pepparrot

Peppararrot, Armoracia rusticana, en kryddstark rot, släkt med senap, som vi i Norden har njutit av åtminstone sedan medeltiden. Om det gamla ordspråket kärt barn har många namn, så torde pepparroten vara en av våra mest älskade rotfrukter!

   Förr i tiden var staden Enköping, Encopia, synonym med pepparrotsodling och stockholmarna fick sina pepparrötter sjövägen över Mälaren. Idag sker i princip all kommersiell odling i Sverige av pepparrötter, hos en enda lantbrukarfamilj söder om Kungsbacka. Fast de har å andra sidan en rätt kraftigt tilltagen köksträdgård.
    Men visst finns det de som odlar den i sin egen trädgård och du skall inte bli förvånad om du vid en lantlig promenad finner pepparrot utefter dikeskanten. Ja, man kan till och med finna den mitt inne i storstaden där det finns en grön plätt. Den förvildar sig gärna. På strandängar är den direkt vanlig.
    Jag har faktiskt sett den på en gräsbevuxen trafikrondell på södra Fyn. Eller som engelsmännen säger: A kitchen-garden escape. Det finns de som anser att den är outrotlig och det bara är bökande grisar som kan utrota den. Själv har jag lärt mig av en äldre släkting och odlar den i en spann. Trots att den går i blom sprids den då inte i köksträdgården. Det verkar som om fröna någon gång under sin utvecklingshistoria blivit sterila. Men rotskotten, de är förbaskat skickliga att sätta nya skott. Det finns uppgifter om att man på 14-1500-talet tog upp roten och skar av en lämplig bit till middagen och satte ned den i jorden igen. Detta kunde repeteras många gånger då den hela tiden sköt nya rotskott.
    Det är också rotskotten som de professionella odlarna använder när vårens nya rötter skall planteras.
    Från början var pepparroten en vild växt. Det är omdiskuterat varifrån den egentligen kommer men Östra- och Mellaneuropa samt Medelhavsområdet är nog ingen dum gissning.

Armoracia rusticana, plansch ur A modern Herbal

    Åtminstone anser många religionshistoriker att det var pepparroten som en av de fem bittra kryddor som israelerna åt när en välkänd grupp av dem utvandrade från Egypten cirka 1500 år före Kristus. Hur man nu kan veta det då det inte står en enda rad om pepparrot i Bibeln. Om man fortfarande i judiska församlingar spisar pepparrot till påskhögtiden vet jag inte. Det andra fyra bittra kryddorna skulle, enligt en mängd annars mycket källkritiska författare, vara koriander, sallad, brännnässla och kransborre.
    Själv tror jag att det är efterkonstruktioner av rang.
Och skulle jag själv gissa på en bitter kryddört som israeleerna på den tiden använde som sadistisk sallad, så skulle mitt första val bli maskros!
    Den stora bukett av namn som pepparroten har; visar på att den varit en väl känd och uppskattad växt under tusentals år. Om vi börjar med grekerna så är det den platonske lärjungen och filosofen Celsus som på skrift ger den namnet armorakia på 200-talet e.Kr. Fast med stor sannolikhet använde man pepparrot långt tidigare i våra antika samhällen. Det är dock inte så enkelt att spåra dem tillbaka i historien då namnfloran varit så stor i varje epok.
Det finns en sägen som menar att Apollon under ett av sina besök hos oraklet i Delphi fick följande visdomsord:

Rädisan är värd sin vikt i bly, rovan sin vikt i silver och pepparroten sin vikt i guld.

