(Tom på känslor, tom på ord. Jag låg i din famn och du trodde att jag var nära men det var inte så, egentligen. Du såg på mig och du viskade söta ord i mina öron. Och jag log och log och leendet stelnade på mina läppar. Du såg det inte.
Tom på känslor, tom på ord, tom på någonting att ge dig. Tom på allt och bara jag är kvar. Inuti. Och jag älskar dig, jag tror nog att jag gör det. Verkligen. Älskar dig. Men kan inte se dig, orkar inte se dig. Du är borta.)

Man kan sjunka så djupt ner att man aldrig orkar ta sig tillbaka. Dit upp. Falla gränslöst. Fort och stilla. Sara faller. Sara ser inte neråt, ser bara nu och här och förut.

(Ser ditt ansikte, hör din röst, känner din hud alldeles nära. Önskar att jag kunde närma mig, önskar.. )

Vasst rakblad mot huden. Det gör inte så ont som du kanske kan tro. Det gör inte så ont det svider lite bara. Rispor. Rispor i huden längs med armen. Blod i små, små droppar. Blod i små, små droppar som rinner. Neråt. Det är varmt och det är torrt och såren svider under varmvattnet. Täcker; stänger in. Sara.

Ligger i sängen och fläckar lakanen med blod. Fina droppspår över armarna. Rött så rött så vackert. Kvidanden i halsen, gråt i strömmar över ansiktet, lämnar blött och salt och klibbigt. Tyst gråt helt uppgiven.. bara. Forsar ner finns inga ord finns inga tankar. Kan inte kan inte kan inte vill inte kan inte borde inte vill inte kan inte går inte kan inte vill inte går inte finns inte ser inte hör inte känner inte kan inte kan inte vill inte vill inte vill inte..

Det känns så skönt när det som gör ont inuti fått utlopp i fysisk smärta. Känns lätt och leende och fågelsång. Sara sjunger. Ler. Känner sig lättare om själen, vill flyga uppåt, uppåt lätt och fort. Vill flyga bort. Vill flyga bort ifrån det onda, det som svider. Sara ser sig virvla fram fort, fort. Sara drömmer. Befinner sig i gröna drömlandskap av sol och värme, blad. Befinner sig bortom, bortom världen. Vill stanna där, vill leva där. borde få..

Varför är jag för känslig för livet? Varför är jag?

En del slutar aldrig le bara. Ler genom hela livet. Ser inte det onda, ler åt det. Sara avundas dem. Avundas dem så hett. En del slutar bara aldrig le. En del ser heller inte.

Musik över världen gör den lättare att uthärda. Gör den mer gyllene, gör den mer varm. Täpper till för alla hålen, hindrar det kalla smärtsamma från att tränga in. Sara blundar. Vill aldrig öppna ögonen igen. Vill aldrig se det hon undflyr. Vill aldrig, borde aldrig, borde få slippa..

Men världen är inte god och den har aldrig varit. Världen är inte god, den är bara. Finns. Är. Utan smärta, utan sorg. Det förunnats endast dess tragiska invånare. Smärta, sorg. Genom livet allt det onda. Att följa? Genom livet..? Hur länge ska man utstå?

Sara vaknar i lakan som är fläckade med intorkat blod. Livet känns trött och urvattnat. Inte som alltid, det här är efter extasen. Efter känslan av att det kunde bli bra igen. Hur den nu kunde finnas där. Finnas där under kniven.

Badrumsspegeln visar upp spöken i en värld som är alltför färggrann. Fylld med ljud och sånt som svider. Sara orkar inte titta. Vatten rinner över såren på armarna, gör dem rosa och svidande. Tar bort, täcker in. Står som innanför en mur i duschen. Skyddad, som förpuppad. Önskar sig det varma tysta en gång igen.

Det är helg och människorna, de som lever, är mer tysta, mer sömniga, sover ut. Ligger kvar i sängen till långt fram på dagen. Sara ser ingen skillnad på helgen. Ser ingen skillnad, gör ingenting i alla fall. Bara de där andra som upplever en paus i sina stressade liv.

Åh låt mig få somna om igen. Låt mig få sova, få slippa drömma. Låt mig få vila alldeles stilla i dvala och inte tid. Låt mig få slippa minnas.

