Frangelico
en italiensk hasselnötlikör från piemonteregionen. Den
tillhör inte de absolut mest kända av världens
likörer men smakmässigt försvarar den väl sin plats
i barskåpet. Den har också en spännande historia om
man skrapar lite under ytan. Fast det är en modernare historia
än de flesta förväntar sig.
Enligt legenden har denna likör, som så
många andra, en kyrklig bakgrund. Det skulle ha varit en eremit
och munk, som levde någonstans i de norditalienska bergen som
kokade till den första frangelico-dekokten någon gång
under 1600-talet.
Jag vet precis vad vi i Sverige skulle göra med
en enligt boende man, som oftast går omkring i brun morgonrock,
mumlande böner och på sin ödegård destillerar en
mäsk gjord på vilda hasselnötter! Han skulle antingen
låsas in på en sluten psykiatrisk avdelning eller hamna i
fängelse! Att vara annorlunda är nästan förbjudet
och hembränning är definitivt förbjudet i Sverige.
Nu var det gudskelov inte lika förbjudet att vara annorlunda i norra Italien under 1600-talet.
Frangelico marknadförs av av vin- och
likörfirman Barbero, i den lilla norditalienska staden Canale. Nu
är det inte precis så att man direkt påstår att
likören bygger på det hemliga recept som eremitmunken
experimenterade sig fram till för fyrahundra år sedan och
som på mystiska vägar kommit i familjen Barberos hävd
och som 1891 resulterade i den första ”moderna”
Frangelicolikören. Men man har heller ingen vilja i att försöka bevisa motsatsen.
Historien om den ensamme munken och hans
hasselnötdekokt sprider sig dock av egen kraft – inte minst
av mat- och vinjournalisterna på alla de gourmettidskrifter i
fyrfärgstryck som verkar bli allt fler för varje år.
Men som så mycket annat när det handlar
om vår faiblesse för att bli duperade av charmfulla
historier kring våra mat- och dryckesvaror så är
legenden bara en legend - vilken enbart använts, eller kanske till
och med fabricerats, av rent marknadsföringsmässiga
skäl.
Det enda som är sant är egentligen att det
finns en lång tradition i Norditalien att använda
hasselnötter som smakgivare i olika spritiga drycker.
Men detta motverkar inte att det egentligen finns en
ännu bättre historia gömd bakom Frangelicolikören.
Hör bara här:
På 1880-talet fanns det en norditalienare som hette Barthomoleo Barbero. Han bodde strax utanför den lilla byn Canale, där de tre vindistrikten Langhe, Alba och Roero
sammanstrålar. Barbero var precis som de flesta i trakten av
tradition och arv vinodlare. På de branta bergssluttningarna
knogade han och hans familj för att kunna överleva. Familjen
blev också allt större. Han tyckte tydligen inte att han
fick ett rättfärdigt pris från traktens
vinuppköpare utan började själv gå runt i
dalgångarna och sålde där sitt eget vin enligt
”dörr till dörr-metoden.” En av hans söner,
som hette Giorgio, visade sig ha stor fallenhet för den rent
affärsmässiga delen av produktionen. Affärena gick
alltmer strålande och snart räckte inte den egna
vindruvsskörden till alla behövande kunder. Då
började man köpa in druvskördar av sina grannar.
År 1891 startade man officiellt sin vinfirma och snart
räckte inte ens traktens druvor till för alla de order som
kom in.
Sonen Giorgio styr med fast hand företaget in
över sekelskiftet och ser också till att det finns arvingar
nog. Fem söner och tre döttrar. 1900-talet blev dock en
lång rad av missräkningar. Två världskrig och
däremellan en lång ekonomisk depression. Det är
först efter andra världskriget som det blir möjligt att
expandera ytterligare.
Nu sker det ett nytt generationsskifte och
företaget ändrar också struktur – industrialismen
träder in. Man inte bara ökar sortimentet utan volymen
går också upp dramatiskt.
