Banta, ett för gourmanden otäckt uttryck och samtidigt ett okänt behov för den verklige gourmeten ( se sidan). Mannen bakom bantningsbegreppet var begravningsentreprenör och hans ”dietmatsedel” är en god historia.

            Idag finns det en ”world wide” multimiljardverksamhet som snarast bör kallas bantningsindustri, precis som vi talar om bilindustrin eller vitvaruindustrin. Bara i USA omsätter den 250 miljarder kronor per år.
    Ett av västvärldens största problem är också att vi blir alltmer överviktiga för varje år. Det är något som svider och torde mana till eftertanke då nästan en tredjedel av världens befolkning lider av grav undernäring – en paradox vi västerlänningar sällan vill konfronteras med.
            WHO har också ”förklarat krig” mot obesitas, vilket betyder övervikt på latin. Samhällskostnaderna för vår vardagliga fetma är enorma – det är inte bara det fett vi äter som kostar utan det är framförallt alla följdsjukdomar som är besvärande för vår gemensamma skattebaserade samhällsekonomi.
            I många kulturer har fett varit högt skattat, dels för att kunna överleva i en energikrävande vardag och i vissa kulturer som ett statustecken på välstånd. Idag när de flesta västerlänningar har ett fysiskt lätt arbete har vi bara en fjärdedel så stort behov av kilokalorier som normalbefolkningen hade för 50 år sedan. Matvanorna har dock bevarats och faktiskt utvecklats åt det feta hållet. Det är inte ovanligt att vi slänger i oss en tre rejäla händer ( 1 hand = 12 stycken) jordnötter eller en påse potatischips före middagen. Bara där tillför vi vår kropp mer än en tredjedel av en normal dags kilokaloribehov.

            Det är lätt att gå upp i vikt.

        Det är svårare att gå ned – vilket är irriterande men naturligt. Om kroppen bildar en ny fettcell så gör den det med glädje. Man skulle kunna tro att den sedan återbildas lika glatt. Det gör den icke. Den ligger där och är sulten och väntar bara på att den skall få mätta sin mage!

            Uttrycket att banta kommer från en engelsman William Banting (1798-1878). Banting var finsnickare och begravningsentreprenör och hans kunder tillhörde de rika – bland annat gjorde han Hertigen av Wellingtons begravningskista. Hela hans släkt var smala och hade inga som helst problem med vikten.

            Men det hade William.

            Redan som 30-årig började han bli allt större. Han tog då kontakt med en god vän som var läkare och blev ordinerad ”bodily exertion before any ordinary daily labours began”.
            Banting gjorde som doktorn sa och varje morgon startade han med en tuff rodd under två timmar längs floden. Tyvärr verkade denna ordination rakt motsatt mot vad den var tänkt att göra. Hans aptit bara stimulerades ytterligare och han ökade nu snabbt i vikt. Han fick lägga ned rodden, den bara fetmade honom.

 
William Banting (1798-1878)

            Under årens lopp sökte William medicinsk hjälp - bland annat var han inlagd tjugo gånger på sjukhus för viktreduktion. Han blev ordinerad simning, hästridning och förstås den tidens universalmedicin taking the sea air. Han lade en förmögenhet på brunnsdrickande på olika engelska Spa. Han blev ordinerad tre turkiska bad per vecka och märkligt nog följde han också doktorns ordination - men det gjorde honom trött och någon viktnedgång kunde inte märkas. En doktor ordinerade kroppshampoonering, som en osviklig metod. Läkaren fick sitt arvode men Banting var fortfarande lika fet.

            Till slut gav Banting upp och accepterade att han skulle förbli fet resten av livet. År 1862, när han var 64 år vägde han 91 kilo och då han inte var mycket över en och en halv meter hög hade han stora problem som han själv har beskrivet:

I could not stoop to tie my shoes, so to speak, nor to attend to the little offices humanity requires without considerable pain an difficulty which only the corpulent can understand, I have been compelled to go downstairs slowly backward to save the jar of increased weight on the knee an ankle joints and have been obliged to puff and blow over every slight exertion, particulary that of going upstairs.