För en timma. Två. Låt mig få slippa minnas allt det andra.

Sara sitter vid köksbordet i eftermiddagssol och olidlig hetta. Som inte berör förstås, och läser. Vandrar in i staden som författaren skapat och blir den vackra hjältinnan ett tag tills den sista vita pärmen väcker henne ur drömmen. Tvingar tillbaka henne till det icke-existerande livet. Pang. Många skott i Saras liv, väcker drömmar.

Sara har inga ord i munnen. Sara kan bara känna en förtvivlan och tacka ja. Vill inte vill inte vill inte. Men vem läser tysta tankar? Straffar sig själv för sin svaghet. Straffar för att orden inte kommer fram. Syra i ansiktet, helt stilla, straffar äntligen sig själv.

Farbror doktorn har sagt att hon borde gå ut med sina vänner tänker hon. Rättfärdigar sin oförmåga att vägra. Javisst, det är klart, hon borde inte isolera sig. Hon borde leva. Borde hon..

Nån gång igen.

Klockan är nio och det står en babblande någon i hallen. Sara förstår inte riktigt, känner inte igen denna pratande figur. Ser kanske förvirrad ut, Någon säger att hon verkar annorlunda. Säger att Sara borde ha på sig något annat än den där långärmade tröjan hon har. Men kan denna oseende Någon stå ut med röda strimmor på vita armar. Betvivlar. Sara dricker vin som Någon bjuder på. Snurrar och försvinner bort i det andra.

Känner människor runt omkring sig men vet inte riktigt vilka de är. Så många och det är trångt och det är varmt och huden svettas och vill bort därifrån snabbt, nu. Sara öppnar ögonen. Det sitter folk runt omkring henne vid bordet. Sitter folk överallt runtomkring. Dansar suddiga kroppar längre bort, gör henne snurrig. Yr. Hon vill bort nu. Någon smeker henne över armen. Otäckt, bort, försvinn, snälla. Reser sig så hastigt, måste bort nu. Måste bort nu, finns inga andra tankar. Bara den. Försvinna, måste hem..

Nattens gator är tysta och kalla. Tysta och kalla och Sara fryser. Skyndar snabbt och hör sina fotsteg som ekon i mörkret som ändå inte är mörkt men ljummen sommarnatt. Kallt ändå. Kallt i skräck och rädsla. Fryser.

Det finns ingenting kvar att hålla henne samman. Finns ingenting som hon ser, som hon tänker. Och ändå stannar hon. Klamrar sig fast vid trappsteg som är slippriga och hala. Trots att det inte finns någonting. Trots att allt lyser i ett farligt skimmer av kyla och mörker och hat. Stannar hon. Sara. Vet inte varför. Kan inte se, kan inte förklara. När livet består av yrsel och halvdvala och smärtsamma gråtande nätter. Stannar hon, trots allt. Trots allt det som gör ont, allt det, där utanför, det andra.

(Jag sitter ensam i fönstret och du tror att mitt leende tyder på glädje. Men jag är inte glad, jag gråter.)

Det är mörkt utanför. Man kan sitta ensam och se ut på allt det mörka och rädslan kan infinna sig som en spark i magen. Sara gråter. Också.

Hela livet tycks på något sätt uppstyckat och endast sammanbundet med dessa dagar fyllda av gråt. Och ingenting annat. Resten är som felaktigt hoppassade pusselbitar som bildar ett mönster som inte stämmer med det på locket av asken. Som inte stämmer. Som är fel. Alltid.

Saras ögon är svullna och röda och ögonlocken värker av sin tyngd. Tynger ner världen. Gör de.

Dagarna stannade upp helt plötsligt och försvann. Tiden drogs ur sin kontakt trots att klockan fortsatte ticka. Sara ser inte tiden. Den tillhör henne inte.

Hennes ögon sluts vid tanken, närmast ofrivilligt, hårt. Där finns tårar som pressar bakom ögonlocken. Så många. Hon vet inte var de kommer ifrån. De är (väl?) inte hennes?

Hon undrar om hon faller. Om hon faller nu. Eller sen, troligtvis snart. Undrar om det snart är över. Hon hoppas det, vill inte se längre. Vill inte se bortom det som är nu eller innanför. Det är så smärtsamt.

