed att allt skulle färgas gult av saffran – till oerhörda kostnader. Den bortskämde ynglingen har därmed gått till hävderna som en av de mest depraverade saffranskonsumenterna i vår västerländska historia.
    När romarriket föll och barbarerna fyllde det vacum, som uppstod efter det, gick också botten ur kryddkistan. Många frukter och de flesta av österns kryddor, som romarna byggt upp distrubitionskanaler för, föll i glömskans brunn. Saffran försvann helt - utom på några få platser där den fanns vild eller odlad i mindre skala.
    Men då saffran har smakliga egenskaper, som vi upplevt som imponerande i åtminstone 6000 år, så kommer saffran tillbaka till Europa via flera olika vägar.
Först ut är morerna. När de kliver iland på Iberiska halvön tar de med sig många av de frukter och kryddor som var oundgänliga element i det arabiska köket. Saffrankrokus planterades också i stor mängd i nuvarande Spanien – en odling vi fortfarande 1300 år senare njuter av.
    Morerna och den allt starkare kristna rörelsen samarbetar friskt, trots avvikelser i trosuppfattning, bland annat inom medicin och annan vetenskap. Man lär av varandra och åtminstone till munkarnas klosterkök börjar en allt stridare ström av exotiska kryddor nå fram över höga bergpass och knappt farbara mulåsnestigar. Det skulle förvåna mig om inte en så välkänd krydda som saffran hamnade i många klosterköks sjufallt låsta och väl bevakade kryddkista trots att barbarerna gjorde livet oförutsägbart utanför klostermurarna. Men precis som loppor i sängen var barbarerna en del av den tidens verklighet.
    Ett fenomen vi kan hitta i vår egen civiliserade nutid! Varje tidsålder har sin egna barbarer.
    Det är också i klostren som gamla grekiska, romerska och arabiska handskrifter kopieras – en hel del av dem är en blandning av medicinska förmaningar och recept på bordets läckerheter. Några skrivna i militär kommandoton andra mer sofistikerade. En av dem, som nästan uteslutande handlar om bordets glädje, känner vi idag som den matglade romaren Marcus Gavius Apicius berömda kokbok – De arte coquinaria.
    Men det var inte bara kyrkans män som importerade saffran.
    Europas medelhavshandel kring 900-talet blev allt mer utvecklad.
    Stora risker och stora vinstmöjligheter.
    Framförallt var det kryddor man ville klövja på åsneryggar eller lasta på små latinriggade snabbseglare. Kryddor var en bristvara hos de rika jordägarna och annan överklass. Det blev därför till en lönande handel.
    Nästa riktigt stora import av Orientens kultur, konst, byggnadsteknik, kryddor och filosofi står korsriddarrörelsen för under sin nästan trehundraåriga märklighet.
    Många gånger har jag tänkt att korstågsrörelsen snarast kan liknas vid en större internationell fotbollsturnering - fast där våra europeiska spelare hämtades i korpdivisionen.
    Rent militärt blev det aldrig någon stor succé – det kan vi alla enas om. Det är dock mycket klokt att resa till andra kulturer och även om korsriddarnas resor snarast kan liknas vid nutidens charterresor – väl förberedda med mat och logi -så lär man sig nämligen en myckenhet genom att resa. Det gjorde också korsriddarna som oftast reste i första klass. Reste gjorde också de kristna pilgrimmerna, som oftast trängdes i turistklass. Säkert lärde bägge grupperna minst lika mycket – fast var och en på sitt sätt.
    Många av ”riddarna” slog sig ned i Palestina, Syrien, Armenien eller någon annan österländsk region. Där bildade de familj och startade ett nytt liv under behagliga och oftast fredliga omständigheter. Inte så sällan gifte sig europeiska kristna riddare med muslimer – vilket i fotbollsexemplet måste betraktas som ett självmål för korsriddarrörelsen. Dessutom kunde fattiga europeiska riddare genom sådana giften bli enormt rika. Korstågets ändamål falnade då i samma takt som det egna välståndet ökade.
    Men kontakten med den gamla familjen och hemlandet fanns kvar och nu skulle en suktande hemmamarknad tillfredställas – framförallt med kryddor. Allt inom affärsmässiga principer. Släktskap var en affärsingång men det fanns också personliga exportvinster i hemlandet att bevaka.