    Om Apollon använde denna kunskap till något smakbefrämjande eller bara fortsatte att sleva i sig ambrosia kan ingen nu levande avgöra. Vi vet dock att Gajus Plinius Secundus (23-73 e.Kr.) kände den väl och han föreslog att den som ätit för mycket skulle avsluta med en råriven pepparrot. Astmaplågade skulle, enligt Plinius, äta honungsrostade pepparrotsfrön.
    Den gamle krigiske bitvargen Cato, som efter sin krigiska karriär skrev instruktionsböcker för lantmän med en del matrecept i kommandoton, beskriver odlandet av pepparrot, vilket antyder att den ingick i det enklare bondkökets kryddarsenal.
    Vi som levde längre norrut och i princip till stor del levde av rotfrukter skall enligt tillgänglig litteratur ha fått vänta ända till medeltid innan vi satte tänderna i vår första pepparrot. Det betvivlar jag starkt. Jag tror att det fanns varianter av vild pepparrot i Norra Europa långt tidigare. Bara namnets etymologi visar att den varit känd länge.
    Danskarna säger peberrod, finnarna piparjuuri, på fornsvenska hette den piparrot och på medeltidssvenska blev den förtyskad till peperwort. Förstavelsen peppar är en förstärkning – pepparstark. I Sydöstra Tyskland heter den dialektalt fortfarande Kren, som kommer från slaviskans kren och i Polen säger man chrzank, ryssarna kallar den khrjen och även fransmän, holländare och judar har ett ord för pepparrot med slaviskt ursprung – cran (fr.) kreno (dutch) och på hebreiska säger man chrain. Med stor sannolikhet fanns den vild över stora områden i östra Europa. Säkert också i de baltiska länderna – I Estland heter den idag Aed-Mädarõigas vilket antyder ett ungerskt ursprung.
    Växter bryr sig ju inte så mycket om nationsgränser utan sannolikt kan den varit väl etablerad också i Skandinavien. Bara för att den fanns behöver det inte innebära att vi åt den med välbehag. Det är en rätt bitter upplevelse att bita i en färsk pepparrot. Dock gjorde vi mycket handel i österled så en och annan viking fick nog smaka både råriven och grytkokt pepparrot långt innan bruket blir beskrivet i skrift.
    De första skriftliga uppgifterna om pepparrot i Skandinavien kommer från Norge där den odlades i klostertädgårdar på 1200-talet.
    I Tyskland och Österrike där den är mycket uppskattad – kokt skinka med riven pepparrot tillhör de traditionella rätterna på österrikarens påskbord – finns namnet Meerrettisch. Om vi börjar med den sista delen av ordet, rettisch, så kommer det från latinets radix, som betyder rot och kan spåras tillbaka till grekiskans rhíza och indoeuropeiskans wrad med samma betydning. Ordet Meer finns det dock olika åsikter om. Den matglade Professor Jan-Öjvind Swahn är en av dem som har en spännande teori och skriver i sin Mathistorisk uppslagsbok (1999):

Där Meer ingalunda betyder ”hav”, som det annars gör, utan är samma ord för häst som vi har i märr.

    Nu håller inte tyska botaniker och språkforskare med om Swahns konklusion. Meer har flera betydelser på tyska. Bland annat hav – en Meeraffe är till exempel en markatta – apan som kom över havet! Men hästbegreppet märr heter Mähre på tyska. Meer på tyska betyder också precis som på svenska mer – i betydelsen starkare. Alltså blir meerretisch då till en mer stark rädisa!
    Under medeltiden var bruket av pepparrot vanligt i Tyskland. På samma tid fanns den också vild eller förvildad i England. Under tidig medeltid kallades den Red Cole, på de brittiska öarna, men skiftade sedan namn till horseradish. Det är denna namnförändring som ställt till det för många och det blir då enkelt att förklara att engelskans Mare, som betyder märr, har gett namnet horseradish och att namnet kommer från tyskans Meerretish. Så, en teori är alltså en slafsig översättning från tyska till engelska. En annan mer plausibel teori är att det engelska namnet inte har något som helst med en felöversättning från tyskan att göra. Ordet häst symboliserar kraft och en ”horseradish” är något i hästväg. Det är alltså troligt att det engelska namnet snarare handlar om en förstärkning, både i smak, styrka och storlek, än en felöversättning. Samma fenomen återkommer i vårt skandinaviska begrepp hästkastanj, som med samma ordbruk är så stark att den inte kan ätas. Det finns också de som menar att namnet kommer av hoarse , skrovlig, sträv eller hes. Kanske samma förklaring gäller för alla de likartade namn på pepparroten som ryskans khrjen, tyskans Kren eller hebreiskans chrain. Ett slags harkling efter intag.
    Fransmännen har flera begrepp Moutard des Allemandes, som kan översättas till ”tysk senap”, cran, Cranson de Bretagne och raifort, där det sistnämnda helt enkelt betyder rot.
    Det vetenskapliga namnet Armoracia rusticana, där släktnamnet kommer från grekiskan och artnamnet från latinets rus, ruris, som betyder landsbygd och fält. Alltså en lantlig växt. Om pepparroten har en stor bukett med nationella namn så har den också haft så många vetenskapliga att man häpnar. Fast det finns fler i den stora kålfamiljen som kan ståta med många och flotta vetenskapliga namn som ändrats under historiens gång när man fått ny kunskap.

    Den dag du skall krydda din rostbiff, eller tyska långkokta köttgryta, eller din stekta fisk med pepparrot så finns det några ting att tänka på - ibland skall man riva en liten mängd - kanske bara för ett speciellt tillfälle eller vid en speciell dag med en speciell meny. För det andra skall man aldrig köpa köpa färdigriven pepparrot i Konsums kyldisk. Man skall köpa eller gräva upp den naturell och själv riva den ned i grytan eller vid bordet över tallriken. Det är då den smakar mest - nyriven! Precis som så många andra kryddor!

tillbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2005

Hosted by www.Geocities.ws