(Jag skulle kunna berätta hur det var, jag skulle kunna. Men ni vill inte veta egentligen och därför ska jag inte. Jag vet det.)

Saras fönster är suddigt av smuts och damm och otvättat i flera år, flera dagar kanske, månader. Hon minns inte. Det finns inte förut och inte sen, det är så overkligt. Så långt borta. Flyter ihop till en suddig massa. Ett stort odefinierbart någonting.

(Jag längtar efter dig, du, jag längtar.)

Drömmer om ett barn inuti magen. Sömn på en vacker bädd och någon som smeker henne mjukt, mjukt. Att vara värd någonting i någons ögon. Att få vara det allra bästa. Drömmer om. Drömmer om att bli räddad.

Solen lyser inte in genom Saras fönster. Solen lyser inte in för det är mörkt och inte mjukt och Sara gråter. Eller gråter egentligen - det är bara tårar. Som rinner sakta och inte fort, bara tyst ner över kinderna. Dripp droppar över golvet.

Rädslan har sugit sig fast inuti. Sugit sig fast inuti henne som vatten i en svamp som aldrig tycks torka. Hur mycket hon än vrider och vänder och luftar och slår så försvinner det inte alls.

Det finns som en kula inuti. En svart bubbla av allt det som gör ont, allt det som skaver. Sprucken. Sipprar svart vätska som olja som lägger sig ovanpå havet. Avskärmat. Men ändå påverkar. Världen.

Saras bubbla är sårig och öm. Som brännsår i den vita huden. Fläckar av den syra som kastats henne i ansiktet. Så långt borta. Den strida strömmen av tårar över hennes kinder gör ingen skillnad. Sköljer rent endast en liten stund. Tills såret varar sig igen. Och oljan stiger upp till ytan.

Det finns minnen, under, som rycker och drar. Drar med sig neråt. Sara. Bara litet barn är hon. inte stor, alltjämt så liten. Så trasig, så sårig, inuti. Bortanför gränsen till den delade verkligheten. Innanför, endast, den enda sanna. Eller? Smärtsamma, och Sara har inte längre några val.

Man kan välja rätt och fel tills någon annan väljer åt en. Utan ens medhåll. Mot ens egen vilja. Väljer. Och kan inte göras ogjort. Kan bara finnas där som ett svart, stort, dunkande sår. Som varas. Och sprider sig över kroppen. Gör den smutsig. Bryter ner. Rör vid det som var rent en gång med spindelarmar och får det att ruttna och försvinna. Köttet. I. Och huden. Försvinna under Saras fingrar.

Man kan minnas kyla och dunkande sår över kroppen. Också. Men man vill inte. Man vill fly, man vill springa. Men Sara kan inte springa. Kan inte fly. Hennes armar har förlamats och fallit till marken och hennes ben bär henne inte längre. Hennes ben bär henne inte längre och hon kan inte fly. Heller. Kan inte bekämpa. Kan bara vara där och inte låtsas känna, inte låtsas se. Blunda, sluta ögonen och försvinna bort genom kylan och mörkret tills det är borta, de är borta, och verkligheten kan komma åter utan att göra alltför ont. Hur kan man förklara? Hur kan du förstå?

Sara sitter i fönstret och gråter. Sara sitter i fönstret och tårar rinner utmed hennes kinder, hennes haka, hals, bröst och samlas i sjöar på hennes mage. Samlas och tas upp igen. Samma tårar, samma gråt. Om och om igen.

Det brukade finnas en tid av tårar p.g.a. svek, p.g.a. kärlek. Som välde upp i vattenfall och droppade och föll och torkade sen, försvann. Men de är borta nu. De enkla tårarna. Endast de svarta är kvar, de som stinker. Smittad av osynlig sjukdom och ruttnande kropp. Fasansfull, försvinnande, farlig.

(Och jag är rädd för att smitta dig, så rädd, kära. Rädd för att du aldrig ska kunna glömma.)

Sandspår över staden. Från fönstret syns inget ont och inget farligt. Där är endast trygghet och stilla, stilla ord och stilla tankar. Sara skriver meningar på armen. Armen med de många skärsåren på, lysande röda, svider de inte längre.

