kvanne

Kvanne, Angelica archangelica, är en ståtlig ört du hittar i fjällen och på stränder utefter hela svenska kusten. Den fjällväxande kallas fjällkvanne, Angelica archangelica norvecia, och strandkvanne heter Angelica archangelica litoralis. Kvanne är en av de få örter – kanske den enda – som vi exporterat som medicinalväxt söderut. Den som kryddar sitt bordsbrännvin med kvanne förstår omedelbart att munkar på 1500-talet blev förtjusta i den – aromen minner om flera olika varianter av munklikör där den också än idag ingår som en viktig krydda.

Fjällkvanne, har under mycket lång tid – kanske under tiotusen år, varit stapelföda hos samerna. Carl von Linné skriver i sin Flora Oeconomica (1749):

Stjälkarna skalade äta lapparna gärna råa.

Men lapparna använde den till många ting – till exempel användes bladen som en sorts spenat som åts tillsammans med syrad renmjölk. Man tog också upp rötterna och torkade dem. Sedan kunde man skära sig en liten bit av roten och tugga på den när man gav sig ned i dalgångar eller till kusttrakter som var befolkade. Om roten, vilket många fortfarande anser, är antiseptisk eller om doften gjorde att alla höll sig på avstånd verkar outrett. Men ändamålet var att slippa bli smittad av ”civilisationens” alla sjukdomar.

Angelica archangelica, plansch ur Prof. Dr. Otto Wilhelm Thomés Flora von Deutschland Österreich und der Schweiz (1885).

    Mycket tidigt, troligen redan när de första missionärerna kom till de norska, de svenska och finska fjällen började munkar och präster att exportera frön söderut i Europa. Det var inte för att tillreda ”kvannespenat” till sur renmjölk utan det var det grundmurade ryktet den hade som infektionsbekämpare som var intressant. Europa plågades ju av den ena pesten efter den andra och då blev kvanne som odlades i klostrens örtagårdar en eftertraktad produkt. Den danske läkaren Henrik Harpestreng (död 1244) skriver i en av de böcker som tillskrivits honom, Liber Herbarum, att kvanne inte bara motverkar infektioner utan bara att bära en bit angelicarot i sin klädnad hjälper både mot djävulska besvärjelser och mot förgiftad mat eller dryck. Om en rabiessmittad hund biter en så kan man överleva genom att täcka såret med stött angelicarot, som kokas tillsammans med bikakehonung.
    Paracelsus (1493-1541), den schweiziskt födde kemisten, läkaren och naturfilosofen, som betraktade människokroppen som en verkstad för kemiska processer vilka var styrda av en andlig kraft, archeus, påstår i ett av sina verk att han med stor framgång använt kvanne för att minska en pestepidemi i Milano.     På den tiden var han en ”barfotaläkare”, som efter många skavsår på fötterna och en stor kunskap om folklig medicin i Europa tog tjänst som krigskirurg – det gav honom ju möjlighet att resa över hela Europa med fri transport, utan skavsår, med en liten men ändock lön. Hans idéer blev dock uppskattade och den långa lärlingstiden betalade sig. Han blev den mest uppskattade ”provinsialläkaren” i Strasbourg – dessutom verkade flera av hans behandlingsmetoder vara mycket mer effektiva än vad hans kollegor kunde åstadkomma.
    Detta gjorde att flera humanistiska filosofer, till exempel Erasmus Rotterdamus, inviterade Parcelcus till Basels universitet som ”gästföreläsare”.
    Det var säkert spännande föreläsningar.
    Åtminstone blev alla apotekare, läkare och kemister så upprörda över hans idéer att han kastades ut ur den akademiska miljön efter ett år.
    Han var en rebell.
    Efter sin akademiska korta period blev han åter en kringvandrande läkekunnig.
    Hans idéer levde dock vidare och det var i laboratorier och i destillerier som apotekare, doktorer och alla andra med medicinsk anknytning gjorde sina dekokter, som kunde bota allt om kroppen nådde sin balans utefter hans teorier.
    Parcellus hette egentligen Philippus Theophrastus Bombastus von Hohenheim. Man kan ju fundera över hans mellannamn Bombastus. Bombastisk - betyder ju ett framställningssätt som är sarkastiskt och svulstigt. Det var kanske det som under bara ett år, som akademisk föreläsare, tog död på hans karriär.
    Det var å andra sidan säkert hans föreläsningsmetod – att vara bombastisk och extremt rebellisk. Att ständigt ifrågasätta de kulturer och traditioner hans kollegor använde i sitt behandlingsmönster! Han försökte väcka sina kollegor.
    Vår egen store finsk-svenske läkare Urban Hierne (1641-1724) följde nästan slaviskt sin sedan länge döde kollegas idéer. Vilket visar att Parcelcus kunde se effekter av behandlingar som det fanns stort behov av ett par hundra år senare.
    Dock har jag inte kunnat finna att Urban Hierne använde kvanne som infektionsbekämpare.
    Under vikingatiden uppskattades kvanne stort. Olav Tryggvason, som var kung av Norge 995-1000, kristnade inte bara Norge och Island hårdhänt utan på hans tid spreds också odlingen av kvanne till Island, Grönland och Färöarna, där den fortfarande odlas i så kallade ”kvannegårdar.” I Olav Tryggvasons saga, som ingår i Snorre Sturlusons Nordiska kungasagor, beskrivs hur högt kvanne skattades på den tiden – en gåva av närmast furstlig klass. En vårdag när hans drottning Tyra var nedstämd skaffar han kvanne för att muntra upp henne.