    Det är också på 12- och 1300-talet som saffran blir upptäckt ”på nytt” i det europeiska köket. På den här tiden handlar det inte om skådespel för simpel allmoge eller trälar utan om en matig krydda eller ett exklusivt färgämne för de stora jordägarna, adeln och hovet.
    Det serverades saffransgul svan, Cigne resvestu, där man helt enkelt flådde svanen, stekte den, glaserade den med saffran och drog på skinn och fjädrar igen - förstås då med en fjäderdräkt, som var färgad med en blandning av äggulor, honung och saffran - en guldfågel för de kungliga gästabuden.
    Saffran var på denna tid dyrt, precis samma fenomen som tidigare kulturer upplevt, som vi upplever idag och våra nästkommande generationer kommer att bli varse.
    Kryddhandeln i Europa styrdes från Italien och centrum för saffranhandel var Florens. Det var mycket få av övriga europas befolkning som hade någon aning om ursprunget till denna exotiska krydda - eller ens vilken växt den kom från. Den ansågs helt enkelt som en italiensk krydda. Men dyr var den oavsett om den kom från Spanien eller sydöstra medelhavsområdet. De florentinska kryddköpmännen köpte linne från Tyskland, som man sydde små kryddpåsar av. Sedan beställde man läderpåsar från lokala garverier som en slags ”ytterförpackning.” Allt för att den kostbara kryddan skulle överleva en lång transport från Florens till någon nordlig europeisk handelsstad eller ett kungligt hov.
    Men priset gjorde att man försökte sig på andra lösningar. ”Bra karl reder sig sielf”, är ju ett gammalt gott ordspråk.
    Nu visade sig saffran vara unik. Till skillnad från peppar, kanel, muskot och andra orientaliska kryddor så går det faktiskt att odla saffran långt uppe i Nordeuropa.
    Det skulle naturligtvis prövas. Enligt legenden var det en pilgrim som stal 7 stycken saffran-krokuslökar i Tripoli, huvudstad i det vi idag kallar för Libyen, och gömde dem i sin urholkade vandringsstav, som startade den engelska odlingen strax utanför Cambridge i ”Saffron Walden”.
    Fast det finns mer plausibla förklaringar till hur saffranslöken kom till trakten av Cambridge.
    För det första fanns det fortfarande reminiscenser av krokusodling, från grekisk och romersk tid, i Sydfrankrike. Just där gick den ju aldrig riktigt ur mode, oavsett vem som hade ”världsherravälde”. Dessutom fanns det ju snarast en industriell odling av saffrankrokus i Spanien. Med andra ord behövde man inte resa ända till Tripolis och fylla sin ihåliga promenadkäpp med krokuslökar. De fanns betydligt närmare, kanske det till och med fanns krokus kvar på brittisk mark som ett minne av den romerska ockupationen.
    Nu skall det också påpekas att odlingen i Saffron Walden inte var något som helst unikt.
    I flera, länder eller snarare i furstendömen, bland annat i delar av Österrike och Tyskland experimenterade man med odlingar. Dels för att bli självförsörjande, dels för att minska riskerna vid transporter av den dyrbara kryddan. På 13-1400-talet var det ju inte helt ovanligt med stråtrövare. Men man hade ingen större lycka med dessa nordeuropeiska odlingsexperiment. Varje exempel visar på samma tendens - efter ett eller ett par tiotal år var det över. Många har tolkat detta som att klimatet var olämpligt. Andra och mer troligare förklaringar är att man på den tiden inte begrep hur enormt stora krav på både jord och gödning som saffrankrokusen kräver.
    Det odlades också saffrankrokus på många platser i England under 1300-talet men ingen plats blev så berömd som Walden, vilken senare fick en namnglidning till Saffron Walden. De som arbetade på åkrarna med odlingen kallades crocers. fast det är tveksamt om dessa lantarbetare någonsin hört den grekiska legenden om halvguden Crocus.
    Dessutom höll man ut längst med odlingen där och den upphörde först i slutet av 1700-talet.
    I Walden lärde man sig att odla krokusen, med viss hjälp av klimat och en passande jordmån och det blev till en ekonomisk succé. Mellan 15- och 1700-tal ansågs den som världens bästa saffran. Den betingade ofta det dubbla priset mot den som importerades från sydöstra medelhavsområdet.
    Saffran var en så betydande del av ekonomin i Walden att statsvapnet blev prytt med tre rosa saffrankrokusar. Orten blev också ett populärt resmål för fina gäster i det engelska hovet - en slags pittoresk dagstur ut på landet från den skitiga storstaden London.