Jag ser mig i spegeln och jag ser en flicka jag inte känner. Hennes blåa ögon tittar på mig och jag inte avgöra om de är vackra eller inte. kan inte avgöra. Om hon är jag. Jag ser mig i spegeln och mina tankar vandrar mellan ord jag sagt och ord jag önskat uttala. Till dig. Älskade. Fanns du inte i närheten så skulle jag hata dig innerligt.

Mitt ansikte i spegeln säger mig inte vem jag är. Säger mig inte vem jag var eller vad jag kan bli i tid som inte är denna. Jag är stilla, fast i tiden. Fast i mörka bubblor och svidande syra på min hud. Jag är fast i det kalla vattnet. Och du finns inte.

Sara ser ner över gatan. Vet inte hur många timmar som gått, hur många år, hur många dagar, hur många minuter. Ser inte.

(Jag är som ett barn. Jag är som ett barn högst nio år gammalt. Jag är som ett barn fyllt av barnslig förundran och naivitet. Fyllt av blyghet och barnsliga skämt. Jag är fortfarande så liten.

Ni kan kanske inte se det, ni, jag ser så stor ut inför er, ser ut som nästan vuxen. Men jag är fortfarande det minsta lilla och jag vill inte växa upp. Eller kan inte? Jag vet inte, jag är fast. Jag är ett barn och jag har fastnat under mitt nionde år någonstans. Stannade bara där - jag vet inte varför, men minnena tar slut just där någonstans. Och vaknar inte. jag minns ingenting, minns inte, minns bara dig.

Jag är ett barn och jag väntar på att någon ska ta mig i handen. Ta mig i handen, leda mig bort. Visa vägen, för jag ser inte. Jag är fortfarande så liten.

Jag är ett barn och jag klättrar i träden och hoppar från de högsta grenarna. Jag är ett barn och jag vill inte ha det ni vill ge mig, jag vill inte.)

Sara har suttit i fönstret i veckor. Eller kanske överdriver jag nu, men hon har suttit där hela natten och hela dagen. Väntat ut rädslan. Och gråtit samma tårar om igen. Det mörka är där ute, det knackar på fönstret. Rispar väggarna på huset med vassa naglar - river sönder huden. Och Sara lyssnar med hjärtat fyllt av bävan. Med hjärtat dunkande i bröstet. Fort, fort. Och klockan grinar illa där den hänger högt och tryggt på väggen. För du vinner aldrig över tiden, du, Sara. Du vinner aldrig. Det är över snart och du har allredan förlorat.

Invirad i täcket i den kalla glaskistan. För alltid förlorad för världen. De där ute ser inte, hör inte, vill inte höra. De där ute säger sig vilja men vill inte egentligen. Du står ensam i din smärta, det lovar jag, du står ensam. Invirad i täcket i den kalla glaskistan. Ensam mot världen och den hon älskar står där utanför. Står och ser och vill men orkar inte riktigt. Jag kan försvara honom - hon är svår. Svår att älska, svår att se. Gömmer sig bakom det smutsiga glaset. Men att det ur alla ord blev kvar bara tomhet kan jag inte försvara. Kan inte ens Sara. Trots att hon så önskar.

Invirad i täcket i den kalla glaskistan. Och hon är ensam. Helt ensam. De andra orkade inte se henne, alls. Och nu är hon alltför långt borta.

Händerna rör sig över den kalla kroppen. Händerna rör sig över den kalla kroppen som är hennes kropp och hon förstår inte riktigt, hänger inte med. Han knackade på dörren förut, ringde inte på men knackade. Och nu är han där inne och är överallt och allt och Sara förstår inte riktigt vad som händer. Trots att det hänt så många gånger. Förut.

Händerna rör sig över den kalla kroppen och smutsen rinner i sotiga, svettiga strömmar över halsen och armarna och ringlar runt brösten och gör dem strimmiga och äckliga och ont. Det är underligt och inte behagligt men det försvinner inte hur mycket hon än önskar. För outtalad önskan, är ingenting egentligen. Trasdocka som ligger stilla i sängen. Trasdocka som inte förstår och inte vet är inte närvarande, aldrig där.

Livlösa docka. Jag är en livlös docka med ett hål i för vem som helst att använda. Jag är en livlös docka, jag bjuder inget motstånd.

