grogg

Grogg - enligt uppslagsverken är det en bllandning av whisky, konjak, gin, vermouth eller dylikt med kolsyrat vatten, sockerdricka etc. I Sverige serveras den kall. I utlandet motsvaras grogg av svensk toddy. Benämningen kommer efter den engelske amiralen Sir Edward Vernon (1684-1757), som var den förste som spädde ut manskapets romransoner med vatten.

Ursprunget till namnet grogg är troligen baserat på amiralens öknamn ”Old Grog.” Han hade nämligen en varm hårdvädersrock gjord av grogram ett material som gjordes av ylle, silke och mohair. Både ylle och mohair har ju unika värmehållande egenskaper även när de är fuktiga. Det kunde säkert behövas då en stor del av de engelska sjömilitära krafterna användes för att blockera franska hamnar året runt. Det var säkert en både kall och tuff tillvaro. Ofta stormade det så mycket att det kunde gå någon vecka innan det blev en period med bättre väder, som gav möjlighet att elda i spisen och servera manskapet varm mat. Och någon centralvärme fanns det inte på skeppen - inte ens i amiralens kajuta.

Amiral Sir Edward Vernon (cirka 1750), Francis Hayman

    I Gastronomisk Kalender 1994 finns en liten blänkare om Sir Edward Vernon som anfader till begreppet grogg. Det står inte vilka källor redaktören använt för texten men delar av den är direkt felaktiga - snarast romantiska.

    År 1740 började den engelske amiralen Sir Edward Vernon att spä ut sina törstiga mannars romranson med vatten, i akt och mening att få besättningen att segla istället för att supa och slåss, vilket var den populäraste sysselsättningen ombord. Experimentet lyckades, besättningen blev avsevärt nyktrare.

     Av flera skäl kan man nog dra slutsatsen att författaren var mer gastronomiskt beläst än sjöhistoriskt.
    Ordet rhum kommer visserligen med stor sannolikhet från ett devonshiredialektalt ord, Rumbullion, som betyder vilt tumult. Den som tror att det var ett vilt tumult på den engelska flottans fartyg misstar sig dock. Knappast någonstans, i det militära maskineriet, var disciplinen så hård som i flottan. Att sjömännen och marinsoldaterna skulle slåss är en sak - men aldrig med varandra. Att experimentet lyckades och besättningen blev avsevärt nyktrare är nog en romantisk bild, som inte stämmer med verkligheten. Sprit blir ju inte mindre verksam om den späds med vatten så länge som den totala volymen av rom är konstant. Det finns säkert bättre förklaringar varför den gamle sjöbussen spädde romen med vatten.
    En uppenbar är att vattenkvaliteten ombord var så låg att ingen av oss moderna västerlänningar skulle kunna tänka oss att dricka den. Inte nog med att den luktade illa; det växte diverse småkryp och alger i den - mest liknade den redan efter någon månad det vatten man kan hitta i en göl under svensk högsommar.
    Och smakade troligen värre.
    Tunnorna var dessutom stuvade lågt för att förbättra seglingsegenskaperna och därmed blev vattnet ofta blandat med bräckt slagvatten. Det amiral Vernon gjorde var snillrikt. Han blandade vatten i romransonen.
    Ett vatten vars låga kvalitet kunde utlösa myteri.
    Få av sjömännen ville bli utan sin dagliga romranson och därmed gick vattnet ned. Det fanns flera orsaker till att man inom flottan - inte bara den engelska - serverade sprit till manskapet två gånger per dygn. En var att många av sjömännen var ”pressade.” Det vill säga att de var hårdhänt tvingade av kronan eller dess företrädare på orten att skriva på kontrakt för en tjänstgöringsperiod. Många av de som pressgäng, utsända från skepp som kommit i hamn med behov av nytt manskap, lätt kunde få tag på, var de som låg utsupna under grova ekbord i de mest tarvliga hamnsyltorna. Detta var inte precis några elitsoldater utan kördrängar från landet, tiggare, nedsupna sjömän och sinnesslöa. Då flertalet av dessa, precis som svensk befolkning under 1700-talet, vant sin kropp med ett par supar redan i gryningen för att sedan fylla på i lagom takt under arbetsdagen så hade det inneburit katastrof om inte flottan portionerat ut lagom ransoner av sprit dagligen till sin besättning. Det var nästan en farligare situation att bli av med romförrådet än krutet för ett krigsskepp under den tiden.
    Om spriten tog slut så skulle skeppets manöverförmåga allvarligt påverkas av en våg av psykotiska sjömän, som genomled delirium tremens - ett tillstånd som missbrukare kann råka ut för när de inte längre får tillförsel av sitt berusningsmedel.
    En annan orsak till att spritransoner delades ut dagligen var utifrån ett näringsfysiologiskt perspektiv. En sjöman på ett seglande örlogsfartyg gjorde troligen av med minst 7.000 kalorier per dygn. Det finns beräkningar, som pekar på, att cirka hälften av dessa nödvändiga kalorier utgjordes av alkohol på ett engelskt marinfartyg. På land kunde arbetaren få sitt ”överbehov” av kalorier tillgodosett av flott och ister. Till sjöss med månader och ibland år utan att kunna förnya förråden var det svårt att tvinga i manskapet härsket - eller snarare ruttet - fett. Alkoholen spelade därmed en viktig roll för att besättningen inte helt simpelt skulle svälta ihjäl.
    Grogg som begrepp i Sverige har knappast några långa och ståtliga anor. Med stor sannolikhet är det ett överklassfenomen, som idag har omvänd status.
Tekniken att destillera sprit var så usel ända in i modern tid att ingen ville späda sin sprit med vatten - då en mängd finkeloljor omedelbart fälldes ut och drycken fick samma oaptitliga utseende som ett glas rutten mjölk. Det krävdes högre teknik för att få fram destillat, som inte flockade sig när man spädde det.
Folklivsforskaren professor och sedemera chef för SVT:s kulturavdelning Mats Rehnberg (1915-1984), som skrivit den ljuvliga boken ”Sverige i fest och glädje”, låter författarinnan Marika Stiernstedt beskriva sin egen herrgårdsmiljö på slutet av 1800-talet:

Frånsett på sina håll romtoddy till gamlingar, var punschen ensam härskare.

    Det är troligen först när husbehovsbränningen försvinner och industriteknik införs och det sedvanliga berusningsmedlet - svenskt brännvin - blir till 10, 20 eller 30 dubbelt renat, som det börjar löna sig att göra grogg av inhemsk produkt. Innan dess hade troligen bara aristokratin haft kapital nog att dricka importerade drycker av sådan kvalitet att de gick att späda med vatten.
    Jag har inte hittat någon som publicerat ”groggens utvecklingshistoria i Sverige”, men det handlar nog mer om min brist som informatiker än att ämnesområdet passerat förbi utan djup forskning.
    Min egen favorithypotes är att vi egentligen inte hade varken samhällstruktur eller rent fysiologiska behov för groggblandande i Sverige. I det brittiska samväldet där kolonisatörerna och dess tjänstemän svettades utan att utföra något som helst kroppsligt arbete, fanns det däremot ett stort behov av att späda ut sin gin med tonic, vilket dessutom motverkade malaria.
    Hade man inte spätt ut spriten med lemonad så hade effekterna blivit katastrofala då sprit inte bara är en centralstimulerande drog utan också ett effektivt diureticum. Risken för dehydrering, på företrädesvis holländska och brittiska kolonier, kan ha varit upptakten för vårt moderna groggbegrepp.
    Seden kan sedan ha förts över till borgerskapet i Sverige och precis som whiskyn var en ny innedryck i början på seklet fick vi ett nytt mode - groggdrickandet - på köpet.
    Att groggdrickandet var etablerat i början av seklet beskriver Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972):

    En god timme härskade påfågelsteorin obestridd.
    Den kullkastades av latindocenten Charles Smith, som mellan två lektioner kom rusande in för att få sig en grogg. Smith var en man vars praktiska förstånd inte förvillats av romerska skalder. Han uppdagade genast en halv vatten på Toms bord, slog sig ner och beställde:
    En whisky! Vattnet räcker, ser jag.

    Det är troligt att det går att spåra groggens betydelse som sällskapsdryck i Sverige, genom att följa orderingången av grogglas hos glasindustrin. Till skillnad från brännvin; kryddat eller finkelt, krävdes glas, som kunde härbärgera minst fyra gånger så stor volym. Glasen skulle tydligen också vara greppvänliga, de flesta jag sett har en bukig form. Groggdrickandet bland gulaschbaroner och häradshövdingar fördes så småningom över till en stor del av befolkningen. Och där lever den kvar, dock utan grogglas i kristall med värdens signatur ingraverad.
    Det finns trakter i vårt avlånga land där groggvirke är en vara, som omhuldas svartsjukt, då den måste inhandlas i affär!
    En tveksam utveckling är att Systembolaget, sedan några år, börjat försälja ”grogg” på flaska. Dessa så kallade ”lättdrinkar”, har blivit ett förstahandsalternativ för ungdomar, som vill berusa sig på något, som inte har den allra minsta spritsmak.
    Då har vi hamnat långt från Sir Edward Vernons geniala idé att späda skämt vatten med rom, de brittiska tjänstemännen i Indien, som spädde sin gin med malariadämpande tonic water, för att uppnå en vettig vätskebalans och våra förfäder, som var av sådan samhällsklass att de hellre släckte sin törst med en rejäl grogg av whisky och sodavatten än en halva öl.
    Albert Engström har dock dem mest klassiska definitionen på grogg:

Fyll ett grogglas till brädden med brännvin. Ställ ut det på fönsterblecket och låt daggen falla däruti.
Det är en grogg.

Hosted by www.Geocities.ws