            Hans syn blev allt sämre och till råga på eländet hade han blivit nästan döv. Det var dövheten som fick honom att söka hjälp hos en specialist i öron- näs- och halssjukdomar – Mr William Harvey, engelska kirurger tituleras märkligt nog med Mr istället för doktor, vilket dels beror på att det är en så ”ny” specialitet – bara tvåhundra år - och att den har sitt ursprung i simpla barberare och fältskärer medan det funnits ”riktiga doktorer”, läs invärtesmedicinare, sedan fornegyptisk tid.

            Nå, när William Banting kom till Mr Harvey, i augusti 1862, så slumpade det sig så att doktorn nyligen hade varit på ett medicinskt symposium i Paris och hört en föreläsning av Dr Claude Bernard, där en ny teori om leverns roll i åldersdiabetes framlades. Bernard ansåg att både lever och bukspottkörtel var inblandade i någon form av sockerbalans. Det blod som passerade dessa organ blev på något märkligt sätt ”avsockrade” - om det fanns en vitalitet hos dessa organ. För Harvey var detta en uppstart till en mycket praktiskt inriktad forskning med en förvisso tunn teoretisk support. Han blev intresserad av vilken roll fett, socker och stärkelse påverkade kroppen.
            När begravningsentreprenören Banting kom till Harveys klinik koncentrerade sig Harvey mer på hans diet än den dövhet och skumögdhet, som han kom för att be om hjälp med. Resultatet blev att han komponerade en diet för William Banting, som för oss nutida mer bantningsinriktade verkar fullkomligt hopplös. Å andra sidan verkade den för William Banting. Från augusti fram till jul hade han förlorat 8 kilo. Ett år senare hade han gått ned 21 kilo.
            Metoden var enkel. William Banting älskade bröd och i detta födoämne fanns det något som Harvey hade lärt sig i Paris var av ondo. Dessutom skulle han undvika mjölk, smör, socker, öl och potatis. För Banting var det allra svåraste att inte få sitt ”dagliga bröd” - då han älskade bröd i alla former.

            Å andra sidan var det inte någon speciellt asketisk diet, som den kände öron- näs och halsspecialisten lade upp för den plågade begravningsentreprenören.  Se bara här:

            Frukost: 150 g biff, fårkött, njurar, fisk, bacon eller kallt kött (utom fläskstek, som ansågs innehålla stärkelse), en stor kopp te (utan socker eller mjölk), en liten skorpa 
eller 30 g rostat bröd.

            Lunch: 170 g fisk (dock ej lax), all slags kött (utom fläskstek), all slags grönsaker (utom potatis) 30 g rostat bröd, all slags fruktpudding (utan smördeg), all slags fågel eller viltkött och 2–3 glas gott rött vin, sherry eller madeira (Champagne, portvin och öl var förbjudet).

            Han skriver själv i sitt berömda Letter on Corpulance Addressed to the Public:

I can conscientiously assert I never lived so well as under the new plan of dietary, which I should have formerly thought a dangerous, extravagant trespass upon health.

            När Banting tryckte sin nu berömda bok stod han själv för alla kostnader och han gav bort de första 1000 kopiorna gratis. Likadant vid andra utgåvan. Det är först vid tredje utgåvan som han började ta betalt. Orsaken var att han inte ville bli anklagad för att skriva i profitsyfte. Han var så lycklig att han gav Mr Harvey femtio pund extra, en stor summa på denna tid, som doktorn skulle fördela mellan de sjukhus han själv tyckte bäst om i London.

           Banting kände under resten av sitt liv att han aldrig riktigt kunnat återgälda det medicinska mirakel som Dr Harveys kunnande hade resulterat i. Därför startade Banting en fond 1868 i humanismens tjänst, den hade som syfte att ge de fattiga som behövde en längre tids behandling efter en sjukdom men inte hade råd att själva betala för detta en möjlighet att få omvårdnad på ett konvalescenshem. Genom bidrag från Banting själv, hans son, vänner och övrig släkt lyckades han att få ihop 5.000 pund. På det sättet kunde Middlesex County Convalescent Hospital se dagens ljus.