Det bildas svarta pölar på golvet. Svarta pölar av smuts eller kanske är det blod? Syns ingen skillnad. Sara är långt borta och märker ingenting. Men det är brännande olja i strimmor över hennes kropp. Brännande olja och smuts som rinner och det bildas svarta pölar på golvet som rinner genom mattorna och ner genom plankorna till jordens inre. Det gör ont.

Andetagen stänger av ljuden. Stänger dem ute och är det enda som hörs i Saras öron. Är det enda och det är högt. De är ovanför och under och bredvid och överallt, fyller upp tomrummen och lämnar ingenting kvar orört. Det är borta. Det rena. Och det är smutsigt och svarta pölar över golvet. Det är smutsigt och ingenting kvar. Och brösten värker i mörkret.

Om jag kunde resa mig och gå så skulle jag. Om jag kunde resa mig och gå och glömma och låta det vara och något som aldrig har hänt. Men jag kan inte. Jag är bunden till marken av livlöshet jag inte rår över. Jag är trasig och livlös och orkar inte mer. Orkar inte resa mig och gå. Orkar inte glömma och orkar inte minnas. Orkar bara ligga stilla och sluta ögonen. Vara inte närvarande. Vara ingenstans och ingenting. Inte finnas kvar. Ens om jag önskade. Kan jag.

Genom persiennerna tränger morgonljus. Och gör det smutsiga mindre smutsigt. Finns kvar som en hinna men inte lika påtaglig. Torkar upp de svarta pölarna. Lämnar fläckar svagt på mattan men nästan inte alls. Så att det syns. Om man inte tittar noga. Och Sara blundar.

Det är morgon och andetagen har rest sig upp och ser sig yrvaket omkring. Ser på Sara och ler. Ser på inte i. Ser inte den som gråter. Det är morgon och det är samma morgon som alltid med samma dag och samma kväll i sikte. Det är morgon och ingenting nytt finns att torka bort smutsen. Den återkommer kväll efter kväll efter kväll. Klibbar fast i lakanen och gör dem kalla och fuktiga. Klibbar fast i väggarna som kommer närmare när solen försvunnit ner i havet. Störtar sig mot. Från där ute i det mörka, våta, kalla. Från där ute i det fuktiga fjolårsgräset.

(Och jag är sinnessjuk, jo jag vet.)

När jag reser mig upp ur det fuktiga gräset och ser ut över viken och ängen och alla blommorna som vajar däröver ser jag en liten räv inte långt ifrån mig. Jag har inte upptäckt den förut, den står så stilla. Över världen höjer den sig stilla med dimslöjorna svepandes runt omkring sig. Jag står så stilla jag kan och ser på den. Den är så liten. Så röd, så söt med svarta öron och vit krage runt halsen. En så liten. Med så svarta ögon, ser på mig, ser nästan i mig. Och det fuktiga gräset som daggen färgat gnistrande som smaragd är lent mot mina fötter. Jag ler och räven ser på mig än mer intensivt och det ser ut som om den nästan svävar. Svävar över nejden, över dimma, trots att den står där, precis, framför mig, inte långt ifrån. Jag älskar den. Den lilla. Lilla räven.

Det finns skuggor över staden. Stora skuggor som lägger sig djupt och inte snällt över de tyst mumlande husen. Jag är ensam i den. Ensam i den stora lägenheten, stor för mig, i den stora staden som kanske inte alls är stor men som känns stor, som känns så ensam. Jag sitter i fönstret. Mina ögon tåras och jag ser ner över världen och känner ett hat, känner en ilska. Jag är i krig med den. Vill inte vara med mer. Vill inte vistas i den. I det. Som gör ont. Om och om igen.

Jag begär inte så mycket trots allt. Jag har övertygat mig själv om att jag inte gör det. Jag begär inte mycket alls. Jag begär någon som älskar mig mer än någon annan. Eller.. kanske inte ens det. Men någon som håller mig när jag somnar, som tar tag i mig innan jag faller. Och jag ska göra det samma för henne. Eller honom - jag är tacksam oavsett vilket. Jag begär någon som kan få mig att skratta. Begär någon som tröstar mig när jag faller i gråt. Begär någon att bara sitta tyst med. Jag begär inte för mycket. Jag begär bara fyra människor, eller en. Eller en med alltihop. Men som mest begär jag bara fyra människor. Och jag tycker inte att det är för mycket begärt, jag önskar att alla de andra kunde lämna mig ifred.

