mejram

Mejram, Origanum majorana, eller som den kallades i svenska klosterträdgårdar - Spansk humle. Mejram är en örtkrydda som sedan antik tid har sammanblandats med oregano. Det kanske inte är så konstigt då de är ”sysslingar”. Förvirringen är dock lika stor idag som den var för tvåtusen år sedan.

    Det är ingen stor konsumtion av mejram i Skandinavien eller ens i dess hembygd - Medelhavsområdet. Om inte annat syns detta på att den nästan inte har etablerat något smeknamn utan rätt och slätt kallas mejram med olika varierande stavningar runt om i Europa. Dock används den mer i det engelska, holländska, belgiska och franska köket än i det nordiska.
    I Sverige heter den mejram, danskarna kallar den Merian, engelsmännen säger Marjoram. I Frankrike heter den marjolaine douce. Men i det klassiska franska köket är den av liten betydelse i Larousse Gastronomique (1938) behandlas den som en bisats.
    Mejram vare enligt den grekiska mytologin doftlös och först när kärleksgudinnan Afrodite började odla den på berget Ida fick örtplantan sin söta doft genom hennes kärleksfulla beröring. Redan här kan man undra om det inte föreligger en missförståelse och att sägnen egentligen handlar om någon annan ört ur myntafamiljen.
    Mejram luktar inte speciellt starkt - inte ens vid beröring eller när man går kvällsronden med vattenkannan i örtaträdgården, vilket många andra örtkryddor gör.

Origanum majorma illustration ur A Modern Herbal

    Enligt min erfarenhet kommer själva doften, som är sötaktig, fram bäst när den är plockad och torkad - ja till och med först när den är hårdhänt behandlad. Vilket på inget sätt är det samma som att smaken framträder bäst hos den torkade örten. Jag odlar den själv varje år i min örtagård och använder den i min matlagning.
    En som ökat på förvirringen och förväxlingen kring mejram och oregano, som är nära släkt och har likartade användnings-områden, är vår egen Carl von Linné som använde sig av det folkliga latinets majorana och då blev det vetenskapliga namnet på mejram, Origanum majorana.
    I folkligt språkbruk har man då försökt skilja på oregano och mejram genom att kalla oreganon för ”bastardmejram”, eller som den heter på ”botaniskt latin” Oreganum vulgare. I det normala köket har denna subtila skillnad inte riktigt slagit igenom - trots att det är många tusen år sedan bägge dessa örtkryddor började användas.
    William Shakespeare (1564-1616) kände tydligen väl till mejram – men var det till mat eller som doftförbättrare? I All’s Well that Ends Well finns följande passage:

Lafeu: Det var en god flicka; vi kunna tusen gånger plocka sallat, innan vi finna en dylik ört.
Narrren: Ja hon var sannerligen en sallatens sötmejram eller snarare en riktig nådeört.
Lafeu: De äro inga sallatörter, din skälm; de äro att lukta på.

    I gamla läkeböcker från 1400-talet användes mejram både som hjärtstärkande medicin och mot vattusot. Något hundratal år senare band man mejramskvistar runt fruktträden för att hindra myror att klättra upp och kalasa på de söta frukterna. På 1700-talet hade man blivit mer sofistikerad och då blev den en alltmer populär krydda i europeisk matlagning – man kunde dessutom genom att beta garnet med olika mineralsalter färga ylle i både en rödbrun och en klar purpurfärg med mejram. Kulörer som annars var svåra och dyrbara att få tag på.
    Det finns också uppgifter från engelska 1300-tals kloster om att mejram och salt var vanligt som krydda till kokta gåsägg. Men den feta gåsen krävde tydligen också mejram som krydda under denna tid. Kanske vi kan spåra vår förtjusning att krydda ärtsoppa och fett fläsk med mejram, i det medeltida höstfrossandet på gås.
    Nils Keyland har nio notiser om mejram i sitt praktverk Svensk allmogekost (1919). Mest användes den till fläskiga rätter.
    Det är idag mest som ärtsoppekrydda som den är oundgänglig i det svenska köket. Intressant nog verkar det finnas en öst-västlig skillnad. På Västkusten vill man ha sin ärtsoppa kryddad med timjan medan man på Östkusten verkar föredra den trädgårdsodlade mejram framför timjan, som ju kan plockas vild. Men vilken krydda som skall simma bland de simmiga ärtorna och det kokta salta fläsket är förstås beroende på kultur och tradition.

Hosted by www.Geocities.ws