Cabaret, från början troligen ett
relativt enkelt franskt värdshus, snarast ett hål i väggen, där man kunde
släcka sina olika köttsliga behov, dryck, enkel mat eller annat.
Ordets ursprung har varit omdiskuterat, en del
menar att det kommer från hebreiskans cabar,
som betyder komma tillsammans med andra, flera menar att det är ett keltiskt
uttryck för ett avskuret bagghuvud och då går att spåra tillbaka till blodiga
offerfester i förantik tid. En del historiker menar att det var namnet på en
vinstugor i antika Rom där man ”annonserade” om kraftfullt vin genom att hänga
upp ett blodigt tjurhuvud på en stång utanför ingångsdörren.
Jag tror på alla de alternativa
förklaringarna. Men jag kan också tillföra egna. Camberete betyder på fransk dialekt kammare och då återkommer vi
till lite mörka platser för att kroppens lustar skall kunna tillfredställas.
Det moderna fenomenet cabaret utvecklades i
Frankrike under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Nu lade man vikten vid underhållning
– ett sätt att få både mat och dryckesgäster.
Den första moderna cabareten öppnades 1881 i
Montmartre, ”Cabaret Artistique”, men den fick snart nog ett nytt namn Le Chat Noir, den svarta katten.
Under det namnet blev den världsberömd.
Rodolpho
Salis, som öppnade etablissemanget var på inget sätt blygsam när han beskrev det:
”Le Chat Noir är den mest unika cabareten
i världen. Du står skuldra vid skuldra med de mest berömda männen I Paris, du
möter utlänningar från snart sagt alla länder i världen." Det var
säkert också sant. Men 1897 släcktes scenstrålkastarna ned och huvudporten
låstes. Till mångas stora förtvivlan.
År 1889 öppnade i Pigalle, ganska nära
Montmartre en annan cabaret som snarast blivit ett av Paris mest kända
varumärken Moulin Rouge – Den Röda
Väderkvarnen. Det är inte så märkligt att Moulin Rouge fick en väderkvarn på
taket då Montmartre är ett ”berg” som hade tradition av många väderkvarnar
innan cabaretlokalen öppnades.
Montmartre, okänd
konstnär, cirka 1850
Redan från första dagen var den en
välfylld succé. Underhållningen var storartad, maten passabel och dryckerna
dyra. Fast nu var det inte mest män som besökte cabareten, det fanns också ett
stort dansrum där allt från ryska prinsessor, engelska adelsdamer, utländska
turister till den tiden jet-set i Paris froterade sig med varandra. Självklart
kom också många från de bohemiska konstnärskoloninerna i Montmartre. Så både i
bild och litteraturen är Moulin Rouge väl beskriven. Flera av Can-Can
dansöserna tjänade extra pengar som modeller åt några av våra största målare. Fast
den som gjorde Moulin Rouge mest känt i konstkretsar var förstås Henri Toulouse-Lautrec (1864-1901). Det
påstås att det var hans andra hem, åtminstone var det en källa till
inspiration. Både till målningar och hans berömda affischer.
Henrri Toulouse-Lautrec
(1891)
Idag är Moulin Rouge snarast en
turistfälla, glöden har falnat och både mat, dryck och nöjen skall sökas på annat
håll i Paris.
Strax efter första världskriget startades
det cabareter i Tyskland på många platser. Konceptet var på många sätt likt de
franska men nu med politiska och sociala teman. Ofta skrev stora politiskt
medvetna författare texter till cabareterna. Vår store svenske revyartist Karl Gerhard
hämtade hem en hel del idéer från den tyska oppositionens sätt att använda
humor och politisk satir i cabaretform som vapen mot de starka högerkrafterna.
En tradition som sedan Hasse Alfredsson och Tage Danielsson elegant förde
vidare.
Orginalaffisch 1972 till Bob Fosses film Cabaret
I den
fantastiska novellen Goodbye Germany
(1939) av Christopher Isherwood
(1904-1986), beskrivs både den dekadanta livsstilen i Berlin och den
intellektuella och politiska kampen mot nazismen i en cabaretvärld. Boken blev
till film första gången 1955 och blev sedan dramatiserad som musical vilket på
ett mycket förtjänstfullt blev till en av 1900-talets viktigaste filmer, Cabaret (1972), när Bob Fosse överförde
den till filmcelluidens värld och med Liza Minelli som Sally Bowles.
Den tyska
cabarettraditionen lever fortfarande starkt vidare i samhället, men inte som
mat- dryckes- och nöjestempel utan som
provocerande politisk satir i musikalisk form.