            Bantings bok startade dock en rasande strid inom den medicinska sfären. Han anklagades för att vara ovetenskaplig – vilket var sant – och då metoden fungerade i praktiken var den ett hot mot de goda inkomster som den tidens invärtesmedicinare hade med betydligt sämre metoder men som var mer förankrade i den tidens vetenskap.
            Den som råkade mest illa ut i denna strid var Mr Harvey. Han var läkare och hans upprörda kollegor skydde inga medel för att misskreditera honom. Faktum är att vissa av hans kollegor spred ut så illasinnade rykten om honom att hans praktik höll på att gå under. Trots den bittra medicinska striden fortsatte desperata och överviktiga människor över hela världen att använda metoden med gott resultat. Till slut kunde metoden inte tigas ihjäl längre av den medicinska professionen. På något sätt var man tvingad att hitta en medicinsk förklaring till den väl fungerande dieten.

        På denna tid ansåg man inom medicinen att kolhydrater och fett ”brände” samman i lungorna och producerade ”värme”. Man kallade därför både fett och kolhydrater för respiratory foods. 
        Räddningen kom från Stuttgart och där fanns det på den tiden en Dr Felix Niemeyer. Han lyckades med konststycket att vända hela begreppet genom en mycket liten förändring. När han under lång tid bearbetat och säkert själv använt Dr Harveys metod på sina egna patienter med stor framgång, påpekade han att om köttet – man visste redan att protein inte gav överviktsproblem – blev bearbetat på ett enkelt sätt där fettet skars bort innan det tillagades så försvann ju hela den respiratoriska och heta process som man ansåg vara vetenskapligt bevisad.

            Dr Harveys ”Bantingdiet” blev genom Niemeyers snilledrag till vad vi idag kallar för en högproteindiet där både fett och kolhydrater var förbjudna. Det är precis vad som fortfarande är en gångbar teknik när man vill tappa ett par kilon.

            Det är dock mycket intressant att det i William Bantings ursprungliga diet inte fanns några som helst restriktioner emot fett eller mot mängden mat eller ens kring vilken matlagningsmetod som användes. Och ändå fungerade metoden. Det som var bannlyst var kolhydrater, stärkelse och socker.

            Banting blev 81 år gammal och levde ett gott liv sina sista 20 år. Han är begravd i Brompton Cemetary i London och under hela sin sista del av livet påpekade han för alla som ville höra på att den tyske doktorn Niermeyers alternativ metod var underlägsen den diet han själv använde. På många sätt har han förstås helt rätt. En smula fett i matlagningen ger bland annat en vital förstärkning av de smakämnen som en vardagsmiddag innehåller men fettet innehåller också andra viktiga ämnen vars funktion vi vet allt mer om idag.

            Banta är numera ett begrepp både i det engelska och svenska språket – i det engelska språkområdet säger den som vill bli av med några pounds att: he/she are ”Banting”. I Sverige säger vi både att banta eller jag bantar. Vi använder också bantningsmetod, nedbantad och till och med det märkliga begreppet bantningsglad – vilket måste betyda en person som älskar att banta!
            I andra språk använder man inte banta som ett viktnedsättande begrepp. Danskarna säger till exempel ”at slanke sig”. 

      Det finns en spännande paradox. Idag när det är en mer eller mindre gemen hobby att förlora vikt, när konsumenten vägrar köpa fläsk med fett och när vi frossar i lättprodukter så blir vi ständigt fetare.
               Möbelsnickaren och begravningsentreprenören Banting har dock för evigt skaffat sig en plats i matkulturens historia. Mannen som åt gott, drack gott och samtidigt gick ned i vikt – ett dåtida medicinskt mysterium.

tillbaka till index

vidare till elefanthjärta

copyright o.saemund 2006