Ingefära, Zinigiber officinale,  en rot som odlats så länge att dess vilda ursprung har gått förlorat. Den hör hemma i Asiens tropiska områden och namnets ursprung lär var sankrits sringavera, som betyder hornrot.

    I många länder är ingefära en av de allra viktigaste i kryddarsenalen. Ingefära lär också ha använts av hästhandlare som ville få en nedkörd fåle att verka pigg och rask. Man stoppade helt enkelt upp en ingefärarot ”under svansen” som ett slags ”stolpiller.” Den kryddan var hästen knappast van vid att inta på det sättet, höjde omedelbart svansen och började också energifullt att röra sig trippande.
    Ingefära är nära släkt med gurkmeja och kardemumma.

 Ingefära

Kruka med syltad ingefära och frukt på bord (1890), skiss, Paul Cézanne.

    Ingefära finns beskriven som läkemedelsväxt redan 3000 år f.Kr. i kinesiska läkeböcker. Det finns ett kinesiskt talesätt som låter som följer:

Om man äter ett stycke ingefära varje morgon, får apotekaren dö av hunger.

     Grekerna lär ha kryddat söta kakor med ingefärarot – kanske en slags antik variant av vår nutida pepparkaka.
    Under romartiden var man förtjust i ingefära, men den var dyr. Den kostade femton gånger mer än svartpeppar - tolv denari per kilo. Nu var  det egentligen inte en prisfråga, som var beroende på råvaru- och fraktpriset utan ingefäran var så populär i Rom och importerades i så stor volym att de romerska ledarna belade den med importavgifter.
    All ingefära som lastades på skepp i Alexandria med destinationen Ostia - Roms hamnstad - fick betala dryga ”införselavgifter” som sedan höjde priset radikalt bland marknadsstånden. Samma fenomen upplever vi för många varor än idag - till exempel att råvarupriset bara är en liten del av vårt bensinpris.
    Plinius d.ä. protesterade högljudt över att ingefärapriset hölls upp på konstgjort sätt. Men inte ens Plinius visste var ingefäran kom från. Det enda man visste var att den kom med skepp över Röda havet och man antog därför att den var arabisk.

 
Ingefära koehlers medizinal pflanzen

Ingefära, planch ur, Köhlers Medizinal Pflanzen 1885
 
    Efter romarrikets fall gick den europeiska konsumtionen av ingefära ned drastiskt. Bara i de sydligaste delarna av Italien behöll den sin popularitet. Om en syditalienare beskriver en kryddstark rätt säger han bara att den är het. Han behöver inte nämna att den innehåller ingefära - det vet alla redan.
    Om man fortsatte att importera - det vill säga smuggla in -  ingefära i just detta område eller om den kom som påverkan en andra gång när Saraceerna  behärskade området träter de lärde om. Personligen tror jag att ingefära levde kvar i den syditalienska kulturen ända sedan romartid. Stor del av det syditalienska köket var på den tiden helt baserad på vegetabilier och det är ju inte helt otroligt att man till och med lärde sig att odla en variant av den kryddiga roten.
    Att alla ”orientaliska” kryddor var dyra när de kom till Europa beskriver bland många andra Marco Polo, som förtjust skriver när han stöter på ingefära i Kina: ”att man för en ventiziansk styver kan köpa 20 kilo färsk ingefära av bästa kvalitet”.
    Marco Polo kom från ett handelshus och han insåg förstås med glädje de enorma vinster hans familj kunde göra om de kunde göra en direktimport. Lite längre fram finner han ingefära till halva priset vilket får honom att bli nästan extatisk.
    Under medeltiden öppnades åter den handel med kryddor som romarna varit noga med att utveckla och ingefära blev åter en vanlig krydda. I flera länder utvecklades dock en alltmer förfinad smak och att dränka all smaker i ett övermått av ingefära föll ur mode. Det är egentligen bara i England och Syditalien som man fortfarande kan finna samma faiblesse för het ingefärekryddning i stuvningar och gryträtter. Men i Sverige har vi också kvar ett medeltida arv - vad vore våra julpepparkakor utan ett par rejäla nypor finmald ingefära.
    Till Sverige kom ingefäran under tidig medeltid, men då mest som en ”piffig” krydda för stormän och kungar. Den användes också som profylax mot digerdöden – för de som hade råd att köpa den dyrbara medicinen. När det hölls gravöl för lagman Birger Persson, den heliga Birgittas fader, (1328) gick det åt en hel del exotiska kryddor, bland annat 1,7 kilo ingefära! Gustav Wasa hade sin kryddkammare välfylld med den dyra ingefäran. Men frågan är om det var äkta ingefära som det svenska hovet importerade. På denna tid, precis som nu, fuskades det stort bland kryddkrämarna och det verkar snarast varit en sport att blanda upp kryddorna med andra produkter som gav volym. I Lödöse, som på medeltiden var en viktig svensk införselhamn, klagades det till stadsmakterna över den dåliga kontrollorganisationen för kryddor.
Färgad ingefära, saffran, nejlikor och andra kryddor, därutav människorna titt och ofta svåra, långvariga och oförvinnerliga sjukdomar efterföljer.

