Mal, Siluris
glanis, en storvuxen fisk, som fortfarande har stor betydelse som
delikatess i Östeuropa där den också odlas. Hos oss är den fredad och finns
bara kvar på några få platser.
Den mytomspunna malen har fått sitt namn från forntyskan, där man i äldre
tid kallade kallade den wal. Den är
också valliknande till sin storlek och kan väga över 350 kilo. Största längd
varierar i olika internationella lexikon mellan 3,5- 6 meter. Den största
svenska fångades 1871 och mätte 3,6 meter. En riktig bjässe att få på metspö!
Siluris glanis, bild Kritianstads vattenrike.
I Danmark betraktas den som utdöd. Det mest berömda exemplaret fångades
1799 i Sorø-sø men långt efter det har man fångat enstaka stora exemplar. Det
är då troligen individer, som var på väg till de nordtyska floderna. Malen kan
leva i bräckt vatten, som så många andra av våra sötvattenfiskar.
I tre av fem danska encyklopedier står det att ”er meget spiseligt.” Hur
man nu kan uttala sig om det när den betraktas som utdöd.
I svenska Nationalencyklopedin står det att den bara finns kvar i tre
lokaler i landet – Emån, sjöarna Båven och Möckeln. I lite äldre svenska
uppslagsverk ansågs den finnas upp till Mälaren.
De som hört talas om Storsjöodjuret kan ju skänka det en tanke att det
fortfarande kan finnas en liten population med mal i Storsjöns djupa svarta
vatten. Tag med ett bastant metspö nästa gång du visiterar Frösön!
Om vi förflyttar oss
över till vår ”ytterskärgård”, finns
det ju ett berömt
sjöodjur i Loch Ness. Ett odjur som många allvarliga
forskare tror är en unik
mal, som gett en hel bygd ett nytt och lukrativt levebröd –
”Nessie-hunting". Fast det finns också
glädjedödare som menar att det mest berömda fotografiet
lika gärna kan bero på att en kringresande cirkus
vattnade sina elefanter. Nå det är ju trist - själv
tror jag envist på en jättestor mal där nere i de kalla
djupa botenhålorna på Loch Ness.
Jag har själv rundat Loch Ness men kunde ingenstans finna nyfångad mal på
matsedeln. Men nu när Berlinmuren är ett minne blott kanske skottarna kan få
igång ett handelsbyte med våra östeuropéer – Mal(-filé) mot Malt(-whisky), då
det nästan bara är ett t som skiljer. Sämre affärsidéer har lyckats!
Det är utan prut vår största sötvattenfisk. Det finns beskrivningar på att
den är en rask jägare, trots sin stofthydda, och att den speciellt nattetid går
upp till sjö- eller flodytan och då och då lyckas fånga simfåglar ända upp till
gåsstorlek.
Träsnitt ur The Boke of Nurture by
Frederick J. Furnivall, 1894.
Flera naturintresserade läsare av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) har
försökt förklara vilket djur som Vricklund slogs med under torrläggningen av
Swansons å. De flesta menar att det var en mal. Men när det gäller skrönor
skall man aldrig försöka förklara – det blir så futtigt då.
Utdraget är ur kapitlet fiskafänget, som ingår i Bombi Bitt och jag (1932).
Elisa hade rätt. Vricklund dog inte. Som en flodhäst steg
han upp ur det svarta vattnet och tumlade mot stranden. Men han var inte ensam.
I famnen hade han ett mörkt vidunderligt väsen, som piskade vattnet till skum.
Det var ålen. När Vricklund nådde stranden kastade han sig i ett jättesprång
baklänges upp i ängen med odjuret över sig.
Aldrig glömmer jag den kamp, som följde. Ängen var arena.
Från ån flöt dimman och täckte gräset som med en vit filt. I en mörk ram kring
ängen stod alar och hasselbuskar. Morgonens bleka ljus kämpade med natten.
Glöden i bålet flämtade under askan.
Med sträckta halsar och ögon på skaft stod Bombi Bitt och
jag och Pumparen. Men Elisa stod med slutna ögon, som om denna världen ej varit
hennes.
Och på arenan dansade Vricklund och ålen en grotesk dans.
Ålen drog mot ån, Vricklund därifrån. Ibland när ålen stegrade sig, var det som
om Vricklund slagits med en levande telefonstolpe.
Bombi Bitt högg mig plötsligt i armen:
”Du, ser du hornen?”
För ett ögonblick stod ålen käpprak och visade huvudet
mot den ljusa österhimmeln. Och huvudet bar horn, stora horn, riktiga horn. Jag
frös av spänning.
Berättelsens slut är än mer
dramatisk. Kanske en av Fritiof Nilssons bästa passager. Men den skall läsas
själv, en sen augustikväll, framför en sprakande björkvedsbrasa.
