Havtorn, Hippopaë rhamnoides, en tornig buske eller snarare ett litet träd som växer strandnära och som etablerades redan när inlandsisen drog sig tillbaka. Den som är lycklig nog att ha ett havtornsbuskage på sin strandtomt kan både göra saft och sylt på bären – men framförallt kan de omvandlas till ett riktigt stiligt kryddat brännvin.

        Enligt gamla fornnordiska legender var havtorn en magisk växt och ursprunget till den uppskattade bärnstenen. Det är lätt att förstå då bären har samma guldgula färg som den bärnsten som sköljs upp på stranden vid buskens fötter. Havtornbäret har också kallats änglars och sjöjungfrurs tårar. Med stor sannolikhet var havtorn, med sina olivbladgröna löv och gula bär, en av de lågväxta träd som renarna betade för tiotusen år sedan på den ”skandinaviska tundran”.

Havtorn, illustration ur Nordens Flora (1901-1905)

    Havtorn har samma namn på svenska och danska – fast danskarna verkar ha fler dialektala namn, till exempel klintepil, klittorn, havtidse och sandtidse. I Norge kallas den tindved, i Finland har den också ett ”tornigt” namn och kallas tyrni, engelsmännen säger sea-buckthorn och tyskarna kallar den Sanddorn. Det latinska namnet bygger på hippo som betyder häst och faos som betyder ljus och artnamnet rhamnoides betyder att den liknar getaplar som också är torniga och svåra att forcera. Den första fynduppgiften i svenska litteraturen står Anders Celcius (1701-1744) för som beskriver den 1732. Det kan tyckas märkligt att det är en astronom som beskriver en växt men då den vackra havtornen oftast växer vid stranden gör den undantag i Uppland och gläder både nutida astronomer och vanligt folk i Upplands inland. Den blommar tidigt på kala grenar och pryder då stort. Denna effekt har gjort att man under lång tid använt den som prydnadsväxt i trädgårdar. Anders Jahan Retzius skriver i sin Försök til en Flora Oeconomica Sveciae (1806):

        Den kryper starkt med sina rötter, och slår ikring de större stammar många rotskott, som hindra at nyttja den til häckar i Trädgårdar, hwilka annars skulle blifwa rätt wackra, och nyttiga för dess styfwa piggar.

        Men störst underverk gör den på sandstränder med klitter. Det är i denna miljö den hör hemma och där är dess rotsystem en viktig motkraft mot vinden och vågornas erosionsförmåga. I Skandinavien finns flest sandklitter utefter Jyllands västkust och det är också där som havtorn är lättast att finna. En septemberpromenad utefter en till synes oändlig sandstrand med ett brusande västerhav som rytmiskt låter våg efter våg skölja in - flankerad av vindpinade klitter – ger stor möjlighet att plocka de vackra bären. Precis som slån är det en uppgift som kräver sin man – taggarna är infernaliska och har en förmåga att tränga igenom flera lager tyg. Den danske arkeologen Peter Vilhelm Glob (1911-1985) har i en av sina böcker, Globs Brændevinsbog (1972), som är nordens vackraste och mest välskrivna bok om snapskryddning, skrivit ett fullkomligt ode till havtornen och dess bär. Här följer ett kort utdrag:

        Det er mange dyr, der om efteråret søger havtorn-bærrenes c-vitamin-holdige kraft. Da jeg sidst plukkede bærrene, lidt sent måske, var der så mange mariehøns (sv. nyckelpiga) på dem, at det var vanskeligt at undgå at få dem med i flasken, hvor de ville have ødelagt smagen. Havtorn søges også af krager i hundretal, så klitterne kan være helt blåfarvede af deras guano, fortæller strndfogden P.C. Dahl i Bjerregaard på Holmslands Klit i en indberetning til Nationalmuseet. Han nævner tillige, at man på gården syntes, at agerhøns, som holdt til på markerne, smagte bedre end dem fra klitterne, der spiste de gule bær og fick en særegen smag. De blev derfor solgt i byen, men han tilføjer, at disse agerhøns ved kyndig behandling kunne serveres som en udsøgt steg.

        De vackra gula bären med dragning åt orange har en kraftig citronliknande syra och passar bra till att krydda snapsen med.

Bärnstensdroppar - havtornssnaps

        Plocka några deciliter bär och häll på brännvin som sedan för stå minst två månader under lock. Sedan silas essensen och får sedimentera innan den tappas om och blandas förslagsvis 1:8 med vanligt okryddat brännvin. Det är en snaps som passar gott till fiskrätter.

 
        Retzius skriver:

        När Bären äro mogna, äro de gula, men som de gemenligen sitta qwar öfwer wintern, blifwa de af frosten rödlätta, och förlora tillika af sin sträfwa syra liksom Slån. Fiskare i Norra Finland koka då af dem et Mos, hwilket de njuta till fisk, och deraf kallar Ålänningen dem Finnbär.

        Den som vill bjuda sina gäster på något riktigt annorlunda skall någon gång prova att bjuda på kokt torsk med färska klasar av havtornbär som garnityr. Det blir till en fantastisk god och maritimt inspirerad rätt. Dessutom blir den skön för ögat!

tillbaka till indexsida  

vidare till marulk 

copyright o. saemund 2007