Grand Marnier, en elegant fransk cognac- ört, vanilj och apelsinlikör. Historien bakom likörens skapelse är spännande och inte lika full av ljug som de flesta andra likörfirmor kryddat sin marknadsföring med.

         I den lilla staden Neauphle-le-Chateau, strax bortom Versailles startade Jean-Baptiste Lapostolle ett litet destilleri år 1827. Det var inte speciellt märkvärdigt men den färdiga spriten höll en hyfsad kvalitet och kunderna strömmade till. Ett av Jean-Baptistes barn hette Eugène och eftersom han skulle överta familjens företag sändes han i lära hos andra spritfabrikanter. Det som gjorde starkast intryck på Eugène var dock hans nyfikna besök i Charente och Charente-Maritime - det vi normalt kallar för cognacsdistriktet. Han blev tydligen överväldigad och ”insöp” friskt all tradition och kunskap som fanns i området. Med sig hem till Neauphle-le-Chateau hade han inte bara kunskap utan också några vagnslaster med cognac. Det är då lätt att förmoda att det var nu som den cognacsbaserade Grand Marnier föddes.
        Men så enkelt är det inte.
        Det Eugène gjorde var faktiskt en utveckling av familjeföretaget – han började lagra, blanda och sälja cognac och eau-de vie. Denna del av företaget finns fortfarande kvar och det försäljs ett icke föraktligt antal flaskor med cognac per år, över hela världen, som har kvalitetsmärket Marnier på sin cognacsetikett.

        Men vän av ordning måste nu protestera.
        Vilket är helt riktigt.
        Varför Marnier, han hette väl Lapostolle?
         Jo, det är sant nog. Eugène ägnade större delen av sitt liv åt cognac.
        Men namnet Marnier kräver en mer grundlig förklaring.
        Eugène fick en svärson som både var en dynamisk affärsman och innovatör. Han hette Louise-Alexandre Marnier. År 1880 började han experimentera på fabriken med söta likörblandningar. Några decennier tidigare hade familjen Cointreau blandat samman en likör med bittra apelsinskal, som smaksättare – den gjorde succé under en tid då både välborna damer och deras män gärna avslutade en större middag med något sött och tillika bittert.
        Louise-Alexandre Marnier, ville dock göra en ny produkt.
        Marknaden var redan översvämmad av kopior av den på sent 1800-tal storsäljande Cointreaulikören. Louise valde en ny och helt oprövad råvara – cognac. Med bittra apelsinskal från de karibiska öarna, ett hemligt antal kryddörter, vanilj  och cognac från sin svärfars lager lyckades han komponera en dryck som imponerade.
        På denna tid var det mode att alla likörer fick tillnamnet Petit.
        Det ville inte Louise-Alexandre – tvärtom.
        Han kallade sin dekokt Grand Marnier och det har den fått heta i mer än 120 år!
        Det påstås att Louise-Alexandre blev nära vän med den store restaurangägaren Caesar Ritz och på det sättet kunde marknadsföra sin produkt till samtidens ”jet-set.”
        En viss sanning finns det nog i det.
        Inte minst florerar det en mängd historier om hur Creppes Suzette tillagades första gången. I en del av dem används Grand Marnier istället för Cognac.
        1921, blomstrade affärerna och då köpte Louise-Alexandre ett slott i Charente med lokaliteter som kunde användas för att cognac långsamt kunde mogna. Då fanns det plötsligt en stark koppling mellan den lilla staden utanför Paris, med ett slottsliknande namn och ett riktigt chateau i Charente. Ett fenomen som företagets marknadsförare i modern tid använder med stor förtjusning – från slott till slott!
        Att det ingår cognac i Grand Marnier är en sanning med modifikation. Visserligen är företaget Marnier den femte största köparen av cognac från Charente och Charente Maritime, men man inhandlar också stora mängder Eau-de-vie – vilket inte behöver vara en sämre produkt utan många gånger minst lika bra som cognac. Det är dock ett odiskutabelt faktum att de vindestillat som produceras utanför cognacdistriket inte får kallas cognac – oavsett kvalitet.
        Det finns två varianter av Grand Marnier samt två mycket speciella och dyra specialvarianter.
        Den vanligaste, som du oftast möter om du går på lokal och beställer en Grand Marnier till kaffet heter Grand Marnier Cordon Jaune, den innehåller mycket litet cognac och är mest baserad på ett något billigare vindestillat – dock av hög kvalitet. Den är också en aning svagare och håller 38,5 %.
        Den lite mer exklusiva kallas Grand Marnier Cordon Rouge och den är blandad med betydligt mer äkta cognac. Alkoholstyrkan är 40%. Den är också lagrad på ekfat innan den efter ett flertal filtreringar tappas på flaska.

Grand Marnier Cuvee Speciale Cent Cinquantenaire – den mest exklusiva av dem alla.

        År 1927 gjordes det en jubileumsversion Grand Marnier Cuvee du Centenaire. Detta för att fira företagets födelse 100 år tidigare. Denna myckat speciella Grand Marniere baseras enbart på gammal cognac – en del av dem lagrade upp till tjugofem år på ekfat. Den färdigblandade likören får också minst två år på ekfat innan den tillåts komma ut på marknaden. Den finns som produkt än idag – men man skall ha en stor plånbok.
        En ännu mer speciell produkt föddes 1977 inför företagets 150 års-jubileum – Grand Marnier Cuvee Speciale Cent Cinquantenaire. Detta är ren lyx, ja många anser nog att det är synd att göra likör av en så fin cognac. Den är gjord på cognac Grand reserves, många av dem lagrade på ekfat i 50 år och alla från distriktet Grande Champagne. Denna Grand Marniere får sedan mogna på ekfat i tre år innan den får läppjas. Och den skall smuttas – att använda den till cocktails vore ett helgerån.
        Grand Marniere blandas fortfarande i Neauphle-le-Chateau, som idag är en integrerad förstad till Paris. Men den är inte bara berömd för sin likör – en icke okänd stadsledare bodde där under en lång landsflykt. Om han någonsin smakade en Grand Marnier Cuvee Speciale Cent Cinquantenaire är däremot mer tveksamt. Åtminstone blev det brist på alkoholhaltiga drycker i Iran när det blev religiös kontrarevolution i Iran och Imamen RuhullAh Al-Musavi Al-Khomeini (1902-1989) blev Irans ledare.
        Om Khomeini hade fått smaka hade kanske den moderna världshistorien sett annorlunda ut!

tillbaka till indexsida

vidare till cocktail 

copyright o. saemund 2007