Det berättas att en dag tidigt på våren när kungen gick utmed gångvägen kom det en man emot honom på torget med ovanligt många och stora kvannekvistar för den här tiden på våren. Kungen tog en stor kvannestjälk i handen och gick hem till drottning Tyras rum. Tyra satt inne i rummet och grät när kungen kom in.
Kungen sade: ”Se på den här stora kvannekvisten som jag ger dig.”

Det tröstade henne inte då hon saknade sina stora egendomar i Vindland och tyckte Olav var en fegis som inte vågade trotsa kung Sven Tveskägg och återta hennes land. Olav blev förtretad och sprang upp, talade högt och sade: ”Aldrig ska jag vara rädd för din bror kung Sven och om vi möts skall han få ge vika.”
Blomstergåvor till kvinnor kan vara problematiska och i det här fallet slutade det med att Olav dog vid slaget vid Svolder när hans flotta drabbade samman med Sven Tveskäggs och hans allierades övermäktiga flotta.
Anders Jahan Retzius skriver (1806) om fjällkvanne:

Den utgör Lappens både läckerhet och enda Krydda. Innan blomsterqwasten slår ut, afskärs stjälken wid roten, skalar den med tänder och naglar, och äter den således rå som läckerhet.

    Senare beskriver han att björnen äter den när han går ur sitt ide och behöver den för att ”purgera” det vill säga tömma sin tarm. Det påstås också att kvanne är uppskattad föda av björn. Ett slags björngodis!
    Rötterna, som Harpestreng ansåg man skulle bära med sig för att inte bli förgiftad, har också varit viktiga. Retzius skriver:

    Årsgamle rötterne uptaga de (lapparna) om wåren, innan de fått skjuta stjelk, och torkade nyttja dem, dels at tugga såsom Tobak, dels såsom et Läkemedel mot deras Ulem eller Hotne, en svår Krampkolik, som plågar dem, när de om sommaren wistas i skogarne, och njuta elakt watten.Retzius återkommer till kvanne och påpekar att ”många finna Brännwin godt som är destillerat med Angelikarot eller frö.” Dessutom påpekar han med sin torra humor att de maglidelser som angelikan ”botar” nog är självförvållade:

    Den är et ingrediens uti Smedbränwinet, som många finna nyttigt för en swag mage, och det icke utan grund, när det nyttjas nog sparsamt, Andre tugga Angelikaroten eller fröet för swag mage, den de oftast sjelfwe genom starka drycker ådragit sig.

    Att kvannen var viktig i det fornnordiska hushållet förstärks då det var enligt både norsk och isländsk lagtext förbjudet att gräva upp den på grannens mark. Än idag ingår kvanne när islänningar eller färöingar håller blot med sin traditionella rätter. Friska kvanneblad till torkad fisk eller sällever lär var en spännande gastronomisk upplevelse.
    I den trivsamma kokboken, Takanna – go’ mad af grønlandske råvarer (2001) författad av Tupaarnaq Rosing Olsen, utgiven på det grönländska förlaget Atuakkiorfik, finns det fem recept som helt baseras på kvanne. Dessutom finns det fem andra rätter där kvanne ingår som örtkrydda – till exempel en fisksoppa med torsk, räkor och kammusslor. Tupaarnaq Rosing Olsen skriver också en liten artikel om kvanblad.

