Kafferep, låter som om det är en lina flätad av kaffebuskens bark – men det är det inte.

    Etymologen Elias Wessén skriver: Kafferep”Kafferep: känt från omkring 1850 med skämtsam användning.” Han anser att uttryckets ursprung är utan förklaring. De flesta av oss har hört talas om kafferep och det var vanligt i min barndom att det hölls små kaffekalas där endast damer var inbjudna. En slags motsvarighet till männens möten i Lions club eller Rotary. Med stor sannolikhet avhandlades precis lika viktiga ting på kafferepet som i herrklubbarna – även om det gjordes med andra metoder. Jag har själv under många år jobbat i en kvinnodominerad del av arbetsmarknaden – det har alltid förundrat mig, vid de arbetsplatsmöten vi haft att det bara var vi män som aldrig förstod vilka beslut som togs. Dessutom verkar kvinnor kunna både sticka, virka, dricka kaffe och prata i munnen på varandra och ändå kunna komma ihåg vad alla sagt under mötet. Det kanske inte är så konstigt att moderna företag helst vill ha kvinnor på poster som handlar om koordination!

    I Mathistorisk uppslagsbok (1999), påpekar Jan-Öjvind Swahn att ordets ursprung är oklart, men han nämner en hypotes som Christina Gorcdin har lancerat i sin seminarieuppsats, Kaffebjudning – ett sätt att umgås (1988) – att det under 1800-talet var vanligt att riva (repa) tyg, bland annat linne till bandagematerial åt militären, medan man drack kaffe. En förklaring så god som någon annan. När vi säger rep idag så menar vi oftast en lina eller en bit tågvirke. Det fornordiska reip betyder dock strimla eller remsa.

    Den mest fantastiska historia som finns om kafferep kan man hitta i Fritiof Nilsson Piratens enastående roman Bock i Örtagård (1934).

Då Gottorpskusken, som, passat eftermiddagståget vid stationen med landån, kommit hem med rapport att patronen ej varit med tåget, slöt man sig på Gottorp till att patronen ej vore att vänta förrän tidigast med niotåget på kvällen, sista tåget som det kallades. Kanske skulle han rentav ej komma förrän dagen därpå. Det hade hänt förr att han legat över i Malmö efter veckomarknaden. Och med anledning av den frist som sålunda yppades hade fru Esping ställt till kafferep i köket för köksan och pigorna.

Fru Esping hade det svårt. Liten och mager var hon, grånad i förtid. Händerna voro röda och spruckna av grovgöra. Hon hölls som piga i eget hus vilket är värre än att vara trälstadd. Ibland försökte hon hålla huvudet högt bland pigor som sågo ned på henne, pigor som visste att hon för att få osaltat smör måste smyga sig till det innan hon saltade tinan åt tjänstefolket.

Hon hyste en namnlös skräck för Esping, som tyranniserade henne. Hon måste niga för honom och kalla honom patron. Det var dock inte det värsta: hon tyranniserades dessutom av guvernanten, som hon tvangs att passa upp på. Och guvernantens funktion i huset var inte hemlighet för någon. Hon hade inte valts efter lärdomsbetyg utan sökt plats på fotografi och antagits efter okulär besiktning av Esping själv. Hennes blotta närvaro i huset måste ha varit en förödmjukelse för husets fru. Medan guvernanten prålade i stadssydda, fina kläder gick fru Esping omkring i trådslitna klänningar. Då guvernanten steg upp på morgonen för att sätta sig till dukat frukostbord hade fru Esping redan fem timmars gärning bakom sig, hade väckt pigorna, mätt upp husbehovsmjölken, vägt upp sockret till morgonmålet i folkstugan.  

Biografaffisch (1958), där Edvin Adolphson spelade patron Esping, regi av Gösta Folke.

