Mynta,
Mentha spicata, en krydda som omnämns redan i Bibeln och som
romarna var förtjusta i. Idag är det mest engelsmän och
amerikaner som förstör maten med minthsauce.
Vi har fått ordet mynta via latinets menta men i antikens Rom skilde man stort på menta och mentastratum som var den vilda varianten. Ursprungligen kommer ordet mynta från de grekiska sagorna.
Hades, som var den tidens
”styrelseordförande” över dödsriket, var
gift med Persefone, som snarast kan liknas vid en
”verkställande direktör” i det mäktiga
landet bortom livet. Historien om hur Persefone
blev rövad mot sin vilja från en blomsteräng ned i
dödsriket av Hades, tillhör de mer dramatiska i den grekiska
mytologin. Det finns en intressant religionshistorisk förklaring
till att Persefone, som var dotter till Zeus utan större protester
från sin far och mor blev medlem av dödsriket. När
grekerna vandrade in i det som skulle bli deras fäderneland skulle
Zeus plötsligt konkurrera med en mängd ”lokala”
gudar som var etablerade i trakten. Han segrade över de lokala
gudarna genom att göra några av dem till medlemmar av sin
egen familj och genom att förvisa andra. Demeter,
som var den mäktiga korngudinnan kunde ingen störa utan hon
fick sin plats i Olympen. Dottern Persefones var dock en resurs som
kunde offras och hon fick hamna i underjorden. Genom att skilja den
mäktiga korngudinnan från sin dotter stabiliserade Zeus sin
egen makt.
Att härska och söndra var ett begrepp redan på den tiden.
Mentha spicata, planschur Thomes flora
Nå, åter till Minthe eller Mynta som vi
säger. Hon var en underskön nymf, dotter till en av
dödsrikets floder, i den spegelvända undervegetationen, i den
grekiska underjorden. Med stor sannolikhet var hon flörtig och
Hades blev milt uttryckt intresserad. Nu bar det sig inte bättre
än att Persefone fann Minthe i famnen på Hades när de
lekte uråldriga lekar. Persefone tog inte kontakt med en
skilsmässoadvokat utan lät sitt grekiska ursinne flöda.
Hon rev nymfen ur sin mans armar och slängde henne på marken
och stampade henne till döds.
Det fanns stor kraft i den tidens bedragna hustrur.
Enligt legenden spirade då myntan upp på
den plats som Minthe blev mördad. Och än idag kan den som
vandrar i Grekland komma in i områden med en
lågväxande ört som vid varje steg, genom det
gröna, ger en stark aromatisk myntadoft vid beröring eller
tramp.
Mynta är en besvärlig växt då
den har så många varianter. Man anser att myntafamiljen, Labiatae,
består av över 2000 släkter och att de är
fördelade på 150 arter. Det som vi till vardags kallar mynta
brukar benämnas ”äkta mynta” och bara där
finns det mellan 30 och 40 varianter.
Under medeltiden fanns det en Abott på klostret i Reichenau som hette Walafrid Strabon
men som allmänt kallades ”Den skelögde Geoffroy”.
Han hade problem med att klassificera alla myntavarianter och skrev i
desperation följande:
Den som vill räkna dem
alla skulle lika gärna kunna räkna upp alla fiskarter i
Röda Havet eller det antal gnistor som står som en sky kring
Etna när hon har utbrott.
Marcus Gavius Apicius använde mynta som krydda i sin berömda kokbok, De re coquinaria, och i en bearbetad utgåva av germanen eller möjligen goten Vinidarius
ett par hundra år senare finns det en systematisk lista över
de kryddor som användes i Rom under Apicius tid. Mynta hamnar
då under rubriken torkade örter tillsammans med salvia,
cypress, oregano, enbär, timjan, koriander med flera.
Mynta har en mycket genomträngande kryddsmak
och personligen är jag inte så förtjust i denna krydda
som kan ta över på ett sätt som bara engelsmän
lärt sig uppskatta. Dessutom sprider den sig i
örtagården och långt utanför på ett
fullkomligt fabulöst sätt. Ett visst skydd får man dock
om man planterar den i stora krukor och sätter dessa
ovanpå jorden i örtagården .
Att romarna var förtjusta i starka kryddor
är allomvittnat och också förklarat på ett
elegant sätt - man kokade sin mat i blykärl och stora delar
av vattenledningsrören var också av bly. Ett av de
första medicinska symptomen på blyförgiftning är
att man tappar smaken. Därför blev kryddningen av maten ett
eskalerande fenomen för den urbane italienaren under romartiden.
Ju äldre han blev desto mer kryddor krävde han. Men romarna
använde den inte bara som matkrydda utan i deras
badanläggningar var myntan viktig – ett slags doftande
badsalt med antik signatur!
Det finns ett viktigt skäl till att jag
odlar krusmynta i min örtagård år efter år. Man
kan göra en spännande snaps av den. Idag finns det bara tre
myntasorter, som är kommersiellt viktiga. Det är den
gröna myntan, Mentha spicata och pepparmyntan, Mentha piperita samt polejmyntan, Mentha pulegium.
Pepparmyntan ger en kraftig mentolsmak om den
används i matlagning. Ungefär som om man skulle pensla en
ljuvlig lammstek med Stomatol tandkräm strax innan den serveras.
Det är idag bara engelsmän och nordamerikaner tränade i
att älska. Men traditionen är lång och redan Geoffery Chauser skriver:
A little path of mintes full and fenill greene.
Krusmyntan, eller grönmyntan som vi kallar den
idag försvarar sin plats i min örtagård av två
anledningar. Den första är att jag då och då kan
tycka om att smutta på en krusmyntesnaps. Då tänker
jag vackra tankar om den grekiska mytologin och ler lite inombords
över att min vackra och väldoftande krusmynta aldrig kommer
att kontaminera en lammstek. Helst vill jag njuta min krusmyntasnaps en
vacker sensommardag, under ett parasoll och i nära anknytning till
min örtagård. Inom mig gnolar jag på den gamla
folkvisan Uti vår hage:
Uti vår hage där växa blå bär. Kom hjärtans fröjd.
Vill du mig något, så träffas vi där.
Kom liljor och akvileja, kom rosor och salivia.
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd.
Den andra orsaken är att jag har en granne och
tillika kär vän, som tillbringat en stor del av sitt liv
yrkesverksamma liv i utvecklingsländer. Han har lärt sig
älska en cubansk drink – som du idag kan finna på alla
sydamerikanska barer – en Mojito!
Det är en drink som består av en enkel rom, krossade
myntablad, rörsocker, limejuice och is. När han är hemma
och befinner sig i verklig nöd kommer han och ber om en handfull
myntablad! Då vet jag att han skall ha gäster och att de
skall få en liten mygga som aperitif – en mojito.
Min yngsta dotter har studerat ett år i
Frankrike. Där lärde hon tre viktiga ting. Det franska
språket, att alltid låta kavaljeren betala inträde och
drinkar på diskoteken samt att en cubansk mojito skall baseras
på lagrad rhum äkta rörsocker och friska myntablad.
Därför kan jag konkludera att det
fortfarande är lärorikt för våra unga att resa
utomlands.