Kvanblade

    Kvanens anvendelse har mest varit begrænset til, at man spiste stænglen og smed resten ud, men som beskrevet i afsnittet om tilbehør kan hele planten bruges som krydderi. Og man kan enten lufttørre dem inden døre eller i en varmluftovn ved 1500 i 15 – 20 minutter. Derefter kan man smuldre dem og komme dem på glas. Kvanblade har en let bitter och krydret smag og kan anvendes som det grønne drys i al slags mad, i te, i kryddesmør m.m. Kvaneen er udbredt fra Diskoøen, sydover og op til Ammassalik på østkysten.

    Det är dock en krydda som idag mycket sällan finns på den hylla i köket där vi andra ”Västeuropéer” lagrar våra matlagningskryddor. Då jag är road av ord och dess ursprung blir författaren Tupaarnaq Rosing Olsens namn till en dubbel blomsterupplevelse för mig. Rosing minner ju om rosor och Tupaarnaq liknar mycket det grönländska namnet för timjan – Tupaarnat. Jag tror att denna grönländska och intressanta kokboksförfattare är en ”dubbelblomma”. Men jag skall skriva henne/honom ett brev och be om en fullständig förklaring.
    Själva namnet kvanne kommer från fornnordiskans hvönn och är av samiskt ursprung. I Danmark heter den kvan, i Norge kvann. När den exporterades ned genom Europa – troligen på 11-1200-talet – döptes den till Angelica och medeltida sägner påstår att om man tuggade dess rot så åtnjöt man ärkeängeln Gabriels beskydd. Kvanne verkar inte varit känd i södra Europa under antiken.
    Linnés namn Angelica kommer från grekiskans aggelos som betyder budbärare. Både Homeros och Heratodes använde begreppet fast inte så himmelskt vi gjorde senare utan snarare mer prosaiskt som budbärare och också för begreppet ambassadör. I den första grekiska utgåvan av det Nya testamentet använde man dock det grekiska aggelos för det hebreiska begreppet för ängel. Detta omvandlades sedan i senlatinet till angelus.
    Man kan med fog påstå att den katolska kyrkan var expert på att ”upptäcka” nya änglar under denna tid. Mellan år 100 e.Kr. och 1100 strömmade tydligen änglar ned till jorden och gav ”budskap” till heliga präster och dito munkar. Antalet änglar ökade under denna tid dramatiskt och de fick alla namn och speciella funktioner. På medeltiden var de flesta redan upphittade och när den skandinaviska örten kom till södra Europas klosterträdgårdar så blev det en viss begreppsförvirring. En så god och lättsåld medicin, som gav den katolska kyrkan stora inkomster, skulle ju ha ett himmelskt ursprung. Enligt sägnen var det en ärkeängel som stod för informationen om dess pestmotverkande effekt.

St Augustine och Ärkeängeln Michael, Piero della Francesca, (1454).