    Klagomålet var säkert sant. Vi äger samma fenomen idag – även om det blir alltmer sällan som giftiga substitut, utan snarare blad och stjälkar som tillsättes för att ge volym till en dyr krydda.
    På 1700-talet hade ingefäran fått starkt fotfäste i Skandinavien vilket kan beskrivas med Carl Michael Bellmans fantastiska Fredmans Epistel N:o 43, som startar med en strof alla svenskar älskar: ”Värm mer Öl och Bröd”. Här kommer en ingefäravers ur epistel 43 med undertexten: Til Ulla Vinblad skrifven vid et ömt tillfälle.

Rhenskt Vin, Mjölk och Mjöd,
Mer Ölost-Vassla, kära!
Mer Socker, Ingefära,
Alt hvad skönt hon vil begära.
 
Min husgud, Dr Charles Emil Hagdahl, behandlar ingefära mycket kort i sin bok Kok-konsten (1879).

Ingefära, mindre stark än peppar, ehuru särdeles värmande, användes derför till och med i medicinen såsom medel mot frossa, magåkommor m.m.

    Hagdahl har sedan fem märkliga recept där ingefära är huvudsaken. Ett av dem heter Ingefärskräm, som jag inte kan undanhålla de läsare som vill äta en dessert som är profylaktisk mot digerdöden. Jag har själv prövat den och den var inte så dum. Digerdöden har hållit sig borta sedan dess.

Ingefärskräm. Cremé au gingembre.

½ timme, för 6 personer. – 6 äggulor, 80 cl. Grädde, 150 gr. Syltad ingefära, 3 matskedar af ingefärans sockerlag, 65 gr. Socker, 30 gr. gelatin.

Äggulorna vispas väl, blandas med grädden, den fint skurna ingefäran, dess sockerlag och sockret; röres övfer sakta eld 10 á 12 minuter utan att få koka. Aflyftes då krämen tjocknat, blandas med det upplösta silade gelatinet under fortsatt vispning tills krämen kallnat. Upphälles i kristallskål, garneras med syltad ingefära eller kanderade frukter.
Kan äfven hällas i form, som ställes på is 2 à 3 timmar, men blir då nästan för hård.

    Engelsmännen, som sällan dragit sig för utmaningar, har lyckats marknadsföra en läskedryck med ingefära över hela världen - ”Ginger Ale”, som i Sverige och där norr om Dalälven är en uppskattad ”utblandare” av en hemgjord produkt man sällan pratar högt om men som serveras i höga grogglas och gärna med is.
    Skottarna använder sig gärna av en kraftig andel ingefära i sina lokala varianter av Coke eller Pepsi cola, vilket fick en av mina döttrar att för evigt sluta dricka någon coladryck överhuvudtaget. Hon gick över till en annan multinationell produkt - Fanta!   
    Engelsmännen tog med sig bruket att använda ingefära när de koloniserade Amerika. Reminiscenser från den tiden är förstås småkakor med ”ginger” och en fullkomligt vidrig ingefäraglass som amerikanarna är ensamma om att älska.
De spanska kolonisatörerna spred också odlingen över världen och den största exportören av ingefära är idag de västindiska öarna.  
   


tillbaka till indexsida        tillbaka till kryddade historier


copyright o.saemund 2005
Hosted by www.Geocities.ws

1