blaabaer

Blåbär, Vaccinium myrtillis. Släktet vaccinium omfattar cirka 200 arter och växer i tempererade zoner. I Sverige finns fyra representanter; Blåbär, Odon, Lingon och Tranbär. Blåbär är egentligen ett märkligt namn på ett bär där skalet ofta är svart och saften är röd!

    Det var Plinius den äldre (23 –79 eKr.) som gav blåbäret dess släktnamn vaccinium. Jag tror inte att han åt så många blåbär, ety han var alltför upptagen med att skriva sin Historia naturalis, oavsett om han dinerade, tog ett hett bad eller blev transporterad i bärstol.
    Carl von Linné (1707-1778) berättar i sin Flora Suecia (1745) om de olika dialektala namn som blåbäret hade på 1700-talet i Sverige: I Småland slynnon, i Västergötland slinner, i Skåne böljon och på lapska hette de zirre eller zerre.
    Namnvariationerna är dock rikare än så. Det är uppenbart att här har ”kärt barn” många namn; sväron, svälon, klynnon, klöngen, sladderbär och skvallerbär hör till namnarsenalen. De sista två är med stor sannolikhet relaterade till att det är svårt att äta bären i smyg - utseendet blir milt uttryckt färggrant vid ”hand i munplockning.” Men ett annat fint namn är skomakarbär, men då menas enbart de riktigt djupt svarta och nästan övermogna blåbären. Dessa bär verkar också liksom nysvärtade och med sidentrasa blankade av skomakaren.
    Carl von Linné skriver 1749:

    Nyplockade blåbär smaka wäl. Torkade brukas til fyllning och mos.

    Det latinska artnamnet, som Linné stod bakom, betyder fantasilöst nog bara liten myrten. Blåbärsriset är på våra breddgrader inte heller speciellt högt – även om blåbärsriset kan fukta en skogsvandrare upp till knänivå - om man jämför med Nordamerika där varianten Vaccinum corymbosum kan bli över två meter hög. Det är dessa blåbär som kallas för blueberry eller huckleberry och inte de engelska blåbären som vi ofta tror. Det engelska begreppet för Vaccinum myrtillus är bilberry och M. Grieve skriver i sin A Modern Herbal (1931):

    V. myrtillus grows abundantly in our heathy and mountainous districts, as a small branched shrub, with wiry angular branches, rarely over a foot high, bearing globular wax-like flowers and black berries, which are covered when quite ripe with a delicate grey bloom, hence its name in Scotland, ‘Blea-berry,’ from an old North Countryword, ‘blae’, meaning livid or bluish. The name Bilberry (by some old writers ‘Bulberry’) is derived from the Danish ‘bollebar,’ meaning dark berry. There is a variety with white fruits.

    Men blåbären har varit lika uppskattade på det brittiska öriket som hos oss i Skandinavien – åtminstone i höglänta och karga områden där en handfull nyrepade båbär kunde stilla en hungervärkande mages mest akuta knorrande. Det syns också på att namnfloran är större än bara bilberry: Whortleberry, black whortles, trackleberry, hurts, hurtleberry etc.
I Tyskland heter bäret Heidelbeere, vilket indikerar att man finner dem på hedmarker. Finnarna kallar den mustikka, sinemuörje samt det lapskt influerade sarre. Islänningarna har använt Linnés klassificering - en typ av ljungväxt - och de kallar den adalbláberjalyng.
    I Sverige, Norge och Finland hör den till våra mest uppskattade skogsbär. Det syns också i både litteratur och i vår nationalskatt av folkvisor.

Uti vår hage där växa blå bär.
kom hjärtans fröjd!
Vill du mig något så träffas vi där
Kom liljor och akvileja,
kom rosor och saliveja,
kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

1800-talsfolkvisa

Trots att blåbärsriset troligen är vårt vanligaste bärris - cirka 17% av Sveriges yta är bevuxen med Vaccinium myrtillis - kan det vara lite tveksamt om det verkligen är blåbär som beskrivs i den gotländska visan.

Blåbär, plansch ur Nordens Flora.