    Med andra ord har informationen budats över direkt från Gud!
    Men vilken ärkeängel menade man? En del menade att det var ärkeängeln Mikael som viskade i en munks öra att kvanne kunde motverka pest.
Enligt gamla testamentet var han Israels folks beskyddare – och det gjorde han med vapen i hand. Enligt Nya testamentet var han djävulens starkaste motståndare. Det som styrker att det var Mikael är att i södra Europa blommade den odlade kvannen i början av maj. Den 8.e maj var enligt den Julianska kalendern Mikaels dag. Idag firas han tillsammans med sina kollegor Gabriel och Rafael den 29 september – Mickelsmäss.
    Andra menar med emfas att det var ärkeängeln Gabriel som lämnade budskapet till någon av den katolska kyrkans örtodlare. Idag verkar det som om det just var Gabriel som tillskrives det goda budskapet. Varför är lite svårt att förstå. Möjligen beror det på att Gabriel ofta avbildades tillsammans med Jungfru Maria och därmed blev en mer känd figur än Mikael och de andra ärkeänglarna.
    Men runt om i Europa har den fått många heliga namn. På den Jylländska västkusten kallade man den evangeliarod, vilket jag tycker är ett sött begrepp – speciellt då den danska västkusten liksom den norska och svenska ”drabbades” av en puritansk reformrörelse under 1800-talet. Just evangelia som förnamn skall troligen spåras i en inomkyrklig väckelserörelse i början av 1800-talet där evangeliet var grunden och då den religiösa väckelsen kunde smitta ända ut på de sandbaserade klitternas vegetation av strandkvanne.
    I Tyskland finns det en hel bukett med namnvariationer – till exempel Geists Wurtzel, den heliga andes rot. Idag kallar man den Arznei-Engelwurz. Engelsmännen har också den helige anden med i flera av sina namn, root of the holy ghost med flera variationer, men det vanligaste namnet är idag garden angelica.
    Faktum är att den går att finna mitt inne i centrala London, som en ”garden escape”. Flera av de stora parkerna har idag ståtliga bestånd av kvanne. Mrs M. Grieve skriver i sin A Modern Herbal (1931) att den är lätt att plocka på slänterna ned mot Themsen kring The Tower of London - det är ett fenomen jag skall undersöka noggrant, om det fortfarande existerar, nästa gång jag promenerar utefter Themsen på väg mot Tate Gallery.
    Som trädgårdsväxt har den under modern tid aldrig slagit igenom i Skandinavien. Det har den dock i många andra europeiska länder. Den kan också bli otroligt magnifik om den får växa i ett lite fuktigt och skuggigt hörn av trädgården med en del mull och sandblandad jord. I sin egen normala fjäll- eller strandmiljö blir den sällan över en meter hög. I en välgödslad miljö kan den bli tre meter hög och stjälkarna kan bli armstjocka i basen.
    Man kan tro att den är en perenn växt men det är den inte. När fröet har slagit rot kommer första året en liten bladrosett upp ur backen, men det är först nästa vår som den med kraft skjuter upp ur sin planta. Därefter dör plantan och den är alltså beroende av att kunna fröså sig.

Ingenstädes växer Archangelican så ensamt och ymnigt som på Lappmarkens fjellar. Den fodrar det der varande sommarens beständiga himlaljus uti den höga rena luftkretsen.

Ur C.F.Nymans Utkast till svenska växternas naturhistoria (1867).

    Både norrmän, islänningar och färöingar gjorde stora exportinkomster på fjällkvanne från 1300-tal och framåt. Det blev faktiskt svårt för dem att tillgodose behovet då plantan närmast utrotades kring stora utskeppningshamnar, som till exempel Bergen. Man blev tvungen att börja odla dem i speciella kvannegårdar för att kunna leverera tillräcklig volym.
    Dessa kvannegårdar har av flera författare beskrivits som Nordens första trädgårdar. Det tror jag är ett önsketänkande. Kvanne kan odlas inom eget hägn, men den har andra behov än vad vi idag normalt ger våra trädgårdsväxter. På fet, näringsrik lera trivs den dåligt. Om den får ett sumpigt humusrikt och skuggigt område så lever den upp – precis de områden vi har tagit bort i våra trädgårdar. Men våra förfäder var inte dumma och förstås odlade de kvanne på de marker de knappt kunde låta betesdjuren gå på. Det är mycket troligt att de odlade kvanne på sina marginalmarker – då dessa marker, som var svåra att se ett värde på kunde ge varje gård exportinkomster i klingande silver. Något man aldrig hade upplevt tidigare.
    Ett fenomen som lever kvar än idag på Färöarna, Island och på Orkneyöarna. Det var förstås ett perfekt komplement till den ”basindustri” man hade på denna tid i dessa områden – export till hela Europa av klippfisk.
    Torkade kvanneblad, stjälkar, frön och vårupptagna rötter blev till en stor och komplementerande exportprodukt.
    Idag används, söder om Öresund, kvanne till parfym-tillverkning, munklikörer eller som franska kandiserade godsaker eller som en dyr och exotisk ingrediens i exklusiv marmelad.
    Norr om Öresund får man leta sig upp till Skandernas lappmarker, till Grönland eller gamla skandinaviska kolonier Orkney – eller Färöarna för att finna ett dagligt användande. Men för den passionerade snappskryddaren finns det inget behov av att ge sig av på en lång och "skoskavfylld" vandring i Lappländska fjäll eller en dyr flygresa till den skandinaviska ”ytterskärgården” – Orkney- eller Fairey-islands.
    Varianten strandkvanne, Angelica archangelica litoralis, finns allmänt utefter våra kusttrakter. Själv har jag bara använt strandkvanne som brännvinskrydda – och det beror då troligen på att det är snart trettio år sedan jag senast vandrade i svenska lappmarken. Jag kan inte komma ihåg att jag observerade någon fjällkvanne under dessa strapatser.
    Jag ville bara överleva.
    Och det var en uppgift som fyllde mig stort.
    Att vadande passera fjällbäckar med nollgradigt vatten ökar inte enligt mina upplevelser intresset för fjällbäckens strandkantiga flora!
    Men det finns en kusin till fjäll- och strandkvanne, Angelica archangelica sylvestris som har liknande aromatiska egenskaper och som är allmän i Skandinavien och växer i inlandet på fuktiga marker och i kanterna på gamla betesängar. Den kräver precis som strandkvanne mycket litet av de noll-gradiga korsningarna av fjällbäckar som fjällkvannen gör.
    Jag har aldrig prövat att göra brännvin på Strätta, som den heter på svenska. Engelsmännen kallar den wild angelica, norrmännen säger sløke och danskarna kallar den angelik.

