Oblat, oblata på latin, betyder det framsatta, det offrade. Vi brukar säga att det är ett osyrat bröd – men det är bara en liten del av sanningen.

Oblater, producerade av Ersta diakonissor, foto Björn Söderstedt. 

Även om oblatkonsumtionen i Sverige kan tyckas vara liten så har den en stor betydelse för många av landets invånare. Minst två miljoner oblater sätter vi i oss per år.

Egentligen kommer uttrycket från latinets offer, offerre, där ob betyder till och ferre bära. Det var också den symbolik som de kristna använde när man skulle hålla en nattvardsmåltid – för det var en gemensam måltid den gången, inte alls den nattvardsgång vi ser idag. Dels är brödet symbol för evigt liv, men också Kristi lekamen, vilket ju nästan verkar kanibaliskt (se kannibal) och visst minns vi alla hur Jesus bergspredikan slutade som en enda stor picknic där bröd och fisk delades mellan åhörarna.

Därefter tog Jesus bröden
och tackade Gud och delade ut
åt dem som hade lagt sig ned
där, och deras antal
var vid pass femtusen.

Då samlade de dem till-
hopa och fyllde tolv korgar med
stycken, som av de fem kornbrö-
den hade blivit över efter dem
som hade ätit.

    Om det var syrat eller osyrat bröd, som delades tvärs över bland alla åhörarna, är svårt att sia om. Troligen var det mer luft i brödet än det religiöst förankrade osyrade.
            Det osyrade brödet som Moses och hans flock var tvingade att äta när de i all hast lämnade Egypten – är väl beskrivet - har satt sin prägel på våra oblater. Men inte för alla kristna kyrkor.
            En av skillnaderna mellan den grekisk-ortodoxa kyrkan och den katolska är att när dessa två riktningar splittrades på 1100-talet – den ena med Konstantinopel som högsäte och den andra i Rom – så bakade man också sitt offerbröd på olika sätt.
        Den grekisk-ortodoxa använder jäst bröd, medan den katolska och våra västeuropeiska kristna samfund använder det osyrade.

    Det är många som funderat över när våra nutida oblater egentligen kom till och hur de blev till det vi idag betraktar som oblater i Skandinavien.
            Om det är någon som vet, är tveksamt - men konsten att smida järn var tidigt väl utvecklad. Min hypotes är att det redan på 400-600 tal (om inte tidigare) fanns skickliga smeder som kunde göra oblatjärn. Något som kyrkan upptäckte och sedan vidareutvecklade.
            Kunde man smida svärd av utsökt kvalitet så kunde man också göra enkla stämpeldynor för bröd.
            Att använda exemplet med en stämpel är inte så dumt då oblat också har betytt munsegel i betydelsen att sätta sigill på en skrivelse – eller rättare sagt liknade oblatjärnet ett dubbelt sigill.

    Sådana tingestar känner vi från fornegyptisk tid, någonstans i mina gömmor har jag en ljuvlig liten keramikfigur som en gång för fyratusen år sedan var en egyptisk handelsresandes sigill.  
            Egentligen skiljer oblaternas bakning inte mycket i teknik från gorån- eller våffeltillverkning. Jag har hittat flera uppgifter om att oblater gräddades med smidda järnplattor på 800-talet – men tekniken kan mycket väl vara mycket äldre.

    Oblaten är förstås intimt förknippad med vår nattvardsceremoni och den är väl beskriven av aposteln Johannes.
            Det som förbluffar mig är att vi bibehållit vin- och brödutdelningen men att det är sällsynt att dagens konfirmander eller de vuxna som tar nattvarden, får sina fötter tvättade av prästen. För det gjorde faktiskt Jesus vid en påskfest för cirka 2000 år sedan. Var i den kristna traditionen försvann egentligen fotbadet?

 
Sedan slog han vatten i
ett bäcken och begynte två lär-
jungarnas fötter och torkade
dem med linneduken som han
bundit om sig.

    Det var sannolikt i klostermiljö som oblattillverkningen blev till en förankrad verksamhet. Klostren hade oftast alla slags hantverkare och entreprenörer i sina (munk)celler – både smeder och bagare.

    De första oblaterna av modernt snitt gräddades mellan järn – två järnplattor med stänger, den ena ciselerad med kristna symboler och den andra blank, som vreds över en eldhärd. När kakan var färdiggräddad skar man ut de tre eller fyra oblater som ”stämpeln” genererade. Men utvecklingen har gått framåt och idag är oblatjärnen elektriska och kan producera 44 oblater varje gång som smet pressas samman under hög värme.
            Man använde förstås ett mjöl som i äldre tid ansågs mycket exklusivt, vetemjölet, och hela malningsprocessen av mjölet skedde under ivrig bön. Också själva gräddandet fylldes med kristna riter.
            När kyrkan reformerades i våra norra delar av Europa så behöll man den mystiska oblaten som en publik och populär del av den tidens söndags-underhållning.
            Nu när klostren blev allt färre, blev det klockaren eller prästgårdsfrun som fick ansvar för oblatbakandet. Det passade dem troligen gott. Man kunde nu kräva en extra tribut av traktens bönder av deras bästa vetekorn – argumentet för detta var starkt - de var ju snarast Gud själv som bad om hjälp. Hur mycket av mjölet som hamnade i det egna prästhushållet och hur mycket som i gräddad form serverades som oblat är omöjligt att utreda.

    Men som en gammal dalsländsk ”allemagare” en gång sa till mig för snart 30 år sedan: ”Präster o klockare di kan vara taniga – men präst- o mjölnarfruar di blir alltid runda.”
            Idag är den risken mindre då tiondet i Sverige sedan länge är avskaffat och det i princip bara finns en oblatproducent i landet – Ersta Diakonisällskap.
            Det är ett monopol jag gärna unnar de flitiga diakonisserna på Södermalm. 

tillbaka till indexsida

vidare till gös

copyright o.saemund 2008