Dragon, Artemesia dracunculus,
är en av våra viktigaste kryddörter och märkligt
nog en av de ”nyaste” i vår kryddarsenal. Den kan
också omvandlas till en vacker och smaklig snaps.
När Carl von Linné skulle sätta
namn på denna nära släkting till ambra, malört och
gråbo valde han det grekiskinspirerade dracunculus efter grekiskans drankotion, som betyder liten drake. Möjligen fick den detta namn då rötterna kan se lite ormlika ut.
Nu kände Linné säkert till flera
legender om drakar, i Kina har ju drakar varit en del av livet under
lång tid. Våra tidiga kulturer kring Medelhavet hade
också stor respekt för drakar.
I Sigurdsagan vaktade draken Fafnir
på en guldskatt och det var bara med list och det skarpa
svärdet Gramr som Sigurd lyckas dräpa draken och skära
ur dess hjärta.
Under medeltiden verkar det riktigt krylla av drakar
i Europa och när Sten Sture beställer ett monument för
att celebrera segern över den grymme danske kung Kristian II,
så blir det den välkända skulpturen Sankt Göran och Draken
(1489), som går att bese i Storkyrkan i Stockholm. Man får
väl också förmoda att det var kung Kristian som var
draken i Bernt Notkes bildhuggarskapelse.
Bernt Notkes, staty St Göran och Draken (1487)
Det vi kallar för ”fransk” eller
”äkta” dragon har en nära släkting, Artemesia dracenculoides,
som kallas ”rysk” eller ”falsk” dragon. Den
är betydligt mer lättodlad men det man vinner i
tålighet förlorar man i smak.
Det finns inga belägg för att man
kände till dragon under antiken. Mycket pekar på att det var
mogulerna som hade den med sig till mellanöstern på
1100-talet och att den sedan på olika vägar kom till Europa,
bland annat genom korsriddarna, som under en tid var kända som
flitiga resenärer.
Visserligen skriver Plinius d.ä. om dragon som
skydd mot ormar, men det kan också vara en
felöversättning. Åtminstone hade fler örtkryddor
samma effekt enligt honom. Det som talar för ett sent bruk av
denna krydda är att den har nästan samma namn i de flesta
europeiska länder. Karl den store befallde att den skulle odlas
på hans slott och gårdar på 800-talet, men även
här kan det röra sig om en i senare tid felaktig
översättning.
I Italien används sällan dragon som
matkrydda. Det finns dock en sägen om hur den kom till Frankrike,
vilket är det land som är den största förbrukaren i
världen, som pekar på att den första importen av dragon
kom från Italien. Bara en plats i Italien är känd
för att använda dragon som krydda och det är i det
toscanska Sienna där den växer vilt på de torra
stäppliknande sluttningarna kring staden. I Sienna levde på
1300-talet den Heliga Katarina. Hon reste till Avignon för att
försöka förmå påve Clemens VI att
återvända till påvetronen i Rom. Innan hon startade
sin långa resa såg hon till att fylla sin resekoffert med
allehanda medicinalväxter.
En av dem var dragon.
Påvens kockar blev förtjusta i den starkt
smakande kryddan och än idag påstår stadsborna i
Sienna att de var de som lärde fransmännen älska dragon.
I Frankrike kallar man dragon för estragon och
det är ingen draklikhet i det namnet utan har snarare sitt
ursprung i den arabiska benämningen, tahrkun¸ som under
medeltiden blev till targon vilket vandrade in i engelskans ord
för plantan som är tarragon.
I det franska köket är dragon så
viktig att den till exempel ingår i den klassiska bouquet garni,
tillsammans med körvel och purjolök. Och vad vore en
bearnaisesås utan dragon?
Dragon w. I Tartariet och Siberien: är
magstärkande och drifwande: späda bladen br. bland laktuk och
annan sallat hwars smak deraf förbättras, äfwen i soppor
och annan matredning färska eller torkade: ättika blir af
örten wälsmakelig. Fortplantas genom rot-telningar eller unga
skott och grenar nedsatte, i början wattnade och wintertiden med
granris täckte: fröen mogna ej hos oss.
Anwisning til Wäxt-rikets kännedom (1792). Carl Fredrik Hoffberg.
Märkligt nog har inte dragon haft samma rykte
som medicinalväxt som till exempel den nära släktingen
malört tillskansat sig. Den var under en kort tid listad i den
svenska farmakopen (1775-1790). Vilket också tyder på att
den är en relativt sen import till Europa.
En gång har den dock gett en strålande medicinsk effekt.
Artemesia dracunculus, ur Linnés herbarium
När den utsvävande prinsen av Wales och
sedemera kung Georg IV en dag hade svåra magplågor –
ett gross ostron för mycket kan man tänka – lagade hans
berömde kock, Antonin Caremé
(1784-1833), till en hel middag som enbart kryddades med dragon. Man
påstod att denna diet räddade livet på prinsen.
Om det var en medicinsk bragd eller inte är svårt att uttala sig om.
Prinsen trodde dock att hans mästerkock räddat hans liv och
gav honom en snusdosa i guld som tack för hjälpen. Om
Caremé, som ständigt hade den högsta växeln inne,
hann med att ta sig någon pris snus ur dosan förtäljer
inte historien.
Nu tror jag inte att dragonsnaps har något med kunglig diet att
göra men det är en trivsam och smakrik dryck med en vacker
grön färg. Det trevligaste är förstås att
göra den av den dragon du odlar i din örtagård men det
går minst lika bra att använda torkad dragon.
Den lilla draken - dragonsnaps
Lägg några dragonkvistar i en glasburk och häll över sprit. Eller använd torkad dragon.
Låt det stå och dra i tre dagars tid.
Sila essensen och blanda med brännvin eller vodka förslagsvis
1:8 förhållande och tillsätt sedan försiktigt
essens om du vill ha en mer kryddstark smak. Smaken kan lyftas fram med
pyttelite sötma - honung eller rörsocker. Om man vill runda
av den är en skvätt torr sherry inte så dumt.
Passar gott till en kraftig kötträtt.
Pröva gärna samman med en fransk långkokt gryta.