Strätta, plansch ur Nordens Flora.

Den starkaste smaken har fjällkvannen, tätt följd av strandkvanne. Strättan är inte lika kryddstark. Men det fantastiska är att alla delar av växterna går att använda. Många anser att den fina lilla bladrosetten som kommer tidigt på våren är den allra förnämaste. Andra menar att det är unga stjälkar och de finns de som förfäktar att roten har bäst smak. Men även frön och unga blomställningar går att extrahera smak ur och kan bli till en spännande krydda. Roten skall dock torkas innan den används. Det finns ett bitterämne i roten som faktiskt är giftigt. Det försvinner dock om man skär roten i skivor och låter den lufttorka några dagar.

Ärkeängelns lilla besk - Strandkvannebrännvin

    Plocka cirka en kaffekopp med blad. Lägg dem i en burk och häll på Renat brännvin eller en neutral vodka. Sätt på ett tätslutande lock. Låt det dra i en styv vecka. Sila ifrån bladen och smaka. Förtunna essensen förslagsvis 1:6 med brännvin. Färgen är starkt grön, som med stigande ålder blir alltmer brun. Det får en härlig smak och den kan användas direkt – den vinner inte mycket på lagring.

    För en tid sedan var jag hemma i Sverige och hade några sensommarveckor på min älskade västkustska ö. När jag och min danska livsledsagersaka skulle åka tillbaka till Danmark upplevde vi ett äventyr. Vi hade av en god vän fått veta att i Sverige fanns det en stor ekologisk fröfirma. Den hade postadress Spekeröd. Nå nu ligger inte Spekeröd mer än ett par vargyl från den hamn där den lilla färjan, som trafikerar min lilla sommarö, lägger till på fastlandet. Vi åkte alltså till Spekeröd och letade efter en större ekologisk fröfirma.
    Nu är inte Spekeröd Bohusläns största ort så uppdraget borde varit enkelt.
    Det var det inte.
    Till slut åkte vi in på Statoilmacken och frågade efter vägen. Den unge expediten sa att han vuxit upp i Spekeröd men att han aldrig hört talas om någon större fröfirma i Spekeröd. Lite modstulna gjorde vi ännu en sväng genom det lilla samhället. Då såg jag att i den nedlagda gamla lanthandeln fanns det en damfrisering. ”Där finns svaret”, sa jag till min danska rödhåriga livsledsagerska.
    Självklart visste den blonderade damfrisören var fröfirman bodde. Damfrisörer vet per definition allt om trakten.
    Vi letade oss fram och förvånades över att den stora fröfirman snarast var ett litet torp. I ett av uthusen fanns det en lokal som knappast var större än mitt arbetsrum. Men fröer fanns det massor av i det lilla rummet. Vi förstod också att detta inte var en försäljningslokal - hela affärsidéen var att sälja på postorder.
    Men bland alla spännande örtiga kryddor så fanns också kvanne.
    Lyckliga efter vår äventyrsresa återvände vi till Danmark där vi skall plantera kvanne i ett undanskymt hörn av trädgården - men med god plats.

tillbaka till indexsida tillbaka till kryddade historier

copyright o.saemund 2006

Hosted by www.Geocities.ws