Plommon, Prunus domestica, är en av våra allra käraste trädgårdsfrukter. Det är dock få av oss, som när vi smaskar i oss ett saftigt Reine-Claude plommon direkt från trädet, tänker över att våra moderna plommon är ”frukten” av en tidig och syrlig mesallians – mellan slånbär och orientaliskt körsbärsplommon.


    I begynnelsen fanns det slånbär,  Prunus spinosa, och även om slånbären har sina egna kvaliteter är det knappast en frukt man med stort nöje går och plockar direkt från buske och i mun. Nu har slånbären precis som resten av den stora prunusfamiljen en förkärlek för att hoppa över skacklarna. Det är nämligen möjligt för slån att bilda hybrider med flera arter i sin egen familj. För oss i Norden handlar det då mest om krikon, och hägg. Dessa hybrider kan möjligen tillföra den passionerade brännvinskryddaren en eller annan ny besk smak, men har lite att göra med saftiga plommon. Dock har prunussläktets förmåga till sexuella utsvävningar givit oss stor glädje i många tusen år.
    Det finns troligen inget odlat fruktträd som har så många varianter som just plommon. Och odlat skall det vara, då det faktiskt inte finns några äkta och ursprungliga vilda plommon längre.
    De flesta botaniker verkar vara överens om att Prunus domestica ”föddes” på förmesopotamisk tid – en korsning mellan slån, Prunus spinosa, och körsbärsplommon, Prunus cerasifera.
    Var mesaliansen skedde, är förstås omdiskuterat men trakterna kring Kaukasien brukar man kunna enas om.
    Den blev med andra ord mycket tidigt odlad och förädlad.
    Självklart finns den omnämd i Bibeln, åtminstone på vissa språk, men det finns ju ofta en översättningsproblematik när det gäller bibelns texter. Bibeltexter är ju ingen exakt vetenskaplig text utan har ”tvättats” många gånger och formats i olika kulturella paradigmer innan de presenteras i den senaste ”nyöversättningen” - som varje kristen nation producerar med jämna mellanrum.
    Det är ju dessutom helt omöjligt att gå tillbaka till en grundtext om man vill göra en kritisk granskning – då det inte finns någon sådan. Bibeln har ju sitt ursprung i en uråldrig och fascinerande kulturell tradition - att memorera och vidareberätta sägner.
    Det påstås att det fanns odlade plommon i de babyloniska trädgårdarna på Nebudkadnessars tid.
    Vilket inte verkar otroligt.
    Med lite omsorg, massor med vatten och en gödslad jord blev de till stora och saftiga stenfrukter. Som lök på laxen kunde kärnan användas både till mat- och ljusoljeframställning och den nära släktingen persika, Prunus persica, har så mycket blåsyra i sina kärnor att man i det antika Egypten lät dödsdömda svepa en sista bägare av en brygd tillredd av krossade persikokärnor.
    Plommonkärnor verkar dock vara helt ofarliga och därmed oandvändbara för antik egyptisk rättsskipning.
    De gamla grekerna kallade plommon för proumnon, romarna förkortade det till prunus. Namnet plommon har alltså inte förvandlats lika mycket som många andra namn på frukter när vi börjat odla dem i våra trädgårdar. Artnamnet domestica, kommer från latinets domus som då betydde hus. Idag används domestica som ett begrepp för tämjd. Intressant är dock att den ört, frukt eller djurslag etc. som får beteckningen domesticerad alltid varit vild innan den hamnat inom hägn.
plommon
Plommon, plansch ur Sturm’s Flora von Deutschland