Saffron Waldens stadsvapen

    Minst sagt märkligt är att det idag nästan är omöjligt att finna nutida matrecept i England som innehåller saffran. Det verkar som de stora importerna av nymodiga kryddor, på 1700-talet från brittiska kolonier, helt och hållet lade saffran i en glömskans kryddpåse. Idag verkar det bara var i Cornwall som man bakar ett traditionellt vetebröd smaksatt med saffran.
    Som färgmedel har ju saffran en lång historia och i antikens Rom var den den näst finaste färgen efter purpur. Den sistnämnda var en kejserlig symbol. Saffran har då fått symbolisera kungamakt. Det är kanske därför som kung Henrik VIII (1491-1587) förbjöd irländarna att färga sina mantlar med saffran. Fast det finns de som menar att han gjorde mer av hygieniska skäl än för att markera sin makt. Det finns nämligen historiker som på fullt allvar påstår att irländarna var så skitiga på denna tid att de var en hälsorisk. Till råga på eländet skulle de irländska adelsmännen, under dena tid ha ansett att om de färgade sina kläder med saffran så var det en så starkt renande färg att de inte behövde tvätta vare sig kläderna eller sig själva. Nu var nog de allra flesta som levde på denna tid kollossalt lortiga med moderna mått mätt. Jag tror inte att småkungar i det irländska feodala samhället var varken skitigare eller renare än vad britterna var på denna tid.

King Henrik VIII

    Däremot hade Henrik VIII möjlighet att kräva in skatter från de irska jordägarna. Vilket han också gjorde. Han kanske ansåg att de slösade med det silver han behövde för att klara rikets finanser. Han var ju på många sätt mycket ekonomisk. Grävde djupt i den katolska kyrkans skattekistor och han har ju inte heller gjort sig känd för några kostsamma ekonomiska underhåll till alla sina ex-hustrur.
    Självklart användes saffran också som en viktig medicin, först mot pesten och därefter kunde den bota i princip alla sjukdomar. Framförallt ansågs den ända fram till 1900-tal som en utmärkt kur mot melankoli. Åtminstone var det en dyr medicin. Faktiskt inte helt ofarlig heller då en portion på 10 gram lär kunna döda en människa.
    En annan spännande medicinsk effekt har Mrs M Grieve redogjort för i sin A modern Herbal (1931).

   In the course of an inquest held in 1921 at Poplar (London, E.), a medical witness testified to the prevalence of a domestic custom of giving Saffron ’tea’ flavoured with brandy in cases of measles.

    Nu är det säkert få av nutidens småbarnsföräldrar som rusar till närmaste köpman och köper ett halvt gram saffran när deras barn fått mässlingen och blandar det med varm cognac - men det är ju ett tips till dem som inte vill vaccinera sina ungar.
    När saffran först kom till Norden är osäkert. Troligen under tidig medeltid. I Danmark bakade man saffransbröd på 1400-talet men idag är det en glömd delikatess. Det är faktiskt svårt att finna saffran i danska matvarubutiker - trots att Danmark under ett par hundra år varit starkt influerade av det franska köket så är saffran en mycket sällsynt krydda i Danmark.
    I Sverige finns det tidigaste skriftliga beviset för saffranimport till Skandinavien. Det finns nämligen en räkning för ett gravöl år 1328, där saffran är en av utgiftsposterna. Gravölet var troligen en stor och dyr fest då det var för Birger Persson.
    Det är få personer i världen som direkt kan förstå att Birger Perssons begravning 1328 var en storstilad tillställning. Inte ens i Sverige reagerar man på namnet Birger Persson, som inte är speciellt unikt - det är faktiskt ett ganska vanligt namn även idag.
    Fast om man säger att han var rikare än kungen, lagman i Uppland, gift med Ingeborg Bengtsdotter och far till den Heliga Birgitta (1303-1373) - sveriges enda kanoniserade helgon, så passar pusslet.

