Kôlbulle.
En variant på tjock fläskpannkaka som var vanlig bland
skogshuggare och järnvägsrallare. Helst skall den tillagas
över öppen eld. Kôlbullen har fornnordiska anor. Ordet kol kommer från fornsvenskans kul och återkommeri många språk till exempel i engelskans coal. Bulle betydde på vikingatid något uppsvällt.
Kolingen var en av Albert Engströms favoritfigurer i Strix
1897. Kolingen är slang för finne och kommer från
uttrycket finnkoling som i sin tur härstammar från
finskans kuule som betyder hör på och kuuleks - hör upp!
Att ”kola av” kommer dock från finskans kuolla som betyder död.
Dan Andersson (1888-1920)
En som med stor sannolikhet åt en och annan
kôlbulle var poeten Dan Andersson (1888-1920). Han jobbade som
kolare och skogshuggare i finnskogarna i södra Dalarna. En av hans
mest berömda dikter heter Helgdagskväll i timmerkojan.
Här följer ouvertyren:
Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!
Dan Andersson lyckades med konststycket att
växa upp i en fattig
”finnskogsfolkskollärarfamilj”, där fadern var
djupt religiös, pläderade för vegetarisk kost, var
nykterist och gärna föreläste i traktens
församlingshus om "Nyttan av bad och Evolutionsläran", i
södra Dalarnas finnmarker – och trots detta fadersarv ge ut
en diktsamling Kolarhistorier (1914) som blev mycket positivt mottagen
av landets flesta kritiker på denna tid.
Dan Andersson (t.v.) – julfest på Brunnsviks folkhögskola (1914)
Hela den Anderssonska familjen fick slita hårt
med kroppen för att kunna försörja sig. Det gällde
även den blivande poeten, trots att han som resten av familjen
snarast var klenbyggd. Diktsamlingen Kolarhistorier genererade en
inkomst på 300 kronor och enligt Dan Andersson var det
orsaken till att han vid 26 års ålder kunde gå en
vinterkurs på Brunnsviks folkhögskola.
Nu är det nog inte riktigt sant utan det är snarare troligt att skolans grundare Karl Erik Forslund
”headhuntade” den fattige och språkligt
begåvade skogsarbetaren och sörjde för att stordelen av
skolavgifterna blev i stipendieform.
Forslund var säkert imponerad av den unge
mannens blyertsmeningar på sotigt papper. Dan Andersson och Karl
Erik Forslund fick också en nära realtion och poeten
Andersson publicerade egentligen ingenting utan att det tummats igenom
och med rödpenna rättats av rektor Forslund.
En av Dan Anderssons kurskamrater (1914/15) var
Waldemar Bernhard, som 1955 fick sin bok En bok om Dan Andersson
publicerad på gamla Tidens Förlag (1955). Här
följer ett kort utdrag ur boken:
I spänstig och rask takt kom en ung man
emot oss. Över axeln en ryggsäck, i handen en fiollåda.
En enkel, sliten, grå sportdräkt, lindade ben, på
fötterna tunna, svarta kängor. Man såg på hans
gång att han var van att gå, det var något lätt
och sorglöst i själva gången, gestalten var smärt
och smidig. De finnar, som koloniserade de svenska ödeskogarna
sägs ha kommit från Savolaks och Karelen. I Karelen finns
också en folktyp, som är högväxt och mager, med
ovalt ansikte, högvälvt huvud, lång näsa, till
lynnet livlig, käck, tillgänglig och vek. Detta passar precis
in på Dan Andersson. Han hade ett smalt, ovalt ansikte och
hög panna, ögonen var grågröna, en smula
trötta och drömmande, munnen var vek och känslig. Man
såg på honom att han slitit och farit illa, pannan hade
rynkor, och de stunder han satt stilla, glömsk av
yttervärlden, såg han alltid svårmodig ut.
På skolan lärde Dan Andersson känna
en ung man som hette Karl Lärka och som kom från
Sollerön. Trots att de var mycket olika. Karl var absolutist;
vilket Dan Andersson under denna tid inte gjorde några
anspråk på att vara - trots att Dan Andersson varit
ombudsman i Blåbandsrörelsen och populär
föreläsare på landets IOGT-loger under mer än fem
år, så blev den tvivlande och den troende
blåbandisten nära vänner.
På sommaren var Dan Andersson hembjuden till
Karl Lärkas hem. De beslutade sig då för att ta en
cykeltur till Älvdalen. På vägen från
Sollerön mot Älvdalen passerade de Mora köping. Där
fanns en vin och spritbutik och till Karl Lärkas stora
förargelse stegade Dan Andersson in i butiken och inhandlade sig
en liter med rinnande färdkost. När de kommit halvvägs
på de fyra milen mot Älvdalen bar det sig inte bättre
än att Dan Andersson körde vält ned i diket.
Karl skällde då ut honom efter noter;
då han skämde ut sig genom att vara berusad mitt på
dagen. Dan Andersson svarade då nedifrån dikesgräset,
som omgav honom: ”Skulle inte jag, som är Sveriges
största poet, få ligga och vila var fan jag vill?”
Det är en replik, som många av de svenska
poeter jag träffat i livet är vansinnigt avundsjuka på.
Nästa gång du skall laga till en kolbulle
föreslår jag att du går ut i skogen. Letar reda
på en stubbe efter en torrfura, som är så fylld med
tjära att du även i värsta hällregn kan göra
upp en munter brasa med delar av den.
Tag sedan fram din väl använda stekpanna
och bryn ditt rimmade fläsk tills dess att flottet flyter i
pannan. Vispa under tiden ihop smeten och häll den i den
fettfyllda pannan. När smeten börjar stelna flyttar du pannan
från elden och vänder på din kolbulle. Låt sedan
den andra sidan få lite färg innan du direkt ur pannan
njuter denna gamla och enkla delikatess.
Kolbulle
8 rejäla skivor med rimmat fläsk
6 dl kallt vatten
8 dl vetemjöl
stekes över öppen eld
Servera med nybakat knäckebröd,
hemkärnat smör, sirap och/eller rårörda lingon.
