Finska
pinnar. En mördegskaka med riven bittermandel, vilken med sitt
bittra stänk är en gastronomisk beskrivning av den finska
nationalkarrakatären, som är nästan lika bra som
Kalevalas 22. 975 verser. Men finska pinnar utan bittermandel
göre sig icke besvär!
Elias Lönnrot (1802-84) växte upp i
södra Finlands finskspråkiga trakter. Hans far var
skräddare och familjen hade det fattigt och besvärligt. Vid
tolv års ålder (!) fick han börja sin första
skolutbildning, som fattigdomen alltemellanåt tvang honom att
avbryta. Men han var envis som få och hade det ”sisu”
som gjort det finska folket berömt över världen.
Studiepauserna fylldes med arbete i trakten eller som hjälp
åt sin far skräddaren samtidigt som han läste svenska
– det språk som på den tiden var ”herremans-
och läroverksspråket”. Han blev student 1822 och
började i Åbo att läsa på en filosofie
kandidatexamen. Tidigt blev han intresserad av metodisk
folkdiktsforskning och disputerade 1827. Åbo härjades samma
år av en förödande brand där tre fjärdedelar
av staden brann ned och högskolan flyttades. Lönnrot
fortsatte då sina akademiska studier i Helsingfors men nu
på den medicinska fakulteten. Han tappade på inget
sätt intresse för folkloristiken utan redan under sin tid som
medicinstudent gav han ut sin första samling med folkdikter,
Kantele. Sin doktorsdisputation för medicinsk grad gjorde han
på ett aldrig tidigare studerat ämne – Om Finnarnes
magiska medicin.
Elias Lönnroth, provinsialläkare, språkforskare litteraturprofessor och författare (1802-1884)
Han arbetade sedan som provinsialläkare i ett
distrikt i Kajana i Uleåborgs län, som på den tiden
låg fjärran från allfarvägarna. Kanske valde han
medvetet att arbeta i en trakt där inte mycket hade skett under de
sista fyra till fem hundra åren – förutom att en och
annan fientlig här brände ned Kajaneborg med jämna
mellanrum.
Han verkade där som provinsialläkare under
tjugo års tid och samlade folkloristik när han fick en stund
över. Emil Lönnrot sammanställde sedan sitt under
lång tid sitt insamlade material och bearbetade nedtecknade
finska folkdikter till det lyrisk-episka och unika diktverket Kalevala,
som publicerades första gången 1849.
Större delen av materialet är hämtat
från medeltid men delar går tillbaka till urgamla
skapelsesägner och materialet är kryddat med både
ruggiga besvärjelser och romantiska ballader. Lönnrots
Kalevala var en ingrediens i den fosterländska väckelsen i
Finland, som i sin tur var en påverkan av den romantiska
vågen över Skandinavien. Fyra år efter att han
publicerat Kalevala ändrade han karriär och blev utnämnd
till professor i Finska språket och litteratur i Helsingfors. Han
är nog den ende fattige skräddarsonen i den finska historien,
som började skolan vid tolv års ålder, blev
läkare och slutade som professor på en icke medicinsk
fakultet.
Kom, o Gud, med badets imma,
bringa hälsa, och förläna!
Låt det vatten, jag har gjutit
över dessa heta stenar,
flyta som en flod av honung
Genom lavbelupen bastu!
Kalevala fyrtiofemte sången
En amerikansk psykolog gjorde en intressant
jämförande studie mellan amerikanska soldater som deltog i
Koreakriget (1950-1953) och finska soldater som slogs i Finska
vinterkriget (1939-40). Av de amerikaner som låg nedgrävda i
skyttegravar var det 90% som inte besvarade fiendeeld utan bara tryckte
djupare i sitt skydd. Av de som besvarade elden var det bara 10% som
siktade. I det Finska vinterkriget var förhållandet totalt
omvänt. De både besvarade eld och siktade när de befann
sig under rysk beskjutning.
Det var troligen ingen slump att svenska kronan
importerade finnar för svedjebruk när man ville utöka
den odlingsbara ytan under 16-1700-tal. Dessutom hade de finska
bosättarna med sig kunskap om både hur man odlade
tuvråg och använde den östeuropeiska gaffelplogen med
två billar.
När jag var liten grabb, fanns det en
hästkörare från Värmlands finnbygder i trakten
under några år. Ingen hade tidigare sett något
liknande till arbetskarl. Han var knappt en och femtio lång men
sin storlek uppvägde han med teknik och jävlar anamma. Han
behövde tre hästar per dag – en före middag och en
efter - och en reservhäst. När hästarna var
slutkörda var han fortfarande full av liv och hans barnaskara blev
ständigt större. Vi barn var strängt tillsagda att inte
gå i närheten av arbetarbostaden på
lördagskvällen – för då dricker han! Fast om
det var spänningen att göra det förbjudna elller
äta hans frus finska pinnar och den hemgjorda
svartvinbärssaften, som attraherade mest har jag glömt.
Finska pinnar
4 1/2 dl vetemjöl
1/2 dl socker
200 g smör
6 finhackade eller malda bittermandlar
Till pensling och garnering:
1 uppvispat ägg
1 dl hackad sötmandel
1/2 dl pärlsocker
Gör degen och ”kalevala” den
lätt. Rulla den till bastubaderske-fingertjocka längder och
lägg dem intill varandra. Pensla med ägget. Strö
över sötmandelshacket och pärlsockret. Skär
längderna i 4-5 centimeter långa bitar. Grädda på
smord plåt i 200 grader i c:a 10 minuter.
Vi ungar smög förstås dit varje lördagskväll.
Visst tog han sig en välförtjänt
fylla, men mitt bestående minne är hur han satt på
farstutrappen och spelade sorgsna melodier på ett dragspel, som
var lika stort som han själv.
Jag har senare förstått att det var tango. Finsk Tango.
copyright o saemund 2002