På 1960-talet introducerar man en helt ny
produkt - aperetifer som man kallar ”munk-bitters”. Det
blev en affärsmässig succé.Under nästa decad
letar man aktivt efter nya produkter och i slutet av 1970-talet
föds då Frangelico.
I första hand är den gjord för den amerikanska
marknaden, där en legend eller två är positiv för
produktens marknadsföring. Flaskan, som ser ut som en munk i
kåpa med ett rep kring midjan är säkert en väl
avvägd del i det totala marknadsföringsarbetet.
Hela legenden om eremitmunken är alltså
bara en enda stor bluff. Även om vinfirman Barbero bildades 1891
så tog det över 80 år innan Frangelicoreceptet
kreerades.
Men var kommer då namnet ifrån? Tja, det
måste man nog fråga den reklambyrå som Barberos
styrelse gav uppdraget till. Jag har dock en hypotes:
Om en reklambyrå skall bygga upp ett namn på en ny produkt,
som skall ge illusionen av ha en lång tradition, borde det vara
lämpligt att använda ett begrepp som de flesta någon
gång hört men inte riktigt kan placera. Precis detta är
namnet Fra Angelico. Om man
sedan drar samman de två namnen till ett så blir det
Frangelico – och vips finns hela behovet tillfredställt. Om
man därefter designar en flaska som ger associationer till en
enkel munk, som i sliten brun kåpa levde enkelt i de
norditalienska bergen, så torde reklamarbetet bli till en
succé – och det blev det!
Men vem var då Fra Angelico? Jo, det var en
man med många namn. Dessutom var han en gudabenådad
konstnär.
År 1387 föddes i Vicchio fra Mugello i Toscana en gosse som döptes till Guido de Pietro.
Gossen växte upp till en ung man och då han både var
from och konstnärligt begåvad sökte han sig till
katolska kyrkan för att få utveckla sin talang. Det var ju
framförallt kyrkan som på denna tid gav
karriärmöjlighet för begåvade men fattiga unga.
När han var 20 år (1407) sökte han sig som novis till
dominikanerklostret i Fiesole, som ligger nära Florens. Två
år senare avlade han munklöfte och fick då ett nytt
namn, Fra Giovanni da Fiesole,
men ganska snart fick han packa ihop sina målarpenslar då
hans orden hade hamnat i onåd. Hans orden anmälde
nämligen en avvikande åsikt vid påvevalet 1409.
Under några år var han då bland de
”fördrivna” men mot slutet av livet, efter ett
långt och produktivt liv som målare, återvände
han till klostret San Domenico – fast nu som klostrets prior.
Där han fick sitt tredje ”nick-name” Fra Angelico. Han dog 1455 men hans målningar lever kvar.
En god vän till mig, som bor i Venezia och som
restaurerat en och annan rennässansmålning, föll
fullkomligt i trance när jag visade honom denna fresk. Han sa: Det är omöjligt! Det syns inga
brytningar i den.
Va, sa jag på ett intelligent sätt?
Jo, fresko betyder ju frisk – den målas
på friskt murbruk och det finns ingen som kan måla en
så stor (166 cm x 122) fresk på bara några timmar.
Det är sällan man ser en fresco där det inte går
att se var man lade på nytt puts för nästa del av
målningen.
Där fick jag ny kunskap.
Men Frangelicolikören smakar riktigt bra ändå.
I dag är Barberofirman, som startade
produktionen med tveksamma legender en del i ett stort vin-, öl-
mineralvatten- och spritkonglomerat med högsäte i Dublin.
Så den är nästan inte ens italiensk!
Det gör inte likören sämre.
Om du vill producera din egen Frangelico,
behöver du bara gå ut i din hassellund och plocka
nötter. Lägg dem i vatten och låt dem jäsa.
Mäsken destillerar du sedan och tillsätter rostade
kakaobönor, dito kaffebönor, en handfull vaniljstänger,
några apelsinblommor och lite saft från
rabarberstjälkar.
Konstigare än så är det faktiskt inte!
copyright o saemund 2005