Mandelpotatis, en avlång potatissort som mest odlas
i våra norra distrikt. Och som på inget sätt skall förväxlas med den
”asperaguskartoffel” man ofta kan finna söder om Öresund. Mandelpotatisen är
unik och har en liten men mycket fin mandelsmak.
Till glödstekt salt sill och tunnbröd eller surströmming är mandelpotatisen
oöverträffad. Det är en klassisk och mycket välsmakande ”skalpotatis.” Den
skall koka sakta med skalet på då den annars lätt kokar sönder.
Att ”flossa” (skala) sin mandelpotatis i samband med årets
surströmmingspremiär tillhör livets gudomligt goda ögonblick.
En arbetskamrat till mig upplevde en speciell kulturkrock i slutet på
1960-talet. Han var då nyligen invandrad från Tjeckoslovakien.
Sverige var ett exotiskt land för honom.
Samtidigt som han läste svenska på förmiddagarna jobbade han på en
bilspeditionsfirma, som truckförare varje eftermiddag. På kvällarna hade han
jobb som bartender på en krog som hade ”omvänd apartheid” - det vill säga att
den ägdes och drevs av Ghananegrer, som bara anställde unga invandrare och
kundkretsen var enbart vita svenska ungdomar.
Min vän hade flera gånger fått förklarat för sig om det svenska
studiemedelssystemet men med en i generationer nedärvd misstänksamhet mot allt
som kom från överhet lät det alltför bra för att vara sant - vilket kanske var
en mycket klok tanke!
Han hade fått bostad i en sommartom studentkorridor i Uppsala. De få
stunder han kunde ägna åt nöjen vigdes åt en enda sak - shopping! Han älskade
att gå runt på varuhusen i Uppsala och med ögon smeka hylla efter hylla med
färggranna produkter. Bara det faktum att konservburkarna hade etiketter som
stämde med innehållet var en ny upplevelse för honom. I sitt ensamkosthåll blev
det ofta sardiner och nyhackad gul lök som huvudmål - på en grov skiva bröd,
som smakade hemland.
Det tog inte så lång tid för honom att förstå att alla varor som var
försedda med röda prislappar var mer prisvärda än andra. En augustidag när han
som vanligt gjorde en ljuvlig shoppingtur på ett av de större varuhusen i
staden, så var det ett extra, extra, extra erbjudande bredvid en stor korg med
konstiga långsmala potatisar. Den stora korgen med konserver som stod intill
potatisen hade stora röda anslag där det stod extrapris textat med grov
tuschpenna. Han förstod att han här kunde göra ett strålande fynd. Burkarna var
visserligen lite ”bullformade” men enligt bilden innehöll de någon slags
sardiner. De var också rasande billiga. Han stoppade en av burkarna i sin korg
och travade stolt hem med sitt rov. I det gemensamma köket i studentkorridoren
fanns en stor väggfast konservöppnare som han lärt sig älska. Han satte fast
burken i konservöppnarens gap och började veva.
”Då hände något förskräckligt!”
En odör som av något mycket dött spred sig över korridoren. I ren
desperation vräkte han upp kökets vädringsfönster och förpassade burken ut på
den svenskt välklippta och tråkiga gräsmattan, som var en del av
studenthotellets tomt.
Han förstod att han blivit pålurad en skämd vara. Hans svenska var inte god
nog för att gå tillbaka till butiken och framföra klagomål. Händelsen sattes
upp på kontot av ledsamma livserfarenheter.
Något år senare när han skaffat sig en vacker svensk
livsledsagerska blev de två bjudna på surströmmingsskiva. Redan när de kom fram
till dörren på vännernas villa slog en doft emot honom som han dittills
förträngt.
Först då blev surströmming och mandelpotatis en integrerad del i hans liv.
copyright o saemund 2000