Min räv står stilla mittemot mig. Dess vackra röda päls lyser i det tidiga morgonljuset. Det är så mjukt, så lugnt, så stilla. Jag sätter mig på huk i gräset så att mitt nattlinne blir blött i kanten. Jag sätter mig på huk i gräset och räven kommer fram till mig och luktar på min hand. Den älskar mig. Min räv älskar mig. Jag är så förundrad.

Regnet utanför fönstret är inte hårt och inte argt, det är ledset och klibbigt och rinner långsamt som klister nedför rutan. Nedför väggarna. Jag önskar att det vore hårt och argt och inte ledset. Klister gör min hud fuktig och inte slät. Klibbar. Gör att tyget i linnet fastnar mot min hud och inte vill lossna. Jag vill att det ska flyga lätt. Men klistret klibbar sig mot mig.

Räven ser in i mina blåa ögon. Dess är så helt svarta att jag slås av likheten. I konsistens. Jag faller bakåt tills jag sitter ner och räven kryper upp i mitt knä och kurar ihop sig. Jag känner mig som dess mamma. Den är så mjuk och lite fuktig och så liten. Den är det varmaste jag känt mot mig någonsin. Den är det varmaste och dess varma lilla kropp som nästan inte väger någonting alls gör mig varm inuti själen. Mitt nattlinne är nog blött i baken nu. Kanske klibbar det när jag reser mig upp. Men jag vill inte resa mig upp och räven ligger varm och mjuk och stilla i mitt knä. Den älskar mig. Och jag älskar att känna rävens värme mot min.

Jag brukade inte alltid sitta i fönstret. Jag gör det inte alltid nu heller. Men det kan verka så ibland, för det är bara de dagarna som jag vill beskriva. Bara de dagarna jag kan. Kanske. Jag brukade inte alltid sitta i fönstret och jag gör det inte alltid nu heller. Dessemellan är jag glad, ler jag. Jag har lätt för att le när jag tittar på träden. När jag ser att det är gröna löv på dess kvistar. Jag har lätt för att le när jag känner solen i mitt ansikte som gör mig varm. Jag har lätt för att le. Och fräknarna sprider sig fort över mitt ansikte.

Men jag sitter i fönstret ibland. Sitter och känner regnets klibbiga fukt tyst smyga sig över mig genom rutan. Jag är ledsen då. Det tycks mig som jag är alltför ofta ledsen.

Jag vill dansa, jag vill le. Jag vill virvla runt och sluta ögonen. Jag vill inte tänka på vad som händer sen, jag vill inte tänka. Jag vill skratta och bli bländad av det skiftande ljuset. Jag vill känna att jag rör mig över dansgolvet, vill känna att min kropp rör sig, att det är vackert. Jag vill dansa, jag vill le. Men jag tycks få det alltför sällan. Jag tycks le så lite numera. Jag tycks dansa oh så sällan, tycks aldrig längre bli bländad av det skiftande ljuset. Jag känner mig så sorgsen. Och jag undrar ofta varför.

När jag sitter stilla i gryningsljuset i det fuktiga gräset och märker att solen kommer att gå upp snart men att den ännu inte har det, ler jag. När jag sitter stilla i gryningsljuset och ler och ser den röda räven komma mot mig. Den känner mig nu, den vet att min famn är trygg i den grönskande kylan. Den vet att jag älskar dess värme i min famn. Vet att jag älskar den. Jag älskar min räv. Och den vet att jag gör det, känner min trygghet emot sin.

Jag berättar två olika historier. Egentligen vill jag inte blanda dem men jag tycks inte kunna låta bli. Jag berättar min historia och jag berättar hennes. Hennes gör mig så ledsen, jag vill egentligen inte berätta den alls. Och min gör mig inte glad men den gör mig bara klibbig, inte arg. Hennes historia gör mig så arg. Hon förtjänade inte det alls. Det gjorde hon inte. Inte, aldrig alls.

