Kannibaler.
Redan Pomponius Mela, som var geografiker vid Jesu tid, berättar
om kannibaler. Det är dock inga afrikanska kannibaler som beskrivs
utan människoätande stammar som levde vid Donau.
Essedonerna firar med fröjd sina fäders
begravningar såväl med offer som med festlig
familjeträff. Själva kropparna sönderstyckas och blandas
med kött av offerdjur, och så äter de upp dem vid sina
kalas. Skallarna poleras konstfärdigt, infattas i guld och
används som pokaler. Detta är för dem
släktkärlekens högsta hedersbevisningar. Andra folk i
grannskapet har liknande vanor; en stam bär rentav namnet
antropofager.
Man kan ju kalla dessa stammars
begravningsceremonier som ett tidigt kretsloppstänkande! När
en släkting dör, slaktar man ett par får och getter,
för att dryga ut köttransonen, ställer till en fest
där; så att säga den avlidne får vara bordets
huvudattraktion.
Det där med att polera skallarna, när de
är avätna och infatta dem i guld är en tradition,
som tyvärr försvunnit. Visst hade det varit fint om man hade
sina förfäders skallar på översta hyllan av
bokhyllan - gärna med en liten etikett där menyn för
just den begravningsceremonin var antecknad; helstekt farfar, till
råbiff skrapad farfarsfar etc. Dessutom kan man ju om skallarna
omformas till pokaler ta ner en av dem då och då; fylla dem
med dryck och på ett mycket direkt sätt utbringa en
skål för sina förfäder.
Montaigne
(1533-1592), har skrivit en essä som är betitlad
”Kannibalerna:” Några recept finns dock inte i denna
berättelse, det är snarare en hyllning till den nära
naturen levande och oförstörda vilden. Det är kanske
inte så konstigt att det saknas matrecept i hans novell.
Montaigne åt gärna men ingen kan beskylla honom för att
vara en framträdande hobbykock. Han har själv skrivet:
I Aten spårade man fordom matematiska
anlag hos den som behändigt kunde binda ihop en börda av ris
och kvistar. Om mig skulle man kunna dra en motsatt slutsats: om man
gav mig alla ingredienserna till ett mål mat skulle jag
ändå dö av hunger.
Den mest kända kannibalhistorien i världslitteraturen är utan prut Daniel Defoes
(1660-1731) beskrivning på när Robinson Crusoe räddar
Fredag från att bli uppäten av en vild kannibalstam. Boken
publicerades första gången 1719. Titeln är imponerande:
The Life and
Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: who
lived Eight and Twenty Years, all alone in an uninhabited Island on the
coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque;
Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished
but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver'd
by Pirates. Written by Himself.
Men det är också historierna i boken, som uppges vara
självbiografiska men vilka av moderna historiker kallas ”a
false document”. Fast smaka gärna på detta lilla citat.
Det var en fasansfull anblick,
åtminstone i mitt tycke, men den syntes inte göra
något som helst intryck på Fredag. Hela platsen var
översållad med människoben, och marken var
genomdränkt av blod. Här och där lågo stora
köttstycken kringkastade, halvätna eller vidbrända -
här fanns kort sagt alla lämningar efter en sådan
festmåltid, som brukar följa på kannibalernas seger
över en fientlig stam.
- Jag befallde Fredag att samla ihop alla likdelarna
i en hög och bränna dem till aska. Jag märkte nogsamt,
att han kastade lystna blickar på köttstyckena och
därigenom förrådde sin kannibaliska natur, men jag
visade honom så tydligt min avsky inför blotta tanken
på något dylikt, att han inte vågade följa sin
instinkt, och dessutom hade jag hotat att döda honom, om jag kom
på honom med något sådant.
Bild ur The Junior Lecturers Series producerad av W. Butcher & Sons, London (1870-1906)
Efter så blodiga exempel ur litteraturen blir
man lite sugen på en bif Tatar - eller råbiff, som vi
säger i Sverige. Förr skulle råbiffen skrapas med vass
kniv. Det gick då åt cirka ett och ett halvt kilo
nötinnanlår för att få fram 1/2 kilo
råbiff. Besökte man en mycket fin restaurang så var
biffen gjord av skrapad oxfilé. Idag mal vi köttet och ur
smaksynpunkt finns ingen skillnad mellan skrapad och mald råbiff
- trots att många ”försttåsigpåare”
hävdar att skrapat kött är det enda rätta
sättet att tillreda en ”bif tatar”.
Råbiff med tillbehör
(4 port)
500 g fint malet nöttkött av innanlår
4 äggulor
4 msk kapris
4 msk fint hackad ättiksinlagd rödbeta
4 msk hackad gul lök
4 msk hackad röd lök
Salt
Svartpeppar
Låt din lokale slaktare mala köttet minst två
gånger. Kan han sitt yrke så gör han det tre
gånger när du talar om att du skall ha det till
råbiff. Forma köttet till fyra biffar och lägg upp dem
på en tallrik. Gör en grop i mitten. Knäck äggen
och skilj ifrån äggvitan. Låt varje äggula vara
kvar i en skalhalva och ställ dem i gropen du gjort på
råbiffen. Garnera med de övriga tillbehören och
ställ fram både salt och pepparkvarn på bordet.
Servera med ett gott bittert öl och en i spetsglas väl
kryddad snaps.
Lite spännande är att det dök upp
kannibaler i Defoes härliga roman Robinson Crusoe. Ordet kannibal
kommer nämligen från ordet caribe,
som betyder stora starka män. Begreppet är spanskt då
man var övertygad på 1500-talet om att
”indianerna” på de Västindiska och fullkomligt
”karibiska” öarna var människoätare.
copyright o saemund 2005