    Marcus Gavius Apicius, skriver om många stenfrukter i sin De re Couquinaria. I första boken, som på svenska är översatt till Husföreståndaren, påpekar han att plommon och andra stenfrukter bevaras bäst om de får behålla skaften och sedan läggs i honung med så stor avstånd att de inte berör varandra!
    På danska heter de blomme, norrmännen säger plomme och finnarna säger luumupuu, vilket verkar vara det ord på finska som har flest u:n! Fast luumu betyder förstås plommon och kommer från tyskans Pflaume och pu betyder träd. I England använder man plum. Alla är de namn som kan härledas till latinets prunus.
    Alla de plommonträd vi köper på plantskolorna är ympade – det finns dessutom många att välja mellan då man anser att det finns 2000 sorters plommon. Det är dock lite mer än vad en normal plantskola klarar av att ha på lager. I princip verkar det som om plommon kan ympas på alla träd. Jag har åtminstone en vän som ympat viktoriaplommon på en björk! Det ser lite märkligt ut men plommonen smakar gott. Vanligast är dock att man använder körsbärsplommon till ympning. Men det finns också de som med stor success ”förädlar” (ympar) de av deras krikon och häggplantor som växer i trädgårdens ytterkanter.
    Många av våra plommonsorter har spännande namn. De idag mest berömda är Herman, Opal, Victoria, Czar och Reine Claude. Precis som olika äppelsorter så tar plommon namn efter de berömdheter som de kan relateras till.
    Reine Claude är ett utmärkt exempel.
    I England kallar man ibland Rein Claude för greengage och det namnet är en slags brittisk hommage till Sir Thomas Gage. Det finns en hel del Thomas Gage, att välja bland, i den brittiska historien – de flesta av dem var krigare. Men Sir Thomas Gage 8th Bart., 1st Viscount Gage of Castle Island verkar varit mindre krigisk. Han ägnade sig åt botanik och resor. År 1725 medförde han några ympkvistar av ett grönt välsmakande plommon från Frankrike. Detta plommon kallades redan då Reine Claude i Frankrike.
    Det franska namnet har en hel bukett med spännande och förklarande anekdoter. Enligt flera historiker handlar detta namn på ett plommon bara om makt över Bretagne. Frankrike bestod som så många andra europeiska länder under 1400-talet av många autonoma regioner. Det var viktigt att samla makten centralt. Därför gifte sig både Kung Karl VIII och Ludvig XII sig med Anna av Bretagne. Den förste med vapenmakt och den andre med ekonomiska lockmedel. Nu bar det sig inte bättre än att hon bara födde döttrar – och de kunde inte bli tronföljare enligt lagen . I Bretagne tillät styrelseskicket dock kvinnlig tronföljd. Anna av Bretagne fick en dotter som döptes till Claude, hertiginnan av Rennes – vilket då blir till ett riktigt plommonnamn Reine Claude. För att försäkra sig om makten över Bretagne gifte sig då Frans I (1494-1547) med sin kusins dotter Claude.
    Det är tänkbart att det fanns passion i äktenskapet då Claude av Rennes födde sin kung sju barn under åtta år. Hon blev dock alltmer fet – en defekt som bara blev allt värre till dess att hon snarast var immobiliserad av sin fetma. Claude dog tidigt, vid tjugofem års ålder – av apati står det i flera historieböcker – och det var kanske en lättnad för hovet. Inte bara då hon var tung utan hennes matfrossande och enorma fetma gjorde det svårt för den tidens diplomater att ge de sedvanliga sirliga komplimangerna.
    Då hon skänkte kungen tre söner var dock det politiska maktspelet under kontroll och sedan dess har Bretagne varit en integrerad del av den franska staten.
    Waverley Rooth, den glimrande amerikanske utrikeskorrespondenten och matjournalisten, har botaniserat i alla de sägner som finns kring namnets ursprung. Han menar bland annat att några utländska diplomater, som hade svårt att ge den oformligt feta drottningen genuina komplimanger, kom på ett riktigt snilledrag. De uppkallade då Frankrikes saftigaste och mest välsmakande plommon efter henne – Reine-Claude.
    Det finns också en anekdot om att det först odlade Reine Claude plommonet serverades vid hennes bröllopsmiddag.
    I den franska folkliga traditionen dyker också drottning Claude upp. Fast inte speciellt smickrande. Om man betraktar ett Reine Claude plommon så kan det mycket väl likna en kvinnobak med två klinkor och en stjärtskåra i mitten. Man visste också vem som hade den största röven i kungariket – Reine Claude!
    Plommon kan man förtära på många sätt förutom att äta dem naturell. Sljivovica kan väl för slovener, kroater och montenegriner snarast liknas vid vad maltwhisky är för skottarna.
    Orsaken till att vi fortfarande späckar vissa fläskdetaljer med katrinplommon går nog att söka i de våldsamma orgier i svårsmälta rätter, som våra julbord innebar och kanske till och med innebär idag. Plommon har ju en lätt laxerande effekt och det kanske var en välsignelse för hårt prövade magar att det fanns någon rätt som var späckad med katrinplommon.
    För den som vill prova en annorlunda och mycket välsmakande snaps föreslår jag ett plommonbrännvin. Precis som alla de andra frukterna i stenfruktssläktet ger de spännande smak.
    Den stora stjärten – plommonsnaps

    Plocka dig några väl mogna plommon – gärna Reine Claude.
Skölj dem och pressa ur kärnorna. Häll fruktköttet i en glasburk med lock. Tag några kärnor och knäck dem med din nötknäckare och hysta också dem ned i burken. Fyll på sprit och låt det stå i tre till fyra veckor. Häll av essensen filtrera den och låt den sedan stå några veckor och sedimentera. Dekantera försiktigt och blanda essensen med sprit. Lämpligt blandningsförhållande är 1:3.
    Den passar gott som avrundare efter en större middag.
    För den som vill experimentera föreslår jag plommonkärnor. Krossa dem och häll dem på en glasburk och låt dem dra i ett par tre månader. De ger en fin mandelsmak och kan sedan användas som smakförstärkare i plommonsnapsen.
    Plommon tillhör också de brännvinskryddor som både klarar lite extra sötma och en slatt ädelt destillat – till exempel ett par centiliter calvados eller cognac.
    Både färdig blandning och essens tål lång lagring – flera år.
    De använda plommonen slänger du inte bort utan de får sedan bo i din Rhumtopf – där de minglar sig väl.

    En småbrukare från Knätte var på marknaden i Ulricehamn. Då sökte han upp apoteket och förklarade för apotekaren att han hade problem med sin hårda mage. Men, sa han: " Apetekarn måste tänka på att jag har tre fjärdingsväg hem ( fjärdingsväg: 2 672 meter)". Apotekarn försvann i apotekets bakersta environger och återkom med en brun flaska innehållande en plommondekokt, som gubben, till apotekarens stora förskräckelse, svalde i ett svep.
En vecka senare träffade apotekaren bonden på torget och frågade honom hur det gick med medicinen. Bonden svarade: "Apetekarn skulle ha blivit lantmätare - de stämde på en  meter när"!

tillbaka till indexsida
vidare till  räv

copyright o saemund 2005
Hosted by www.Geocities.ws

1