Ejder, Somateria
mollissima, en stor dykand som av många kustbor
betraktas som en delikatess. Till skillnad från gräsanden, som bara ”doppar
huvudet,” dyker verkligen ejdern ned på stora djup. Den är dock vanligast i
korsord: ”Andhona tre bokstäver - begynner med å, i mitten d och på slutet a!”
Sträckande ejdrar över skär, Bruno Liljefors (1925)
Det är inte bara köttet som används utan de allra mest
exklusiva
sängbolster, som finns på marknaden innehåller
ejderdun. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om det
verkligen nedlägges så
många ejdrar per år att det enorma behovet av ejderdun kan
bli tillfredsställt.
Det är något i ejderdunekvationen som inte stämmer
riktigt i den moderna
duntäcksindustrin!
En som beskrivet vikten av att ha ejderdunsbolster hemma var H.C.
Andersen (1805-1875) och Prindsessen paa Ærten avslutas så här:
Saa kunde de see, at det var en rigtig Prindsesse, da hun
gjennem de tyve Matrasser og de tyve Edderduuns-Dyner havde mærket Ærten. Saa
ømskindet kunde der ingen være, uden en virkelig Prindsesse.
Prindsen tog hende da till Kone, for nu vidste han, at
ham havde en riktig Prindsesse, og Ærten kom paa Konstkamret, hvor den endnu er
at see, dersom Ingen har taget den.
See, det var en rigtig Historie!
Charles Emil Hagdahl skriver i sin kokbok om ejder – han är dock inte helt entusiastisk:
De
hos oss vanligen förekommande Dykänderna äro: Ejdern, Knipan, Alfågeln,
Svärtan, Sjöorren och Viggen. De skiljas från gräsänderna bland annat derigenom,
att framtårna äro långa och förenade genom en stor simhinna. Köttets något
traniga smak kan genom lämplig behandling borttagas, hvarför de ej äro att
förakta såsom födoämne. De plockas, svedas, eller afflås, tvättas väl i vatten,
förvällas 3/4 á 1 timme samt stekas sedan i
smör såsom gräsänder. Jägare steka vanligen fågeln endast i dess eget fett och
anse detta läckrast.
Dessa
fåglar kunna äfven kokas, då fettet med noggrannhet bör afskummas, och serveras
då såsom kokt gås med pepparrotssås eller skarpsås. – Knipan är finast och utan
transmak.
Dansken Troels Trier Mørk menar dock att ejdern är den mest smakliga av alla dykänder. Edderfuglen er den mest velsmagende af havdykkerne, og de unge fugle er de bedste. Han har flera recept men det mest spännande är en pastej på ejderns inmat.
Edderfuglepostej
6 edderfuglelevere
3 edderfuglekråser
Lige så meget spæk
1 løg
2 tsk. salt
1 tsk peber
1 tsk ingefær
3 æg
Lever, kråser, spæk og løg køres 3 gange gennem kødmaskinen. Røres derefter
godt og længe med krydderierne, fløden, æggene og melet.
Ur Skovfogedens Vildtretter (1969)
En viktig vän till mig,
som nu befinner sig i en pälsfårbeklädd himmel, bosatte sig i slutet på
1930-talet på Resö i norra Bohusläns ”archipelago”. Han hade under flera år
varit konststuderande i Wien. Då han var av judiskt ursprung blev atmosfären i
Wien bekymmersam. Han valde då att flytta tillbaka till Sverige. När han, som
var ”stockholmare”, slog sig ned som permanentboende och lantbrukare på den
lilla västkutska ön Resö, väckte det stort uppseende i trakten.
David Philipson var en
slags pionjär i den gröna våg som drabbade Norden under 1970-80 – fast han var
fyrtio år före sin tid. När den första hösten inföll blev han inviterad på
traditionell ejderjakt.
Det var en tidig morgon,
där dimman låg tät över ett blypennegrått västerhav med svag dyning. David hade
fått låna en hagelbössa – ett instrument han aldrig använt förut. Plötsligt kom
en morgonvindil och precis när morgondimman skiktade sig kom det ett sträck med
ejdrar över den enepinnade jullen.
Eftersom David var gäst,
var det han som skulle ha första skottet. Han siktade mitt i flocken och
tryckte av.
Den sista föll!
Hans två värdar tittade förvånat på honom. Den ene dristade sig till att fråga varför han sköt den sista i flocken. David, som förstod att här gällde det att snabbt formulera ett svar sa: ” Jo, jag såg ju att det var en hanne och de brukar ju väga mest!”
Han fick därefter ett enormt renommé som sjöfågeljägare!
copyright o. saemund 2008