Daiquiri, en berömd rhumdrink, med ett troligen cubanskt ursprung. Det finns många vandringsägner om när och var den första daiquirin kreerades. Jag har valt både en fullkomligt otrolig och en trolig version.

    För det första är det många som påstår att namnet (och drinken) är så gammal så att den fanns redan när Christophoro Columbus kom till de öar han kallade för Västindien. Därför menar många att man kan återleda namnet till ett folkslag som fanns där, med columbianskt ursprung – Taino . Vilket anses vara ett ljudhärmande namn, av vad vi idag menar med Daiquiri (!). Man anser också att de drycker detta folk hade, i slutet av 1400-talet, liknade en modern Daiquiri mycket.

    Det blir ju lite svårt att förstå.

    Visserligen består den potenta delen av drinken av rom som man kan koppla till de Västindiska öarna men på Columbus tid fanns det ingen kunskap om destillationsprocessen just på de Västindiska öarna.
            Till yttermera visso fanns det dessutom varken sockerrör eller limeträd i Västindien på den tiden. Det är en senare och mycket kolonial effekt.
            Utan kunskap om destillationsteknik och utan sockerplantager hade den ursprungliga befolkningen alltså ingen möjlighet att  servera en daiquiri till Christophoro och hans besättning. Alltså en mycket otrolig sägen.

    Långt senare när vi västeuropeer och nybyggande nordamerikaner hade exploaterat de västindiska öarna, skeppat dit afrikanska slavar, förintat urinnevånarnas naturliga miljö och med ”svart” arbetskraft anlagt ett icke så föraktligt antal av sockerplantager fanns det en både möjlig teknik och kunskap i att omvandla sockerrörsmelass till en söt destillerad produkt. Så speciellt smaklig var den inte – snarare som ett dåligt skandinaviskt hembränt med mycket hög alkoholstyrka.
            Det var först under 1700-talet när man började lagra rå rom på ektunnor efter europeiskt Eau-de-Vie koncept som den börjar närma sig vad vi idag kallar rom. Fast det verkliga genombrottet kom på 1800-talet med en helt ny destillationsteknik (se sidan). Nu blev den produkt, som tidigare ansågs smaka som helveteseld, en alltmer salongfäig dryck.

    Den mest troliga sägnen är att det var några amerikanska gruvingeniörer som i början av 1900-talet gjorde sig en drink av lokala råvaror, på en bar, nära Santiago de Cuba och gav den ett namn som passade dem.
            Daiquiri, var nämligen namnet både på det gruvsamhälle de arbetade vid och en strand i samma område.
            Jag tror inte att strandens namn har spelat någon roll men om gruvan hette Daiquiri och det var sju gruvingeniörer som var ute och gjorde ”bar-crawling” tillsammans (1905) så verkar det hela mer troligt. En slags lek med det som fanns i bartenderns arsenal – eller möjligen ett kopierande av en drink de fått tidigare på en annan bar. Åtminstone ansåg de att den blev mer än god – så att den blev till detta lilla sällskaps favoritdrink.

    Så kunde historien också ha slutat.

    Nu var det återigen militära makter som såg till att sprida en drink över världen. Varför är det så ofta att de väpnade männen som sprider drinkrecept över världen? Finns det en speciell kultur och tradition i den militära professionen?
            En av de gruvingeniörer, som enligt sägnen var med på den berömda ”bar-crawling” de utförde 1905 var dessutom den som hade högsta i rang i gruppen – han hette Jennings Cox. Han hade i sin tur en av amerikanska flottans marinläkare som nära vän och bjöd honom förstås på en drink han själv lärt sig älska. Hans vän, tyckte den smakade gott och introducerade i sin tur Daiquiri på The Army and Navy Club i Washington D.C år 1909.
            Det blev till en succé. Det tog inte mer än tre årtionden för att denna drink slog igenom över hela världen – inte bara i militära kretsar. I stort sätt vidimeras denna sägen långt senare i en intervju i Miami Herald (1937)  med  Mr J.F. Linthicum, som var en av dem som var med på baren ”Venus” i Santiago de Cuba år 1905.

    Den sägnen är åtminstone nästan trovärdig.

    Det finns åtminstone ett tjugotal varianter av denna historia och jag är övertygad om att det i framtiden kommer att produceras många fler med ännu mindre källmaterial att använda.
            Dessutom finns det ytterligare ett tiotal helt andra berättelser om vem eller var drinken uppfanns.
            På något sätt är det därför följdriktigt att också drinken kan presenteras i oändligt många skepnader runt om i världen av kreativa bartenders. Ett gemensamt namn men med olika innehåll!
            Dock bör alkoholen i drinken bestå av rom!
            Fast även där finns det spännande fenomen.
            Det finns märkligt nog alkoholbefriade varianter – precis som hamburgare utan kött!

    Nå, men en av alla de varinter som finns tycker jag smakar gott, vilken ser ut som följer:

Daiquiri

Bottna din shaker med fint krossad is.
Fyll på med:
6 cl vit rom
3 cl nypressad limejuice
1 cl sockerrörssirap eller annan ljus sirap.
Shake it!

Fyll upp ett coctailglas till brädden – det är den krossade isens nu nollgradiga vatten som ger volym. Isen stannar kvar i shakern.

Ernest Hemingway  med en kall daiquiri

       Daiquiri, i olika skepnader, var en av Ernest Hemmingways alla favoritdrinkar – där han gjorde en egen variant; utan sirap. John F. Kennedy var också en daiquiriälskare, men han älskade ju också så många andra söta.

tillbaka till indexsida

vidare till annapotatis

copyright o.saemund 2007