Slit, släp och förtryck hade med åren gjort fru Esping litet larvig. Nu njöt hon exempelvis av att i sitt eget kök spela värdinna och patronessa för pigorna. Hon hade lagt vit duk på köksbordet och dristat sig taga ned i köket, som låg i källarvåningen, den bronserade bordlampan från kabinettet. På det sättet blev det riktigt hemtrevligt där nere. Lampans gula sken lyste upp det stora, kalla rummet, som hade golv och väggar av gråsten, kaffedoften spred sig från kopparkitteln över spiselelden.

En av pigorna serverade kaffet, som dracks på bit. Fru Esping bjöd och trugade. Och hennes gäster läto sig väl smaka, ty kaffet var kokt på bönor och ej på cikoria och tre sorters småbröd fanns det på bordet.

Frun hade gjort sig fin till bjudningen och satt på sig en silverbrosch med en stor grön glasbit i, som hon lyckats komma över då guvernanten kastat undan den. Det billiga smycket var så iögonfallande mot det lappade, svarta bluslivet att köksan ej kunde undgå att uttala sin beundran över det. Hon måste till och med känna på broschen och vrida den så att lampljuset rätt speglades i glasbiten. Och frun blev så glad över den lycka hon gjorde med broschen att hon i förtroende måste tala om för sitt tjänstefolk att broschen den hade hon fått av patronen, som köpt den åt henne i Malmö veckan innan. Men pigorna, som sett broschen på guvernantens bröst, logo i mjugg och knuffade varann i sidan.

Medan den frugala kaffefesten pågick i köket satt guvernanten uppe på kontoret och lade patiens. Hon hade tagit på sig morgontofflor av röd filt, befallt en stor brasa i kakelugnen och hade det ombonat och skönt där uppe. Hon var en vulgär skönhet mellan trettio och fyrtio år, lång och välväxt och ej alltför grov. Hennes mörkbruna hår var brännkryllat, de bleka kinderna voro en aning slappa, de tjocka läpparna (för den tiden) misstänkt röda. Men hennes mörka, långa ögonfransar voro verkligen vackra. Och brösten, som svällde yppigt över den snörda midjan, voro någonting för en kraftkarl som Esping som ville få händerna fulla när han tog i kvinnfolk.

Bäst guvernanten grubblade över en sjustjärna, som höll på att gå upp, och bäst man i köket höll på med tretåren gåvo bandhundarna skall ute på gården. Och de lösa hundarna togo upp skallet, föllo i drev och jagade över gårdsplanen bort mot allén.

Vid hundskallet for fru Esping förskräckt upp frän bordet och skyndade till det låga fönstret åt gårdssidan, där hon med händerna sökte skärma av ljuset inifrån för att kunna se ut. Mörkret över gården var emellertid ogenomträngligt och ingenting kunde hon se. Men då hundarnas skall plötsligt övergick i gläfs och undertryckt tjut visste. hon att husbonden kommit och nu blev det fart i köket. Bordlampan släcktes och en piga sprang upp i kabinettet med den. Bordet röjdes och kaffegrejorna stuvades hjälpligt undan i skåp och skafferi. Disken välvde man en balja över. Så skyndade tjänarna att få något skenbart nyttigt för händer var och en på sitt håll. Själv tände fru Esping en stallykta, smög ut bakvägen och tog sig ärende åt hönshuset till. Ty hon fruktade husgång och undersökning med anledning av den rika illumineringen i köket, som nog stuckit Esping i ögonen.

Man kan undra var Fritiof Nilsson Piraten hittade stoff till denna berättelse, som innehåller allt det en god historia kräver. Fast förtryckta hustrur fanns det säkert gott om under hans uppväxt och att placera en av dem i godsägarmiljö är genialt. Nu klarade sig fru Esping undan med bara förskräckelsen efter sitt frivola kafferep. Men hon imponerar stort på sin make den dag han som nybliven kyrkvärd för första gången går med kollekthåven i kyrkan.

Men det är en helt annan historia.

tillbaka till indexsida

vidare till havtorn

copyright o. saemund 2007