Mjölet
och mjölnaren - en överlevnadssymbios. Vi vet att
fornegyptierna kunde göra ett trettiotal olika bröd och att
bröd var en del av skattesystemet på den tiden.
Under europeisk medeltid blev mjölnaren befriad från
krigstjänst. Inga medeltida krigsherrar kunde ju vinna en
mångårig batalj utan att hans fotfolk kunde
”restaurera” sig efter dagliga och blodiga strider med en
soppa gjord på starkt öl och grovt bröd.
Precis som att fiskarna tillhörde en fredad
yrkesgrupp under alla krig fram till det första riktigt barbariska
krig som Europa upplevt – det första världskriget
– var mjölnarna så viktiga i äldre tid att de
alltid kunde fortsätta sin verksamhet oavsett vilken krigsherre,
som hade makt över mjölnarens hemområde.
Geoffrey – eller som han kallades på den tiden det begav sig Galfridus - Chaucer (1340-1400) har en underbar berättelse i sin Cantebury Tales, om vilka förväxlingar, med erotiska förtecken, som kan ske i en mjölnares mjöldammiga sovkammare.
Någon har sagt att en regions rikedom kan bedömas
utifrån antalet kyrkor per kvadratkilometer. Det är nog
sant. Kyrkor byggs av mer beständigt material än kvarnar. Men
personligen tror jag att antalet mjölnare per kyrkoförsamling
var ett bättre mått på traktens välstånd i
äldre dagar än antalet kyrkor.
Väderkvarnar på Öland (1875) avbildader av den skånske folklivsforkaren Nils Månson Mandelgren
I trettonhundratalets Frankrike var både
bagare och mjölnare licensierade. De var så essentiella
för samhällets ekonomi att Ludvig IX förklarade dem som
”oantastliga” och därmed befriade dem från alla
möjliga samhällsplikter utöver sitt eget yrke.
Det var få mjölnare som ägde sin
kvarn – oftast var det ett arrendeavtal med en godsägare.
Trots detta var mjölnaryrket ett av de mest eftertraktade
ända in i vår egen tid. För att travestera ett svenskt
ordspråk kan man påstå att ”den som mal han
har.” Mjölnaren och hans familj blev inte rika på
själva proceduren. Det var beräkningen av svinnet mellan
säden och den färdiga mjölprodukten, som gav en liten
vinst varje gång. En handfull gröpe här och där
blev till en hel binge – ett foder som kunde föda fler svin
i mjölnarens stall än hos traktens bönder. Precis som i
nutid var det bättre ekonomi i att förädla råvaran
än att odla den.
Om prosten blev rund som en ost så blev
mjölnaren trindare än en sädessäck. Men de
bönder som levererade sin säd till den lokale mjölnaren
var inte dummare än att de förstod systemet med att
”skumma grädden av mjölet.” Till slut var det
inte bara mjölnarnäringen som betraktades som suspekt. Hela
torgmarknadssystemet ifrågasattes med rätta utifrån
bristen på vikt- eller rymdnormer.
Nu infördes ett helt nytt tänkesätt.
I Troyes, huvudstaden i Champagne i Frankrike, införde man ett
måttsystem på 1300-talet, som i England till vissa delar
fortfarande existerar som begreppet troyweight och används
för guld, silver, platina, mynt, juveler och medicinalvaror
såväl som vetenskapliga viktbestämmelser.
Ursprunget var dock inte baserat på guld eller
ädelstenar utan det mycket mer prosaiska mjöl som
mjölnarna producerade och som var svårt att hitta rimliga
mått på.
Idag är mjölnarindustrin en multinationell
verksamhet. Fast frågan är om det inte fortfarande göds
ett och annat svin med svinn från mjölnarens kvarn!