    Blåbär trivs bäst i mossan i fuktig barrskog. Det finns ett botaniskt begrepp som heter blåbärsgranskog. Precis den biotop som Gotland knappast äger. Eller mer precist den biotop som Gotland har mycket sparsamt av.
    Fast visst kan man finna blåbär på Gotland men inte i samma utsträckning som i skogslänen. Å andra sidan kan gotlänningarna glädja sig åt andra blåa bär i sin beteshage, till exempel slånbär, som trivs i kustnära hagmarker.
    Under en period av mitt liv plockade jag en myckenhet av blåbär till försäljning. Jag bodde i norra Dalarna och hade två irländska settrar. I alla hundböcker stod det att valpar och unghundar inte skulle motioneras - de skulle bara rastas. Då den moderna människan är så underligt funtad att den lånar ett par hyllmeter litteratur på biblioteket då den skaffar hund men knappast öppnar en bok ens inför sitt första barn, såg jag allvarligt på de skriftliga informationer jag läst in mig på.
    Det fanns dock en praktisk-social gräns.
    Om jag inte tröttade ut mina hundar rejält varje dag gjorde de mitt vardagsliv outhärdligt och åt upp allt lösöre i bostaden - om det inte var tillverkat av rostfritt stål. Min flickväns strumpbyxor var en läckerhet, frysformar i aluminium ett tidsfördriv och krukväxter som kunde skakas ned till molekylnivå blev snarast attackerade genom en betingad reflex.
    Det fanns dock en vettig lösning. Hundarna kunde få följa med på bärplockning i skogen. Inte nog med att de härjade runt på ett sätt som var förbjudet i alla hundböcker - de började också plocka blåbär! Om husse (flockledaren) kunde så kunde de också!
    Ett par tre timmar i blåbärsskogen gjorde odjuren så trötta att bara en tiondel av förväntad destruktion blev till mitt dagliga besvär. Den beteendevetande Ivan Ivanovitch Pavlov (1849-1936) log troligen i sin himmel när mina unghundar av fågelhundsras blev präglade på blåbärsplockning.
    Det var inte helt utan praktiska problem - helst ville hundarna äta av samma ris jag höll på att skörda av. Då jag med hugg och slag drev dem till egna blåbärsmarker lyckades alltid hanhunden att smyga sig tillbaka och äta direkt ur min blåbärshink. Detta fenomen kan nog snarast beskrivas som en rangstrid mellan honom och mig.
    För att återknyta till de gotländska blå bären i visan, så var mina hundar väl präglade på självständig blåbärsplockning när de för första gången under en sen höst fick följa mig till en karg västkustsk ö där blåbär har ett mindre intresse - volymmässigt och traditionellt. Däremot finns det gott om slånbär på ön - vilka kan förädlas till allt från saft, snaps och likör till ett ganska strävt men hyfsat portvin. Hundarna var ju vana blåbärsplockare och deltog med all sin energi i detta bärplockande.
    Sällan har jag skrattat så gott som när de blåbärspräglade fågelhundarna såg att jag plockade gigantiska ”blåbär” och de härmade mitt beteende i full förvissning om att dessa bär måste vara extra läckra då de hade tredubbel storlek mot vanliga blåbär. De kastade sig in i de taggiga buskarna och skördade slånbär....surt sa räven...hundarna förvred sitt ansikte i vämjelse. Då jag fortsatte att plocka insåg bägge de rödpälsade att de nog fått tag på synnerligen omogna exemplar av blåa bär. De försökte igen....och igen. Under en eftermiddags slånbärsplockande lyckades jag hämnas månader av terror som mina hundar utsatt mig för.
    Jag njöt av varje sekund.
    Både lundaprofessorn Anders Jahan Retzius (1742-1821) och Alice Tegner (1864-1943) påpekar vilket stort värde som skogens blåa bär har för djurlivet.

Mors lilla Olle i skogen gick,
rosor på kinden och solsken i blick.
Läpparna små utav bär äro blå
bara jag slapp att så ensam här gå!

Brummelibrum, vem lufsar där?
Buskarna knaka. En hund visst det är...
Lurvig är pälsen. Men Olle blir glad:
”Å, en kamrat, det var bra, se goddag!

