Elefanthjärta, en delikatess – åtminstone om man skall tro storviltsjägaren Frederic Courtney Selous (1851-1917).

            Jag är själv mycket förtjust i inälvsmat. Lammnjurar, lever och kalvbräss tillhör det luculliska i tillvaron. Hjärtan är, enligt mitt tycke, mer tveksamt som gudomlig spis. Fast om jag hamnar på en enkel dansk krog säger jag inte nej till ”kogt svinehjerte med persilliesås og kartoffelsne”. Det är ofta en stor upplevelse.

    I princip är ju hjärtat vår mest arbetstrogna muskel och om den inte långkokas kan den snarast liknas vid en sådan läderbit som Charles Chaplin (1899-1977) dinerade ensam på när han i Goldfeever (1925) stillsamt åt upp sina kokta läderskor – vilket knappt en uthungrad hund skulle kunna tänka sig att repetera.

     Det är knappast troligt att F.C. Selous är något reabelt sanningsvittne när han i en av alla sina böcker, A Hunters Wanderings in Africa (1890), beskriver elefanthjärta som rostas på spett över en träkolsgrop, utropar: I consider it to be one of the greatest delicacies that an African hunter is likely to enjoy!
            Frederic Courtney Selous föddes i London 31 december 1851. Med en uppväxt i övre medelklass i England i mitten av 1800-talet torde allt, som inte smakade som Yorkshirepudding betraktas som något deliciöst.
            Redan som 20-åring kom den unge äventyraren till Afrika. 1871-72 reste han från Kapstaden till Matabeleland och fick tillåtelse att jaga helt fritt. Under 18 år jagade och utforskade han området mellan det Sydafrikanska Transvaal och Kongofloden. Han blev en slags afrikas motsvarighet till amerikas ”Buffalo Bill”. Till stor del försörjde han sig på att sälja elfenben. Men om han kunde plundra en grav eller på annat sätt ”hjälpa” europeiska museer så gjorde han det.
            År 1890 blev han anställd av British South African Company, som leddes av Cecil Rhodes. Han var en ovärderlig ”scout” för kompaniet och bidrog med gevär i hand till bildandet av Rhodesia – ett land som mest gjort sig känt, i modern tid, för sin halsstarriga apartheidpolitik.
            När första världskriget bröt ut anmälde han sig för aktiv krigstjänst. På grund av hans ålder, 63 år, fick han höra att han skulle stanna hemma. Det gjorde han förstås inte utan enrollerade sig i en brittisk legionär, som bekämpade den effektiva gerilla som tyskarna hade i Afrika – som med 15.000 man lyckades binda 300.000 britter i södra och östra Afrika. Han dog av en tysk krypskytts skott på nyårsdagen 1917. 

     Idag är hans namn förknippat med ett av Afrikas största viltreservat, Selous Game Reserve, och en ultrakonservativ milisgrupp, Selous scouts, som vill återinföra vitt styre i Zimbabwe (f.d. Sydrhodesia).

Frederic Courtney Selous spisade gärna elefanthjärta och hade en mycket brittisk kolonial inställning till Afrika. Men det är tveksamt om han djupt i sin grav i Kisaki i Tanzania är stolt över att bli förknippad med fascistiska företrädare för apartheidpolitik. I hans bok African Nature Notes and Reminiscenses (1908), är det snarare en slags kärlek till de ursprungliga afrikanerna som träder fram tydligast.

Her he lies where he longed to be

The hunter home from the hill. 

R.L Stevenson

tillbaka till indexsida

vidare till ister

copyright o.saemund 2006