Den Heliga Birgitta, konstnär okänd

    När det hölls gravöl efter honom så slog man sprundet ur öltunnorna och öppnade kryddkistans lock på vid gavel.
    Men saffran bet sig kvar i Sverige och delar av Finland. Framförallt som brödkrydda. Den svensk-finska seden att fira helgonet S:t Lucia den trettonde december med att att äta saffrankryddade vetebullar har troligen sitt ursprung på den svenska västkusten och där under 1700-tal. Men långt innan man kopplade samman saffran i svenska vetebullar, s.k. lussekatter, och en martyrdödad ljusdrottning från Syracusa var ju saffran en ljussymbol.
    I Homeros praktfulla saga Iliaden, cirka 700 f.Kr., beskrivs i den åttonde sången, hur gudinnan Eos drar upp den värmande solen - en morgon efter en skräckfylld natt. Eos var ju morgonrodnadens och gryningens gudinna.

Gryningen gick över jorden, klädd i saffransgul mantel.

Översättning från grekiska av Tord Bæckström

    Samma fenomen känner vi ju från Skandinavien. Det är säkerligen ingen tillfällighet att den guldgula saffrankryddan mest användes under midvintertid i Sverige när man på många platser inte kunde se den värmande solen under flera månader.
    Så är det faktiskt fortfarande - att det är mörkt i december.
    Det har vi svenskar tournerat till en kollossal ljusfest i mörkaste midvintermörker. Nu är seden med en vitklädd ljusdrottning med ljus i håret inte så gammal som man kan tro - bara ett par hundra år. Det riktigt moderna luciaspektaklet den 13:e december har knappt hundra år på nacken. Men dess traditioner bygger på uråldriga seder och sannolikt gav det extra ljus i en mörk tid med saffran i brödet. Det är dock inte bara till ”lussekatterna” som man använder saffran. På svenska västkusten finns fortfarande traditionen att dela ”enhetskringla” på julaftonsmorgonen. Ett saffrankryddat vetebröd som alla i familjen skall ha en bit av för att det skall bli en fridfull jul.
    Saffran har under lång tid varit en uppskattad krydda på Gotland och än idag bakas det populära saffranspannkakor på den stora ön.
    Tack vare det flitiga bruket av saffran i vetebrödet kring jul har det varit enkelt att finna saffran i svenska matvarubutiker, till skillnad från de övriga skandinaviska länderna, vilket påverkat användandet av kryddan i matlagningen positivt. Det är faktiskt vanligt att man både på restaurang och i det egna hemmet använder saffran i matlagningen. Mest i samband med fisk och eller risrätter samt till deserter.
    Själv är jag en storkonsument av saffran och uppskattningsvis brukar mitt hushåll tjugo till trettio gånger mer saffran än landets invånare gör i genomsnitt - konsumtionen ligger kring ett trekvarts gram per invånare och år i Sverige. Jag använder den ofta i fiskgrytor eller -soppor, till paella och andra safranshungrande rätter
    Men den passionerade brännvinskryddaren fnyser förstås lite förnärmat åt en krydda som skall inhandlas hos den lokale köpmannen.
    Nu är det så vist inrättat i naturen att man både kan köpa saffran och odla den själv. På internet finns det firmor som säljer korokuslökar från Saffron Walden. Så det är bara att pröva. Beställ ett par hundra lökar, plantera dem i juli på en väldränerad mark, fyll på med ett tio centimeter tjockt lager av kompostmassa och skörda blommorna tidigt på morgonen i slutet av september.
    Tag sedan ur de tre märkesflikarna ur tvåhundra blommande krokusar och torka dem i klar septembersol eller i din Webergrill mycket långsamt och under svag värme.
    Och vips har du ett helt gram saffran!

Gryningsgudinnans dryck - saffransnaps

Blanda 1 g saffran med 10 cl Renat Brännvin eller en enkel vodka. Låt den stå i 8- 12 timmar innan du filtrerar den.
Lagra din saffranessens mörkt och kallt, gärna i källaren. Den klarar då flera år.

    Själv använder jag den aldrig som ensam krydda - den har märkligt nog inte någon överdådig egen smak.
    Nej det märkliga med saffran är att den framhäver och till och med bättrar andra kryddsmaker. Precis som solens gryniningsstrålar anslår den en grundton i en symfoni.
    Pröva gärna att försiktigt droppa i några droppar från din saffransessens i andra kombinationer. Själv är jag förtjust i att blanda den med dill och kardemumma. Den lyfter också ett pomeransbrännvin till en helt ny nivå.
    Använd din fantasi.

tillbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

copyright o. saemund 2006

Hosted by www.Geocities.ws