Regnbåge eller regnbågslax, Oncorhynchus mykiss, är en mycket god matfisk och odlas flitigt
inte minst i Norden. Vi har också i över hundra år planterat ut den i våra
sjöar och vattendrag – vilket kan ställa till en del framtida bekymmer. Namnet
regnbåge kommer inte som många tror av det rödvioletta bandet utefter sidan
utan är en beskrivning av att hannen skiftar färg under leken.
Vi har i Sverige en stor namnvariation på regnbågen eller mer exakt
regnbågslaxen. Ett vanligt äldre svenskt namn är regnbågsforell men också laxforell,
blanklaxöring, forell, regnbåge och lax
finns angivna som alternativa namn i Fiskarna
i färg (1979).
Danskarna kallar den regnbueørred, norrmännen regnbueørret, finnarna säger kirjolohi, tyskarna kallar den Regenbogen forelle och fransmännen säger
Truite-arc-en-ciel.
För en tid sedan har i Sverige två statliga verk, livsmedels- och
konsumentverket, bestämt att det bara skall finnas två namn – regnbåge (mindre portionsfiskar) och regnbågslax (fisk över 1 kilo). En
åtgärd jag tycker är bra. Men för att förklara det måste vi vandra tillbaka i
historien.
Oncorhyncus mykiss
Regnbågslaxen kom till Europa kring
1880-tal, det var en fisk som imponerade på de frontiers som gav sig västerut
över Nordamerika. Där fanns den i stort antal och då den gärna både går i stim
och hugger efter fluga ansågs den som en utomordentlig sportfisk. Dessutom har
den några andra uppenbara fördelar. Den smakar mycket gott, är inte så kräsen
över vattenkvaliteten - åtminstone inte så länge Ph-värdet är högt nog - och
den klarar långa transporter utan att vända upp vitbuken. I vilt tillstånd i
Skandinavien kan den komma upp i femton kilos vikt. I Nordamerika kan man fånga
bjässar på över tjugo kilo – men allt är ju mycket större over there!
I Sverige gjordes den första inplanteringen 1892.
Man fann också att
den lämpade sig väl för kommersiell fiskodling. Ett av
argumenten var att eventuella rymlingar inte klarade av att
föröka sig i
svenska vatten. Ett påstående som regnbågslaxen
själv visat var helt felaktigt.
Man är idag bekymrad, då det finns risk för att
regnbågslaxen i vissa
strömmande vatten, som sedan urminnes tider varit skandinavisk lax
och öringars
lekplatser, helt kommer att ockupera lekplatserna. Nå, samma
historia finns
kring så många andra av våra valhänta
försök att försöka bättra på vår
natur
att den knappast förvånar.
I Nordamerika finns regnbågslaxen i både vandrande och stationära former.
Det påminner i sin vandringsbiologi mycket om vår öring. I det engelska språket
har man också varit förvirrad över fiskens likhet med både öring och lax. Det
finns tre huvudnamn, Salmo-trout,
Rainbow-trout och Steelhead. Den
sista är benämningen på den vandrande formen. Det finns ingen biologisk
skillnad mellan den vandrande och stationära formen.
Men ett formidabelt recept på regnbåge vild/odlad kommer nedan:
Sotarmästarens regnbåge
En
regnbåge på 1 – till 1,5 kilo
4 gula
lökar, finhackade
1 dl torrt vitt vin
1 dl vispgrädde
smör
Salt
En
knippe persilja
Vitpeppar
efter behag
En
knivbsudd Kajenpeppar
Skölj
fisken noggrant. Smörj formen med några klattar med smör. Fyll fisken med
hackad lök och salta mer än du vågar Lägg fisken med ryggsidan uppåt i den
smörade formen. Fördela resten av löken och kryddorna över fisken. Häll på vin
och grädde. Sätt in en digital stektermometer i fiskens bredaste skuldror.Täck
över formen med ett bakpapper och ugnsbaka den till 56-58 grader. Tag ut fisken
och täck över den med en kökshanduk. Servera med, den sky som finns i formen,
kokt potatis och nyklippt persilja.
Därför har man relativt nyligen
ändrat det vetenskapliga namnet från Salmo
gairdneri till Oncorhyncus mykiss
för att markera att det är en lax ur familjen Stilla havslaxar.
Nu bor jag inte vid Stilla havskusten utan snarare tvärtom. Men jag blir
inte så sällan erbjudande av en av mina grannar att köpa ”vild” regnbågslax.
Det gör jag gärna då den smakar förträffligt. Han har fångat dem i garn i
vattnet söder om Fyn. Vem som har fött upp dem vet vi inte men uppenbarligen är
det mer än en fiskodlare som varje år får sina odlingskassar demolerade när det
blåser hårt. Det är lätt att se att de har tillbringat hela sin uppväxt i en
trång nätkasse - stjärtfenan är kraftigt förkortad av slitage.
Men det är ju inte stjärtfenan man äter och lite vilda är de ju då de är på
rymmen!
copyright o. saemund 2007