Klappar så björnen med händer små,
räcker fram korgen: ”Se där, smaka på!”
Nalle han
”Hör du, jag tror du tycker om bär!”

Mor fick nu se dem, gav till ett skri.
Björnen sprang bort, nu är leken förbi.
”Åh, varför skrämde du undan min vän?
Mor lilla, bed honom komma igen!”

Alice Tegner

I Alice Tegners kända barnvisa, som enligt flera källor bygger på en verklig händelse, poängteras att även våra stora vilda djur med förtjusning äter de blå bären.

Olles möte med björn i blåbärsskogen, Elsa Beskow.

    Retzius påpekar att av husdjuren äter geten och fåret gärna av blåbärsriset, men ”kon och hästen går dem förbi.” Jag vet inte om den vittre lundaprofessorn har helt rätt därvid. Det är nämligen inte helt ovanligt att nötkreatur, som går på skogsbete kommer hem med ”blodfärgad” mule under blåbärssäsongen. Det verkar dock som om det bara är bärdignande blåbärsris, som intresserar kor.
    Det finns också en biologisk förklaring till detta fenomen.
    Till skillnad från geten och fåret kan inte nötkreatur beta selektivt. Både fåret och geten kan beta delar av ett gräs, en ört eller ett bärris, genom att de är utrustade med en kluven överläpp. När kon skall beta blåbärsris så slänger hon tungan kring riset och river av hela ”busken” och då består större delen av tuggan av torrt och energifattigt vedämne. Därför är det klokt av kon att hon väntar med blåbärsintaget till dess att riset är fyllt med söta blåfärgade bär med röd saft.
    Nu är dock naturen så vist utformad att betesdjur som i generationer betar på samma område kommer att utöka antalet växter som de betar och dessutom lär de sig vid vilken tidpunkt under säsongen när de är som smakligast. Därmed stämmer fenomenet ”blåbärsätande” kor med modern kunskap om hur naturbeten utnyttjas allt bättre för varje säsong om samma djur och deras ”offsprings” får beta samma område under en lång följd av år. Det är helt enkelt nyfikenheten hos de unga djuren som ligger till grund för det ökade utnyttjandet. Men samtidigt minskar andra betesväxter genom att de blivit etablerade som prefererad föda. En naturlig balans som är fascinerande - speciellt när man sätter det i relation till hur modernt jordbruk fungerar där nästan alla grödor odlas som solitärer; i ett ensidigt eller kanske till och med enfaldigt beteende.
    Retzius fortsätter med att bären ”tjänar till föda för orrar, rapphöns, ripor osv.” Alla seglare på västkusten kan dessutom intyga att både mås och trut tillbringar en hel del av sin dag i blåbärsskogen under bärsäsong. Det blir nämligen mycket tydligt när de lämnar sina visitkort på däck och segel.
    Vissa seglare förbannar då hett dessa näriga sjöfåglar och dess skicklighet att ”bomba” rörliga mål. Andra intar en mer biologisk hållning och gör strandhugg med sin familj och plockar sig några liter av de blåa bären för att njuta en blåbärspaj på kvällen eller för att tillföra den industrigjorda morgonyoughurten lite naturligt producerad C-vitamin.
    Retzius skriver inte bara om blåbär som djurföda:

    De äts ock begärligen av många, i synnerhet barn, med och utan mjölk. På en del ställen i Tyskland förvarar man de väl mogna och rensade bären på fyllda och väl korkade flaskor över vintern. Lantmannen i Sibirien slår kallt vatten på de friska bären och ställer dem som sådana i en kall källare till det första snöfallet, då vattnet avhälles, varefter bären lägges i snö i en källare i vilken de varken fryser eller ruttnar. Lappen gör av blåbären, vilka han kallar sarre, sitt kappatjalmos. När han gör renost avskiljer han först skinnet från den uppvärmda mjölken. Detta blandar han med olika slags bär, i synnerhet blåbär, fyller blandningen i torkade och åter i vatten uppmjukade renmagar, samt hänger dem att torka. Härmed undfägnar han sig själv och sina gäster.

