Grodlår,
en märklig delikatess. Redan på fornegyptisk tid
ansågs de som en förnämlig råvara. Man kan
också väl föreställa sig att Nilens dalgång,
där markerna ofta översvämmades, gav en god
levnadsmiljö för just grodor.
Idag är det i Italien och södra Frankrike,
som de är mest kulinariskt uppskattade. Den amerikanske
författaren Euelle Gibbons, som var expert på ätbara
vilda växter och skrev en hel bok om vild sparris, skriver att
”grodan har något av det finaste kött, en
människa kan äta.”
För den som själv vill fånga sin middag lär det finnas populationer av Rana esculenta,
den ätbara arten, ända upp till Uppland idag. Fast
lättast är nog att köpa sig en burk med konserverade
dito, vilket brukar finnas i välsorterade delikatessbutiker.
Matboksförfattaren Charles Emil Hagdahl har i
sin Kok-konsten (1879) fyra recept baserade på grodor –
inte bara futtiga lår utan hela kroppen. Han skriver
också en trivsam drapa om grodor.
Grodor. Grenouille
Flera slag af grodor finnas, men man använder
endast den ätliga grodan, som lefver i friskt vatten och har en
grönaktig färg med små svarta prickar. I norra Italien
ätas dessa allmänt; de utbjudas på alla torg och
flås i samma ögonblick de säljas med ett enda snitt af
ett instrument, liknande våra ullsaxar, och med en
konstnärlig skicklighet, som kunde anstå ett menskligare
yrke; de kastas derpå i såar eller kar, i hvilka de hoppa
omkring utan hud och under en brännande sol tills det äskade
antalet är fullt, då de inräknas i korgarne, för
att hembäras och stekas i sjudande olja. Om de plågade
djuren kunde skrika, skulle alla köpare springa
därifrån!
I Frankrike och Tyskland användes grodorna
mindre allmänt och i norden högst sällan. Endast
låren begagnas, och häraf göres en consommé med
lika frisk och god smak som den bästa buljong af kalv eller
höns. Ur gastronomisk synpunkt kan man ej finna något
födoämne, som med samma delikatess och renhet i smaken
förenar samma fina muskelväfnad, som grodköttet. Det
är helsosamt, emedan det är både lättsmält
och närande; det bör med lätthet kunna
försökas, emedan det är välsmakande. Hos oss
förekomma de vid Gusum i Östergötland och i Skåne.
Engelsmännen kallade föraktfullt
fransmännen för frog-eaters under de långa och
många krig, som de två nationerna utkämpade. Begreppet
blev sedan förkortat och frog’s blev den gemena beteckningen
på fransmän. Aversionen mot grodätandet höll i sig
– finns säkert fortfarande – men köksgeniet
Escoffier (se sidan) gjorde ett personligt joke utav detta faktum. I
The Horizon Cookbook (1968) finns följande historia.
Och, käre läsare, medge att det är en vacker engelska, trots att den kommer ur en amerikansk publikation.
On one occasion he served the
middle-aged, sybaritic Prince of Wales a creation mysteriously and
invitingly called Cuisses de Nymphes à l’Aurore,
”Nymphs’ Thighs at Dawn.” The future Edward VII
savored it and then learned that what he was eating for the first time
was frogs’ legs.
Det är knappast troligt att amfibier kommer att
bli en stor del av det skandinaviska kosthållet – det skall
till en myckenhet av hälsokostpropaganda för att lansera en
sådan produkt.
Men här kommer ett recept på
grodlår som jag tycker alla matintresserade skall pröva
minst en gång i livet - det smakar faktiskt kyckling!
Groda. Där
finns många varianter av grodor, samt olikheter i storlek,
färg, och beteende. Havsgrodor är monstruösa och de
lämpar sig inte till matlagning. Det gör inte heller
landgrodor. Bara vattenlevande grodor är fina att äta. De
måste fångas i mycket klart, friskt vatten, och skall vara
feta, kötiga, gröna med svarta fläckar.
Under medeltiden fanns det många läkare
som var motståndare till att använda detta kött som
mat. Trots att det är ett vitt kött, som är delikat och
innehåller en gelatinliknande substans som är mindre
fetmande än allt annat kött. Bernard Palissy,
Det svenska ordet groda kommer från lågtyskans krode. På franska heter den grenouille och engelsmännen kallar den frog. Danskarna använder frø,
som egentligen betyder den hoppande, men därmed menar danskarna
också paddor - och de är otäcka när man skall
kyssa dem för att se om de innehåller en förtrollad
prins.
I en av Hasse Alfredsson och Tage Danielssons
revyer, Svea hund (1976), finns en magnifik sketch, där Gösta
Ekman och Hasse Alfredsson, gestaltar Henry Kissinger och Anwar Sadat
och kysser ”rääääliga” grodor som en
uppvisning av den tidens Mellanösternpolitik.
Grodan Boll och Kalle Stropp, tecknad av Nils Egerbrandt.
Men för sådana som mig som växte upp
på 1950-talet med örat mot den stora radion, med sina
värmande radiorör, blev världen helt förändrad
när Thomas Funck började ”broadcasta” (1954) om
sina vänner Grodan Boll, Kalle Stropp och Plåtniklas. Och
denna enmansshow blev en allt större industri – böcker,
serietidningar och film. Där allt från manus, musik och
röster på radiotjänsts mest moderna fyrspåriga
bandspelare var en enda mans produkt.
Tack, Thomas Funck för en barnslig barndom!
