Kanel, Cinnamomum zeylanicum, en barkkrydda som idag, i Skandinavien, oftast används i bakverk.
Namnet kanel kommer från latinets cana,
som betyder rör eller kanal och man får hålla med om
att kanelstänger är rörformade. Den första
skriftliga notisen om kanel gjordes i Kina för snart 5.000
år sedan. Då kallades den kwei.
Den finns nämnd på flera ställen i
Bibeln och första gången är i 2:a Mosebok 30:23.
Tag dig och kryddor av yppersta slag:
Fem hundra sikler myrradropp,
Hälften så mycket kanel av finaste slag.
Att den nämns i 2:a Mosebok tyder på att
kanel var en känd krydda i Egypten och Mellanöstern redan ett
par tusen år före Kristus. Men ursprungligen anses den komma
från Ceylon och där har den en mycket lång historia
som vardagskrydda. Men osvuret är bäst. Under
tertiärtiden, för sisådär 50 miljoner år
sedan, växte det kanelträd i större delen av Europa och
i Skandinavien så långt upp som i Småland.
Kanel, plansch ur Materia Medica and Pharmacognosy, av dr David Culbreth (1927).
I Kina har kanel använts som läkemedel i
över 4000 år och i Papyros Ebers (1500 f.Kr) står
kanel beskriven i flera utvärtes salvor. Men ingen visste var den
kom ifrån. Det var en hemlighet som de arabiska
köpmännen höll ytterst hemlig. Och det gjorde man
rätt i då kanelhandeln genererade enorma övervinster.
Det finns ekonomiska historiker som menar att den arbiska
kulturutvecklingen och blomstrande ekonomi till stor del baserades
på den lukrativa kanelhandeln, som man hade monopol på fram
till början av 1500-talet när porutgiserna ockuperade Ceylon.
Man berättade också historier om hur den
plockades, bland annat återberättar den grekiske historikern
Herodotos (400 f.Kr) att kanelen plockades av fåglar. Men det fanns många fler sägner, som tagna ur tusen och en natt.
I Grekland använde man den på 400-talet
f.Kr. som vinkrydda – vilket kanske behövdes. Romarna
använde den också gärna i vinet, trots att den var
mycket dyr. Seden att krydda vin med kanel fördes sedan vidare av
romarna till germanerna och än idag finns detta fenomen kvar uppe
i vår höga nord – julglöggen kryddas med kanel.
Kejsar Nero
(37-68) som gjort sig känd för eftervärlden, som en
älskare av höga lågor och svartbrända ruiner
gjorde ett likbål för sin hustru Poppaea Sabina, som saknar motstycke i historien. Han mördade sin första hustru Octavia
och enligt flera källor dog hans andra fru Poppaea av att han
sparkat henne besinningslöst i magen. Han lär ha ångrat
sig djup och som bot fick hon det dyrbaraste likbålet i antika
Roms historia – hela årets kanelleverans till romarriket
fick bli det brännbara materialet i begravningsbålet. Detta
under en tid då det påstås att kanel var lika
värdefullt per viktenhet som guld.
Efter romarrikets undergång försvann
marknadens intresse för dyrbara importerade kryddor under
lång tid. Det är först när saraceerna ockuperar
delar av norra medelhavsområdet som kanel börjar
återinföras som krydda – mest för att maskera
smaken av härsket kött. Efter att Marco Polo och hans
efterföljare återupprättade handelsförbindelserna
med Östern började de rika i Europa åter importera
avsevärda mängder med kanel. På franska heter kryddan canelle eller cannellier de Ceylán och på engelska cinnamon
vilka bägge verkar vara begrepp som bildas under denna tid. Den
var dock för dyr för andra än de allra rikaste och det
är först i samband med de stora sjöäventyren i
”spansk-portugisisk” regi, när till exempel
kryddöarna upptäcks under Fernando Magellans expedition, som kryddan börjar bli någorlunda prisvärd.
Andra nationer kopierar de stora upptäckterna
och söker också efter en ny sjöbaserad kryddväg.
Men det är först när holländarna bildar kolonier i
Indonesien och på Ceylon som priserna på kanel faller och
det blir en allmän krydda till rimligt pris i Europa – dock
upprepar sig historien. Det finns historiker som påstår att
välståndet i det Holländska Ostindiska kompaniet enbart
är baserat på de övervinster och den allt större
produktion man gjorde av kanel.
Holländarna insåg också att det fanns en enorm marknad
för denna krydda och startade stora planteringar av kanelträd
både på Ceylon och andra av sina kolonier.
Då kryddor alltid varit dyra har de
också förfalskats eller snarare blandats ut med likartade
produkter – vilket inte är ovanligt ens idag när det
gäller kanel och saffran. Charles Emil Hagdahl beskriver hur man
undviker att köpa sekunda produkter i mitten av 1800-talet.
Kanel räknas äfven till milda
kryddor och har vissa medicinska egenskaper, hvarför den
äfven användes för dylika ändamål. Den
bästa kanelen växer på Ceylon och skördas af
mycket unga telningar med tunn bark, som hoprullas hvar för sig,
en och en, då deremot de sämre sorterna och af helt andra
trädslag hafva tjockare bark, hvaraf flera stycken rullas i
hvarandra, och detta utgör ett godt igennkänningstecken.
Idag lever bruket att använda kanel, som krydda
i västerländsk matlagningen i princip bara kvar i
två stora europeiska länder – England och Spanien.
I Skandinavien är den mest en brödkrydda och dessutom
oundgänglig i många familjer när det serveras
risgrynsgröt.