    Retzius berättar även att torkade blåbär från Lüneburgerheide används till färgning av rött vin både i Tyskland och Frankrike. Därmed vet vi att blåbär använts till vinfärgning sedan åtminstone slutet av 1700-talet.
    Idag går en icke föraktfull del av de skandinaviska blåbären på export till de vinproducerande länderna i precis samma syfte. Enligt flera vinkännare jag talat med är blåbär ett av de få godkända färgningsmedlet inom vinindustrin. Så, om du får en lätt blåtoning av dina framtänder när du njuter ditt franska fredagskvällsvin skall du tänka positiva tankar om den svenska handelsbalansen och om du vill undvika samma fenomen nästa fredag bör du köpa ett vin som är tio spänn dyrare!
    Retzius skriver också: ”Soppa på torra blåbär är både smaklig och sund.” Detta har det svenska företaget Ekström tagit fasta på och genom en av 1900-talets bäst genomförda reklamkupper är idag blåbärssoppa intimt förknippad med en sund och nordisk bedrift - Vasaloppet.
    De som spänner på sig längdskidorna i Transtrand den första söndagen i mars, för att staka sig fram till Mora, konsumerar tillsammans (år 2000) 74.500 liter blåbärssoppa på vägen.
    Sedan urminnes tider har vi vetat att blåbär har en stoppande effekt. Det är kanske en av anledningarna till att blåbärssoppa blivit så populär som färdkost i Gustav Wasas fotspår - behovet av torrdass minskar utefter spåret.
    I Gastronomisk kalender år 2000 framkastar folklivsforskaren Bengt af Klintberg en teori kring björnens hårda träcktapp som den avlevererar på våren när den lämnar idet för första gången: ”Jag lutar snarare åt att björnen, när den går i ide, är rejält förstoppad på grund av ensidig blåbärskonsumtion.” Klintbergs teori är intressant men det är nog snarare en nedsatt tarmmotorik under vinterdvalan än höstens födoval som ger björnen dess stoppande propp.
    Dagens apotek äger inte samma härliga mystik som förr. Till apoteket kunde unga gossar gå och köpa spännande kemikalier i lösvikt, husmödrar handla kryddor eller torkade sköldlöss och husfadern kunde diskutera brännvinskryddning med den glasögonklädde apotekaren. Idag är alla spännande produkter borta ur hyllorna och alla saluvaror är industrigjorda och maskinförpackade.
    Ett av mina tidigaste minnen från ett landsortsapotek är de stora glasburkarna med torkade frukter och bär som flankerade disken. En av dem innehöll något jag trodde var mumifierade flugor - vilket ökade min respekt för apotekaren enormt. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod att det bara var torkade blåbär – vilka på apotekarlatin kallades Baccaæ myrtilli och användes som medel mot feber!
    Den som vill ha en mer vuxen relation till blåbärskonsumtion skall absolut läsa civilingenjören Harry Edelmans klassiska vinbok (1953). Edelman blir faktiskt lyrisk när han beskriver blåbärens förtjänster som råvara för de allra bästa Bordeaux- eller Bourgogneliknande drycker som kan jäsas i ett Skandinaviskt hem. Fast man skall nog vara lika stor entusiast som Edelman om man till fullo skall njuta av slutresultatet.
    Men det går också att tillverka en riktig skandinavisk snaps av blåbär. En snaps som ”skvallrar”! Drycken blir rödviolett men när den blandas med saliven i munnen färgar den hela insidan av munnen rejält blå!

Mors lilla Olles Blåbärssnaps

Plocka dig en liter eller så av blåbär.
Skölj dem i vatten och ta bort alla barr, blad och småkryp som följde med hem från blåbärsskogen.
Fyll på Brännvin så att det täcker bären.
Låt det stå i 3-4 månader.
Därefter filtrerar du essensen och tillsätter lika mycket Renat brännvin eller vodka som din essens har i volym.
Låt den stå minst en månad innan du dekanterar den och filtrerar den än en gång.
Den kan må väl av lite honungstillsats och för den som har en slatt cognac i skåpet blir den inte sämre av det.

Det blir till en fantastiskt vacker snaps – aromfull och med tydlig blåbärssmak. Själv tycker jag att den gör sig väl som en aperitif till en middag med vilt.

Hosted by www.Geocities.ws