Ensam på fönsterbrädet sitter den bortsprungna katten. Ensam på fönsterbrädet sitter Sara. Ensam i fönstret sitter jag. Men det är inte samma. Vi är olika, det försäkrar jag.

Sara lutar tinningen mot knäna och ser ut genom rutan. Ser ut över samma omgivning som hon alltid ser. Samma och samma om och om igen. Alltid samma. Hon undrar om någon ser henne. Om det finns någon ovanför. Eller kanske under. Som ser. Som förundras. Som vet vem hon är.

Hon går sakta över golvet, eller kanske fort. Går fram till spegeln och drar nattlinnet över huvudet. Där är skärsår över kroppen. Som små röda strimmor över armarna, över brösten. Hon har aldrig skurit där förut men de är inte vita längre nu. De är täckta av röda strimmor.

Rakbladet är så lätt att föra över huden. Det känns knappt, är som ett styng bara. Som försvinner. Ökar lite i styrka, svider, men försvinner sen. Lämnar huden strimmig. Med blod i stora droppar. (Blod över mitt ansikte.)

Det är en vacker bild i spegeln. Det är det. Hon är vacker i spegeln och det är vackert med de röda strimmorna trots att ingen annan ser det. Hon vet att ingen annan skulle se det. Att det är vackert.

Tårarna droppar från hakan ner på bröstvårtorna som krullar ihop sig och blir fula. Sara skäms. Kryper ihop i det svarta mörkret. Duschens vatten är varmt och mjukt och blodet färgar badkarets kanter rosa. Rinner snabbt i värmen. Rinner snabbt. Men inte tillräckligt snabbt. Bara nog för att göra henne trött.

Jag önskar att jag kunde rädda och dra upp. Önskar att jag kunde hindra den tårdränkta handen, armen från att röra sig om och över igen. Önskar att jag kunde ta bort det vassa bladet och slänga det långt, långt bort ifrån mig. Men jag kan inte. den tårdränkta handen har sin egen vilja och den tårdränkta armen densamma. De lyder mig inte. och jag kan inte hindra henne från att färga vitt till strimmigt rosa.

Sara dansar över badrumsgolvet och det droppar röda droppar ner på golvet. De ser alldeles för ljusa ut för att vara riktiga. De är nog lögn. Trots allt.

Sara dansar över badrumsgolvet och hon är glad över de stora dropparna som rinner över hennes armar ner på golvet. De är vackra. De är som regn som inte klibbar. Argt regn. Befriar henne för en stund.

Hon ställer sig framför spegeln i rummet och skrattar. Dörren verkar knappast hotfull längre, den finns bara där, tyst och stilla. Hon vet att den väntar men just nu är hon fri. Just nu håller blodet den stängd och låst för världen. Där är stora rispor och där är små. Men mer än rispor är de inte. För hon vågar inte. Eller vill inte? där är bara rispor, blir till bara små, små ärr. Inget att oroa sig över. Inget någon nånsin ser. Små droppar ligger längs med kanten till de minsta. Större har rullat sig över armen och lämnat spår som leder från de lite större. Rispor från fotknölen upp till knät. Rispor från axel till handled men aldrig djupt. Bara aldrig rispor över den vita magen. Aldrig fläckar av blod. För där sover den röda räven. Den sover där än.

Min räv skrattar när jag kommer mot den. Jo den skrattar, jag vet att den gör det trots att ni påstår att det inte syns. Men ni vet inte. Min räv skrattar när jag kommer mot den. Den väntar på mig här genom varje natt. Vet att jag kommer när det börjat ljusna. När jag inte är rädd längre. Då kommer jag. Och den väntar på mig, väntar på att få värma mig i det kalla. Väntar på att få göra mig trygg och känna min trygghet mot sin egen. Väntar på att få sova i mitt knä. Väntar på att göra mig till sin mamma.

Aldrig har jag varit så lycklig. Aldrig har jag lett så i min sömn som när du låg i min famn och gjorde mig varm så djupt in i själen. Aldrig har jag varit så lycklig. Aldrig har jag känt mig så lycklig som när du sov med ansiktet mot min axel och armarna runt min kropp. Aldrig har jag älskat dig så mycket. Min lilla räv. Min allra minsta.